Män, makt och objektifiering som beteende
Jag borde vara luttrad, men det kanske också är bra att jag aldrig blir det. Bilderna på kvinnor och unga flickor i extremt sexualiserade poser, reducerade till objekt slutar aldrig göra ont. Riktigt ont.
Män skiter fullständigt i vad konsekvenserna blir av deras sexualisering och objektifiering av kvinnor. Resultatet kan jag berätta, blir att i deras tankevärld blir alla kvinnor, oavsett om de är tolvåringar eller trettiosexåringar till för dem. För deras upphetsning, för deras njutning. Inte alltför sällan också kopplat till förnedring och våld i olika grader. Hela vårt samhälle har handel med kvinnor som en sanktionerad pågående tyst överenskommelse. Porr, prostitution, våldtäkter. Allt är intimt sammankopplat med en sexualitet byggd på maktmissbruk. (Som svar på Mias fråga här).
Det vi alla måste fatta är att så länge män lär sig att bli upphetsade av makten som det innebär att reducera kvinnor till objekt och konsumerar och agerar därefter så kommer det inte spela någon roll hur mycket vi försöker ”skydda” våra döttrar.
Alla våra val, och då menar jag verkligen ALLA våra val får konsekvenser.
De flesta män har aldrig lärt sig att behöva ta ansvar för sina val. De har formulerat och byggt upp ett samhälle som är till för dem. De formulerar sina behov och behöver aldrig inse att de också är ansvariga för hur deras medmänniskor mår. Och med medmänniskor menar jag då också kvinnor.
Något som verkligen är svårt för de flesta män att greppa.
De tror att de kan fortsätta att dela upp kvinnor i två olika fack, det vill säga kvinnor som är till för deras njutning (sexualiserade och objektifierade i olika grader och varianter) samt de lite ”bättre” kvinnorna som nästan räknas som fullvärdiga människor (till exempel deras vänner, systrar, mammor, döttrar).
Hela samhället är uppbyggt på det här extremt kvinnoföraktande värderingarna och igen, ja det påverkar. Inte bara kvinnor som lär sig att få beröm, uppmärksamhet och pengar för att ställa upp på den manliga normen. Som börjar tro att vi är våra kroppar. Att våra utseenden är allt. Att vi är dåliga om vi sminkar oss och fula om vi inte sminkar oss (motsatsen till win-win).
Nej det är faktiskt så att också män förlorar på det här maktmissbruket.
De förlorar förmågan att på riktigt förstå vad medmänsklighet innebär (återigen ungefär halva befolkningen består av kvinnor). De börjar själva tro på sina förklaringsmodeller om att beteenden och val som inkluderar extremt kvinnoföraktande aktiviteter hör till ”det privata”. De slutar tänka på kvinnorna som är till för deras blick som riktiga personer. ”Det där är bara en fantasi” säger de och loggar in för att kolla nakna poserande sextonåringar, som för all del skulle kunna vara grannens dotter. Det är deras val och det får konsekvenser.
När unga kvinnor i bikini exponeras och visas upp i alla offentliga miljöer så blir det ibland debatt. Den pågår på flera olika plan, för kvinnor handlar det ofta om någon slags prat runt orimliga ideal och utseendehets. Men för män? Ja ibland uppstår det någon slags metadiskussion om hur ”riktiga kvinnor” ska SE UT. Och så hamnar fokus åter på kvinnors UTSEENDEN OCH KROPPAR. Hur ska de se ut? Vad är normalt? Vad är förkastligt? Vad är skadligt? Och igen. Det här är så skevt. Vi behöver inte diskutera rätt och fel när det gäller kvinnors kroppar.
Debatten måste sluta fokusera på huruvida män ska tända på sexualiserade barn/tonåringar, anorektiska fotomodeller eller kurviga ”riktiga” kvinnor. För det är ju det vi egentligen pratar om när vi pratar om kvinnors kroppar hela JÄVLA tiden.
Debatten borde handla om att män måste fatta att kvinnor inte är objekt vare sig de är tolv år, sexiga, kurviga, magra, femtio år, bystiga, påklädda i spets och volanger, nakna eller påklädda.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är människor. Sluta objektifiera oss. Sluta reducera oss till våra kroppar. Ta ert ansvar.
Ni som har makten måste inse att era privilegier är det som upprätthåller strukturen och förtrycket.
I evighet. Amen.