15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

14 november, 2018
12 comments

Män som känner kvinnor. Tips från coachen på hur göra jämställdhet.

Avdelning: Jämställdhet är bra så länge ingen pratar om det.

Gårdagens roligaste var de här fotbollsmännen som var JÄTTE-JÄTTE-IRRITERADE på Nilla Fischer för att hon genom sitt tacktal också lyfte frågan om vikten av jämställdhet.

Männen tog det som en personlig kränkning och det är ju tyvärr en relativt vanlig reaktion när j-ordet nämns. (Om ni inte fattar vad jag pratar om för män kan ni läsa här).

Den reaktionen är ju inte alls rolig. Men det som på riktigt var roligt var att bägge killarna anförde argumentet att DE MINSANN ÄR GIFTA MED EN KVINNA OCH HAR DÖTTRAR och känner kvinnor och bor med kvinnor och att de därför inte borde behöva höra något mer orättvist TJAT om den där himla frågan. Det fattar ju alla att män som känner kvinnor är jämställda…

Nej men allvarligt. Nu ska jag avslöja en sak för er fotbollsmän. Det här kommer säkerligen som en chock, så håll i er:

Det finns ingen hemlig sammansvärjning där onda och kvinnoföraktande (1. Singelmän? 2. Gaymän? 3. Frånskilda män med enbart söner? 4. Andra män med obefintliga relationer till kvinnor i alla åldrar?) upprätthåller ojämställda handlingar och strukturer i stort och smått.

På riktigt.

Att vara gift eller tillsammans med en kvinna gör en inte immun mot ojämställdhet.

Att vara förälder till flickebarn gör en inte immun mot ojämställdhet.

Att känna en kvinna gör en inte immun mot ojämställdhet.

Sedan fick en av killarna i artikeln en fråga om det går att göra mer för jämställdheten:

”Kan ni göra mer eller känner du att ni gör det ni kan?

– Göra mer, det är en jättesvår fråga. I grund och botten handlar det om inställning och du kan fråga vem som helst, vi har absolut den inställningen att all form av jämställdhet ska det vara.” (citat: Sebastian Larsson i Aftonbladet.)

Det är alltså jättesvårt för Sebastian Larsson att tänka sig hur han skulle kunna _göra mer jämställdhet_ och detta (ej att förglömma) alltså trots att han LEVER med (3!) kvinnor och barn. Han tror att det handlar om inställningen att säga orden ”jämställdhet SKA DET VARA”. (OBS! Men utan att tjata om det som Nilla Fischer och jättesvårt att tänka sig hur göra i praktiken.)

Ett tips från coachen på vad du och dina kollegor kan börja med att göra istället för det ni gjorde igår:

*Scenario. Efter Nilla Fischers tacktal.*

”Faaan vilket bra och starkt tal av Nilla Fischer!! Så modigt av henne att lyfta den här frågan igen. Hon är en förebild för ALLA oavsett kön. Vi har påbörjat ett arbete för jämställdhet men det är en lång bit kvar att gå och ingen av oss kommer att vara nöjda förrän fotbollen likväl som samhället i övrigt är 100% jämställt. Det är det enda rimliga.

Tack för att du påminde oss Nilla. Självklart är vi med dig och backar er. Alltid.

// Andreas & Sebastian, samt hela herrlaget.

Feminism    Män och maskulinitet
              
8 november, 2018
4 comments

Om bara kvinnor…

Häromdagen råkade jag höra ett gäng radiomänniskor prata om kvinnor och män i relationer. Tyvärr. Jag dog lite inombords av att höra hur resonemanget gick. Jag tror att temat var att göra saker för de andra i familjen och för den andre parten. Först sa en person (obs! Inte citat utan ur minnet!):

”Det värsta som finns är kvinnor som gjort och skött om allt och sedan 30 år senare tar på sig offerkoftan. ”

Alla de andra bara:

”Haha jaaa verkligen det är ju kvinnors eget fel om de skött allt. Kom inte och lek martyr om du skämt bort din partner. Dessutom måste kvinnor uppfostra sina söner bättre och inte skämma bort dem.”

En tredje person: ”Jag måste bara få säga det här. Män och barn skämmer ju inte direkt bort sig själva.”

Och alla bara: ”JAAAA men exakt!! Om bara kvinnor kunde sluta skämma bort…”

Någonstans här sprängdes ett blodkärl i min hjärna. Jag körde av vägen och frontalkrockade med en stor gran. Sedan låg jag där döende och ingen brydde sig…

För vi hade äntligen infört det fulländade och TOTALT manliga samhället.

Där att ta hand om andra och bry sig om andras välmående, även fast det kan kännas lite jobbigt för en själv betyder att ”skämma bort”= DÅLIGT. PATETISKT. VIDRIGT.

Det var ju synd. Riktigt synd.

Det är ALLTID kvinnors fel på det ena eller andra sättet. Visst är det märkligt?

Kvinnors eget fel om de skött om allt borde ju rimligtvis talas om som:

”Vad är det för fel på männen som inte tar sitt ansvar?”

För mig är det helt obegripligt och respektlöst hur vuxna människor kan prata på det här sättet om de kvinnor som tagit hand om er när ni var små. Som burit er. Som gett er omvårdnad och omsorg under alla år trots att ni var drägglande, skrikande asjobbiga bebisar och barn. Som lagat mat och städat. Som ordnat jul, födelsedagar och trygghet. Som burit er och det här samhället på sina axlar. Och som tack blir de inte bara fattiga pga samhället betalar inte för det här jobbet som NÅGON måste göra. (Dvs. Om vi vill fortsätta ha hem som går att bo i och om vi vill fortsätta sätta barn till den här SKITVÄRLDEN.) Men som sagt var, inte bara fattigdom som tack, utan också skammade och förlöjligande om de känner en viss bitterhet och ilska över att inse att det är på exakt det sättet.  Att det inte går att vinna. Att det aldrig har gått. För det osynliggjorda och obetalda jobbet som är förutsättningen för vårt samhälle  pratas om som att SKÄMMA BORT _män och barn_.

Alltså just den meningen också. Det är anledningen till att jag inte klarar av när folk kallar män för jättebebisar och dylikt. Jag fattar såklart varför det görs, men det är superproblematiskt att prata om  män som barn. Vill ni veta varför?

Jo för om en man beskrivs på det sättet blir det också rimligt att prata som de gjorde i radion häromdagen. Dvs:

Frånta ansvaret från vuxna fullt kapabla män  samt lägga ansvar och skuld på kvinnor. För mäns beteenden. Som handlar om makt, ojämställdhet och exploatering av personer som de säger sig älska.

Ni kanske känner igen exakt samma mönster från diskussioner om varför barn inte verkar vilja vända sig till sina pappa när de är ledsna… (Kvinnors fel.)

Eller för den delen våldtäkter, där män implicit beskrivs som driftstyrda djur som inte kan ta ansvar om en kvinna är ”sexigt klädd, full, flörtig, säger nej lite för tyst… ni vet. (Kvinnors fel.)  Whatever. Så glad över samtyckeslagstiftningen.

Nästa person som säger ”om bara kvinnor...” när det gäller dåliga grejer som män gör eller icke-gör.

Bara skärp er.  Alltså seriöst. Jag menar det. Skärp er.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                                     
13 juli, 2018
8 comments

Det är så jobbigt att vara man

En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:

”Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: ”Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.

Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här ”moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)

Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att ”hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.

Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?

De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).

Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                         
14 april, 2018
7 comments

Drömmen om ett liv bortom patriarkatets bojor

Vilken vecka det här har varit.

Jag inledde veckan med att prata om om det ojämställda känslokneget i SvD. Bland annat, sa jag de här sakerna:

”För många som är i relationer där det känslomässiga arbetet är
ojämnt fördelat, kan det vara svårt att sätta fingret på vad det faktiskt
är som skaver. Det kan yttra sig i tjat om odiskad disk, i irritation över
att partnern inte lyssnar eller besvikelse över att hen inte lyckas trösta
en på sättet som behövs.

– Det är enkelt att se bråken, irritationen, besvikelsen eller tjatet som
problemet, när det egentligen är orättvisan som är det, säger Sandra
Lindström. För att lyckas förändra den ojämna fördelningen är det
bättre att prata om skavet i just termer av rättvisa.

En kritik som lyfts mot begreppet känslomässigt arbete är att det är
vagt, och att det inte går att omvandla alla dessa mikro-handlingar i
mätbara värden. Dessutom menar kritiker att det inte ska ses som
”arbete” – att visa omsorg och underhålla relationer är väl bara sådant
man gör och vill göra för de man älskar?

– Det är säkert krasst att kalla det arbete, säger Sandra Lindström.
Men när vi pratar om praktisk omsorg om våra närstående tycker jag
att det är ännu mer krasst att se det som ett fritidsintresse eller en
hobby. Traditionellt sett så har det känslomässiga arbetet varit
kvinnans lott. Det har gjort det undervärderat och osynligt.

Samtidigt kan inte ansvaret för den känslomässiga
fördelningspolitiken enbart ligga på individen, menar Sandra
Lindström.

– Det handlar om hur vill bygga upp vårt gemensamma samhälle,
ända in i minsta byggsten. Det är viktigt att vi tar hand om varandra.
Vad har vi för samhälle om ingen orkar, kan eller vill ta hand om
relationer? Det blir verkligen inte hållbart, och inte heller särskilt
trevligt att leva i.”

(Intervjun i sin helhet går att läsa här och här. Men bakom en betalvägg tyvärr. Ni som läser min blogg regelbundet vet ju ända vad jag tycker och får ta del av det helt gratis haha ;))

Sedan släppte jag nästa föreläsningsdatum & plats. Det blir den 30/5 i Stockholm!

Planerar i nuläget höstens föreläsningar. Göteborg är klart (19/9) och så blir det mest troligt också Malmö, Uppsala och Luleå. Jag hoppas kunna släppa exakta datum & platser i början av maj, så ni får ha lite koll helt enkelt.

Sedan var det… det där andra.

Som jag tänkte att jag inte ens skulle orka skriva om. Att det är under min värdighet att överhuvudtaget benämna den där patriarkala institutionen vid namn. Jag har dessutom som många andra kvinnor fullt upp med att överleva i en vardag som handlar mer om gigantiska tvättberg, barn som ska tas om hand, saker som ska plockas upp för miljonte gången, skor som ska ställas undan för att en hund inte ska äta upp dem, än om litteratur.

Men något hände under gårdagen. Det blåser fan en vind som förvandlats till en orkan.

När jag startade den här bloggen för två år sedan så beskrev jag innehållet såhär:

”Feminism & psykologi.  Föräldraskap & relationer. Drömmen om ett liv bortom patriarkatets bojor.”

Jag hade inte så mycket hopp om att den drömmen skulle inträffa under min livstid.

Men nu.

MEN NU.

MEN NU!!!

Känner ni det? Visst känner ni det? Säg att ni känner det?

Vårt motstånd gör skillnad. Våra protester ekar över hela världen. Vi har ställt oss upp tillsammans.

Nu finns det ingen väg tillbaka.

Patriarkatet faller inom vår livstid. Det faller framför ögonen på oss. Här och nu.

Här och nu.

”Kom Sara nu går vi.”

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet
                    
30 december, 2017
2 comments

En helt vanlig morgon

Det är en lugn lördagmorgon. Hela familjen är samlad, barnen ligger i soffan och Johan sitter och skissar vid köksbordet.

Jag dricker kaffe och kollar lite bloggar.

Så läser jag det här inlägget av Krickelin (Kristin Lagerqvist). Det känns som ett slag i magen. Jag försöker säga något till Johan som sitter mittemot:

”Det är det här som gör mig så upprörd när folk skämtar om #metoo... rösten bryts och tårarna väller fram. Jag ursäktar mig och säger att jag är för upprörd för att kunna fortsätta. Går upp på övervåningen en stund. Sätter mig på sängen och gråter av ilska, frustration och sorg.

Jag tänker på det här. När jag skrev gårdagens inlägg. Hur män pratar om metoo i alla möjliga sammanhang utan att ha förstått någonting. De tror att det är samma sak  som att prata väder och vind eller vad de åt till middag. För de här männen är att prata om metoo ingenting mer än ord. Som någon slags intressant teori som ska diskuteras. De förstår inte hur många av oss som går omkring med PTSD-symptom, ångest och sorg. Väl dolda hemligheter och trauman av olika slag.

Hur den här hösten har gett hopp om förändring, för första gången i vårt samhälles historia. Men samtidigt rivit upp sår hos så många av oss.

Ärr som ni inte ser men som finns under våra kläder, i våra själar, i våra minnen och tankar även när vi gjort vårt bästa för att glömma.

Ärren som en får av att ha vuxit upp och av att leva som kvinna i det här samhället.

Kan ni förstå hur det känns att bearbeta och hantera det här och samtidigt höra någon på ett drygt och fullständigt känslokallt sätt säga:

”Det här med miitooo har blivit ganska överdrivet tycker JAG. Det går ju inte längre att skämta om någonting. Nu har min arbetskamrater börjat säga åt mig när jag pratar och skämtar i lunchrummet, det tycker jag är taskigt.”

Kan vi, och ni, tänka på tex Kristins upplevelser nästa gång ni hör något liknande:

”Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där. Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig.”

All styrka & kärlek till dig Krickelin som delar med dig. Du är inte ensam. Det är sådana här erfarenheter som vi bär med oss när vi hör er raljera i fikarummet, på krogen, hemma vid middagen, i FB-grupper, under utbildningsdagar. Faktiskt precis vart som helst. En del människor verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget.

Jag bär med mig både egna och andras erfarenheter av våld, våldtäkter, sexuella övergrepp varje dag.

De finns där, som en del av mitt yrke, men också som en del av mitt egna liv och erfarenheter.

Jag har under många år funderat på hur det ens kan vara möjligt att ett samhälle kan ha en sådan mörk sida utan att det verkligen lyfts upp som ett samhällsproblem. Hur det är möjligt att låta kvinnojourerna leva på  ideellt engagemang istället för att vara statligt finansierade myndigheter. Hur män tycker att det är ok att betala för att våldta medmänniskor. Hur män kan betala för att sitta och titta på unga kvinnor som utsätts för extremt sexuellt våld och säga att det inte skadar någon. Hur kvinnor behandlas som varor och objekt. (Vilken kvinna ska du klicka in på i kväll, nr. 1, nr. 2, nr. 3, nr. 4 eller nr. 52? Hela nätet är en stor dagligvarubutik där kvinnor för er inte är mer än ett paket spagetti eller en mjölkliter.)

Jag är så tränad i att hålla god min och inte förstöra stämningen i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag hjälper män som inte klarar av att kommunicera genom att nicka, le och ställa följdfrågor på rätt ställen.

Nu får det fan vara nog med det.

Det här var en helt vanlig morgon, men ingenting är sig längre likt.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
29 december, 2017
10 comments

Det är kvinnors fel att män våldtar (någon som hört det förut?)

Äsch ni är ju helt omöjliga. Vägrar att kommentera. Ni bara läser och läser och läser…

Nä men goddag kära läsare. Känns så fint att ni är här tillsammans med mig. Alltid kul att veta att en inte är ensam med tankar och funderingar inför det nya året.

Jag tror för övrigt att jag ska göra en topplista över vidriga saker som folk sagt eller skrivit under 2017.

I går fick jag en kommentar som direkt platsade på topp 3-listan. Jag har hört den förut i olika versioner:

”Jag tror att problemet i dag med hur människor behandlar varandra är hur dom blev uppfostrade som barn. Nu har vi facit på hur det gick när det i stort sett bara var mammorna som skötte den biten och vi pappor inte fick vara med.”

Den här korta meningen är så genial i all sin kvinnohatande logik. Den summerar liksom allt. Hur det är omöjligt för kvinnor att någonsin få upprättelse.

Vi är inte bara ansvariga för att män våldtar, slåss och skiter i omsorg av barnen.

Vi bär också hela skulden.

Genom att vara de som INTE våldtar och slåss utan istället vara hemma med barn och ta hand om våra gemensamma hem. Bädda en säng. Byta en blöja. Läsa en godnattsaga. Gå ner i arbetstid för att hinna med. Åka till jobbet och ta hand om gamla och sjuka.

Så bär vi också skulden för mäns beteenden. Vuxna mäns beteenden.

Det är inte vuxna män som bär ansvaret för sina egna beteenden.

Det är kvinnor som bär ansvaret. Allt är vårt fel.

Det har det varit sedan den dagen vi lurade stackars Adam att käka äpple.

Om vi inte hade klätt oss fel. Umgåtts med fel män. Valt fel partners. Befunnit oss på fel platser. Pratat för mycket med män på krogen. Sminkat oss för mycket. Gått ut ensamma. Provocerat. Och så vidare i alla evighet. [Så hade män ju aldrig behövt våldta oss så himla mycket. Döda oss i våra egna hem.] Istället hade de tagit på sig förklädet. Lagat mat och bakat bullar. Städat och fejat. Satt upp nya gardiner. Ringt och frågat gamla mamma hur hon mår. Pyntat granen med barnen.

Oj ursäkta. Men jag blir arg. Riktigt arg.

Och en till viktig sak. Jag tror INTE att det viktigaste är hur vi uppfostrar våra barn. De flesta av oss gör så gott vi kan. Vi älskar våra ungar. Vi försöker få dem att överleva och må bra. Men det är inte det som förändrar ett samhälle.

Det viktigaste om vi verkligen vill förändra är att KÄMPA för att förändra. Engagera sig. Vi behöver rannsaka våra egna beteenden, våra egna relationer, våra egna arbetsplatser, vårt eget samhälle. Vi kan inte sitta och vänta på att våra gulliga, små och oskyldiga barn ska lösa allt när de växer upp och blir vuxna.

Vi behöver jobba för förändring NU och lämna över något bättre till våra barn som sedan får ta stafettpinnen vidare och jobba för att lämna över något bättre till deras barn som sedan får ta över stafettpinnen och…

Det går inte att bli klar.

Vi måste göra jämställdhet, jämlikhet, demokrati, rättvisa hela tiden.

Feminism    Föräldraskap
                                
28 december, 2017
12 comments

Nyårslöften //mål 2018

Förra året hade jag de här nyårslöftena:

  1. Bråka mer! Både privat och offentligt. Förnöjsamhet har aldrig förändrat någonting.
  2. Äta mer frukt & grönsaker. Det låter bra tycker jag.
  3. Vara mer obekväm. Vara den som tar upp besvärliga frågor, både privat och offentligt.
  4. Springa ett halvmarathon. Har haft det som mål två gånger tidigare utan att lyckas få till det. Tredje gången gillt!!
  5. Ifrågasätta så kallade “sanningar”. Varför är det jag som anses vara besvärlig när jag bråkar och är obekväm? Fundera istället på vad i SITUATIONEN det är som tvingar mig att bli arg och hur jag kan vara så himla modig och snäll att jag faktiskt lyfter det dilemmat.
  6. Vara ute i naturen, spara ihop pengar så att jag kan köpa en ny hund (en svart labrador). Saknar Affe varje dag <3
  7.  Bli lite mer social och inbjudande, tacka ja till saker. (Går emot min natur, men eftersom jag ganska mycket skiter i naturen så kan det vara bra med lite beteendeförändrande utmaningar!)
  8. Skriva mycket mer om så kallade “jämställda relationer”. Det finns oändligt med uppslag. Så mycket ilska, frustration och kärleksfull lojalitet från kvinnor som går på knäna trots att de lever med s.k “jämställda män”. Jag tror att vi kan ännu bättre. Jag tror att vi är värda ännu mer.

***

Vissa har gått riktigt bra, andra mindre bra.

De saker jag lyckats med är absolut att bråka, vara obekväm och ifrågasätta. Så check på punkt 1,3 och 5. Den här förmågan kan jag nog ändå utveckla lite mer under 2018. Trots att det är så himla mycket skönare att vara en ”skön tjej” och att inte göra alla situationer helt awkward så känner jag att stämningen kräver (som en parafras på Karl-Bertils pappa) lite mer ifrågasättande. Eftersom så otroligt många, framförallt män och gubbar,  skiter fullständigt  i om de gör mig och alla andra obekväma så kan de behöva få lite mer mothugg. Jag har under hösten tvingats genomlida män som skämtar på ett sjukt sätt, alternativt bara pratar på ett sjukt sätt om #metoo i helt opassande sammanhang (vet inte exakt när det skulle vara ett passande sammanhang iofs haha). De behöver få veta det och tyvärr behöver jag vara _den som är den_ under 2018. Förra året användes ordet ”cringe” (något som är pinsamt) ganska mycket av vissa i den här familjen, nu är det tydligen cringe att använda ordet cringe. Men jag ska bli bättre på att påpeka när något är så JÄVLA CRINGE. Kan ni bara tänka efter innan ni pratar om #metoo kan ni bara inse att så många av oss är utsatta för allt från våldtäkter och sexuella övergrepp till ständigt förminskade, sexistiska skämt och att reduceras till objekt i alla miljöer? Vi är inte kroppar, prydnader eller leksaker åt er. Vi är människor. Och ja, med oss menar jag kvinnor. Alla kvinnor. Kan ni överhuvudtaget stava till ordet empati när ni börjar babbla om era äckliga teorier om hur jobbigt det är med samtycke eller hur besvärligt det är nu när kvinnor hänger ut förövare på nätet, kafferepet eller i lunchrummet. Om det känns jobbigt ändå, så se till att:

  1. Inte vara en våldtäktsman.
  2. Inte vara en sexistisk idiot.
  3. Vara en normalfungerande allierad.

Varje gång någon säger något idiotiskt så kommer jag att prata om de här frågorna med er, vare sig ni vill det eller inte. DET är nyårslöfte och ett slags varning för er som helst bara vill prata väder och vind. Tips! Gör det då och börja inte prata om #metoo med mig.

Ett till nyårslöfte är att jag inte ska lyssna på råd från folk som är otroligt okunniga på mitt område. Det här är värt att skriva mer om, så tema ”dåliga råd” kommer som ett eget inlägg inom en snar framtid. Jag har fått höra allt från att jag borde ligga lågt med att”säga att jag är feminist” till att prata för mycket om ”jämställdhet” och ännu en klassiker är att inte låtsas om som att en är särskilt kunnig inom något område.

Jag tror att personen sa: ”Det är så härligt med ödmjuka personer som inte gör anspråk på att kunna så himla mycket (fast de egentligen kan det!). Ledsen människa som sa det här, men mitt nyårslöfte är att GÖRA ANSPRÅK på att jag kan så sjukt mycket om vissa ämnen som tex. jämställdhet, relationer, stress, arbetsmiljö & psykologi generellt.

Så jag citerar och lovar att jag under 2018 ska göra mitt bästa för att leva enligt Edit Södergrans devis:

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag har för övrigt ätit sjukt mycket frukt och grönsaker, det ska jag fortsätta med.Tyvärr blev 2017 året då jag helt slutade springa istället för att springa extra långt. Så det suger, men då får mitt nya löfte vara att ta upp springet igen under 2018.

Jag har KÖPT en labrador!! Wihoo!!! Det blev en brun liten Chili istället för en svart, men vem bryr sig?

Jag har varit hyfsat lagom social. Försöker hitta en balans mellan att säga ja och säga nej. Ett ständigt avvägande.

Och såklart har jag gjort punkt 8!! Jag har pratat, skrivit och jobbat. Jag har suttit med i TV4-soffan och snackat ojämställd stress med fina Kajsa Kettil (Läs ”Lilla råtta” som hon skrivit om ni inte redan gjort!) har dessutom börjat vara ute och föreläsa om ämnet. Här kommer ni att kunna läsa om relationer & (o) jämställdhet förstås och jag har också som målsättning att vara ute och föreläsa under hela 2018 om den ojämställda stressen. (Nästa tillfälle är 14/2 i Umeå!))

Jag ska vara mer snäll också under 2018. Både med mig själv och med andra. Jag gillar att vara snäll och för mig betyder att vara snäll inte att säga ja till allt. Det betyder inte att vara passivaggressiv och göra en massa saker som jag inte vill. Det betyder inte att vara mesig och att inte bråka med (ni vet vilka!). Det betyder helt enkelt att betydelsen av ordet ”snäll” har förvanskats och förminskats. För mig betyder det att inte göra andra illa om jag kan undvika det. För mig betyder det att när jag har möjlighet aktivt och medvetet välja att sätta andras behov framför mina egna,  att hjälpa, stötta och finnas till för de som behöver mig. Men samtidigt,  i allt det här, ta hand om mig och ta ansvar för mitt liv.

Vara snäll.

Sen så ska jag också försöka hitta tillbaka till mitt trädgårdsintresse och LÄSA mer böcker. Puuhhhh.

Men nu vill jag höra av er. Våga er inte på att läsa det här inlägget och skita i att svara:

Vad är era nyårslöften/ mål för 2018? Vad behöver ni göra eller inte göra? 

Feminism    Livet
                                                     
11 november, 2017
2 comments

Aldrig mera tyst

En sak som jag själv verkligen uppskattat med den här bloggen är att den inte har dragit till sig så mycket antifeminister, papparättshaverister & kvinnohatare. Senaste dagarna har jag tyvärr märkt en ökning av sådan kommentarer (ni ser de aldrig här på bloggen- men jag behöver ju läsa & moderera). Svårt att veta vad det beror på, antagligen har jag på något sätt blivit inlänkad i något flöde där de här människorna håller till. Jag vill bara säga att jag är helt ointresserad av att få bloggen förstörd av de här människorna, så jag har extremt lågt i tak för män som inte uppför sig väl i mina kanaler. Jag blockar & raderar på en gång. Jag gör jättestor skillnad på om någon av er andra framför kritik. Bara så att ni vet. I resten av samhället får män tysta, skrämma, hota & hata.

Men Jämställd vardag är ett annat universum.

Här vill jag kunna prata med er om andra saker. Jag kommer att fortsätta skriva om de här sakerna. Även om det inte alltid är roligt att höra. Även om det inte alltid är lätt att lyfta.

Så många personliga, till och med privata delar ur våra liv som också är så mycket politik.

Såklart, det privata har alltid varit politiskt.

Så många män som har nått framgång på bekostnad av andra. De kvinnor som skött deras barn. Tagit hand om deras hem och vårdat kärleken.

Det som kvinnor har gjort finns inte att läsa i vår historia. Det finns knappt dokumenterat alls.

Och ändå bygger allt på det.

Om männen varit tvungna att mata, vårda och få sina barn att överleva hade historian sett annorlunda ut.

Om män hade sett alla kvinnor som likvärdiga och fullvärdiga individer hade inte samhället byggts upp på kvinnor som objekt. Ingen hade tyckt att det var problematiskt med kvinnor och deras kroppar. Vi hade precis som männen ansetts kunna tänka och agera som subjekt. Vi hade precis som män fått vara människor istället för prylar som köps och säljs till högstbjudande.

Det hade inte funnits någon anledning att så intensivt kämpa för könens isärhållande och olikhet.

Det hade inte varit hotfullt med feminina uttryck. De hade inte ens behövt kategoriseras som feminina utan hade varit olika former av uttryck helt enkelt.

I ett samhälle där kvinnors röster hade hörts och någon med makten att förändra hade brytt sig om att lyssna, så hade det sett annorlunda ut.

Det hade inte kommit som en överraskning att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor alltid existerat och fortfarande existerar. Överallt och hela tiden. I skolor, på arbetsplatser, på gator&torg. I hemmet, i familjen. Där vi skulle känna oss som mest trygga.

För varje kvinna som blir dödad av en man som sa att han älskade henne. [I snitt en kvinna var tredje vecka.]

För varje våldtäktsdom där en man ”inte förstod” och därför inte blev dömd.

Det är för alla de här sakerna som jag inte har tänkt vara tyst.

Aldrig mer.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
9 november, 2017
2 comments

Hoppet. Trots allt.

Önskar ibland att världen var ett regnbågsfärgat My litte pony paradis.

Ni vet. [Där alla är vänner. Håller varandra i händerna. Plockar blommor i solskenet.]

Ett ställe där glädje, nyfikenhet, kreativitet och vänskap är de självklara ledorden.

Där inte varje dag handlar om överlevnad och kamp

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen? Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

Lite nu och då så dyker det upp en man här på bloggen som blir ledsen när jag skriver om dumma saker som män gör. Han blir ledsen & arg på mig. För att jag skriver. Om ett samhällsproblem. Han skriver INTE att han är ledsen över allt män gör mot kvinnor.

Det är faktiskt nästan aldrig någon man som skriver:

”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2017 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs  så många sammanhang.”

Det är väldigt länge sedan jag skrev om mina värsta ämnen. #Metoo har blivit ett frö till något nytt. En revolution som jag väntat på. Men jag orkar inte skriva om det ämnet just nu. Det är en viktig del av mitt engagemang och mitt liv. Men inte i bloggen just nu. Inte i skrift just nu.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet vart jag står i de här frågorna. Hur jag ser objektifiering & sexualisering av kvinnor som elefanten i rummet och en av vår tids största samhällsproblem. Jag ser hur alla ännu en gång förfäras. [Över enskilda mäns beteenden. Suck.] Och jag slits mellan tankar om att nu kanske något ändå kan förändras till att förundras över naiviteten och blåögdheten som dominerar människors medvetande om hur djupt strukturerna påverkar oss alla.

Objektifiering. Kvinnor som inte är människor utan alltid först och främst kroppar.

Män som prylar som konsumeras lite hur som helst är inte en del av vår vardag.

För män ses vanligtvis som människor. Det är dit vi kvinnor också gärna vill komma.

För mycket begärt enligt vissa. För svårt att greppa för andra.

Eller det här med vad heteronormativa förhållanden gör med oss som lever i dem. Hur det jag skrev om igår är så tydligt och samtidigt så osynligt. Det institutionaliserade & internaliserade förtrycket.

Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det.

För dig och den du lever med.

Och eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs. Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar. Vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek.

[Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.]

Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.

Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem. Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på ”män från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.

Ännu några år senare, mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna. Och så. Makten. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor.

Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.

Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Hoppet. Trots allt.

Det finns något som är större. Än mig och än dig.

Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
7 juli, 2017
1 comment

Jag trodde hon var äldre (om män som tror de vet)

Jag kände det som att jag alltid håller på och neggar.

Så då bestämde jag mig för att skriva ett peppigt & glatt inlägg.

Ni vet sådär Underbara Clara-härligt ”Vaknade och gick ut i trädgården, plockade in färska ägg och bakade till ungarna & mannen innan de vaknat och solen den lyste och träden var gröna och jag funderade på mitt nästa manus till en bästsäljande barnbok och sen skällde jag lite på de som förtjänar det och livet var jobbigt ibland men ändå så fint...” (Förlåt ni vet att jag älskar UC  men alltså ni fattar grejen va? ;))

Jag var ssssåååååå nära. Tangenterna ville skriva något glatt. Men då…

FAN OCKSÅ

 

En stor nallebjörn som suger en ung kvinnas bröst. I ett Facebookflöde nära dig. Fota gärna sexiga flickor och sugande jättenallebjörnar i smyg, det tycker vi på Wish (åh så bra med all reklam & uppmärksamhet oavsett vad!! Som en mansplainande feministman i mitt flöde nyss berättade. Han tänkte att det var viktigt att berätta så att vi alla kan få lära oss mer om REKLAMENS SYFTE. Wish kan väl skicka mig en check då för att jag så omoget & okunnigt gör reklam för deras vidriga sexistreklam. Tack på förhand. )

Som om det inte vore nog med det här diskuterar män (vilka annars) modellens troliga ålder och någon man som borde skärpa sig så JÄVLA MYCKET förklarar att hennes bröst är så VÄLUTVECKLADE att hon omöjligt kan var 13-14 år.

[Ibland. Alltså ibland.]

Så  vill jag [trots att jag är en rolig, charmig och glad person i mina bästa år] spränga hela den här planeten i bitar. Helt plötsligt stod det så klart för mig varför 14-åringar gång på gång blir våldtagna och män frias i rätten för att de ”trodde att hon var äldre”.

Män jag måste berätta något för er.

DET GÅR INTE ATT BEDÖMA EN FLICKA/ KVINNAS ÅLDER EFTER STORLEKEN/ FORMEN PÅ HENNES BRÖST!!!!!

Det finns en anledning till att folk visar upp sitt ID och inte sina bröst på systembolaget vet ni.  Om ni hade umgåtts med tjejer och sett dem som människor (vänner) istället för som era personliga sexleksaker, runkobjekt, kroppar utan själ hade ni haft koll på det här.

Ni måste steppa upp nu.

Ni måste se skärvan i era egna ögon för att vi någon gång ska uppnå förändring.

Jag känner fan bara hat just nu. Men i morgon är en ny dag. En ny bättre dag.

Var en del av förändringen istället för en del av problemet. Please.

Feminism    Män och maskulinitet
                       
1 2
Om