15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

17 februari, 2020
0 comment

Lisa

I min föreläsning den ojämställda stressen så berättar jag om Lisa, lärare och tvåbarnsmamma. Lisa är en av alla de kvinnor som gör så gott hon kan i sin yrkesroll, i sitt föräldraskap, i sitt äktenskap och i sitt liv, och ändå mår hon så dåligt. ?

Efter föreläsningarna får jag nästan alltid reaktioner, folk som kommer fram och vill prata, mailar och dm:ar och säger:

”Jag är Lisa.” 

Jag har träffat Lisa tusentals gånger. Inte bara i min yrkesroll som psykolog, utan även hos vänner, kollegor och hos mig själv. 

Vi som kämpar med att få livet att gå runt. 

Vi som undrar vad det är för fel på oss?

Vi lär oss att söka efter svaret i oss själva istället för att vända blicken mot det sammanhang som gör så många människor sjuka. Min mission är att hjälpa alla Lisor. Att ge insikten att det aldrig har varit hennes fel. 

Jag vill säga till Lisa att hon är värdefull. Att hennes liv är betydelsefullt. Att hon är älskad. ❤️

För mycket av den sorgen, smärtan och enorma tröttheten många känner är trots allt knutet till det samhälle vi lever i. Just nu orkar jag lyfta de frågorna, ifrågasätta och föra en kamp. Om jag tappar orken kanske någon av er tar över. Vi kan inte se det som att en person kan göra allt, men tillsammans kan vi förändra lite grann. ?❤️

Den ojämställda stressen
                             
31 mars, 2018
4 comments

Kurs för utbrända

 

Alltså det här. Vet inte ens riktigt vart jag ska börja. Så jag säger det på en gång.

Jag tycker inte att det här är ok.

Jag är  har under många år jobbat inom hälso- och sjukvårdsområdet, de sista åren inom företagshälsan och då till stor del med rehabilitering och behandling av människor med utmattningssyndrom. Vi var ett team bestående av läkare, företagssköterskor,  sjukgymnaster och psykologer som tillsammans kämpade för att svårt sjuka människor skulle kunna må bättre. Bli friskare. Ibland återfå full kapacitet, men ganska ofta jobba med acceptans av att livet aldrig blir sig riktigt likt igen efter att ha drabbats av en svår utmattning. (Den sorgen & smärtan önskar jag ingen. Tårarna och ilskan över att så många drabbas tar inte slut.)

Att ABF anordnar en kurs med ”verktyg” mot ”utbrändhet” där de specifikt riktar sig mot personer som ÄR eller riskerar att bli utmattade är som att de skulle anordna en kurs med verktyg mot cancer.

Att en person helt utan utbildning ska hjälpa utmattade personer tillbaka till ett ”glädjefyllt liv” är som att använda kristaller och healing för att fördriva tumörer. Det spelar ingen roll att det finns ett gott syfte bakom den här typen av kurser. Folk måste lära sig att det är extremt stor skillnad på att känna sig stressad och att ha kört på så hårt under så lång tid att kroppen säger stopp.

Känner ni någon som blivit svårt sjuk i utmattning? Har ni varit sjuka eller är ni sjuka i utmattning? Då vet ni det jag nu skriver. Det är fruktansvärt. Ett enormt lidande för enskilda individer. Som patienterna i Agneta Sandströms avhandling sa:

”Det finns ett före och ett efter. Det var som att hjärnan dog.” (Läs mer här.)

Vi vet att förebyggande arbete är enormt viktigt och betydelsefullt när det gäller utmattning. För mig är det så viktigt att jag valde att bara jobba med förebyggande processer. I samhället, i arbetsmiljön och i våra hem. Jag pratar i min föreläsning om att vi borde ha en nollvision för utmattning.

Såklart. För PRISET är för högt. Utmattningens konsekvenser för stora.

Men ännu så är vi inte där. Folk blir fortfarande SVÅRT SJUKA i utmattning och är då värda att få den bästa, kunskapsbaserade rehabilitering som går att få. Av utbildad personal.

Ingen ska tro att utbrändhet är en quickfix som går att lösa med en livscoach på ABF.

Tycker ni att jag överdriver?

Då tycker jag att ni kan börja med att läsa igenom den här texten från socialstyrelsen. Sedan har jag också under den texten lyft fram en del av de nyaste rönen kring utmattningens konsekvenser.

Har också för ovanlighetens skull lagt in referenser här i bloggen. Brukar inte göra det, men om någon vill läsa vidare eller behöver ”KÄLLA på det!” Så kan ni bara scrolla längst ner i inlägget.

Utmattningssyndrom, ICD-10-SE

F438

Vägledning om sjukskrivning vid olika situationer

  • Vid utmattningssyndrom i den akuta fasen kan patienten sjukskrivas på heltid eller partiellt upp till 6 månader. Partiell sjukskrivning vid återgång i arbete efter heltidssjukskrivning.
  • Vid utmattningssyndrom med kvarstående kognitiva svårigheter, kan patienten sjukskrivas på heltid upp till 1 år eller mer. Partiell sjukskrivning vid återgång i arbete.

Försäkringsmedicinsk information

Det finns en spännvidd för hur en given sjukdom påverkar olika individers arbetsförmåga och förmåga att utföra olika aktiviteter. Därför måste bedömningen av arbetsförmågan ske individuellt utifrån individens unika förutsättningar och sysselsättning. En ny bedömning ska ske innan sjukskrivningen förlängs.

Syndromet beror ofta på en kombination av stressfaktorer både privat och på arbetsplatsen under en längre tid. Viktigt är att uppmärksamma potentiella stressfaktorer även utanför arbetet. Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor eller om det finns stadigvarande konflikter på arbetsplatsen är en återgång mindre realistisk. Då är det bra om en dialog kring förutsättningar att byta arbetsplats initieras. Fobiska undvikandereaktioner gentemot arbetsplatsen är inte ovanliga och kan behöva hanteras. Vid långvarigt eller avvikande förlopp görs en förnyad bedömning avseende samsjuklighet eller komplicerande faktorer. Det är viktigt att tidigt få en differentialdiagnostisk bedömning, avseende somatisk eller psykisk sjukdom.

Symtom, prognos, behandling

Utmattningssyndrom innebär uttalad fysisk och psykisk utmattning efter långvarigt stresspåslag. Den akuta fasen föregås av en prodromal fas som kan pågå i flera år med fluktuerande symtom. Det akuta insjuknandet innebär allvarligare stadier av psykisk och fysisk utmattning, med en avancerad symtombild. Den akuta fasen avklingar vanligen inom några veckor för att ersättas av en återhämtningsfas, som kan pågå i många år med kvardröjande symtom och uttalad stressintolerans. (se kriterier publicerade i Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa, Socialstyrelsen, 2003). Till symtombilden hör omfattande och funktionsnedsättande kognitiva störningar, ofta i kombination med uttalade affektiva problem (gränsande till depression eller ångestsjukdom), samt olika somatiska symtom. Behandlingen baseras på psykologiskt stöd för att skapa balans mellan aktivitet och vila, för att undvika återinsjuknande. Symtomatisk behandling inriktas på att understödja sömn och minska oro. Sömnstörning är vanligt och regelbundna vanor och fysisk aktivitet spelar en avgörande roll både för symtomförbättring och för arbetsåtergång. Behandling med psykoterapeutiska metoder kan vara aktuellt.

Information om rehabilitering

Rehabiliteringen innefattar livsstilsförändring, stresshantering och gradvis återgång i normaliserad livsföring. Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor är det bra om företagshälsovård och arbetsgivare tidigt kopplas in. Arbetssituationen kan förändras för att skapa förutsättningar för återgång i tidigare arbete. Ibland kan det vara mer fördelaktigt att rehabilitera till ett annat arbete eller en annan typ av arbetsuppgifter. Välavgränsade och för personen väldefinierade arbetsuppgifter utan krav på många sociala kontakter är ofta att föredra vid återgång i arbete. En gradvis återgång i arbete behövs. Att direkt återgå i fullt arbete är oftast kontraproduktivt.

Aktivitetsbegränsning

Aktivitetsbegränsningen innebär att patienten får svårigheter att genomföra arbetsuppgifter som kräver goda kognitiva funktioner som att organisera aktiviteter och att utföra arbete som innebär många olika uppgifter eller möten med många olika personer. Ofta får patienten svårigheter att delta i samtal och att hantera krav eller att göra saker under tidspress.

Funktionsnedsättning

Utmattningssyndrom kan innebära betydande kognitiva svårigheter, exempelvis problem med koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Patienten kan få bristande orienteringsförmåga i det initiala skedet. Andra problem är initiativsvårigheter, känslomässig labilitet eller irritabilitet och känslighet för framför allt ljud. Problem med nedsatt psykisk uthållighet, kroppslig svaghet och uttröttbarhet, sömn och svårigheter att hålla balansen, ibland yrsel, förekommer också.

(Källa: Socialstyrelsen )

Ett flertal studier visar hur allvarliga de kognitiva nedsättningarna är vid UMS.

”Resultatet av studien visade att patienter med UMS har en försämrad förmåga att tänka snabbt och bibehålla uppmärksamhet. Komplexa exekutiva funktioner där både snabbhet och uppmärksamhet krävs är avsevärd försämrade hos patienterna jämfört med friska jämnåriga individer. Det kan liknas vid just känslan att behöva hålla många bollar i luften samtidigt.

Vissa minnesfunktioner såsom episodisk minne och till en viss del arbetsminne fungerar något sämre hos patienterna. Däremot fann vi ingen skillnad när det gäller visuospatial funktion eller när vi testar funktioner som är kopplade till språk. Graden av hur patienten skattar sin mentala ohälsa har ytterst lite samband med hur man presterar på de kognitiva testerna. Vi kunde inte heller se att det skulle finnas någon skillnad mellan kvinnor och män när det gäller påverkan på kognitiv funktion hos patienter med UMS.  Studien ger oss bättre förståelse för de svårigheter som patienter med UMS har, när det gäller att hantera sitt arbete och sitt vardagsliv, som ofta kräver mycket av hjärnans kognitiva funktioner. Resultaten understryker vikten av att ta hänsyn till dessa svårigheter vid behandling och rehabilitering av patienter med utmattningssyndrom.”(Jonsdottir et al 2013)

Jonsdottir mfl har också gjort ett enormt viktigt arbete med långtidsuppföljningar av utmattade. I höstas deltog jag på en stresskonferens där fick jag höra en del kring den kommande 7-årsuppföljningen. Men här är resultat från 3-årsuppföljningen:

”Kognitiv nedsättning är ett av huvudsymtomen vid utmattningssyndrom och ett av det vanligaste och mest långvariga hindret för återgång i arbete och ett normalt socialt liv.

Patienterna hade fortfarande sämre förmåga att genomföra tester som kräver uppmärksamhet, snabbhet och minnesförmåga. Resultatet skiljde sig inte nämnvärt från hur man presterat 3 år tidigare.

Nästan alla patienter var tillbaka i fullt arbete. Hälften hade dock fortfarande olika typer av psykiska problem, och de som fortfarande var helt sjukskrivna efter 3 år hade rent generellt ett sämre testresultat.

Även efter flera år har patienter med tidigare UMS försämrad förmåga inom flera kognitiva områden, utan att någon nämnvärd förbättring skett sedan insjuknandet. Precis som vid tidigare undersökningar såg vi att patienter med störst kognitiv nedsättning också är helt sjukskrivna i högre grad. Vi noterade också att ju allvarligare utmattningen var för 3 år sedan, desto sämre var minne- och inlärningsförmågan vid uppföljningen.

Vi vet ännu inte hur kvarstående dessa nedsättningar är, och längre uppföljningstider behövs. UMS patienter uppvisar samma typ av nedsättningar som man finner vid andra sjukdomar som påverkar hjärnan t ex mildare former av demenssjukdomar och det är viktigt att ta dessa problem på allvar både i behandling och vid återgång till arbete.” (Jonsdottir et al. 2017)

Eller som Kristina Glise konstaterade i sin avhandling ”Utmattningssyndrom, identifikation, karakteristika och förlopp” 2014:

”UMS-patienter hade vid start omfattande samsjuklighet med depression (81 procent) och ångest (78 procent), utan köns- eller åldersskillnader. Symtom på depression och ångest minskade till »normalnivå« inom 6–12 respektive 12–18 månader, men en tredjedel i studien skattade fortfarande utbrändhet efter 18 månader.
Lång symtomduration före konsultation predikterade längre förlopp av utmattning/utbrändhet.
Patienterna hade i medeltal cirka fem somatiska symtom, knappt hälften sex eller fler, utan köns- eller åldersskillnader. Det skedde en signifikant minskning av alla enskilda somatiska symtom, utom smärtor i armar, ben och leder som stod kvar oförändrat efter 18 månader. En femtedel hade fortfarande multipla somatiska symtom efter 18 månader. Inga av de testade prediktorerna stack dock ut vid analys av denna grupps förlopp.
Avhandlingen visar att UMS är en allvarlig sjukdom med omfattande samsjuklighet, ett flertal somatiska symtom och ett långt förlopp. De aktuella resultaten ökar möjligheten till igenkännande, adekvat prognosbedömning och tillräckligt lång uppföljning vid UMS.” (Glise, 2014)

Referenser:

Glise, K. (2014) Utmattningssyndrom, identifikation, karakteristika och förlopp. Doktorsavhandling Göteborgs Universitet. http://hdl.handle.net/2077/35206

Jonsdottir I.H, Nordlund A, Ellbin S, Ljung T, Glise K, Währborg P, Sjörs A. (2017) Working memory and attention are still impaired after three years in patients with stress-related exhaustion. Scandinavian Journal of Psychology.

Jonsdottir IH, Nordlund A, Glise K, Ellbin S, Ljung T, Währborg P and Wallin A. (2013)
Cognitive impairment in patients with stress-related exhaustion. Stress.

Den ojämställda stressen    Psykologi
           
17 mars, 2018
2 comments

Manstarkt

För att förklara & förstå ett folkhälsoproblem som främst drabbar kvinnor  behövs det tydligen 100% män…

Reflektioner på det? Som vanligt vill jag poängtera att jag har fullt förtroende för att de här tre personerna både är kompetenta och duktiga, det handlar inte om det. Det handlar om hur en arrangör så fullständigt kan skita i att fundera på representation och hur det uppfattas att sätta ihop en expertgrupp som består till 100% män. Jag hade haft större förståelse om temat var män & maskulinitet och att frågeställningarna handlat om tex hur män drabbas av stress och psykisk ohälsa. Ja men alltså ni fattar, om det fanns ett tydligt motiverat skäl till varför det var en bra idé med 100% manlig kompetens.

Jaja jag har i alla fall ett gäng frågor som jag hoppas att de här 3 herrarna kan svara på under utbildningsdagarna:

Hur ska vi vända på samhällshaveriet och systemfelet som stressrelaterad ohälsa & utmattning är symptomet på:

“Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa och utmattning. Det finns oerhört lite forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning och ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Det påverkar kvinnors liv & hälsa.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskap. I relationer.

Hur vill ni förändra det faktumet?

”Kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Kvinnor som grupp har förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Det gör att ekvationen inte längre går ihop.” 

Så det jag funderar över och hoppas att ni kanske har svar på är:

”Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället? Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.”

Hur tänker ni runt alla de här käcka och individualiserade tipsen, råden och behandlingarna som vi omges av.

Ni vet sådant som:

”Kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.”

Där människor får lära sig hur de ska göra för att överleva i dagens samhälle:

“Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Snälla ni experter på stress & utmattning, lova mig att ni pratar om samhällshaveriet:

Vem ska göra allt det som behöver göras?

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
10 februari, 2018
10 comments

Känner du igen dig?

Här är en berättelse om kvinnor och män som lever tillsammans (i kärlek) år 2018.

Kvinna: ”Vet inte vart jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner.”

VARDAGSKAMPEN.

Idag är det barnens pappa som lämnar på förskolan.

Man: ”Oj vart är vantarna, mössorna, snuttefilten, väskan bäst att jag sms:ar och frågar den allvetande projektledaren istället för att lösa problemet själv.”

Kvinna: ”Det är inte ok att du stör mig på jobbet med den typen av frågor.”

Man: ”Varför är du alltid så himla självisk och ohjälpsam?”

Man: ”Jag har hämtat barnen två dagar den här veckan.”

Kvinna: ”Ok, men vem hämtar barnen alla andra dagar?”

Man: ”Du ser inte det jag gör. Bara det jag INTE gör.”

Man: ”Har du sett min snusdosa? Har du sett skruvdragaren? Har du tvättat några kallingar? Har du sett den där räkningen? Har du sett tv-dosan? Vad har barnen för personnummer?”

Kvinna: ”Jag orkar inte heller hålla reda på alla de där sakerna. Det stör mig att du glider fram i en egen gräddfil och aldrig behöver stå till svars för att du bara lyckas uppnå en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings.”

Man: ”Varför klagar du alltid på mig? Jag klagar ju aldrig på dig. Du får mig att känna mig dum och korkad.”

Kvinna: ”Det går ju inte att bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt. Tycker inte du det också?”

Man: [Tystnad.]

 ATT LÄGGA BARNEN ELLER VÄNTA PÅ ATT NÅGON ANNAN GÖR DET?

Kvinna: ”Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att han tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma,oklart när dock, men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio, optimala är om barnen sover vid åtta, så är hans egen agens i frågan som bortblåst.”

Man: ”Jag har annat viktigt att tänka på.”

Kvinna: ”Vi måste ta tag i nattningen för sonen klarar inte dagarna i skolan annars.”

Man: ”Absolut, inte senare än 19.30.”

En stund senare.

Man: ”Ahh oj är klockan 20.30 redan?”

Barnet: ”Jag är jättetrött pappa. Vill sova nu.”

Kvinna: ”Vi har pratat om läggtider för barnen, många gånger. Vi är överens om att det är kl.20 som gäller på vardagar. I kväll är det hans tur att lägga. Klockan är 20.45 barnen är fortfarande uppe, har inte fått en chans att varva ner. Han sitter framför datorn.”

Kvinna: ”Men alltså du hade ju lovat att lägga barnen i tid för att de är så trötta på morgonen. Vi var överens om kl.20 på vardagar?

Man: ”Var vi? Det minns jag inte.”

Kvinna: ”Men kom igen nu. Vi hade den överenskommelsen!”

Man: ”Men SPELAR DET VERKLIGEN SÅ HIMLA STOR ROLL??”

Kvinna: ”Ja.”

Man: ”Det här har ingen betydelse alls, det är DITT eviga tjatande som är problemet.”

Kvinna: ”Det är jag och mitt tjat som är problemet. Inte att barnen är uppe kl. 20.45 på en vardag trots att du lovade att lägga dem i tid?”

Man: ”Varför hatar du mig så himla mycket?

Några dagar senare. Klockan närmar sig läggdags för barnen.

Kvinna: ”När ska barnen gå och lägga sig på vardagar?”

Man: ”Jag vet inte. Men du kan ju be mig att lägga dem.”

Kvinna: ”Nej det tänker jag inte göra. Men jag antar att du vill att jag ska ta ansvar för att göra det?

Man: ”VARFÖR ska du alltid bråka?”

FÖRÄLDRASKAPET ÄR ETT DELAT ANSVAR ÄVEN PÅ FESTER OCH SOCIALA TILLSTÄLLNINGAR?

Kvinna: ”Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Har inte koll på vad barnen gör, hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få middagen att flyta, som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe.”

Man: ”Min roll är att vara avslappnad och social.”

Kvinna: ”Han har ingen känsla för vad som behöver göras för att få middagen att flyta, sådant som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker om jag ger order, men ENDAST då och endast efter flera tillsägelser.”

Man: ”Men slappna av. Det är mycket roligare att vara den sociala på fester. En skön snubbe helt enkelt.”

Kvinna: ”Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc.”

Man:  ”Som sagt. Jag kopplar av och njuter av samvaron. Det är skönt.”

Kvinna: ”Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har sprungit efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls.”

Man: ”Jag underhåller gästerna.”

ATT VARA DEN SOM KOMMER IHÅG.

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 1.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 2.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar. Du jobbar precis vid affären där det går att köpa nya vantar. Kan du köpa nya vantar idag?” Dag 3.

Man: ”Ok.”

Kvinna: ”Vart är vantarna?” Dag 4.

Man: ”Hoppsan jag glömde visst.”

Kvinna: ”Jag har börjat fråga honom på samma sätt vart saker finns. Men det verkar omöjligt för honom att förmedla information om den typen av detaljer.”

Kvinna: Vart la du min glasögon när du städade?

Man: ”Vet inte.”

Kvinna: ”Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig?”

Man: ”Minns inte.”

Kvinna: ”Vart ställde du bakpulvret efter att du packat upp?”

Man: ”?”

Man: ”Kan du fixa nåt system som gör att jag kommer ihåg att betala mina räkningar?”

Kvinna: ”Vad tänker du göra till middag ikväll?”

Man: ”VARFÖR ska du veta det?”

Kvinna: ”Frågar inte nästa gång. Resultat: Strul och ingen tog ansvar.

Man: ”Varför frågade du inte? Du kan ju inte ta för givet att jag ska göra saker?”

PASSIVITET SOM STRATEGI.

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Åh vad roligt! Kan du se till att boka in det på en lämplig tid? Alltså så att det passar med barnen och allt roddande. Ja men du vet!”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Ja vad roligt! Har du inte kollat upp det än? För att kunna boka den bästa tiden gäller det ju att vara ute i god tid.”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: WTF VARFÖR HAR DU INTE BOKAT?? VI PRATADE OM DET HÄR FÖR TVÅ VECKOR SEDAN???

Man: ”Varför är du ALLTID så himla grinig och sur?? Jag skiter väl i att gör den där grejen då. På grund av dig.”

ATT VARA DEN SOM DRIVER FRÅGAN

Kvinna: ”Känner även att något som pyr hos mig blir när jag har tagit ansvar för att bemöta,starta samtal, reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan: ”Vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala.” Sedan är det som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket: “Såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa.”

Kvinna: ”Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig, ställer sin tallrik i diskmaskinen, whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning. Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg, frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort. Utan även för vad han inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.

Kvinna: ”Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. ”

ATT VARA DEN SOM INTE ORKAR LÄNGRE…

Kvinna: Jag kämpar för att vår vardag ska fungera och flyta på för oss alla.

Man: Varför ska du hålla så himla hög nivå i hemmet? Du måste skärpa dig och slappna av istället.

Kvinna: Jag fattar inte hur vår vardag ska fungera om de här sakerna inte görs? Du vet: Städa, tvätta, diska, renbädda, ta hand om barnen, lägga barnen, klippa barnens naglar. Se till att barnen duschar & byter till rena underkläder. Komma ihåg att betala räkningar och köpa presenter, skriva julkort och packa gympapåsen kvällen innan. Och miljoner andra grejer.

Man: ”Varför är du så tråkig?”

Kvinna: ”Jag befinner mig på utmattningens brant.”

Man: ”Varför vill du aldrig ligga nu för tiden?”

Kvinna: ”Jag är så trött. Blotta tanken på allt som behöver göras och som jag ALLTID behöver vara den som tar ansvar för. Påminner om. Pratar om. Gör mig utmattad.”

Man: ”Du får mig att känna mig äcklig. Ditt tjat förstör relationen.”

Kvinna: ”Nu är jag sjukskriven på heltid. Utmattning.”

Man: ”Du visar aldrig att du älskar mig.

Man: ”Nu är jag otrogen. Nu porrsurfar jag hela nätterna. Nu dricker jag mycket alkohol. Nu spelar jag bort våra pengar. Nu drar jag mig undan och vägrar prata.”

Man: ”Du var ju hursomhelst alltid så tråkig, tjatig och otacksam över allt jag gjorde.”

Man: ”Nu har jag en ny kvinna. Hon verkar vara mycket bättre än dig.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                                              
18 mars, 2017
7 comments

Den ojämställda stressen

Jag fick ett mail för några månader sedan med en fråga om jag ville läsa ett manus till en kommande debutroman. Jag tvekade inte en sekund utan sa självklart:

”Det gör jag så gärna, vilken ära!”

Sedan hann verkligheten, som alltid ikapp. På dagarna har jag fullt upp med jobb och möten och på kvällarna är jag så trött att bara tanken på att läsa en bok får mig att gråta av frustration över att jag inte orkar, eller ens längre känner för att göra det. Men jag hade förstås lovat, så jag bestämde mig för att ägna en lördag åt läsande. En av mina hemliga superkrafter är att jag läser såååå sjukt snabbt. Det har varit jättepraktiskt under hela mitt liv. Jag älskar ju egentligen att läsa. Som barn längtade jag alltid till sommarlovet för då (äntligen!) kunde jag få läsa från morgon till kväll ostört.

Men, tillbaka till lördagen, när jag under några timmar smet från hem och familj för att läsa. På stadsbiblioteket plöjde jag boken om Sofia, huvudpersonen som kämpar för att få tiden och orken att räcka till. Som dessutom har en liten råtta som gnager i bröstet. När jag läst klart manuset skrev jag ett mail:

Åh Kajsa! Jag smet iväg från man och barn några timmar idag för att sträckläsa ditt manus. När jag hade läst klart så ville jag storgråta. Om jag inte befunnit mig i en offentlig lokal (biblioteket) hade jag gjort det. Nu fick jag istället lite klädsamt torka tårarna och skynda hem till de som väntar på mig därhemma. Jag blir inte ledsen så mycket för min egen skull som för alla kvinnor i det här samhället som kämpar, sliter och till slut går sönder. Du har verkligen lyckats fånga allt det där. 

En generation av kvinnor som går på knäna. 

En generation av män och kvinnor som pratar om att leva jämställt men som ändå inte riktigt lyckas få till det. Orimliga krav, föräldraskapet, ansvaret, projektledarrollen och så utmattningen som hela tiden lurar där runt hörnet.

Jag är så stolt och glad över att Kajsa både gav mig förtroendet att läsa manuset och sedan också lät mig skriva baksidestexten. Jag vill verkligen peppa er alla att läsa boken. Vi är så många kvinnor i det här landet som påverkas av den ojämställda stressen. Vi behöver sätta ljuset på det här samhällsproblemet och VI BEHÖVER LYFTA SKULDEN OCH SKAMMEN FRÅN ENSKILDA KVINNORS AXLAR!! Ursäkta versalerna, men det här kan tydligen inte sägas nog många gånger:

Vi kan inte hålla på och försöka få individer att sluta vara stressade genom individuella hanteringsstrategier när det är hela samhället som är skevt. Vi kan inte hålla på och plåstra om oss en och en människa i taget, när våra arbetsmiljöer och hemmamiljöer och offentliga miljöer behöver ett jättestort bandage och JÄKLIGT MYCKET PSYKOLOGISK BEHANDLING.

Är ni med?

Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
              
11 februari, 2017
2 comments

Den där utmattningen.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Hamnade visst i total radioskugga jag med i veckan, inte på grund av geografisk förflyttning utan snarare på grund av ork. För jag är ju sjuk. Jag nämnde nog det i min första presentation här på sidan, men om någon händelsevis inte lusläser alla våra inlägg slaviskt (va, gör ni inte!!!???!!!) så kan jag ta det igen.

Jag är sjuk av stress. Inte som i “idag är jag lite trött” eller “jag var hemma från jobbet ett par veckor och nu är jag tillbaka”, utan jättejättesjuk.

Utmattningssyndrom är diagnosen (tillsammans med några till sidodiagnoser) och ända tills för ungefär två år sedan hade jag ingen aning om exakt hur allvarlig den sjukdomen ens kunde vara och jag hade definitivt ingen aning whatsoever att jag stod på randen till den, fastän varningsflaggen hade viftats länge och väl.

Men först, vad har då detta med jämställdhet att göra? För nej, utmattning/utbrändhet ÄR ingen “kvinnosjukdom” som många först ville göra den till (arbetsgivare såklart, genom att vifta bort det som något som “känsliga fruntimmer” drabbas av så gick det ju att fortsätta köra de anställda i botten), men många av de normer och roller som formar oss är direkt skadliga för vår hälsa och då är utmattning ofta en av konsekvenserna.
Kvinnor för att de förväntas vara perfekta i både arbete och hem, män för att de förväntas vara starka och inte visa känslor/be om hjälp etc etc. Normer är trånga kostymer att bära och förr eller senare brister de i sömmarna.

Så, vad hände då? Tecknen hade som sagt funnits där länge. Först och främst slutade jag sova. Jag somnade som en stock, ofta tidigt på kvällen för jag ständigt var trött. Men varje natt vaknade jag vid 2-tiden och då låg jag där. Tankarna snurrade, hjärtat klappade, kroppen kändes som att den ville springa ett sprinterlopp. Det var omöjligt att somna om.
Sedan började jag tappa kognitiva funktioner. Minnet svek mig, jag glömde möten, viktiga telefonsamtal. Jag kunde inte koncentrera mig. Om jag skulle läsa eller skriva en text behövde jag knäpp tyst omkring mig (prova det i skolmiljö, hah!), annars fick jag hela tiden börja om och allt tog helt plötsligt en evinnerlig tid.
Infektionerna avlöste dessutom varann. Det kändes som att jag var förkyld ett år i sträck typ, jag hann aldrig riktigt bli frisk innan nästa vända kom.
Och jag var arg. Ständigt arg. Eller nej, inte ständigt, ibland vara jag bara irriterad.

Inte ens när alla dessa saker var min vardag kunde jag fatta att det var allvar. Så min kropp bestämde sig för att sätta stopp. Och stopp tog det. En morgon var jag paralyserad. Alltså, bokstavligen lam. Jag hade vaknat, klivit upp, satt i hallen med mitt barns kläder i handen och kunde inte röra mig. Jag var medveten om allt omkring mig, men när jag ville säga nåt gick munnen inte att röra och hela kroppen bara låstes som i en kramp. Allt var över på säkert några sekunder, någon minut, vad vet jag, men det här var min kropps sätt att säga att den inte längre tänkte vara med i mitt tempo. Vad jag gjorde efter? Tog kiddo till förskolan och gick till jobbet såklart. Med panikattacken*, som var det som drabbat mig, fortfarande klingande i kroppen.
Några till sådana episoder senare, insåg jag att det kanske var dags att träffa en läkare ändå. Eftersom jag visste att jag inte skulle kunna svara på frågan “hur mår du?” utan att storgrina så skrev jag ner de symptom jag upplevt det senaste året och gav det till läkaren. Tydligen hade jag, i punkt efter punkt, exakt beskrivit utmattningssyndrom. Det var den 9 januari 2015. Min sista arbetsdag på väldigt, väldigt länge.

Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Jag tänker inte gå all spiritual on you och säga att allt har en mening, men orka bli bitter. Vad jag kan göra är att dela med mig av det jag lärt mig för att inte fler ska sjuka av arbete och ojämställdhet.

Vägen till att bli frisk är inte över än på långa vägar, men den resan får jag berätta mer om en annan gång. Tills dess, är du orolig att du själv eller någon annan stressar för mycket, läs mer på stressmottagningen.nu. Där finns bra tester att göra för att se om du/hen är i farozonen.

Och ni, skjut alltid upp till morgondagen, det ni inte behöver göra idag.

*  Panikattack är en helt normal psykisk process, som innebär att kroppen reagerar helt automatiskt på extremt hot eller rädsla. Det är t ex vad som sker om du så när klarar dig från att bli påkörd av en bil eller attackerad av en björn (den första är kanske lite mer vanligt förekommande, men vad vet jag). Du skakar, svettas, blir yr, illamående, känner tryck över bröstet etc. Inga konstigheter egentligen.

Problemet med panikattacker uppstår när kroppen beter sig som att stress är björnen.   

Feminism    Livet    Psykologi
     
1 2
Om