Finns det någon som fortfarande höhöhöar åt sexistisk humor och fnissar förnöjsamt åt roliga skämt om män som slår ihjäl sina fruar? Med tanke på hur världen* ser ut?
Ja uppenbarligen verkar det så. De här ”roliga korten” säljs för närvarande på Ica Maxi i Falun.
Ja men så att… sexualisering, objektifiering och allmänt kvinnohat är som vanligt skämtet för dagen.
En liten fråga: Varför vill män vara med kvinnor när de uppenbarligen föraktar dem?
(Ett litet svar: Ja men det är väl praktiskt med någon som städar, lagar mat och sköter barnen?)
Fy fan. Alltså bara _skärp er_ alla i allmänhet och Ica Maxi i synnerhet.
* Ungefär en kvinna i månaden dödas i Sverige av män i nära relationer. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som orsakar de utsatta stort lidande. Det förebyggande arbetet vid våld i nära relationer handlar främst om att minska återfall och upprepad utsatthet genom strategiska insatser, stöd till brottsoffret och insatser för våldsutövaren. Att även tidigt belysa attityder, normer och värderingar kring våld och manlighet är angeläget. Källa: BRÅ
”Jo vi skulle behöva prata om det här, igår glömde du att fixa [tvätten, gympapåsen, städa bort i köket etc]”
”Men fan jag är ju helt värdelös och du missar ju aldrig en chans att sätta dit mig.” ”Alltså jag märker verkligen att du hatar mig.” ”Där fick du till det! Bra påminnelse om hur dålig jag är.” ”Jag är sämst, jag vet.”
Någon av er som känner igen den här dynamiken i ett samtal? Då kan det vara bra att veta att det här sättet att bemöta konstruktiv kritik och feedback är ännu en s.k härskarteknik. Oftast pratar vi om sociala regler och bemötande i arbetsmiljö och yrkessituationer men jag upplever att just ”Martyrskap” som härskarteknik är ännu vanligare i nära relationer.
Alltså i hemmet och vardagslivet.
Vad är det då som är så problematiskt med att bemöta kritik och sakfrågan på det här sättet?
Ja först och främst så är det, kanske inte medvetet, men likväl ett sätt att socialt manipulera den andre parten. När du försöker prata om något och bemöts av ”martyren” är det oerhört svårt att INTE drabbas av skuldkänslor och försöka släta över:
”Men det var absolut inte så jag menade, du är inte alls dålig, jag ville ju bara…”
Det tar helt enkelt bort fokus från sakfrågan. Skuldkänslorna och obehaget kommer också att göra att du drar dig in i det längsta att prata om sådant som är SUPERVIKTIGT och en förutsättning om du till exempel strävar efter jämställdhet och rättvis fördelning i vardagslivet/ hemmet. Det finns väl ingen som vill vara taskig/ kränka och såra sin partner gång på gång?
Just därför är det extra viktigt att komma ihåg att det ÄR en välkänd härskarteknik och att det är ett effektivt sätt för personen som använder det att tysta motparten och inte behöva prata om sakfrågan eller fundera över sitt beteende. Det ÄR motsatsen till att ta ansvar och har absolut INGENTING att göra med om någon är värdelös eller inte. Det är tvärtom livsnödvändigt att kommunicera om sådant som fungerar/ inte fungerar särskilt bra/ inte fungerar alls OM VI SKA LEVA TILLSAMMANS. Under samma tak och kanske med gemensamma barn, gemensamt ansvar för tvätt, städning, hushåll, projektlederi och så vidare.
Så till sist, hur bemöta martyren?
Lycka till hörni <3
Så här i slutet av året känner jag att det är på sin plats med sammanfattning och utvärdering av läget. Vad kan då vara bättre än att titta på statistiken (ni vet ju att jag gillar sånt!). Vilka inlägg har ni läsare uppskattat (eller upprörts?) mest av? Jag listar helt enkelt de 5 mest lästa inläggen under året som gått.
På femte plats:
Skriver jag om alla kvinnor som försvarar och förklarar hur duktiga deras män är. Jag har till dagens datum aldrig mött en man som på samma sätt försvarat och förklarat hur fantastiska deras fruar/sambor/ kvinnor är. Tycker att ni alla kan tänka över det faktumet en liten stund. Läs ”Min fru är jättefin hon hjälper till med både tvätt och städning”
På fjärde plats:
Hela förklaringen till varför vi ska införa individualiserad föräldraförsäkring. (Nu!) Läs ”Tummen upp för jämställt föräldraskap! (Varför vi inte ska vänta 42 år till).
På tredje plats:
Hur vardagspatriarkatet skapas och återskapas gång på gång. Hur kvinnohatet internaliseras i människor av alla kön, genom vårt språk, tankar, känslor och beteenden. ”Män är sköna, kvinnor är tjatiga”. Någon som hört den förut? Läs ”Vardagspatriarkatet”
På andra plats:
Lite otippat blev det här inlägget om män som gråter, klagar och sörjer över hur feminismen förstör deras förhållanden väldigt populärt. I det här inlägget avslöjar jag också min mission med Jämställd vardag och varför jag aldrig kommer att acceptera att ojämställdhet ska vara det normala tillståndet. Vare sig i världen, på våra arbetsplatser eller i våra relationer. Läs ”Feminismen förstörde mitt förhållande”
Och till sist! Tadaaaaa! På ohotad förstaplats, detta första år för världens bästa blogg (ödmjukhet är inte min grej):
Om hur folk bekymrar sig över min MANS reaktioner på att jag har mage att skriva om OJÄMSTÄLLDA RELATIONER!!
”Men vad säger Johan? Blir han inte sur? Min man skulle aldrig gå med på att jag skrev på det sättet” (Läs här)
Alltså.
Låt 2017 bli året när kvinnor slutar släta över, försvara och förklara mäns beteenden.
Låt 2017 bli året när vi åtminstone vågar prata om jämställdhet och dess motsats ojämställdhet utan att vara rädda för vad ”män tycker om det”.
Hur fan ska vi annars kunna förändra någonting? Kom igen nu. Vi kan göra det.
Tillsammans. <3
Är så glad över att nu ha en skrivarkollega här på Jämställd vardag, när Irja tackade ja till min förfrågan kändes det verkligen som en winwin på alla sätt! Nu får ni dubbelt så mycket tankar och texter kring jämställdhet, feminism och vardagslivet och jag får pepp, glädje & inspiration på köpet. Vill gärna att ni som läser också är delaktiga. Tyck till om stort och smått. Fråga. Kom med förslag på ämnen som vi kan skriva mer om- det är alltid uppskattat!
***
Jag blir så himla glad när jag märker att de normativa (oerhört ojämställda) förklaringsmodellerna inte längre blir lika användbara. När vi börjar se och förstå vad som egentligen är problemet (och också verbaliserar det!) så händer det något. Jag såg häromdagen hur en random man i ett kommentarsfält bara:
”Men kvinnor och deras julhysteri, jag vill inte göra julen på det sättet.” (Inte ordagrant men ungefär så).
Där hade diskussionen lätt kunnat börja handla om något helt annat, typ vad är ”rätt” nivå på julfirandet eller huruvida kvinnor har för ”hög ambitionsnivå” och hur de ska sluta med det. Men. Istället lyfter en kvinna fram det som faktiskt till ofta är dilemmat/sakfrågan:
”Det är ju helt ok att känna så, det viktiga är väl då att du tar ansvar för att föra den dialogen och att ni tillsammans kommer fram till hur ni ska ha det.”
Jag säger det igen. Det finns inte någon svartvit sanning när det gäller hur, när eller vem som ska göra vad. Men tystnaden och passiviteten som många män gör, är verkligen både ett privilegium och ett beteende som lägger ansvaret hos någon annan. Jag har mött så många män som förklarar de mest sorgliga och destruktiva beteenden (alkoholmissbruk, otrohet, lögner, porrmissbruk) med att det är för att de varit ”arga” på sina partners. Men har de någonsin tagit ansvaret att försöka sätta ord på det som skaver? Nej nästan aldrig. Många män är så vana att kvinnor ska fråga upp, lyssna och ta hand om inte bara sina egna känslor, utan även (magiskt) förstå och ta hand om deras (mäns) tankar och känslor.
Så, istället för att säga:
”Jag är jätteledsen nu, det känns tomt inombords. Jag känner mig otillräcklig. Jag är inte kär i dig längre.”
Så säger de:
…
Just det, ingenting.
Och så gör de istället dysfunktionella och otroligt patriarkala beteenden.
Det är motsatsen till att ta ansvar. Det är motsatsen till respekt och omtanke.
Och ja innan någon går i taket. Självklart finns det kvinnor som gör sådana här beteenden också, men generellt sett så verkar kvinnor tränas mer i att ta relationellt ansvar, fråga, diskutera och prata. Det beskrivs då ofta som att kvinnor:
Pratar för mycket. Ältar, tjatar, klagar. Är för känslosamma. Aldrig är nöjda. Har för hög ambitionsnivå. Tjattrar, kacklar, kvinnotjafsar rent allmänt. Istället för att bara vara tysta och härliga (som män).
Det är dubbelbestraffningen deluxe som kvinnor i vårt samhälle befinner sig i varje dag året om.
Nu är det snart jul. Högtiden då kvinnor går på knäna och män passivt tittar på.
***
Sällan blir traditionella könsroller och ojämställda mönster så tydliga som just vid högtider.
Någon ”smart” snubbe kom på att kvinnor alltid ska vara så ”himla duktiga” och har på tok för mycket ”inre krav” och om de bara lärde sig tagga ner och säga nej så skulle problemet med julstressen vara ur världen. Hahahahahahahahahaha.
Tillåt mig presentera julen när kvinnor ”lärde sig” att säga nej:
Jag vet inte hur det känns för er. Men för att få en hyfsat trevlig jul känns det väl snarare som att i en familj med två vuxna är det nog bättre om ”någon” insåg att delat ansvar är dubbelt så trevligt. Om alla bara säger nej hela tiden så blir det inte mycket kvar av sådant som vi människor ändå tenderar att gilla (trivsel, mys, gemenskap och glädjen i att faktiskt aktivt ha gjort något för någon annan).
En mycket klok kvinna och forskare sa en gång att hon skämdes över att de för flera år sedan haft träning/behandling med utmattade kvinnor som gick ut på att de skulle sluta ta hand om andra. De skulle lära sig att säga nej. (Nej jag vill inte städa, tvätta, handla mat, laga mat, leta efter saker, hjälpa barn med läxor, sätta upp gardiner, tända ljus, torka av bordet, rensa ur gammal mat ur kylen, påminna barn om läxor, påminna män om att ”hjälpa till”, plocka upp saker från golvet, bära tidningar till pappersinsamlingen, hälsa på min gamla mamma, skjutsa barn till träningar, plocka fram den vackra julduken, komma ihåg att lämna in lappar om ledighet, skruva fast dörrhandtag som lossnat, bädda sängen, byta sängkläder, rensa ur garderoben, städa igen, tvätta igen, vika och lägga på rätt ställe, handla och laga mat igen……. and so it goes on.)
Hon berättade också att all forskning visar på motsatsen, människor mår som bäst när de gör prosociala beteenden.
Alltså ger omsorg, tar ansvar och omsätter ord som empati och omtanke i praktiken.
Om några av oss (statistiskt sett kvinnor) ska börja säga nej och vi fortfarande vill leva i en någorlunda trivsam miljö (som många trots allt verkar uppskatta) så behöver andra (statistiskt sett män) aktivt kliva fram och säga:
”JA! Jag har funderat på det här med jul, min kära vän och partner. Jag har till och med gjort en lista där vi fördelar ansvaret och allt som behövs göras för att julen ska bli bra. Känns det här ok för dig? Ska vi stryka eller lägga till något?”
Jag tycker att det här skulle vara ett så mycket BÄTTRE och mer relevant förslag.
Smarte stressforskarsnubben borde ha tänkt på det här INNAN han som vanligt använde ord som gör ojämställdhet till kvinnors individuella problem.
God måndagsmorgon på er!
Varför är det så himla stora könsskillnader i hur folk kommenterar? (Fallstudie. n= typ 23. validitet och reliabilitet: Inte alltför bra). När kvinnor, som är ca 98% av min läsekrets skriver en kommentar så är det alltid någon slags dialog och relaterande inbyggt i kommentaren. När män kommenterar så är det alltid en mässande, icke-relaterande monolog. När jag frågar tillbaka så struntar män fullständigt i att svara och fortsätter sin poänglösa och oinsatta analys av ett ämne som de lärt sig (i kommentarsfält av andra män?).
Jag. fattar. inte. grejen.
Det var någon (faktiskt en kvinna) som undrade varför jag så ofta klagar på s.k vänstermän, så här svarade jag:
”För att jag hyser orimligt naiva tankar om att människor som har hjärtat till vänster tror på ord som solidaritet och jämlikhet för alla oavsett kön. Därför blir jag så sjukt besviken varje gång det visar sig att även vänstermän är sexistiska, patriarkala produkter vars klassanalys bara täcker in halva befolkningen.”
Tyvärr verkar brist på självrannsakan och en ofattbar brist på reflektionsförmåga vara något som förstärks och uppmuntras hos män. Jag är så genuint ointresserad av mansplainande analyser, min trettonåring här hemma gör ljusår smartare maktanalyser än average 30-årig man på internetz.
HUR KOMMER DET SIG?
Jag tar gärna emot spekulationer, briljanta analyser och mansplainande kommentarer. (Som stärker min tes haha ;)).
Oooops då blev det sådär igen. En vecka med lite mer att göra och eftersom jag fortfarande inte förvandlats till ”Superkvinnan-som-fixar-allt-med-ett-leende-på läpparna TM” så får jag göra som oss vanliga dödliga och PRIORITERA.
Raskt hamnar bloggen en bra bit ner på den listan. Så himla sorry för det, men vem orkar bry sig egentligen?
Jag jobbar ganska mycket med att inte göra bloggen med ännu ett krav. Ett måste i vardagen. Jag ska bara skriva för att jag VILL skriva. När jag inte hinner, så vill jag inte. När jag inte vill, så hinner jag inte. Logiskt? Eller kan det vara tvärtom? När jag vill, så hinner jag inte och när jag inte vill, så hinner jag. Ett av de här snurriga alternativen är för mig lite mer av en sanning än de andra. Men jag tänker inte berätta vilken.
Poängen är att jag just nu tänker mycket på tankar och hur vi människor härleder, drar slutsatser och hela tiden formar våra liv till en berättelse. En sanning för oss själva och andra. Något logiskt och begripligt.
Inte som det här inlägget med andra ord. Lovar att bättra mig framöver.
Va bra feminism kunde va om de inte va de (jobbiga alltså).
Men man stöttar ju de som vill ha jämställdhet i alla fall.
Vilka jämställdhetsproblem man vill fokusera på? Ja men först å främst:
Vad menar du? Om man redan tycker att det är jämställt. Näe, alltså män är förtryckta det känner man i hela kroppen, de gör mer än hälften av hushållsarbetet nuförtin och tar hand om barnen. Dessutom skottar de, klipper gräs och sköter bilen. Man måste kämpa för jämställdhet nu, så att man inte behöver göra allt.
Hur man kan veta det? Jo men det har man sett. Eller sett och sett, man har hört det.
Statistik? Näe men det vet ju alla att det är hittepå- för MAN HAR SETT MINSANN, eller näe jag menar hört. Dessutom så måste det här enorma manshatet få ett slut nu.
Kvinnomisshandel? Alltså här har man hört att det egentligen är kvinnor som slår.
Våldtäkter? Alltså här har man hört att det är ett problem med kvinnor som hittar på.
Föräldraledighet? Alltså här har man förstått att vi behöver vara så insiktsfulla att vi vågar erkänna att vi är skapta olika.
Alltså man har bara en sak kvar att säga nu:
Så himla bra de kunde va, om feminism bestod av män.
Nu har Elaine Eksvärd, retoriker, föreläsare, författare och ständig kämpe för barns rättigheter tydligen hamnat i blåsväder.
Hon twittrade om att pedofiler finns i alla samhällsskikt och då naturligtvis också inom rättsväsendet. Någonting i formuleringen kunde tydligen tolkas som att Elaine påstod att ”alla domare är pedofiler” (jag måste också säga att folk generellt sett VERKLIGEN anstränger sig väldigt hårt för att misstolka och få anledningar till att vara ”rasande”).
Elaine var dock snabb med att se sitt misstag och bad på en gång om ursäkt för den olyckliga formuleringen.
Men sen fortsätter det (läs här) och nu kommer mest troligt Elaine att få leva med att vara ”personen som anklagar alla domare för att vara pedofiler. (Åtminstone i den mörka medeltid där antifeministerna, kvinnohatarna och SD-människorna dikterar villkoren). Det spelar ingen roll vad som är sant eller inte, det här är ett enormt effektivt sätt att oskadliggöra, skrämma och tysta människor. (Exakt samma mönster, dynamik och skeende som i ”Kakan-drevet”).
Jag ser också hur ledsna ”domare” i Elaines kommentarsfält skriver:
”Men om du anklagar mig för att vara pedofil, då kan jag inte bara förlåta det”.
Alltså hur kan de här människorna ha fixat en universitetsutbildning OCH lyckats bli domare dessutom tänker jag då? Hur kan de ha gått igenom liv, utbildning och ändå inte lärt sig läsa innantill? Skilja på individ- grupp? Skilja på professionen och människan/jaget?
Nej, jag tar inte personligen illa upp när folk hatar eller tycker till om psykologer. Vi ponerar att någon skulle säga att det finns pedofiler även i psykologkåren. Mitt svar skulle då vara:
”Ja självklart, statistiskt sett så finns det både kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och pedofiler inom ALLA yrkesgrupper och samhällsskikt.”
Jättetragiskt och vi behöver jobba på alla möjliga fronter för att förstå hur vi kan förebygga, identifiera och hindra att den typen av brott begås. Vilket vi inte gör genom att blunda, stoppa huvudet i sanden och tro att de alltid finns någon annanstans. Det är tvärtom en av huvudanledningarna till att det faktiskt kan fortgå. Och fortgå. Och fortgå.
Jag skulle ALDRIG svara:
”Alltså hur i helvete kan du anklaga MIG för att vara pedofil?”
Jag vill egentligen inte uttrycka mig så här hårt (men nu gör jag det ändå.)
Jag skulle aldrig svara så för att det är otroligt korkat.
