15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

17 juli, 2016
2 comments

Kvinnors underordning är deras eget fel

_DSF3174 (2)

Jag ser en hel del kommentarer och reaktioner av den här typen:

”Kan det inte vara så att kvinnor gärna tar på sig den här rollen också? Jag har många bekanta som suckar och stönar över att papporna ”latar” sig och mammorna måste göra allt själv. Fast det jag ser är martyrer som inte gärna vill lämna ifrån sig ansvaret och njuter av att göra allt själv.”

Retoriken är klassisk och återkommer ofta i diskussioner om ojämställdhet. Alltså att på olika sätt lyfta fram att kvinnor själva är skyldiga till sin underordning och om bara kvinnor agerade annorlunda så skulle vårt samhälle och män genast bli jämställda.

Det jag ser är att kvinnor som kämpar för att leva jämställt, som faktiskt påtalar gång på gång när ens partner gör invanda patriarkala beteenden får ta emot så mycket dubbelbestraffning. Dels sådant som i kommentaren ovan, där den som skriver inte ser frustrerade och trötta kvinnor som är sönderslitna av det här samhällets förväntningar, krav och normer. Den som skriver ser inte att rent logiskt sett borde det finnas åtminstone 50% pappor som suckade och stönade över lata mammor, om det inte fanns andra faktorer som påverkade. Den som skriver ser istället martyrer som NJUTER av att vara martyrer.

Kvinnor som påtalar orättvisor och vägrar att vara den normativt självuppoffrande får dessutom inte alltför sällan höra, av både sin partner och andra, att de är:

”Tjatiga, gnälliga, otrevliga, bittra, känslokalla, konstiga, surfittor, regeringen, kärringar, manipulativa, falska, stämningsförstörare” och så vidare i all oändlighet.

Ja det är klart, då kostar det ganska mycket energi att inte bara resa sig upp från filten och göra det själv.

Igen.

Så när jag också ser alla små snusförnuftiga kommentarer av den här typen:

”Och som med allt annat gäller det väl att vara tydlig med hur man vill ha det – både mamman och pappan. Människor har ju kommunikation som ett ypperligt verktyg för att komma överens om saker och ting”

Så tänker jag, jo självklart. Jag skriver under på att kommunikation är a och o i all mänsklig samvaro. Men den analysen, utan att se kontexten, är ändå så grund att vi slår ihjäl oss direkt om vi försöker dyka ner och förstå det svåra med att få jämställdhet att fungera i praktiken med enbart den förklaringsmodellen.

Jag pratar med och har mött så många kvinnor genom åren som mår så fruktansvärt dåligt. Som är utmattade, deprimerade och ångestfyllda. Som kämpar och gör allt för att räcka till. Som sköter barn, hem&hushåll. Som ser till att det finns ett varmt och välkomnade hem, som alltid ger det lilla extra i sina nära relationer.

Frågar, tröstar, lyssnar och ser andra.

Ger av kärlekskraft men dräneras på sin egen livsenergi.

Som försöker förstå varför de mår så dåligt, och till slut har anammat samhällets kvinnohatande diskurs:

”Det är ditt eget fel”.

Men vet ni vad, om vi slutar blunda för det skeva så ser vi att ingen människa är en ö. Att vara sin egen lyckas smed i ett kapitalistiskt, patriarkalt, heteronormativt och rasistiskt samhälle är ett skämt.

I helvete att kvinnors underordning är deras eget fel.

 

Relationer
                                                  
15 juli, 2016
2 comments

Glöm inte bort att bråka lite mer i vardagen

unnamed

Gårdagens inlägg fick också bli en debattartikel i Metro, kolla här!

Verkar som att igenkänningsfaktorn var hög, och naturligtvis vet ni också att det handlar om ett mönster som tyvärr förekommer för ofta. Män/pappor som vaktar eller tar hand ungarna när de har ork och lust men sen ”glömmer” när något annat verkar mer lockande eller när de helt enkelt inte känner för det. Män som låtsas att de inte vaknar av gråtande bebisar på nätterna, män som på trevliga grillfesten står och pratar med de andra männen på festen, män som ger upp nattningen direkt för att barnet är så ”mammigt”. De kan göra det. För det finns någon annan som känner sig 100% ansvarig hela tiden. Det är ojämställdhet och maktutövande på vardagsnivå.

Att vara lite för långsam, att vara lite för dålig på att ta initiativ. Att vänta så länge att den andre antingen behöver göra det själv (igen) alternativt behöver påminna eller fråga:

”Kan du hålla koll på barnet nu?” Och det värsta av allt (here it comes!).

Dubbelbestraffningen och dumgörandet som den passive parten då kan unna sig:

”Varför är du så tjatig?” ”Jag håller väl inte på och klagar på dig?” ”Jag säger inte åt dig vad du ska göra!”

Snälla kära ni som blir utsatta för det här. Berätta för den som utsätter er hur vidrigt det är att göra på det sättet. Det är maktutövande och förtryck. Glöm aldrig det! Glöm inte bort att uppmärksamma och reagera på orättvisa. Glöm helt enkelt inte bort att bråka lite mer i vardagen.

Idag har jag och Johan varit tillsammans i 16 år förresten. Vi har diskuterat, bråkat och förhandlat de här grejerna i lika många år. Så himla värt det! I kväll ska vi fira att vi fortfarande gillar varandra <3

Relationer
                                            
14 juli, 2016
12 comments

Att ALLTID vara den som stiger upp från filten

tuttar_small

Jag råkade se den här lite ”tokroliga” länken på uppskattat.se:

”15 anledningar till att barn inte kan lämnas ensamma med sina pappor”, ni kan kolla här.

Jag tänkte inte fördjupa mig i varför folk tycker det är roligt med bebisar som förnedras och sedan fotas och läggs ut på sociala medier. Jag tänkte inte fördjupa mig i varför folk tycker det är roligt med män i rollen som mindre vetande eller som någon slags empatilösa monster. Jag tänkte inte alls fördjupa mig i folks sinne för humor. Smaken är som baken-delad höhö.

Nej jag är faktiskt mest intresserad av rubriken. Den säger så mycket om synen på föräldraskap. Den säger allt om mammor som den primära föräldern och pappor som någon som hjälper till.

Jag försöker föreställa mig exakt samma ”tokroliga” foton med rubriken:

”15 anledningar till att barn inte kan lämnas ensamma med sina mammor”.

Jag försöker föreställa mig ett samhälle där män tar hand om sina barn dag som natt. Som bär, tröstar, matar i en flera år lång evighetsspiral. Som oroar sig för om de ska våga lämna över det mest värdefulla och älskade till en annan människa- mamman. Hon som bara tar över ibland. När han behöver en liten stunds vila.

Så är det ju liksom inte. Föräldraskap är så sjukt ojämställt.

I förrgår var vi och badade. Bredvid oss satt två familjer. Fyra vuxna och några riktigt små barn. Ettåringen i den ena familjen var så gullig som bara ettåringar kan vara och drogs hela tiden ner mot vattnet. Föräldrarna hade koll och ropade, men naturligtvis bryr sig inte en ettåring om det. Vill ni veta vem i familjen som gång, på gång, på gång, på gång till slut var den som fick stiga upp från filten och stoppa ettåringen från att hinna fram till vattnet? (Hundratusenkronorsfrågan!!)

Mamman i familjen. Såklart.

Den här lilla detaljen mäts inte i någon statistik. Den här lilla detaljen kanske kan tyckas obetydlig. Men det är fan droppen som urholkar stenen.

Att ALLTID vara den som stiger upp från filten.

Jag skrev ett arbete om pappor i min examensuppsats på psykologprogrammet, i sammanfattningen står det såhär:

”Resultatet visar att pappornas föräldraskap, präglas av stort handlingsutrymme, flexibilitet och möjligheter att själva välja grad av delaktighet. Detta står i kontrast och relation till antaganden om moderskapets villkorslösa, ständigt närvarande föräldraskap.”

Se er omkring. Titta på familjer med små barn. De där små som måste vaktas hela tiden. Jag lovar att ni kommer att se den lite akademiska torra texten ovan, levas och göras i praktiken. Gång på gång.

Att ALLTID vara den som stiger upp från filten. Det är höjden av ojämställt föräldraskap.

 

Föräldraskap
                                            
11 juli, 2016
2 comments

Hur män bör delta i kampen för jämställdhet

gammalthus

Det finns en sak som folk behöver förstå. Idag menar jag med folk, män. För att verkligen GÖRA skillnad är reflektion och SJÄLVRANNSAKAN alltid det första steget.

Om du är en man som just nu tänker att du vill leva efter ord som rättvisa, solidaritet, jämställdhet och jämlikhet vad är då det absolut bästa att göra? Vi kan spara den frågan en liten stund. Jag återkommer.

Jag träffar ganska många vänstervridna män (alltså i termer av politik) och en hel del akademikermän. En del skulle nog kalla sig feminister. Män kan ofta bli arga och upprörda över saker i det här samhället, ibland över ojämställdhet och sexism, mer sällan över statistik som visar vem som sorterar och viker tvätten eller planerar veckans matinköp. Oftast är det helt andra saker som män upprörs över. Som till exempel:

RELIGION!!! Religiösa människor! Det finns liksom ingen måtta över hur deras späda manskroppar kan börja skaka av ilska när de tänker på Gud, Jesus, präster och kyrkor. De kan hålla långa brandtal om hur alla krig i hela världen skulle upphöra om bara all religion utplånades. Inte helt sällan vill männen också i sin upprördhet berätta om hur det är RELIGIONENS fel att kvinnoförtryck har existerat och fortfarande existerar. Rasistmännen fokuserar förstås ofta främst på Islam, PK-männen är ofta lite mer svävande och generella när de upprörs över kyrkans enorma makt och inflytande i Sverige år 2016 (hahahaha).

VÅLDTÄKTSMÄN!!! Och gud förbjude PEDOFILER! Män som i vanliga fall verkar halvt vettiga är helt plötsligt pro plågsamma dödsstraff. Det duger inte heller med domstolar utan dödandet och lemlästandet skall ske för hand. ”Jag skulle skjuta, sänka honom i havet, kastrera etc”.

MODERATER!!! Liberala as! Blondinbella och alla hennes kvinnliga bloggarkompisar borde… borde… (näe de säger inte våldtas och skändas) skämmas över att de är sådana kapitalister. Handväskor, Botox och dyra bilar, så vidrigt. Sa alla männen och tittade sedan glatt vidare på Fotbolls-EM. (Apropå sjuka kapitalistiska system och vidrighet.)

Andra saker män som läst en kurs i feminism och intersektionell analys inte borde göra (men som tyvärr har hänt) är att gå med i en feministisk grupp, bestående av kvinnor som vridit och vänt på sitt liv och andra kvinnors liv i säg… tjugo års tid och säga:

”Ni måste skärpa er! Er analys är kass och rasistisk. Lär er lite av Beyonce och gänget vettja”

Nu kommer svaret på frågan:

Fundera över vilka kvinnor du träffar i din vardag. Hur upprätthåller DU personligen förtryck i förhållande till kvinnor i din närhet. I hemmet, på din arbetsplats, i alla miljöer där du befinner dig.

Sluta vara arg och prata om alla andra. DU kan göra skillnad genom ditt sätt att agera.

Att lägga problemet utanför dig själv är bekvämt, men det ska inte vara bekvämt för då gör du fel.

Feminism
                             
30 juni, 2016
3 comments

En mans rättighet

inte alla

Det är en sak jag måste skriva om. En av de här obekväma grejerna ni vet.

Det handlar om sex, sexualitet och romantiserad monogami. Det handlar som vanligt om kön och makt. För att tala klartext. Jag pratar otrohet, prostitution, objektifiering och sexuell exploatering av kvinnor generellt.

Nu kan jag föreställa mig hur ni tänker (”Men inte min Calle” ”Han skulle aldrig” ”Vi har ju nyss fått barn” ”Han älskar mig” ”Fan heller” ”Han är ju normal inte som andra män” ”osv” ). Ja det är helt ok att tänka så. Jag kan inte tvinga någon att förhålla sig till det här.

Men det finns statistik som talar sitt tydliga språk.

Ungefär var åttonde svensk man har gått till en prostituerad. Han är väldigt sällan en ensam, utstött och lite sexsugen man. Han är däremot väldigt ofta gift eller sammanboende med en kvinna. Han har jobb, han har inte alltför sällan små barn hemma. En familj som han säkert älskar men inte tillräckligt mycket för att lägga sina djupt inrotade patriarkala beteenden på hyllan. Objektifiering och makt. Att köpa det en vill ha.

En mans rättighet.

När kvinnor som jobbar med att sälja sex berättar om männen som är kunder så finns det ofta en samstämmighet i att det inte är utslagna, ensamma (eller funktionshindrade som det ibland framställs) utan tvärtom: Män med livspussel, VAB och stabila relationer. Bland de här kvinnorna, så skulle det jag säger nu inte vara någon nyhet, de förhåller sig till faktumet dagligen. Och jag har hört/läst intervjuer där även kvinnor som jobbar med att sälja sex framför en sorg (ilska, bitterhet) över att vi alla lever i den bluffen. Att män uppenbarligen har missförstått det som kan kallas en överenskommelse eller ett löfte. Att romantik som den beskrivs, som den skrivs och pratas, som den normativt förstås, också är en del av källan till att förtrycket kan fortgå.

Ingen vill ju se.

När det gäller otrohet så är det självklart smärtsamt både för kvinnor och män som blir utsatta. Att uppleva svek och lögner gör otroligt ont. Men även här finns det så många lager av ojämställdhet. I heterorelationer där kvinnor är gravida, föder barn, inte alltför sällan får både kropp och psyke sönderslitet. Så får det helt andra konsekvenser när mannen i förhållandet är otrogen.

Trots allt är kvinnor i mycket högre utsträckning föräldralediga, ekonomiskt och känslomässigt beroende av sina män. Otrohet som uppdagas när hon har fött familjens barn blir extra svårt för kvinnor, som redan är utsatta, att hantera.

Att överhuvudtaget överleva.

Och igen, män påverkas av att bli föräldrar, men det är en milsvid skillnad att bli en ”mamma” och att bli en ”pappa”. Som nybliven mamma handlar det om amning, läckande bröst, blödningar, hormonstormar, ansvarstagande, ensamhet när pappan går tillbaka till heltidsjobb efter 10 dagar. För en kvinna som blir förälder handlar det om att ge upp sin autonomi, att ge till någon annan (barnet) utan att få. Och det har vi tränats för och förstått under hela vårt liv. Barnen/barnet är vårt ansvar.

Det är liksom inget val, det är en premiss som hela vårt samhälle bygger på.

För honom, som är uppväxt i ett samhälle där han lärt sig att objektifiera och sexualisera kvinnor sedan barnsben är det inte lika självklart att en del av föräldrablivandet handlar om att isolera sig med en bebis. För honom handlar det om att ­_eventuellt_ ta en del av ansvaret.

Eller inte särskilt mycket alls. Kan ju vara roligare att göra annat.

Som att vara ute och träffa kompisar. Ligga med någon annan. Spela dator dygnet runt. Köpa en tjej. Åka på resor. Hänga med grabbarna. Ta en öl. Träna lite extra. Porrsurfa. Jobba övertid. Göra karriär.

Att vara man och kvinna i dagens samhälle är inte samma sak.

Vi behöver förstå det för att också kunna jobba med förändring.

Och som vanligt: Inte alla män. Men tyvärr på tok för många.

Män och maskulinitet
                                                                 
22 juni, 2016
10 comments

Feminismens syfte och begränsningar

disk

Idag tänkte jag skriva lite om min syn på feminism. Ni är ju ändå så sjukt svårflörtade. (Men näe bara skit i att kommentera då vettja… hehe jag är inte alls bitter ;))

En av de saker jag funderat på är feminismen generellt, hur viktig den är för att kunna uppnå jämställdhet. Och hur mångfacetterad den kan vara när vi dessutom adderar en intersektionell analys.

Men jag känner också en oro över att en del verkar tro att feminism är någon slags Messias som inte BARA ska vara ett verktyg för att nå jämställdhet, utan ett verktyg för att uppnå ALLT!

Eftersom feminister ofta är benägna att lyssna på, och försöka förstå, historier av förtryck, ofta kanske har förstått betydelsen av att inte ta tolkningsföreträde i miljöer där privilegier gör dig till en del av förtrycket, och helt enkelt inte vill vara samma slags douchebags som antifeminister eller jämställdister så finns också en fara att vi glömmer bort grundpremissen. Det vill säga, feminism som ett verktyg för att nå JÄMSTÄLLDHET

[jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.]

Jämställdhet ligger alltså i förtrycket mellan könen, det strukturella förtryck som innebär att män som GRUPP (obs!) förtrycker kvinnor som grupp. Det finns också speciella utmaningar med just förtrycket mellan könen, dels är män/kvinnor ungefär 50/50 (jag skriver ungefär för det finns också en hel del människor som inte identifierar sig med de binära könen) dels lever många i heterosexuella förhållanden, dvs. med individer ur den förtryckande gruppen.

Det dilemmat, att vi lever nära, och faktiskt älskar de individer som ingår i strukturen som förtrycker oss gör det hela än mer komplicerat. Men även om vi inte är heterosexuella, även om vi inte definierar oss som man eller kvinna så påverkas vi av att män som grupp genom historien och nu totalt har dominerat hela vårt samhälle, vår värld. Den patriarkala maktordningen finns ju alltid närvarande, även när dimensioner som klass, etnicitet, sexualitet tas med i analysen. Den skär genom allt.

Och det får vi inte glömma bort.

I vår iver att lyssna på alla individer får vi inte glömma grunden, att det är ett strukturellt förtryck vi pratar om. Om det försvinner på vägen är vi inne i ett så ultraliberalt superindividualistiskt tänk att vi lika gärna kan slänga all kamp mot strukturer på soptippen. Jag är så otroligt medveten om hur många människor som lider och kämpar på med sina liv så gott de kan. Lidandet, sorgerna, förlusterna, ilskan, skammen är inte kopplat till vare sig kön eller någon annan dimension.

Vi är alla människor.

Men tillbaka till feminismen. Den är i grunden alltså bara ett verktyg för att minska ojämställdhet mellan könen. Hur vi använder oss av och förstår det verktyget  kommer naturligtvis att påverkas av en mängd andra faktorer, som vart vi är födda, vad vi har upplevt, vilka andra förtryckande strukturer vi måste förhålla oss till. Jag tror inte att det alltid går att vara överens, jag märker hur de andra förtryckande strukturerna ibland verkligen ställer till det. När någon pratar om betydelsen av färger på kläder, raljerar om ”idioterna som klär sina barn i små könsuniformer” så skymtas ofta också ett illa dolt klassförakt upp till ytan. Men samtidigt så är könsuniformerna oerhört problematiskt för alla som inte vill eller kan passa in i den binära, statiska uppdelningen av kön.

Det är komplicerat, jag påstår absolut inte något annat, och jag älskar att feminismen är dynamisk, levande och mångfacetterad. Men den löser inte alla problem.

Det är inte syftet och har aldrig varit.

Feminism
                                            
20 juni, 2016
0 comment

Män, makt och objektifiering som beteende

objekt

Jag borde vara luttrad, men det kanske också är bra att jag aldrig blir det. Bilderna på kvinnor och unga flickor i extremt sexualiserade poser, reducerade till objekt slutar aldrig göra ont. Riktigt ont.

Män skiter fullständigt i vad konsekvenserna blir av deras sexualisering och objektifiering av kvinnor. Resultatet kan jag berätta, blir att i deras tankevärld blir alla kvinnor, oavsett om de är tolvåringar eller trettiosexåringar till för dem. För deras upphetsning, för deras njutning. Inte alltför sällan också kopplat till förnedring och våld i olika grader. Hela vårt samhälle har handel med kvinnor som en sanktionerad pågående tyst överenskommelse. Porr, prostitution, våldtäkter. Allt är intimt sammankopplat med en sexualitet byggd på maktmissbruk. (Som svar på Mias fråga här).

Det vi alla måste fatta är att så länge män lär sig att bli upphetsade av makten som det innebär att reducera kvinnor till objekt och konsumerar och agerar därefter så kommer det inte spela någon roll hur mycket vi försöker ”skydda” våra döttrar.

Alla våra val, och då menar jag verkligen ALLA våra val får konsekvenser.

De flesta män har aldrig lärt sig att behöva ta ansvar för sina val. De har formulerat och byggt upp ett samhälle som är till för dem. De formulerar sina behov och behöver aldrig inse att de också är ansvariga för hur deras medmänniskor mår. Och med medmänniskor menar jag då också kvinnor.

Något som verkligen är svårt för de flesta män att greppa.

De tror att de kan fortsätta att dela upp kvinnor i två olika fack, det vill säga kvinnor som är till för deras njutning (sexualiserade och objektifierade i olika grader och varianter) samt de lite ”bättre” kvinnorna som nästan räknas som fullvärdiga människor (till exempel deras vänner, systrar, mammor, döttrar).

Hela samhället är uppbyggt på det här extremt kvinnoföraktande värderingarna och igen,  ja det påverkar. Inte bara kvinnor som lär sig att få beröm, uppmärksamhet och pengar för att ställa upp på den manliga normen. Som börjar tro att vi är våra kroppar. Att våra utseenden är allt. Att vi är dåliga om vi sminkar oss och fula om vi inte sminkar oss (motsatsen till win-win).

Nej det är faktiskt så att också män förlorar på det här maktmissbruket.

De förlorar förmågan att på riktigt förstå vad medmänsklighet innebär (återigen ungefär halva befolkningen består av kvinnor). De börjar själva tro på sina förklaringsmodeller om att beteenden och val som inkluderar extremt kvinnoföraktande aktiviteter hör till ”det privata”. De slutar tänka på kvinnorna som är till för deras blick som riktiga personer. ”Det där är bara en fantasi” säger de och loggar in för att kolla nakna poserande sextonåringar, som för all del skulle kunna vara grannens dotter. Det är deras val och det får konsekvenser.

När unga kvinnor i bikini exponeras och visas upp i alla offentliga miljöer så blir det ibland debatt. Den pågår på flera olika plan, för kvinnor handlar det ofta om någon slags prat runt orimliga ideal och utseendehets. Men för män? Ja ibland uppstår det någon slags metadiskussion om hur ”riktiga kvinnor” ska SE UT.  Och så hamnar fokus åter på kvinnors UTSEENDEN OCH KROPPAR. Hur ska de se ut? Vad är normalt? Vad är förkastligt? Vad är skadligt? Och igen. Det här är så skevt. Vi behöver inte diskutera rätt och fel när det gäller kvinnors kroppar.

Debatten måste sluta fokusera på huruvida män ska tända på sexualiserade barn/tonåringar, anorektiska fotomodeller eller kurviga ”riktiga” kvinnor. För det är ju det vi egentligen pratar om när vi pratar om kvinnors kroppar hela JÄVLA tiden.

Debatten borde handla om att män måste fatta att kvinnor inte är objekt vare sig de är tolv år, sexiga, kurviga, magra, femtio år, bystiga, påklädda i spets och volanger, nakna eller påklädda.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är människor. Sluta objektifiera oss. Sluta reducera oss till våra kroppar. Ta ert ansvar.

Ni som har makten måste inse att era privilegier är det som upprätthåller strukturen och förtrycket.

I evighet. Amen.

Män och maskulinitet
                                                  
19 juni, 2016
0 comment

Om makt

Sandra_Hemsida2

När vi pratar om makt så väcks ofta en bild av någon som bestämmer, en kung eller en diktator. Men makten är så mycket mer subtil, den är inbäddad i allt vi funderar över, pratar om eller frågar oss.

Allt som existerar, allt vi kan förstå, är uppbyggt av det mänskliga språket.

Därför är de viktigt att ibland ta sig en funderare över vem det är som ställer frågorna och varför.

I vilket socialt rum har den här frågan väckts?

Ofta fokuserar vi på svaret när vi egentligen behöver förstå sammanhanget där frågan uppkommit.

Vilka som har makten att definiera vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”.

Jag tänker på saker som den eviga frågan kring sexualiserade kvinnor. Frågan kan till exempel vara:

Är det rätt att H&M möblerar hela vårt livsrum med bilder på lättklädda, retuscherade unga kvinnor? (Nämen typ nej va?)

Fast den viktigaste frågan kanske borde vara, hur kommer det sig att vi alla vet att bilder på lättklädda, retuscherade unga kvinnor inte är riktigt ok?

I vissa andra kulturer är det ju helt ok att bara ha ett skynke över höften. Även för kvinnor.

Frågan kan också vara om en kvinna med  blont hår, stora bröst och plutiga läppar är mindre kompetent på grund av hennes utseende? Eller är det för att vi vet att män (och med tiden också kvinnor som internaliserar den manliga blicken) ser på sådana kvinnor som ”horor, bimbos eller allmänt mindre respektabla och vetande”.

De viktigaste frågorna som vi alla borde ställa oss är alltså vem det är som definierar.

Och vem det är som innehar makten att göra det.

Feminism
                                      
17 juni, 2016
4 comments

Vardagstips till män

ros

Till alla män som lever med kvinnor. Jag tänkte ge er några konkreta vardagstips på hur ni kan leva mer jämställt med den person ni älskar.

1. Kom i håg att det DU inte gör måste någon annan göra. Det vill säga allt du väljer att inte göra dumpar du i knäet på den du lever tillsammans med.

2. Du hjälper inte till i hemmet. Du är exakt lika ansvarig för ALLT som görs. Hon ska absolut inte vara tacksam för att du bäddar sängar, tvättar eller är med barnen. Ni har valt att ha ett gemensamt hem och är då gemensamt ansvariga.

3. Något som ofta händer i relationen mellan män och kvinnor är att män trots allt fint snack ändå tycker att hon ska vara lite lagom tacksam för att han ”hjälper till”. Det sitter djupt rotat och är lätt att halka in i om du inte tänker efter. Det som då händer är att män ofta vägrar att ta instruktioner/ kritik om något han gör i hemmet inte blir bra. Ett exempel kan vara till exempel tvätten (och nej du är inte ensam, det här beteendemönstret är vanligare än vi vill tro). Du har kanske inte lärt dig att sortera tvätten efter grader, material, färg etc. och så påpekar den du lever med att det inte är ok att tvätta så att kläderna blir förstörda. Då blir du sur, lite kränkt och säger att ”nä men är jag så dålig/duger inte mitt sätt då gör jag det inte alls.” Det här kan gälla allt från tvätt, städning, skötsel av barnen. Grundmekanismen är dock alltid densamma. Det vill säga om du är en schysst kille och försöker hjälpa till så måste hon ha vettet att inte klaga, annars har du valet att lägga ner dina ansträngningar och så får hon göra allt.

4. Att göra på det sättet är en extrem form av maktdemonstration. Genom att inte lyssna/ lära dig ordentligt så tar du den lätta utvägen för att slippa göra det. Du vet ju själv innerst inne att det är så mycket bullshit att du inte skulle kunna lära dig några få relativt enkla moment. Om du har klarat av en utbildning/ tagit körkort/ kan använda en dator så kan du lära dig allt som handlar om hushållsarbete/skötsel av hem och barn. Dina protester handlar då enbart om makten som du upprätthåller gentemot den du säger dig älska. Du utnyttjar dina patriarkala fördelar. Det är faktiskt skitdåligt gjort av dig. Och som sagt var du är inte unik. Det är ett mönster som upprepar sig i nästan alla heterorelationer.

5. Om du menar allvar med att du älskar den du lever med så bör du göra allt som står i din makt för att leva jämställt. Det handlar faktiskt mest om dig och dina val. Många orättvisor och dåliga företeelser i samhället är svåra att påverka. Men i ditt hem och din relation kan du påverka. Väldigt mycket. I relation till den du älskar kan du välja att göra ditt eget liv lite mindre bekvämt för att det faktiskt är RÄTTVIST. Annars är den där fantastiska, kravlösa heterosexuella kärleken bara på det sättet för dig. För din partner är er kärlek en ojämställd boja om foten

6. Men eftersom vi lever i ett djupt ojämställt samhälle är valet fortfarande ditt. Om du väljer så kan du utnyttja den du älskar. Men du kan också välja att förändra och göra saker på ett nytt sätt. Att respektera och vara solidarisk med den människa du lever med. Det är mer värt att kalla kärlek än den romantiska klyscha som byggts upp av tusentals år av manlig makt. Tycker att du ska ta dig en funderare i alla fall.

Feminism    Män och maskulinitet    Relationer
                                                  
13 juni, 2016
6 comments

Måndag

vildblommor_small

Men inte vilken måndag som helst. För det är min första semesterdag! Dessutom är det så att jag för några veckor sedan bestämde mig för att sluta på min nuvarande arbetsplats.

Jag har alltså sagt upp mig.

Skräckblandad förtjusning.

Är kanske den känsla som bäst beskriver det här beslutet!

Men hur som helst. Jag ska nu vara ledig fram till 1 augusti och efter det så kommer jag att vara egenföretagare. Ni får hänga med mig på den utmaningen här i bloggen. Har lite roliga och hemliga projekt på gång, men lovar att ni ska få veta så småningom 🙂

I morgon ska jag och äldsta dottern gå och höra på Gudrun Schyman, känns grymt! Sen drar hela familjen till Stockholm på onsdag (om piloterna slutat strejka förstås!).

Tänkte också påminna er om ”Fredagsfrågan” maila gärna in frågor till sandra@jamstalldvardag.se. Glöm inte att jag då också gärna länkar till din blogg/hemsida om du vill det. Självklart är det också helt ok att vara anonym! Och tipsa gärna andra som kanske skulle behöva/vilja fråga något.

 

Livet
                                               
1 2 3 4
Om