Att bara tänka på sig själv- tidens anda?
Det finns ett fenomen som jag funderat en del på. Det handlar om relationer och jämställdhet. Det handlar också om individ- och gruppnivå. Men framförallt handlar det om hur vi tänker runt jämställdhet & feminism och gemensam kamp.
Så här. Alla vet att relationer är svåra generellt (att leva med någon liksom, oavsett kön är ju en utmaning) och att heteronormativa relationer i synnerhet är ojämställda. Vi har statistik, forskning och vi har så mycket levd erfarenhet kring ojämn arbetsfördelning, projektledarroller, känslomässigt arbete och så vidare.
Det jag funderar på är det omedelbara behovet som en del kvinnor har av att svara såhär när ämnet ojämställda relationer avhandlas:
”Ja men åh så Fint att min Pelle/ Kalle/ Sven/ Johan etc gör SÅ HIMLA MYCKET! Han städar, tvättar, tar hand om barn. Åh vad bra jag har det. SLUT.”
Ibland används också den erfarenheten för att avfärda att ojämställdhet ens existerar. ”Det där är inte sant! Min Pelle/ Kalle/ Sven/ Johan gör ju visst grejer i hemmet daaaaa” (extra vanligt när relationen pågått i ca. två månader och inga barn är inblandade)- eller ska vi kalla det ”INTE ALLA MÄN- kvinnoversionen”.
Dels tänker jag igen att det här handlar om okunskapen/ oförmågan att skilja individuella upplevelser från grupp/samhällsnivå. Alltså att helt enkelt blanda ihop begreppen. Men jag tänker att det också är en konsekvens av att väldigt många ser feminism/ jämställdhet som ett individuellt ”förverkliga-sig-projekt”. Där blir en jämställd relation en fjäder i hatten på det ”Perfekta livet TM”. Ni vet som något en ska bocka av på en mål-lista:
- Städat hem
- Väluppfostrade barn
- Vältränad och snygg
- Intressanta fritidsintressen
- Roliga resor
- Jämställd relation
Check på det liksom.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte ger mycket för den typen av ”feminism”. Vart fan tog ord som solidaritet och samhällsengagemang vägen i den kampen? Går det ens att höja blicken ovanför sina egna behov som samhället ser ut idag? Är det möjligt att tänka sig att en kamp kan föras inte bara utifrån ett individuellt perspektiv?
Ibland tvivlar jag.