15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

24 november, 2017
115 comments

Så himla märkligt att kvinnor inte gjort något åt saken tidigare

Angående #Metoo.

”Det är så himla MÄRKLIGT att kvinnor inte har sagt ifrån/ anmält eller gjort något åt saken tidigare?”

Någon som hört den kommentaren eller liknande senaste tiden? Jag tänkte istället för att implodera av ilska, vara pedagogisk, och påminna om hur det ser ut i det här samhället och hur saker aldrig är svartvita utan så komplexa att det nästan är omöjligt att greppa.

Någon som minns Linnea 14 år? Som blev våldtagen av sin skolkamrat Oskar på en skoltoalett. Som anmälde. Minns ni om reaktionen blev så här:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej ni kan inte minnas det eftersom det som hände var det här:

Linnea förlorade sina vänner och vuxenvärlden vände henne ryggen. Rykten började florera i samhället där Linnea bodde. Rykten som sa att Linnea ljög och att Oskar var oskyldig. Men Oskar var skyldig och blev dömd för våldtäkt. Det fanns liksom ingen tvekan så här berättade Oskar själv i de inledande polisförhören:

”Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.

Ur förhöret med Oskar:
– Jag började onanera och så sköt jag ju satsen i ansiktet på henne. Sen efter det så släppte jag henne.

Polisen: Kan du bedöma hur många gånger hon sa sluta?
– Fem gånger kanske, fem-sex gånger, säger Oskar.”

***

Vad hände då? Minns ni?  Sa folk:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej det hände inte. Det som hände var det här:

Över 2000 personer skrev på ett upprop för att fria honom och på Facebook bildades en grupp med över 4000 medlemmar som bland annat skrev de här sakerna om Linnea:

”Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.”

”Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård.”

Ok. Det var en liten påminnelse om hur ”enkelt” och ”lättvindigt” det är att anmäla för våldtäkt. I det här fallet för OVANLIGHETENS skull med en våldtäktsman som till och med erkänt. Läs mer om Bjästafallet här.

I vanliga fall frias ju våldtäktsmän för att de inte:

  1. Förstår ett nej. De kanske trodde att det var ett rollspel. (Hon skrek ”Nej!” och ”Sluta!” men han tänkte att hon ville ha lite ”dominanssex” så han körde på ändå.)
  2. Förstår ett nej. De kanske trodde att hon var  blyg. (Allmänt känd som ”Flaskvåldtäkten”. Tre män våldtog en ung kvinna med en vinflaska tills hon började blöda. Hennes försök att streta emot tolkades av rätten och männen som att hon var ”blyg & lite tveksam”.)
  3. Har koll på ålder. De kanske trodde att hon var äldre. (Han var 27 år och hon var 13 år. Han friades på grund av att hennes kropp ansågs ”välutvecklad för hennes ålder” så han KUNDE JU INTE VETA. Tänk på det nästa gång ni vill handla snus och behöver visa leg. Att våldta trettonåringar utan att ha koll på deras ålder är tydligen ok i det här samhället men inte att sälja snus till någon som är minderårig.)
  4. Förstod att hon var paralyserad av skräck (Han trodde att hon sov när han våldtog henne och om HON HADE SOVIT  och inte drabbats av frozen fright så hade han kunnat dömas.)

Ok. Och nu har vi BARA pratat de grövsta brotten. Om våldtäktskulturens yttersta konsekvenser.

Om vi istället funderar ett varv på sexismen som omger oss hela tiden. Tafs, kränkningar, olämpliga skämt, olämpliga närmanden.

VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR IFRÅN? SÄTTER GRÄNSER?

I maj 2016 hände det här på akuten i mitt närområde. En kvinnlig polis anmäler en läkare. Såhär beskriver polisen vad läkaren sagt till den våldsutsatta kvinnan:

”Så han har slagit dig med en flaska så att du har fått tre bulor? Han nöjde sig med det? Då var han ju ganska måttlig.”

Polisen upplever att läkaren har en nedvärderande ton mot kvinnan, som upplever situationen som obehaglig. Hon upplever även att läkaren sitter för nära kvinnan, som han satt sig framför med benen i en v-formation runt henne.

Polisen som närvarar vid läkarundersökningen skriver i en premomoria att hon tänkte: ”Det här händer inte. En läkare talar inte på det här sättet till en kvinna som i två års tid varit utsatt för våld och kränkningar.”

Så här svarar sedan läkaren på anmälan i en intervju i vår lokaltidning Norran:

Det handlar om ditt bemötande. Du säger ”Då var han ju ganska måttlig.”

– Det finns väl en vänlig ironi i den kommentaren, hon har en buckla på huvudet och jag skulle ta reda på vad det berodde på.

Polisen upplevde det inte som vänligt.

– Nej, men poliskvinnan var en idiot. Jag har åratals erfarenhet av arbete med utsatta människor, inte minst flyktingar. Jag gör mig inte lustig i onödan, det handlar om att knyta mänsklig kontakt. Den här flickan förstod inte ens vad hon gjorde där, det var polisen som släpat dit henne.

Många ser nog poliser som trovärdiga vittnen.

– Den här poliskvinnan var dyngkorkad tänkte jag. Varför sa hon inget i undersökningsrummet? Man måste sitta nära och ha ögonkontakt, inte minst för att få veta om hon ljuger.

Har du lätt för att reta upp folk?

– Inte jag, de ska fan inte vara i närheten av mig när jag jobbar. Vid akuten ses distriktsläkarna som springpojkar som ska utföra jobb åt dem.

[…]

Du ser ingen poäng i att vara extra försiktig med en våldsutsatt kvinna?

(Nu reser sig Roger Karlsson från sitt skrivbord, drar sin stol närmare reportern så att de sitter mitt mot varandra. Han drar med kraft reporterns stol mot sig så att deras ansikten är nära.)

– Så här nära måste man sitta när man gör en undersökning.

Du är ganska stor i jämförelse med mig. Om jag var en våldsutsatt kvinna skulle jag säkert uppleva det här som hotfullt. Ska inte du som läkare ta hänsyn till sådant?

– Det är väl inte mitt fel, ska du lägga det ansvaret på mig? Då får hon väl ta det till det feministiska partiet. Jag tog stor hänsyn i det här fallet. (Läs hela reportaget här).

***

Vad händer med den här läkaren?

  1. Han blir tagen ur tjänst med omedelbar verkan.
  2. Han blir av med sin legitimation.
  3. Alla anser det självklart att en sådan här man inte ska jobba i närheten av människor.

Nej det händer inte. Den här manliga läkaren är typ den enda läkaren de har i det lilla samhället Jörn. Så de vill ha kvar honom. Hur skulle ni göra? Ingen läkare alls där ni bor eller en galen sexistläkare? Svaret är fan inte självklart. Eller om ni säger att det är självklart har ni aldrig bott i glesbygd och stått inför det valet. Han jobbade hur som helst kvar i flera år efter det här tillfället.

Alla vet. Ingen gör något. Eller jo några höjer sina röster. Flera anmäler för andra typer av övertramp. Men samhället sanktionerar och underlättar för läkare som begår fel efter fel eftersom de anses vara helt ovärderliga och oersättliga.

***

På vuxenpsykiatrin här i Skellefteå fanns det också en läkare när jag jobbade. Han hade något slags tvångsmässigt behov av att tafsa på kvinnliga kollegor. Jag tror att det snackades med honom om att han ”inte skulle göra så”. Men vad jag vet hände inte mycket mer. Ni vet det är ju så himla svårt att ersätta läkare. Skötaren som skrev lite mindre positivt om sin arbetsgivare på Facebook fick dock avsked med omedelbar verkan.

Det ÄR skillnad på person och person.

Jag är med i en FB-grupp för psykologer och jag vet att några av er läser här. Tänkte bara berätta lite som berör vår yrkeskår.

När jag läste på psykologiska institutionen i Umeå (åren 2004-2009) dominerades den där korridoren av så mycket sexism och vidrig kultur att det inte ens går att förstå att det är sant. Det var ett gäng manliga doktorander som var helt gränslösa och andra äldre manliga lärarkollegor som höll dem om ryggen.

Allt det här som pågick urartade till sist totalt på en gemensam fest med studenter & lärare.

Det begicks både grova verbala övertramp & sexuella trakasserier på festen.

MEN VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR NÅGOT? ANMÄLER? BLABLABLA.

Det gjorde flera stycken efter den här festen. Pratade med institutionsansvariga, försökte få till en förändring och konsekvenser. Resultatet: Inte mycket.

Jag kollade i går kväll på nätet vilken personal som är kvar . Och många av de där männen sitter fortfarande tryggt i den där korridoren. Kanske pratar om #Metoo och hur förskräckligt det är. Om journalister, kändisar, kulturpersonligheter och anda ställen där de verkar ha problem.

Kontenta av det här sjuuuukt långa inlägget:

När kvinnor har försökt lyfta, anmäla, påpeka och förändra så har ALDRIG konsekvensen blivit hyllningar & tacksamhet utan snarare hot & hat. Förakt & social utstötning. Fått en stämpel som galen, omöjlig att jobba med.

Vi pratar om en samhällsnorm, en struktur och ett tyst kontrakt som ALLA påverkas av. Så sluta för fan att kasta sten i glashus.

Våldtäktskulturen och den patriarkala logiken gör att ingen kvinna någonsin kan vinna.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
11 november, 2017
2 comments

Aldrig mera tyst

En sak som jag själv verkligen uppskattat med den här bloggen är att den inte har dragit till sig så mycket antifeminister, papparättshaverister & kvinnohatare. Senaste dagarna har jag tyvärr märkt en ökning av sådan kommentarer (ni ser de aldrig här på bloggen- men jag behöver ju läsa & moderera). Svårt att veta vad det beror på, antagligen har jag på något sätt blivit inlänkad i något flöde där de här människorna håller till. Jag vill bara säga att jag är helt ointresserad av att få bloggen förstörd av de här människorna, så jag har extremt lågt i tak för män som inte uppför sig väl i mina kanaler. Jag blockar & raderar på en gång. Jag gör jättestor skillnad på om någon av er andra framför kritik. Bara så att ni vet. I resten av samhället får män tysta, skrämma, hota & hata.

Men Jämställd vardag är ett annat universum.

Här vill jag kunna prata med er om andra saker. Jag kommer att fortsätta skriva om de här sakerna. Även om det inte alltid är roligt att höra. Även om det inte alltid är lätt att lyfta.

Så många personliga, till och med privata delar ur våra liv som också är så mycket politik.

Såklart, det privata har alltid varit politiskt.

Så många män som har nått framgång på bekostnad av andra. De kvinnor som skött deras barn. Tagit hand om deras hem och vårdat kärleken.

Det som kvinnor har gjort finns inte att läsa i vår historia. Det finns knappt dokumenterat alls.

Och ändå bygger allt på det.

Om männen varit tvungna att mata, vårda och få sina barn att överleva hade historian sett annorlunda ut.

Om män hade sett alla kvinnor som likvärdiga och fullvärdiga individer hade inte samhället byggts upp på kvinnor som objekt. Ingen hade tyckt att det var problematiskt med kvinnor och deras kroppar. Vi hade precis som männen ansetts kunna tänka och agera som subjekt. Vi hade precis som män fått vara människor istället för prylar som köps och säljs till högstbjudande.

Det hade inte funnits någon anledning att så intensivt kämpa för könens isärhållande och olikhet.

Det hade inte varit hotfullt med feminina uttryck. De hade inte ens behövt kategoriseras som feminina utan hade varit olika former av uttryck helt enkelt.

I ett samhälle där kvinnors röster hade hörts och någon med makten att förändra hade brytt sig om att lyssna, så hade det sett annorlunda ut.

Det hade inte kommit som en överraskning att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor alltid existerat och fortfarande existerar. Överallt och hela tiden. I skolor, på arbetsplatser, på gator&torg. I hemmet, i familjen. Där vi skulle känna oss som mest trygga.

För varje kvinna som blir dödad av en man som sa att han älskade henne. [I snitt en kvinna var tredje vecka.]

För varje våldtäktsdom där en man ”inte förstod” och därför inte blev dömd.

Det är för alla de här sakerna som jag inte har tänkt vara tyst.

Aldrig mer.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
16 oktober, 2017
10 comments

Att skämmas över att skämmas

Ni kanske har sett kampanjen i ert flöde. Den där som går ut på att alla som blivit utsatta för mäns destruktiva beteenden skriver det i sin FB-status.

Jag tycker att det är jättejobbigt. Och nej inte för att det kommer som en överraskning.  Så många har blivit utsatta på ett eller annat sätt någon gång, eller fler gånger, under sin uppväxt, sina tonår eller i vuxen ålder. Jag har pratat med och plåstrat om människor som varit med om alla de här fruktansvärda sakerna som vi blir utsatta för. Jag har genom åren både i min yrkesroll och privat försökt hjälpa och stötta människor som fortfarande är mitt i allt det där hemska.

Det är faktiskt helt sjukt att det hela tiden pågår och att det aldrig tar slut.

Det är inte vår skam. Det är anledningen till att vi inte längre kan ha det såhär. Det är en av anledningarna till att jag skriver och kämpar för ett jämställt samhälle. Ett samhälle där alla kan få känna sig trygga. Vara trygga.

Men jag tycker ändå att det är jobbigt. Jag skäms dessutom nästan ännu mer över att jag inte tycker att det är så himla enkelt att bara liksom säga det. Herregud jag är psykolog, jag om någon borde väl kunna ”hantera” allt det där på ett moget sätt. Bara liksom säga det. Men jag blir rädd. Att någon ska fråga något om det eller vilja veta mer.  Jag känner mig utsatt när jag tänker på att människor som jag inte vill ska veta något om mig helt plötsligt ska veta saker. Utan att egentligen veta något överhuvudtaget. Utan att förstå. Jag känner mig oroad och det blir ett otroligt kroppsligt obehag. Jag kan inte alls kontrollera det på medveten väg. Det spelar ingen roll hur många rationella och kloka tankar jag försöker framkalla. Trådar av ångest som kryper under huden. Det där trycket över bröstet. Klumpen i halsen.  Åh det är så djupt obehagligt. Ni som vet ni vet. Det är så himla oskönt.  Det är känslor som jag varken har lust eller tid att känna på just nu.

Så ville bara säga det till alla er andra. Det kanske finns fler som känner som jag.

Trots vetskapen om att det inte är vårt fel.

Inte är vår skam.

Att vi aldrig, aldrig är ensamma.

Så kan det vara svårt ändå.

#metoo

Feminism    Män och maskulinitet
                 
30 september, 2017
0 comment

Inget nytt under solen

Jag tänker på hur många kvinnor som tystas innan de ens börjat prata.

Hur feministiska debattörer får ta emot orimliga, rent ut sagt vidriga proportioner av hat. Hur män tycker att det skaver med ordet ”feminism” och därför vill att all medicin ska ges med socker i botten för att gå ner. Hur många kommentarer från män har jag inte fått som låter så här:

”Du är säkert duktig lilla vän, men om jag som manlig expert får ge ett lite förslag så är det att skriva lite snällare. För annars kommer du ALDRIG att kunna nå ut till de män som VERKLIGEN behöver det.”

Varje gång skrattar jag för mig själv. Över alla män som totalt brister i självinsikt. Som tror att de är unika snöflingor när de i själva verket snarare är papegojor som upprepar samma gamla slitna fraser. När ska de här männen skriva snusförnuftiga kommentarer om att män borde uttrycka sig lite snällare mot kvinnor? Att män borde vara lite mindre våldsamma och lite mer ansvarstagande för att förändra vårt samhälle? När ska de här männen inse att de är en del av problemet. En del av upprätthållandet. En del av strukturen som håller kvinnor på plats.

Sen tittar jag på både nuet och historien samtidigt och konstaterar att inget är nytt under solen.

Män som hatar kvinnor har alltid funnits. Att vara kvinna och uttrycka en åsikt, synas, höras, ta plats. Det provocerar. Det hot och hat som riktas mot kvinnor består alltid av samma ingredienser. Förlöjligande, osynliggörande och nedvärderande. När det inte fungerar, hot och framförallt hot om sexuellt våld. Sätta kvinnor på plats genom det mest patriarkala som finns: Objektifiering, rätten att skända och förnedra. Rätten att uppfostra olydiga kvinnor.

Jag har under min uppväxt hört i övrigt ”normala” män på fullt allvar säga saker som att kvinnor som uttrycker sin åsikt utan att samtidigt le och glittra med ögonen har fått för lite k*k. Det är obehagligt att överhuvudtaget skriva om det.

Men som sagt var inget nytt under solen.

På bilden ovan är ett brev från en anonym snubbe till Ellen Key. Ur Claudia Lindéns avhandling:

”Keys uppträdande i offentligheten kunde också utlösa en mycket konkret vilja hos allmänheten att sätta den kvinnliga debattören på ”hennes rätta plats”. Det framgår med all tydlighet  av den teckning som en okänd person skickat till Ellen Key, där det framhålls att vad hon behöver för att ”hålla sig på mattan” är ”Risbastu! Så här skulle ni ha ett par gånger om dagen. Så blef ni nog af andra tankar.”

( Om kärlek: litteratur, sexualitet och
politik hos Ellen Key, Lindén, 2002)

Risbastu! Så lät för mer än 100 år sedan när er kvinna begick synden att våga ta sig ton. Debattera.  Göra anspråk på att ha något VIKTIGT att säga. Just det. Att göra _anspråk_  på någonting överhuvudtaget som kvinna. Så himla förbjudet.

Ingenting har förändrats på den fronten. Kvinnliga politiker, debattörer, journalister orkar inte fortsätta utsätta. Sociala medier har inte startat kvinnohatet men blivit en utmärkt plattform för att samla all skit i ett koncentrat.

Jag tycker att det är dags att det börjar hända lite nytt under solen. Vad tycker ni?

Feminism
              
7 juli, 2017
1 comment

Jag trodde hon var äldre (om män som tror de vet)

Jag kände det som att jag alltid håller på och neggar.

Så då bestämde jag mig för att skriva ett peppigt & glatt inlägg.

Ni vet sådär Underbara Clara-härligt ”Vaknade och gick ut i trädgården, plockade in färska ägg och bakade till ungarna & mannen innan de vaknat och solen den lyste och träden var gröna och jag funderade på mitt nästa manus till en bästsäljande barnbok och sen skällde jag lite på de som förtjänar det och livet var jobbigt ibland men ändå så fint...” (Förlåt ni vet att jag älskar UC  men alltså ni fattar grejen va? ;))

Jag var ssssåååååå nära. Tangenterna ville skriva något glatt. Men då…

FAN OCKSÅ

 

En stor nallebjörn som suger en ung kvinnas bröst. I ett Facebookflöde nära dig. Fota gärna sexiga flickor och sugande jättenallebjörnar i smyg, det tycker vi på Wish (åh så bra med all reklam & uppmärksamhet oavsett vad!! Som en mansplainande feministman i mitt flöde nyss berättade. Han tänkte att det var viktigt att berätta så att vi alla kan få lära oss mer om REKLAMENS SYFTE. Wish kan väl skicka mig en check då för att jag så omoget & okunnigt gör reklam för deras vidriga sexistreklam. Tack på förhand. )

Som om det inte vore nog med det här diskuterar män (vilka annars) modellens troliga ålder och någon man som borde skärpa sig så JÄVLA MYCKET förklarar att hennes bröst är så VÄLUTVECKLADE att hon omöjligt kan var 13-14 år.

[Ibland. Alltså ibland.]

Så  vill jag [trots att jag är en rolig, charmig och glad person i mina bästa år] spränga hela den här planeten i bitar. Helt plötsligt stod det så klart för mig varför 14-åringar gång på gång blir våldtagna och män frias i rätten för att de ”trodde att hon var äldre”.

Män jag måste berätta något för er.

DET GÅR INTE ATT BEDÖMA EN FLICKA/ KVINNAS ÅLDER EFTER STORLEKEN/ FORMEN PÅ HENNES BRÖST!!!!!

Det finns en anledning till att folk visar upp sitt ID och inte sina bröst på systembolaget vet ni.  Om ni hade umgåtts med tjejer och sett dem som människor (vänner) istället för som era personliga sexleksaker, runkobjekt, kroppar utan själ hade ni haft koll på det här.

Ni måste steppa upp nu.

Ni måste se skärvan i era egna ögon för att vi någon gång ska uppnå förändring.

Jag känner fan bara hat just nu. Men i morgon är en ny dag. En ny bättre dag.

Var en del av förändringen istället för en del av problemet. Please.

Feminism    Män och maskulinitet
                       
6 juli, 2017
2 comments

En ständigt pågående mans-festival

Illustration: Johan Lindström /Joxon Design

Det pågår så mycket där ute. Folk hänger i Almedalen. Protesterar och engagerar sig i viktiga samhällsfrågor. Festivaler läggs ner för att sexuella övergrepp och våldtäkter anmäls.

Men det är ju I ALLA FALL bättre att de läggs ner än något annat helt galet alternativ. Ni vet, hellre en nedlagd festival där INGEN får något [”Det är rättvisa!” //Lasse, 43 år]  än att tjejer och kvinns får för sig något så TOKIGT som att ordna en egen festival där de får lyssna på musik istället för att bli våldtagna.  Lite ska vi väl ändå tåla och en våldtäkt hit eller dit, det är ju inte som att det är något nytt. Män har dessutom aldrig tyckt att sexuella övergrepp och våldtäkter är ett så himla stort problem, eller skoja, när de får använda det som ett rasistiskt slagträ då är det ett FÖR JÄVLA STORT problem!

[”Skicka hem dem bara- ni som inte håller med förtjänar att VÅLDTAS.”// Micke, 37 år]

Logiken.

Men poängen är inte att våldtäkter och sexuella övergrepp, objektifiering och sexualisering sker överallt hela tiden. Ni vet i våra skolor, i våra hem, på arbetsplatser. Festivaler är bara ännu ett av alla ställen där det passar fint att se kvinnor som sexiga små djur, till för män och mäns blickar. Om ni undrar (gör ni det?) så är ju dessutom vår kära parallellvärld nätet också en gigantisk Bråvallafestival året runt, dygnet runt.

[”Lite kvinnohatande porr har väl aldrig skadat någon? ”//Magnus, 25 år]

Men det är ju bara låtsas  eller hur var det nu? (Fast vore det inte lite roligt att föreslå ett mansfritt internet? I rymden hör ingen Paulo Roberto skrika hehehehehehee)

Jag själv orkar inte ens bry mig. Jag har fullt upp med att fixa frukost, lunch och middag till barn. Sen måste jag tänka på hur jag ska njuta av att vara ledig när barnen klöser ögonen ur varandra och säger att maten smakar bajs.

Så kan det också vara. Jag skulle inte ens orka bry mig om männen valde att starta en egen mans-festival där alla inklusive våldtäktsmännen är välkomna. Eller vänta nu… hmmm… det är visst redan gjort. Det kallas visst.

Samhället.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
3 juli, 2017
0 comment

Det är humor

Tydligen fanns det folk som hade riktat kritik mot med St1:s ”Troschocksreklam” redan i våras. Kampanjen heter ”Annorlunda fördelar” och är en serie där folk gör pinsamma grejer som att prutta eller peta sig i näsan och kontentan är att på St1 kan de göra det ostört? (Men det är ju lite konstigt, tankarna är obemannade men det betyder väl inte att det är folktomt där? Så det är alltså hånet från personalen på mackarna som vi slipper om vi tankar där? Eller som någon funderade, ska män åka till obemannade stationer i hopp om att få se brudar som visar trosorna?).

Jaja när Expressen frågar marknads- och informationschefen såhär:

”Hur ser du på kritiken om att reklamen skulle vara sexistisk?”

Då svarar marknadschefen:

”Jag tänker att människor är olika, och det är så det är. Men alla människor är välkomna hos oss. Det är också med glimten i ögat som man får titta på de här bilderna. Det är en humoraspekt som vi har med.”

Haha alltså vad är svaret på frågan om sexismen här?

1. Människor är olika (Nähä menar du det???).

2. Alla är välkomna hos oss (Nähä menar du det??).

3. Vi får titta på troschocksbilden med glimten i ögat. Det är humor.

Sååååå roligt. Jag skrattar och klappar långsamt. På samma sätt som jag gör när tidningarna granskar kvinnliga kändisar och zoomar upp kameror i röven på dem och sedan i kvinnohatande (eller just ja, ROLIGA, menar jag förstås) rubriker berättar för oss om hur äckliga & patetiska & skamliga kvinnor är. Med sina trosor och rumpor och celluliter och håriga ben och armhålor och sönderopererade ansikten och bröst (gud förbjude) och fula kläder och frisyrer.

Nämen så att… vi firar väl ännu en dag i patriarkatet då.

Feminism    Livet
              
16 april, 2017
1 comment

Flickstreck?

Män som hotar, trakasserar och kränker kvinnor.

Det finns väl ingen som tycker att det är ok? Och ändå. Så pågår det hela tiden. Det är som en spiral som aldrig tar slut. Så därför vill jag idag prata om hur (och varför) vi behöver SLUTA normalisera kopplingen mellan pojkar och våld. Jag pratar om faktumet att HUR vi pratar om saker har betydelse. Jag vill nämna idiotin i att fortsätta cementera och vidmakthålla pojkars sätt att vara/ göra genom att anamma citat som:

”BOYS WILL BE BOYS”

Kan någon ens förklara för mig hur ni tänker när ni tänker de orden? Menar ni på allvar att pojkar har en medfödd oförmåga till att ta ansvar för sina handlingar? Menar ni på allvar att de inte har förstånd till att förstå att vissa beteenden inte är ok?

Ett till ord som jag vill lyfta är ”pojkstreck”.

Nog är vi många som minns de där tokiga pojkstrecken från skoltiden? Det var ju så sjukt coolt (och sanktionerat av vuxna och lärare) redan på den tiden att hota och trakassera sina tjejkompisar.

Pojkstreck.

Jag minns för några år sedan när det framkom hur manliga studenter på en teknisk högskola trakasserade, hotade och förföljde kvinnliga studenter och hur det då beskrevs som:

”Pojkstreck som blivit GRÖVRE.”

Det kändes så bisarrt att ordet pojkstreck användes i det sammanhanget. Men det kanske faktiskt var närmare sanningen än vad vi vill tänka oss.

Våldtäkter, sexuella trakasserier och kvinnomisshandel är kanske just de ”oskyldiga” pojkstrecken som hela tiden blir grövre? Som en del i en våldspyramid som aldrig tar slut. Ett språk som befäster och vidmakthåller beteenden som aldrig någonsin kan vara ok. Normaliserad sexism. Normaliserat våld. Jag tänker inte att vi som lyfter de här frågorna är överkänsliga, snarare har vi alla blivit enormt avtrubbade. Läste senast igår  ännu en artikel om en man som försökte döda sin partner när hon ville göra slut. Bläddrar vidare och dricker mitt morgonkaffe. Som om ingenting hänt. Det är vardag. Män som dödar kvinnor. Ska det fortsätta vara så? Jag tycker inte det.

Så vet ni vad?

De där s.k pojkstrecken är är något som måste tas på allvar och arbetas med i hemmet och på förskolor och skolor. Vi måste sluta försvara och förklara beteenden som inte är ok med hänvisning till kön. Det kan ALDRIG vara ett giltigt skäl att göra saker som är dumma med hänvisning till att det är så killar ALLTID gjort och alltid kommer att göra. Vi måste börja med våra barn. När tjugoåriga, trettioåriga eller sextioåriga män trakasserar, hotar och kvinnor och dessutom hela sitt liv blivit matade med ett språk som godkänt det sättet att vara (och göra) utan att behöva ta ansvar så började det inte där och då.

Och en sak till, apropå språk & kön:

Vem har någonsin hört talas om flickstreck som blivit grövre?

Eller flickstreck överhuvudtaget?

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                                   
1 mars, 2017
9 comments

Att hata feminister.


Tänk att det är en grej. Att hata människor för att de vill att alla ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska möjligheter. För sakfrågan feminister tar upp för stunden spelar ingen roll, om det så är sexistiska skyltar, tider på badhus för att slippa tafsande män eller något så grundläggande som att vi vill kunna klä oss hur vi vill utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna, vad vi än tar upp så ska det hatas. Folk lägger oerhört mycket tid och energi på att påpeka vilket ENORMT slöseri med tid och energi det är att prata om saker som sexism och jämställdhet.

Ja, ironin är makalös.

Igår skrev som sagt Norran om skylten på Texas Longhorn. Den som inte skulle ha suttit uppe från första början, den som råkat åka med från något dammigt huvudlager och som, enligt franchisechefen, inte alls hör hemma i den profil Texas Longhorn vill ha 2017.
Tror ni att de som kommenterar artikeln bryr sig om vad Texas Longhorn tycker passar på deras restaurang 2017? Noooooo, DOM vet minsann vad som är humor och vad som ska sitta uppe på ett matställe med “vilda västern”-tema. Och dom vet minsann att JAG har för mycket fritid, för lite humor, borde ägna mig åt viktigare saker (vilket är lite spännande då jag ägnade en del just av gårdagen åt ett fantastiskt givande möte om hedersförtryck och kulturkrockar för unga invandrade kvinnor, ett ämne feministernas belackare ofta med bestämdhet hävdar att vi skiter blankt i…. ).

 

Men är då skylten i sig så himla viktig?
Nej, kanske inte som enskilt ting, men om vi ser till den här bloggens syfte – att försöka skapa en jämställd vardag – så behöver vi synliggöra att för många av oss är det offentliga rummet långt ifrån jämställt. Funktioner, utbud, ja till och med vilken slags “humor” som restauranger väljer att marknadsföra sig med, riktar sig till MÄN. På bekostnad av kvinnor. Och om vi vore så jämställda, om kvinnor inte ständigt behövde oroa sig om sitt eget värde, så skulle ju skämten om att likställas med (eller till och med överträffas av) ting, döda föremål, falla rätt platt.


Många kvinnor blev också arga på mig. “JAG tycker faktiskt skylten är jättekul”, skriver dom. Ja ni, så må vara fallet, jag vet att ni finns, jag ägnade er faktiskt en text för inte så länge sedan. Kvinnohatet är så normaliserat att ni skrattar åt er själva, vad tusan ska ni annars ta er till? Att ta fajten är ju så mycket jobbigare, faktum är att under korta stunder igår hade jag önskat att jag också bara kunde låta saker passera, men mitt skratt fastnar i halsen och blir en klump av obehag. Jag ÄR ju inte ett ting.

Nåväl. För att ge en liten fingervisning av hur det är att vara öppen feminist, i Sverige, 2017, så bjuder jag här på en liten del av gårdagens trista kommentars-skörd. Norrans Facebook-inlägg genererade någonstans mellan 3-400 kommentarer (inte bara elaka!), nu har många rensats bort. Att jämföra till exempel med nyhet om att en byskola hotas med nedläggning som engagerar ett par arga entusiaster på sin höjd.



Till sist vill jag ge en trumpetfanfar till alla fantastiska personer som gav sig in och backade i kommentarsfältet. Jag vet att artikeln fick uppmärksamhet bland annat hos #jagärhär. Tack!
Er värme och kärlek är en så otroligt stor drivkraft för att fortsätta säga ifrån och att fortsätta ta fajten, stor eller liten. Vi kan vinna över hatet. Jag vet att vi kan.
Jag, er alldeles egna superkränkta, bekräftelseberoende kärring, lovar att backa er i alla lägen.

Feminism
           
28 februari, 2017
2 comments

Vi gör skillnad.


Så… den sexistiska skylten jag nämnde i förra inlägget är nu borta. I morse blev jag uppringd av Norran (dagstidningen Norra Västerbotten) angående min kritik mot restaurangen, vilket resulterade i en väldigt bra artikel av Thea Holmqvist. Ungefär samtidigt som den publicerades, fick jag följande svar på Texas Longhorns facebooksida, där jag i lördags ställde frågan hur de egentligen tänkte då de valde inredning.

Svaret är alltså att tydligen tänkte de inte alls, utan satte bara upp en skylt från restaurangkedjans nittiotalslager. Och så fick skylten vara där i några månader utan att någon reagerade. Så kan det tydligen gå.

Feminism    Livet
        
1 2 3
Om