Dagens läsarfråga kommer från Andreas som skriver såhär:

”På vilket sätt får män lida av patriarkatet?”

Svar: Jag tänker att alla människor i det här samhället lider av att patriarkatet upprätthålls och en stor del av att det upprätthålls ligger i det som kallar isärhållandets logik. Det betyder att män och kvinnor i allt och alltid antas vara varandras motsatser. Till vardags pratar vi ofta om isärhållandet som könsroller eller stereotyper.

Mäns könsroll bygger alltså på att alltid vara motsatsen till allt som tolkas som ”kvinnligt” och det gör per definition mansrollen till en enormt snäv kostym att leva i. Tänk på några av de ord vi förknippar med kvinnlighet, till exempel:

”Omhändertagande, känsliga, mjuka, empatiska, söta relationella, snälla, sköra”

Att som man eller pojke då vara eller göra de här orden, kommer inte att belönas. Som pojke/man belönas du istället om du tolkas som:

”Framåt, modig, tuff, stark, rationell, smart och självbejakande”

Egentligen är det ju så att alla människor, oavsett kön, kan vara alla de här sakerna. Vid olika tillfällen i livet, i olika miljöer, på olika sätt. Men i det som kallas könsroller så cementeras många av de här stereotyperna i vårt sätt att se på oss själva och andra. Ni vet hur vi ibland säger att ”vi är vad vi äter” jag tänker att ”vi är vad vi språkar”.

Män förlorar extremt mycket på sin patriarkala könsroll, som att vara i kontakt med sina känslor och kunna sätta ord på vad en känner. Att bygga upp nära relationer, vårda dem och behålla dem över tid. Oavsett att pengar och makt i form av inflytande värderas extremt högt i vår kultur så visar studier att livskvalité och lycka snarare ligger i just vänskap, närhet och relationer. Att vara väldigt ensam är en riskfaktor för ohälsa generellt, sjukdomar och missbruk.

Så vad visar statistiken?

Jo att män utövar våld i mycket hög utsträckning och sexuellt våld i extremt hög utsträckning (ca. 85% respektive 98%).

Män mår sämre än kvinnor efter skilsmässor, det är då de riskerar att bli enormt ensamma. Män tar livet av sig i högre utsträckning men söker inte vård för sin psykiska ohälsa. Män vårdar destruktivitet istället för omtanke och empati.

De röstar i högre utsträckning på SD, de är inte närvarande föräldrar. När män har små barn hemma jobbar de mer än någonsin istället för att dela på ansvaret.

När män är ledsna har de sedan barnsben fått höra att de inte ska gråta. När pojkar gör aggressiva beteenden får de höra att det är deras lott i livet och att det är omöjligt att göra något åt (boys will be boys). När de spelar fotboll får de höra att de inte ska spela som kärringar.

Män överskattar sig själva och sin egen förmåga. Så mycket att det blir deras egen död. Ni vet vuxna män är de som drunknar i allra högst utsträckning.

Jag avslutar med att säga som jag brukar:

Det män vinner i makt förlorar både de och vi andra på. Det är precis det som gör att vårt samhälle ser ut som det gör, och det är så himla sorgligt för oss alla. //Sandra