Oooops då blev det sådär igen. En vecka med lite mer att göra och eftersom jag fortfarande inte förvandlats till ”Superkvinnan-som-fixar-allt-med-ett-leende-på läpparna TM” så får jag göra som oss vanliga dödliga och PRIORITERA.

Raskt hamnar bloggen en bra bit ner på den listan. Så himla sorry för det, men vem orkar bry sig egentligen?

Jag jobbar ganska mycket med att inte göra bloggen med ännu ett krav. Ett måste i vardagen. Jag ska bara skriva för att jag VILL skriva. När jag inte hinner, så vill jag inte. När jag inte vill, så hinner jag inte. Logiskt? Eller kan det vara tvärtom? När jag vill, så hinner jag inte och när jag inte vill, så hinner jag. Ett av de här snurriga alternativen är för mig lite mer av en sanning än de andra. Men jag tänker inte berätta vilken.

Poängen är att jag just nu tänker mycket på tankar och hur vi människor härleder, drar slutsatser och hela tiden formar våra liv till en berättelse. En sanning för oss själva och andra. Något logiskt och begripligt.

Inte som det här inlägget med andra ord. Lovar att bättra mig framöver.