15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

16 november, 2018
4 comments

Avsnitt 3 – Uppenbarelsen i badet

Nu är vårt tredje avsnitt av Systemfel ute för allmän lyssning!

Det här är vårt metoo-avsnitt, där Johanna berättar om hur det gick till när hon startade journalisternas upprop #deadline och jag babblar på om andra grejer, som varför jag blev helt galen förra hösten när folk bara ”Varför har inte kvinnor sagt något förr?” (Blogginlägget som jag pratar om i podden är det här.)

Johanna efterlyser någon teknisk person som vet om det går att återskapa raderade kommentarer på FB och sedan pratar vi om lite annat också, som hur en bra arbetsplats bör fungera och varför vi aldrig mer vill höra någon vuxen säga att pojkar trakasserar tjejer för att de ”är kära”. Och så sist men inte minst tipsar vi om en STJÄRNA på området mäns våld och våldtäktskultur. Vem det är får ni veta om ni lyssnar. 🙂

Kram & skriv gärna en kommentar  om ni vill tycka till om något med podden. Önskemål, feedback, ris & ros. Vi vill gärna veta vad ni tycker.

Lyssna kan ni  förövrigt göra på en massa olika ställen bla här!

Systemfelpodden
                 
1 maj, 2018
2 comments

1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.

En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.

Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.

Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.

Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.

Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.

Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna.  Konsten. Musiken. Litteraturen.

De storslagna stunderna och de små stunderna.

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?

Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018.  Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.

Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.

Det är  inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.

Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.

Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.

Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.

Till sist.

Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.

Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.

Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.

För att förstå och förändra, måste vi våga se.

Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet ”..men” efter:

Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)

Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:

”Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”

Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                    
27 april, 2018
12 comments

De ska inte le när det finns skäl att gråta

”Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans  ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”

Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.

Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.

Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.

Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister ”hatar män” så får jag INTE ihop det där.

Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar.  Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.

Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att ”hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att ”hjälpa till.”

Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:

”När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)

Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.

ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?

Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)

Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.

När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.

När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?

Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:

”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”

Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.

För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:

”Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”

Jag kommer aldrig att ge upp.

Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av  deras kön.

Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:

De ska inte le när det finns skäl att gråta.

De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.

De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.

De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.

De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.

Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.

Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                          
12 januari, 2018
4 comments

Tystnaden & smärtan

-24 grader.

Det är märkligt hur tyst allting blir när kylan tar över. Som att till och med ljuden fryser bort. I tystnaden blir knarret av skorna mot snön det enda som hörs. Den korta stunden som krävs för att ta av sig vantarna och dra fram kameran får konsekvenser som känns. Smärta.

Men den är övergående. Som tur är.

Inte som tystnaden som allt för länge har legat över vårt gemensamma samhälle.

Inte som smärtan över allt lidande som osynliggjorts under så lång tid.

En av de saker som gör allra mest ont med vårt ojämställda samhälle är att män någonstans på vägen till vuxna människor sakta men säkert lär sig att objektifiera och dehumanisera kvinnor.

Hur de lär sig att tänka att vissa människor är en vara. Ett ting. Någonting som är till för att användas. Köpas. För deras höga nöjes skull. Länsstyrelsen i fyra län här i norra Sverige släppte en rapport om prostitution för några veckor sedan. Där kunde bland annat det här läsas:

”Den allra vanligaste åldern hos dessa personer var mellan 21 och 24 år. Siffrorna bekräftas av informanterna då de i sitt arbete främst haft kontakt med kvinnor i 20–25 års ålder.

Några som inte syns i siffrorna är utsatta barn och ungdomar. Informanterna berättar att de arbetat med fall där den utsatta misstänks vara under 18 år och att det vid era tillfällen nns misstanke om att kvinnorna i annonser/ profiler har lägre ålder än den angivna. Länsstyrelsens kartläggning från 2016 visar också på flera fall där ensamkommande flyktingbarn misstänks vara utsatta. Informanterna tar upp att efterfrågan är stor på så unga tjejer som möjligt, samtidigt som annonsörerna vet om att det är riskabelt att i annonser skriva ut en lägre ålder än 18 år då polisen är extra uppmärksamma på brott mot barn.” (Läs hela rapporten här.)

Kan ni _på riktigt_ ta in att det finns män som har vuxit upp och någonstans på vägen lärt sig att det är ok, inte bara att köpa andra människor, utan också lärt sig att sexualisera och tända på så unga tjejer som det bara är möjligt? Utan att reflektera över hur galet och misogynt det är?

Kan ni förstå att de här männen inte är några utomjordingar utan att de går omkring bland oss som helt vanliga kollegor, kompisar, pappor, bröder, pojkvänner, sambos och makar. Det går inte att se vilka de är. Och de är inga monster. Det är helt vanliga pojkar som vuxit upp till män och lärt sig att det är ok att plåga, förnedra, köpa, knulla, njuta av makten att få göra vad som helst med en annan människa för att det ska kännas skönt i snoppen en liten stund.

Den smärtan går inte över.

Den tystnaden behöver bli till en orkan av ljud som inte går att ignorera.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                       
31 december, 2017
2 comments

Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull

Nästa år har jag en massa mål, idéer och visioner. Men nummer 1 är som alltid:

KROSSA PATRIARKATET!!! Dag för dag. Steg för steg.

Och vet ni vad? Det finns ingen människa som är en ö. Alltså gör vi det tillsammans.

Kärlek & kamp. På återseende 2018.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                                                            
30 december, 2017
2 comments

En helt vanlig morgon

Det är en lugn lördagmorgon. Hela familjen är samlad, barnen ligger i soffan och Johan sitter och skissar vid köksbordet.

Jag dricker kaffe och kollar lite bloggar.

Så läser jag det här inlägget av Krickelin (Kristin Lagerqvist). Det känns som ett slag i magen. Jag försöker säga något till Johan som sitter mittemot:

”Det är det här som gör mig så upprörd när folk skämtar om #metoo... rösten bryts och tårarna väller fram. Jag ursäktar mig och säger att jag är för upprörd för att kunna fortsätta. Går upp på övervåningen en stund. Sätter mig på sängen och gråter av ilska, frustration och sorg.

Jag tänker på det här. När jag skrev gårdagens inlägg. Hur män pratar om metoo i alla möjliga sammanhang utan att ha förstått någonting. De tror att det är samma sak  som att prata väder och vind eller vad de åt till middag. För de här männen är att prata om metoo ingenting mer än ord. Som någon slags intressant teori som ska diskuteras. De förstår inte hur många av oss som går omkring med PTSD-symptom, ångest och sorg. Väl dolda hemligheter och trauman av olika slag.

Hur den här hösten har gett hopp om förändring, för första gången i vårt samhälles historia. Men samtidigt rivit upp sår hos så många av oss.

Ärr som ni inte ser men som finns under våra kläder, i våra själar, i våra minnen och tankar även när vi gjort vårt bästa för att glömma.

Ärren som en får av att ha vuxit upp och av att leva som kvinna i det här samhället.

Kan ni förstå hur det känns att bearbeta och hantera det här och samtidigt höra någon på ett drygt och fullständigt känslokallt sätt säga:

”Det här med miitooo har blivit ganska överdrivet tycker JAG. Det går ju inte längre att skämta om någonting. Nu har min arbetskamrater börjat säga åt mig när jag pratar och skämtar i lunchrummet, det tycker jag är taskigt.”

Kan vi, och ni, tänka på tex Kristins upplevelser nästa gång ni hör något liknande:

”Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där. Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig.”

All styrka & kärlek till dig Krickelin som delar med dig. Du är inte ensam. Det är sådana här erfarenheter som vi bär med oss när vi hör er raljera i fikarummet, på krogen, hemma vid middagen, i FB-grupper, under utbildningsdagar. Faktiskt precis vart som helst. En del människor verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget.

Jag bär med mig både egna och andras erfarenheter av våld, våldtäkter, sexuella övergrepp varje dag.

De finns där, som en del av mitt yrke, men också som en del av mitt egna liv och erfarenheter.

Jag har under många år funderat på hur det ens kan vara möjligt att ett samhälle kan ha en sådan mörk sida utan att det verkligen lyfts upp som ett samhällsproblem. Hur det är möjligt att låta kvinnojourerna leva på  ideellt engagemang istället för att vara statligt finansierade myndigheter. Hur män tycker att det är ok att betala för att våldta medmänniskor. Hur män kan betala för att sitta och titta på unga kvinnor som utsätts för extremt sexuellt våld och säga att det inte skadar någon. Hur kvinnor behandlas som varor och objekt. (Vilken kvinna ska du klicka in på i kväll, nr. 1, nr. 2, nr. 3, nr. 4 eller nr. 52? Hela nätet är en stor dagligvarubutik där kvinnor för er inte är mer än ett paket spagetti eller en mjölkliter.)

Jag är så tränad i att hålla god min och inte förstöra stämningen i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag hjälper män som inte klarar av att kommunicera genom att nicka, le och ställa följdfrågor på rätt ställen.

Nu får det fan vara nog med det.

Det här var en helt vanlig morgon, men ingenting är sig längre likt.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
29 december, 2017
10 comments

Det är kvinnors fel att män våldtar (någon som hört det förut?)

Äsch ni är ju helt omöjliga. Vägrar att kommentera. Ni bara läser och läser och läser…

Nä men goddag kära läsare. Känns så fint att ni är här tillsammans med mig. Alltid kul att veta att en inte är ensam med tankar och funderingar inför det nya året.

Jag tror för övrigt att jag ska göra en topplista över vidriga saker som folk sagt eller skrivit under 2017.

I går fick jag en kommentar som direkt platsade på topp 3-listan. Jag har hört den förut i olika versioner:

”Jag tror att problemet i dag med hur människor behandlar varandra är hur dom blev uppfostrade som barn. Nu har vi facit på hur det gick när det i stort sett bara var mammorna som skötte den biten och vi pappor inte fick vara med.”

Den här korta meningen är så genial i all sin kvinnohatande logik. Den summerar liksom allt. Hur det är omöjligt för kvinnor att någonsin få upprättelse.

Vi är inte bara ansvariga för att män våldtar, slåss och skiter i omsorg av barnen.

Vi bär också hela skulden.

Genom att vara de som INTE våldtar och slåss utan istället vara hemma med barn och ta hand om våra gemensamma hem. Bädda en säng. Byta en blöja. Läsa en godnattsaga. Gå ner i arbetstid för att hinna med. Åka till jobbet och ta hand om gamla och sjuka.

Så bär vi också skulden för mäns beteenden. Vuxna mäns beteenden.

Det är inte vuxna män som bär ansvaret för sina egna beteenden.

Det är kvinnor som bär ansvaret. Allt är vårt fel.

Det har det varit sedan den dagen vi lurade stackars Adam att käka äpple.

Om vi inte hade klätt oss fel. Umgåtts med fel män. Valt fel partners. Befunnit oss på fel platser. Pratat för mycket med män på krogen. Sminkat oss för mycket. Gått ut ensamma. Provocerat. Och så vidare i alla evighet. [Så hade män ju aldrig behövt våldta oss så himla mycket. Döda oss i våra egna hem.] Istället hade de tagit på sig förklädet. Lagat mat och bakat bullar. Städat och fejat. Satt upp nya gardiner. Ringt och frågat gamla mamma hur hon mår. Pyntat granen med barnen.

Oj ursäkta. Men jag blir arg. Riktigt arg.

Och en till viktig sak. Jag tror INTE att det viktigaste är hur vi uppfostrar våra barn. De flesta av oss gör så gott vi kan. Vi älskar våra ungar. Vi försöker få dem att överleva och må bra. Men det är inte det som förändrar ett samhälle.

Det viktigaste om vi verkligen vill förändra är att KÄMPA för att förändra. Engagera sig. Vi behöver rannsaka våra egna beteenden, våra egna relationer, våra egna arbetsplatser, vårt eget samhälle. Vi kan inte sitta och vänta på att våra gulliga, små och oskyldiga barn ska lösa allt när de växer upp och blir vuxna.

Vi behöver jobba för förändring NU och lämna över något bättre till våra barn som sedan får ta stafettpinnen vidare och jobba för att lämna över något bättre till deras barn som sedan får ta över stafettpinnen och…

Det går inte att bli klar.

Vi måste göra jämställdhet, jämlikhet, demokrati, rättvisa hela tiden.

Feminism    Föräldraskap
                                
28 december, 2017
12 comments

Nyårslöften //mål 2018

Förra året hade jag de här nyårslöftena:

  1. Bråka mer! Både privat och offentligt. Förnöjsamhet har aldrig förändrat någonting.
  2. Äta mer frukt & grönsaker. Det låter bra tycker jag.
  3. Vara mer obekväm. Vara den som tar upp besvärliga frågor, både privat och offentligt.
  4. Springa ett halvmarathon. Har haft det som mål två gånger tidigare utan att lyckas få till det. Tredje gången gillt!!
  5. Ifrågasätta så kallade “sanningar”. Varför är det jag som anses vara besvärlig när jag bråkar och är obekväm? Fundera istället på vad i SITUATIONEN det är som tvingar mig att bli arg och hur jag kan vara så himla modig och snäll att jag faktiskt lyfter det dilemmat.
  6. Vara ute i naturen, spara ihop pengar så att jag kan köpa en ny hund (en svart labrador). Saknar Affe varje dag <3
  7.  Bli lite mer social och inbjudande, tacka ja till saker. (Går emot min natur, men eftersom jag ganska mycket skiter i naturen så kan det vara bra med lite beteendeförändrande utmaningar!)
  8. Skriva mycket mer om så kallade “jämställda relationer”. Det finns oändligt med uppslag. Så mycket ilska, frustration och kärleksfull lojalitet från kvinnor som går på knäna trots att de lever med s.k “jämställda män”. Jag tror att vi kan ännu bättre. Jag tror att vi är värda ännu mer.

***

Vissa har gått riktigt bra, andra mindre bra.

De saker jag lyckats med är absolut att bråka, vara obekväm och ifrågasätta. Så check på punkt 1,3 och 5. Den här förmågan kan jag nog ändå utveckla lite mer under 2018. Trots att det är så himla mycket skönare att vara en ”skön tjej” och att inte göra alla situationer helt awkward så känner jag att stämningen kräver (som en parafras på Karl-Bertils pappa) lite mer ifrågasättande. Eftersom så otroligt många, framförallt män och gubbar,  skiter fullständigt  i om de gör mig och alla andra obekväma så kan de behöva få lite mer mothugg. Jag har under hösten tvingats genomlida män som skämtar på ett sjukt sätt, alternativt bara pratar på ett sjukt sätt om #metoo i helt opassande sammanhang (vet inte exakt när det skulle vara ett passande sammanhang iofs haha). De behöver få veta det och tyvärr behöver jag vara _den som är den_ under 2018. Förra året användes ordet ”cringe” (något som är pinsamt) ganska mycket av vissa i den här familjen, nu är det tydligen cringe att använda ordet cringe. Men jag ska bli bättre på att påpeka när något är så JÄVLA CRINGE. Kan ni bara tänka efter innan ni pratar om #metoo kan ni bara inse att så många av oss är utsatta för allt från våldtäkter och sexuella övergrepp till ständigt förminskade, sexistiska skämt och att reduceras till objekt i alla miljöer? Vi är inte kroppar, prydnader eller leksaker åt er. Vi är människor. Och ja, med oss menar jag kvinnor. Alla kvinnor. Kan ni överhuvudtaget stava till ordet empati när ni börjar babbla om era äckliga teorier om hur jobbigt det är med samtycke eller hur besvärligt det är nu när kvinnor hänger ut förövare på nätet, kafferepet eller i lunchrummet. Om det känns jobbigt ändå, så se till att:

  1. Inte vara en våldtäktsman.
  2. Inte vara en sexistisk idiot.
  3. Vara en normalfungerande allierad.

Varje gång någon säger något idiotiskt så kommer jag att prata om de här frågorna med er, vare sig ni vill det eller inte. DET är nyårslöfte och ett slags varning för er som helst bara vill prata väder och vind. Tips! Gör det då och börja inte prata om #metoo med mig.

Ett till nyårslöfte är att jag inte ska lyssna på råd från folk som är otroligt okunniga på mitt område. Det här är värt att skriva mer om, så tema ”dåliga råd” kommer som ett eget inlägg inom en snar framtid. Jag har fått höra allt från att jag borde ligga lågt med att”säga att jag är feminist” till att prata för mycket om ”jämställdhet” och ännu en klassiker är att inte låtsas om som att en är särskilt kunnig inom något område.

Jag tror att personen sa: ”Det är så härligt med ödmjuka personer som inte gör anspråk på att kunna så himla mycket (fast de egentligen kan det!). Ledsen människa som sa det här, men mitt nyårslöfte är att GÖRA ANSPRÅK på att jag kan så sjukt mycket om vissa ämnen som tex. jämställdhet, relationer, stress, arbetsmiljö & psykologi generellt.

Så jag citerar och lovar att jag under 2018 ska göra mitt bästa för att leva enligt Edit Södergrans devis:

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag har för övrigt ätit sjukt mycket frukt och grönsaker, det ska jag fortsätta med.Tyvärr blev 2017 året då jag helt slutade springa istället för att springa extra långt. Så det suger, men då får mitt nya löfte vara att ta upp springet igen under 2018.

Jag har KÖPT en labrador!! Wihoo!!! Det blev en brun liten Chili istället för en svart, men vem bryr sig?

Jag har varit hyfsat lagom social. Försöker hitta en balans mellan att säga ja och säga nej. Ett ständigt avvägande.

Och såklart har jag gjort punkt 8!! Jag har pratat, skrivit och jobbat. Jag har suttit med i TV4-soffan och snackat ojämställd stress med fina Kajsa Kettil (Läs ”Lilla råtta” som hon skrivit om ni inte redan gjort!) har dessutom börjat vara ute och föreläsa om ämnet. Här kommer ni att kunna läsa om relationer & (o) jämställdhet förstås och jag har också som målsättning att vara ute och föreläsa under hela 2018 om den ojämställda stressen. (Nästa tillfälle är 14/2 i Umeå!))

Jag ska vara mer snäll också under 2018. Både med mig själv och med andra. Jag gillar att vara snäll och för mig betyder att vara snäll inte att säga ja till allt. Det betyder inte att vara passivaggressiv och göra en massa saker som jag inte vill. Det betyder inte att vara mesig och att inte bråka med (ni vet vilka!). Det betyder helt enkelt att betydelsen av ordet ”snäll” har förvanskats och förminskats. För mig betyder det att inte göra andra illa om jag kan undvika det. För mig betyder det att när jag har möjlighet aktivt och medvetet välja att sätta andras behov framför mina egna,  att hjälpa, stötta och finnas till för de som behöver mig. Men samtidigt,  i allt det här, ta hand om mig och ta ansvar för mitt liv.

Vara snäll.

Sen så ska jag också försöka hitta tillbaka till mitt trädgårdsintresse och LÄSA mer böcker. Puuhhhh.

Men nu vill jag höra av er. Våga er inte på att läsa det här inlägget och skita i att svara:

Vad är era nyårslöften/ mål för 2018? Vad behöver ni göra eller inte göra? 

Feminism    Livet
                                                     
18 december, 2017
0 comment

Ingenting är någonsin förlorat

Efter en helg i Stockholm är jag tillbaka i det här snöiga vackra vinterlandskapet som är mitt hem.

Det händer så mycket bra saker nu. Samtyckeslag! FATTA! Det ger så otroligt mycket hopp att se att det LÖNAR SIG att kämpa.

Ingenting är någonsin förlorat.

Så många  människor som vägrat att ge upp. Eldsjälar och samhällsomvandlare som Ida Östensson och hela Fatta-rörelsen tillsammans med många, många andra har banat väg för det här. Så mycket kärlek och kamp.

Allt det här påminner om en text som jag skrev för ganska exakt ett år sedan, idag känns den mer sann än någonsin så ni får den i repris som en påminnelse om varför vi aldrig slutar kämpa:

***

Det är så lätt att bli cynisk. Kall och förbannad. Inte bara sådär förbannad som en behöver vara för att vilja kämpa för förändring, utan på livet självt.

Jag kämpar emot.

Inte mot att blir arg, upprörd, ledsen, förtvivlad, orolig eller förbannad när det behövs. Men mot att bli kall, cynisk, obrydd, passiv eller fylld av hat.

Jag tror på människor.

En sak har livet lärt mig. Det är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är måhända svårare att förhålla sig till men de gör (motsägelsefullt nog) livet så mycket mer fyllt av färger. Nyanser. Möjligheter. Hopp.

För varje fruktansvärd händelse jag läser om eller möter, så finns det alltid en rörelse i motsatt riktning.

Jag blir fortfarande överraskad, både av att fina människor ibland gör dåliga saker, och att personer som tycks vara bortom all räddning gör något gott. Det finns människor som kallar det här förhållningssättet naivt och godtroget.

Det är ok, ni kan kalla det vad ni vill.

För mig är det viktigt.

Ni som kämpar så hårt med att odla motsatsen, ni som skriver att jag och mina vänner borde våldtas, skjutas, tystas. Att vi hatar män för att vi strävar efter jämställdhet, att vi hatar svenskar för att vi tror på solidaritet över gränser och samtidigt vräker ur er att våldtäktsmän och andra människor som ni tycker gör fel borde kastreras, sänkas i havet, låsas in för alltid. Att nyckeln ska kastas bort. Ni som säger att ni själva vill vara både domare och bödlar. Ni som vill bygga murar av taggtråd runt vårt land. Ni som spottar på människan som kämpar för sin överlevnad utanför Ica. Ni som kallar barn för lögnare.

Jag vill inte bli som er.

Aldrig.

Ju mer ni hatar desto mer förstår jag hur viktig motsatsen är.

Våldet ni förespråkar gör mig bara mer övertygad om att det går att hitta andra vägar.

När ni vill bygga murar och stanna både tiden och utvecklingen så tänker jag att er strävan är lika omöjlig som att stoppa en tidvattenvåg genom att stå på stranden och skrika, hota och slå.

När ni stänger in er, blundar och håller för öronen så missar ni den enorma styrka vi andra just nu bygger.

Ni ser inte hur vi lär våra barn, som i sin tur lär sina barn, nya sätt:

Att stelbenta normer är till för att brytas, att ett delat bröd smakar bättre än att äta själv, att hot & hat bara får oss att bli tomma inombords. Vi lär dem att tänka, analysera och agera i en riktning som gör de växer.

Vi lär våra barn att kärleken alltid segrar.

Vi är tidvattenvågen som kommer.

***

Feminism    Livet
                                      
26 november, 2017
2 comments

Kavla upp ärmarna & jobba på

Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

 

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

”Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
                                               
1 2 3
Om