Jag tänker på det här med barn och föräldraskap. Hur vi behandlar små människor så mycket sämre bara på grund av deras ålder. Eller för att de är ”våra” barn.

Jag gör det själv ibland, tyvärr. Är trött, ofokuserad eller bara allmänt less och snäser av någon som vill berätta något PRECIS NU. Jag tycker att det är ganska dåligt gjort. Tänker att om jag gjorde så på min arbetsplats mot en kollega skulle det absolut inte vara ett ok beteende. Jag anstränger mig för att inte behandla mina barn respektlöst. Trots att de är små och ganska jobbiga ibland.

Har ni mött de här vuxna (nästan alltid män) som gör sig roliga på  barns bekostnad? Ni vet pratar över huvudet på barnen, skrämmer dem, passerar alla rimliga gränser, drar skämt som barnen inte förstår. Och sedan skrattar. Och skrattar. Åt sig själva och åt det lilla ”objektet” som inte förstår. Som gråter för ”lite skoj”.

Fasen vad jag ogillar de där människorna.

Barn är värda mer än så. Värda att lyssnas på. Värda att respekteras. Tas på allvar.

Om vi bara orkar stanna upp och verkligen lyssna kan vi lära oss så mycket av dem.

Jag kämpar också med att vara mer medvetet närvarande tillsammans med mina barn. Absolut inte hela tiden. Men små stunder här och där. Det var perfekt att ha en liten hund att göra promenader och utflykter med. Behövde liksom inte vara långa promenader, bara runt om hörnet finns så mycket att titta på, prata om. Konstiga pinnar, fina stenar, läskiga insekter.

Eller när Helmer låtsas att hela världen är ett TV-spel som han och jag deltar i. Monster, varulvar och äventyrsbanor. När han berättar kan jag nästan se det framför mig. Och jag får vara en del av det. Han vill att jag ska vara en del av hans värld. Det är en sådan ynnest.

Jag vill aldrig ta den för given.