15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

4 oktober, 2017
4 comments

Hur nå fram till någon som inte vill lyssna för han redan är bättre än andra män?

Sitter i bilen och lyssnar på musik. Regnet smattrar mot rutan och mörkret är på väg att vinna. Vintern kommer.

Plötsligt hör jag skrålet från Shawn Mendes radioplåga:

Cause I know I can treat you better

Than he can

And any girl like you deserves a gentleman

Tell me why are we wasting time

On all on your wasted crying

When you should be with me instead

I know I can treat you better 

Better than he can

Give me a sign

Take my hand, we’ll be fine

Am  

Promise I won’t let you down

Just know that you don’t

Have to do this alone

Promise I’ll never let you down

Han lovar mycket den där Shawn hinner jag tänka. Han ska aldrig svika och hon ska aldrig behöva fixa saker på egen hand. För han är ju tydligen så sjukt mycket bättre än den där andra snubben som hon hänger med just nu. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att lova och hur svårt det är att hålla, när ens tredje barn kissar ner sig i sängen för tredje gången under lika många nätter och du inte sovit ordentligt på flera veckor och i morgon ska du upp klockan sex och i tvättstugan växer sig berget  bara högre och högre och högre….

Dagdrömmandet avbryts av en mobil som ringer:

”Mamma, du har väl inte glömt att det är vi som ska skjutsa ikväll och vart är mina svarta tights du har väl tvättat dem som du lovade?”

Är det här med män som tycker att de åtminstone är bättre än andra män en del av grundproblemet? Att de går omkring med en tanke, som blir till en sanning:

”Ja jag kanske har mina brister, men jag är då fan så mycket bättre än andra män.”

Jag tror det och därför har jag formulerat ett brev från alla kvinnor som har levt med en man. För er att läsa. Tänka på. Till alla män.  Ja till dig också. Och dig. Och dig.

***

Hej XX (valfritt mansnamn)!

”Vill du verkligen att det ska vara såhär? När du bemöter mina försök till att prata om det som jag tycker är svårt och om sådant som är ojämställt med motstånd och ilska, eller undvikande:

-Jo du är ju väldigt bra på att ALLTID påpeka hur värdelös jag är. Eller:

-Jag klagar aldrig på dig. Eller:

-Gör som du själv vill. Eller:

Bara är tyst.

Hur tänker du då att vi ska komma vidare?

Jag tycker så mycket om dig. För mig känns det fruktansvärt jobbigt och egoistiskt att behöva ta upp att jag inte tycker att saker fungerar så himla bra just nu. Jag vill ju att du ska få göra det du älskar. Få tid till att vara kreativ. Vara med barnen och känna dig glad. Men samtidigt är det väl inte rättvist mot någon av oss att jag också går omkring och hatar dig lite i smyg. När jag känner bitterhet över att vara den som både tänker på (och gång på gång) försöker prata om oss. Om jämställdhet. Om det där som jag och du knappt kan prata om längre för att det blivit så laddat med en massa negativa känslor. Jag vet att du vet. Och jag vet att du vill. Och jag vet att du älskar mig och vårt gemensamma liv.

Det handlar inte om det.

Det handlar om tvätten. Om ett hushåll i förfall. Det handlar om något som är jobbigt och tar tid från oss båda, men som ändå måste göras. Igen och igen. Varje dag, hela tiden. Från det att vi vaknar till det att vi somnar.

Hur vill du att vi ska lösa det? Genom att INTE prata om det?

Tror du innerst inne att den metoden kommer att fungera? Vi har ju gjort så mycket. Vi har pratat om jämställdhet, rättvisa och fördelning. Vi har kört med listor och vi har försökt båda två. Men just nu finns det ändå saker som skaver. Jag är ledsen över att behöva säga att det är så. Att det känns så.

Om du fick bestämma. Vad skulle jag då göra?

Kram// XX (valfritt kvinnonamn)

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
25 september, 2017
2 comments

Ojämställda strukturer & dåliga råd

Mammor prioriterar bort sin träning till förmån för obetalt arbete i hemmet. Det kan naturligtvis vara helt ok. Till exempel om en svarar som de 15 procenten längst ner på listan ”saknar intresse för träning”.

Motsvarande siffra för männen/ papporna i den här undersökningen som Friskis & Svettis genomförde i våras visar att bara hälften av dem prioriterar bort sin träning till förmån för hushållsarbete. Däremot så prioriterar ungefär en tredjedel av papporna bort sin träning till förmån för ANDRA intressen. På motsvarande plats skattar kvinnor att de saknar ork.

Så himla intressant. Så jävla sorgligt. Så mycket ett strukturellt problem.

Jag läste för övrigt en artikel häromdagen. Den var fylld med otroligt kassa råd om att leva i heterorelationer:

”Jag tycker inte om att kombinera orden parförhållande och arbete. Det låter lite osexigt, tråkigt och stressigt. När man har kommit till den punkten att man borde ha jobbat mer på sitt parförhållande har man antagligen jobbat ihjäl sig med något annat. Så jag tycker inte man ska ”jobba” på sitt förhållande.”

(Familjeterapeut Maria Sundblom Lindberg hela artikeln kan ni läsa här. )

Ni vet att jag tjatar ihjäl mig om det här, men det har betydelse HUR vi pratar om saker. Jag tänker att exakt de ord som används i den här artikeln är varför det känns så jäkla motigt att sträva efter en jämställd relation. Liksom, hur kul på en skala att vara i en relation som är:

  1. OSEXIG
  2. TRÅKIG
  3. STRESSIG

Familjeterapeuten tycker att det är viktigare att _massera varandras fötter i 10 minuter_ än att tjata om att det inte finns några rena kläder till barnen. Hon säger också att det är viktigt att bestämma vem som gör vad och att sätta regler som ska följas. Men sedan följer hon upp med brasklappen om att det är den sköna avslappnade personen i förhållandet som har rätt och den andre parten får bita ihop och finslipa själv (det vill säga, vara nöjd med att den andre parten ”hjälper till”).

Jag tycker för övrigt att det är grymt sexigt och ROLIGT med heterorelationer där en person blir sjuk av utmattning, gnisslar sönder sina tänder av återhållen passiv aggressivitet ( romantiskt som sjutton ;)) och prioriterar bort återhämtning, glädje och engagemang till förmån för att tvätta kläder (under sommaren når tvättsiffran den magiska fördelningen 78% kvinnor och 11% män enligt en ny undersökning från TCO) packa väskor, laga mat & projektleda.

Men bättre det än att nämna ordet ARBETE i samma mening som PARFÖRHÅLLANDE.

Män upplever dessutom sina förhållanden som hyfsat jämställda till skillnad från kvinnor i samma förhållanden.

Hahahahaha chockerande och märkligt eller hur?

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
9 juli, 2017
4 comments

Färger kommer och går- men kvinnoförakt består

Vissa saker förändras och andra inte. Eller det är som att allting förändras och samtidigt kan vara exakt likadant.

Nu undrar ni förstås vad jag pratar om och (lite oväntat kanske) handlar det om barnkläder. Det är en av mina akilleshälar och jag har så svårt för diskussionen som ofta följer i kölvattnet när barnkläder ska ”debatteras”. Ni vet när kläder som är feminint kodade förlöjligas, och på ett sådant där väldigt oreflekterat sätt speglar hela det här samhällets normativa förakt för femininitet [kvinnor, flickor, tjejer].

Typ folk som ska vara genusmedvetna och bara:

”Jag jag ville ha en röd/ rosa tröja till lilla Ludvig men då fanns det bara med puffärmar och glitter, så himla sjukt.”

Grejen är att det är EXAKT lika idiotiskt att säga en sådan sak som att säga:

”Jag skulle då ALDRIG sätta på min pöjk rosa kläder.”

Eller idiotiskt och idiotisk, folk gör väl som de själva vill med sina ungars kläder, men båda sakerna speglar på ett så otroligt tydligt sätt genusordningen (Hirdman). Det vill säga vikten av könens isärhållande och hierarkin där femininitet, och allt som förknippas med flickor anses dåligt, problematiskt, löjligt och så vidare. Jag stör mig otroligt mycket på att folk som tror att de är medvetna, inte är medvetna om att:

”Färger kommer och går- men kvinnoförakt består.”

Ett av våra barn hade klänning varje dag året runt tills hon blev kanske 4-5 år någonting. Hon klättrade, cyklade, busade och grävde i jorden efter maskar i sin vinröda klänning. Den höll för alla påfrestningar, jag tror fasen att den ligger kvar i något förråd någonstans. Vårt yngsta barn just nu har ofta mjuka byxor, de går sönder hela tiden. Det är som det är, vi lagar och köper nya efter hand. Men poängen, poängen hörni är denna:

Det är inget fel på att klä sina ungar med klänningar, paljetter, puffärmar och glitter oavsett kön på ungen förstås. DET ÄR BARA KLÄDER (och ja ett litet tips om ni bor i Västerbotten är overall, mössa och vantar också en bra grej vintertid.)

Om jag känner på mig rätt så kommer nu någon att känna sig nödgad att skriva:

”Men det är ju så HIMLA mycket bättre med robusta snickarbyxor och mörka färger och bla bla bla bla (förlåt att jag raljerar i förhand).

Nej det är faktiskt inte så himla mycket bättre.

Men ni är också påverkade av synen på att allting som män och pojkar bär, gör, säger, tänker är lite bättre och mer

[naturligt/ normalt/ önskvärt]

än det som kvinnor och flickor bär, gör, säger, tänker.

Dagens hårda (men vänliga ) råd bli alltså detta, SLUTA MED DET NU. Eller rannsaka åtminstone era känslor, tankar och behov kring varför ni klär, gör eller säger saker ett varv extra nästa gång ni diskuterar barnkläder.

Feminism    Föräldraskap
                             
21 maj, 2017
10 comments

Bebistider

Jag fick upp den här bilden på Facebook. Det var tydligen exakt 5 år sedan jag postade den. Först såg jag bara en fin bild:  Jag hade min nya Fjällrävenjacka, minns hur nöjd jag var när jag köpte den. Förutom att jag hade långt hår är jag mig nog ganska lik. Men mitt yngsta barn, så liten, ser nästan ut som en docka.

Helt plötsligt väcktes en massa tankar om den där tiden. Hur utsatt en är som nybliven förälder. På BVC frågade de varje vecka om amningen och jag bara svarade det de ville höra. Vi gav ersättning och flaskmatade men jag var så trött, sliten och skör att jag inte orkade med att säga sanningen. Så jag ljög. Ni vet, ingen behöver säga någonting om ””dåligt” eller ”bra” att få uppmuntrade tillrop och förnöjsamma leenden när en berättar att en ammar räcker för att förstå. Vi människor är så sjukt bra på att läsa av små signaler, kroppsspråk, ögonkast. På BVC är det status att amma. Det ses som det bättre alternativet.

Det påminner mig om när jag tog ett cellprov för några månader sen och barnmorskan frågade hur många barn jag hade och om jag fött ”naturligt” (typ inte kejsarsnitt) och när hon fått svaret ”Ja?” säger hon mycket nöjt: ”Oj så bra! Vad DUKTIGT du är!” Som alltid är det först när en gått ut från rummet som en inser vad som _egentligen_ sägs. Frågan i sig  var så otroligt laddad med värderingar. Den ställdes också på ett sätt som gjorde det uppenbart att det finns ett svar som är ”rätt”. Ordet ”naturligt” är på samma sätt som amning högt värderat i de där sammanhangen.

Fan vad glad jag är att vara ur den där tiden. Även om allt inte är lätt med större barn heller så är småbarnstiden och de miljöer som en som kvinna i samband med graviditet, förlossning och spädbarnstid tvingas in i, den mest vidriga, ojämställda, biologistiska och könsnormativa kontext som jag överhuvudtaget kan tänka mig. Jag har så många exempel på undermålig, ojämlik och dålig vård att det skulle fylla en hel bok. Vad har ni för erfarenheter? Hur har era kontakter med MVC och BVC fungerat? Tycker ni att ni fått ett professionellt och jämställt bemötande i samband med graviditet och barnafödande?

Feminism    Föräldraskap
                 
29 april, 2017
6 comments

Dags att fakturera?

Källa: Unionen.se

1.PLANERA, STYRA, KALKYLERA

Hur ser den kommande veckan ut? Inventera: Har barnen rena kläder att ta på sig? Om inte, tvätta (ingående moment, sortera, torka, vika ihop, lägga i rätt byrå hos rätt person). Har vi frukost, middag och övriga livsnödvändiga grejer som tandkräm, tvättmedel, kaffe och frukt att ta med sig till skolan? Om inte: Skriva lista, handla. Vilka träningar ska skjutsas till och när? Vilka läxor behövs hjälp med? Dialog och samarbete med externa aktörer under veckan? (släkt, vänner, skola, fritids, förskola).

Riskbedömning: Finns det oväntade moment som till exempel: Utflykter under skolveckan, födelsedagar, högtider, OBS!! Viktiga papper som ska lämnas in senast fredag?

Prata med övriga inblandade. Fråga partner om han funderat på de här sakerna, till exempel vem som ska göra vad och när? (Vanligt svar: Njaa, har inte riktigt hunnit, men det löser sig väl? Din uppgift: Förklara att det INTE löser sig genom magiskt tänkande och prokrastinering.)

Initiera och leda arbetsmöte inför veckan. Fördela tydliga och konkreta uppgifter till partner/kompanjon i detta gigantiska kärleksprojekt. Prata och förklara alla ingående moment under veckan, bemöta eventuellt motstånd på ett pedagogiskt och inkännande sätt. Prata om Familjen AB och viktiga värden som rättvisa, demokrati och jämställdhet. Prata om eventuella hinder för genomförande. Fundera över risker, delge analys och strategiska sätt att hantera och minska risken för olyckor.

Påminna om sådant som egentligen ligger utanför ramen för projektet, men som kan påverka hälsan och välbefinnandet hos de inblandade. Det vill säga vikten av att berätta om något känns fel eller orättvist. Påminna om att ingen människa är tankeläsare och att känslor ibland är svåra att upptäcka om inte motparten verbaliserar dem. Uppmuntra och stötta. Ställa öppna frågor för att få övriga inblandade att känna sig delaktiga och lyssnade på.

2. GENOMFÖRA PROJEKT (till fastställd tid, kostnad och kvalité)

Måndag morgon. Väcka sig själv, äta frukost, väcka barn, påminna partner om dagens agenda. Hjälpa barnet som ropar ”Färdig!” på toan samtidigt som du rostar 4 bröd till de andra barnen. Riskbedömning: Ilska över partner/medarbetare som sätter i en 1 macka i rosten dvs enbart till sig själv och läser tidningen i lugn och ro. (Note to self: Korrigerande feedback på detta vid tillfälle.)

I god tid förbereda barn att klä sig. Se till att alla ytterkläder finns på rätt plats. Ha koll på klockan, men INTE stressa då det ökar risken för skrikande och upprörda barn (obs! risk om ej god struktur på morgonrutinerna). KOM I HÅG: Viktigt att inte bara ta hänsyn till tidsfaktorn utan även kvalitén på rutinerna. Riskbedömning: Partner skriker åt barnen att borsta tänderna & håret. Ett barn springer förvirrat omkring och letar hårborsten som ligger bakom gardinen i vardagsrummet. Projektledaren visar vart borsten ligger. (Note to self: Påminna partner/ coworker om att borsten alltid ligger där och  att det är en bra idé  att HJÄLPA barnen med att hitta saker som är ”försvunna”.)

Glöm inte de små detaljerna, som att det kan finnas moment som uppstår mer oregelbundet eller kan vara svåra att förutse som smulor på bordet, hänga upp ytterkläder som ligger på golvet, vattna blommor, slänga utgångna varor som ligger kvar i kylen och så vidare. VIKTIG POLICY: Om underåriga ingår i projektet har vuxna i projektet det övergripande ansvaret för hälsa & säkerhet för dessa individer 100% av tiden. Kan tex vara sådant som att uppmärksamma och blåsa på skador som uppstått. Se till att barnen inte drunknar när ni är på stranden. Springer ut framför bilar. Klappar okända hundar. Uppmärksamma alltid deras behov av trygghet och stabilitet: Läs godnattsagor. Ge dem en kram. Fråga hur deras dag varit och ta er tid att lyssna på svaret.

Förvissa dig om att alla inblandade i projektet mår bra, känner sig trygga, sedda och omhändertagna och att de befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

OM arbetsvillkor: Arbetsveckan i Kärleksprojektet pågår främst under kvällstid och på helger. Skiftgång och nattjour kan också förekomma. Se till att alla inblandade tagit del av den informationen.

3. PRESENTERA/ RAPPORTERA PROJEKTETS FRAMÅTSKRIDANDE (förvalta och vidareutveckla relationen från förstudie till projektavslut)

Några gånger per år kan det vara bra att lyfta hur projektet går. Titta tillbaka och se vad som fungerat bra eller mindre bra. Utvecklingsmöjligheter framåt? Stäm av med alla inblandade.

Uppmärksamma om det förekommit härskartekniker eller andra mindre positiva sätt att förhålla sig till Kärleksprojektet. Påminn åter om ingående värden som rättvisa, demokrati och jämställdhet.

Påminn också om varför ni en gång valde att dra igång projektet, finns den känslan och drivkraften kvar? Som vanligt, tänk på att uppmuntra övriga inblandade att uttrycka sina tankar, känslor och åsikter i frågan.

Finns det skäl att avbryta projektet i förtid? Förklara att det är viktigt att i sådan fall uppmärksamma och prata om det. Förklara att det är en del av åtagandet och ansvaret som ingår i Kärleksprojektet.

4. TILL SLUT

Tja hörni brudar, sambos, kvinnor, fruar, tjejer & tanter vad tror ni? Dags att fakturera för utfört arbete i Kärleksprojektet?

Låter inte helt orimligt med tanke på all tid, allt ansvar, all energi, ork och kraft som projektledarrollen faktiskt tar.

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                      
2 april, 2017
14 comments

Nya tag

 

Hallååå! *Tomt ekande till svar.

Nu blev det visst bara jag kvar här inne. Ni som känner mig vet att jag är lite svag både för melankoli och farväl, så trots att det såklart känns vemodigt att förlora sin bloggarkollega är jag ändå mest bara väldigt tacksam över den stund vi fick tillsammans. Så mycket klokhet & inspiration. Tack för den här tiden Irja!

Nu får jag kavla upp ärmarna och börja jobba lite hårdare igen. Jag fick inte särskilt mycket respons från er latmaskar kring vad ni vill läsa om, så då gör jag som vanligt och bestämmer själv 😉

Som vanligt är det jämställdhet i vardagen generellt som gäller på den här bloggen. Och eftersom det inte finns något ställe/ position/ miljö i det här samhället som är helt jämställd så saknas inte direkt inspiration till ämnen. Men jag har också mina hjärteämnen som jag i synnerhet kommer att fortsätta lyfta och det är ju 1. (O) jämställda heterorelationer. Lady Dahmer lyfte ämnet häromdagen och satte fingret på det som tyvärr är dagens sanning. Det är i princip omöjligt att leva jämställt i ett samhälle som från minsta byggsten är uppbyggt på ojämställdhet.

Dessutom är det så orättvist att om och när vi strävar efter jämställdhet så kommer det att bestraffas i ett samhälle där normen är ojämställdhet. Ni vet väl också vad det innebär? Att kvinnor får bära hundhuvudet och skammen. Alltid. Alltid. Dubbelbestraffning är kvinnors livslott.

När vi lyfter att våra förhållanden är ojämställda så bemöts vi antingen av härskartekniker och förlöjligande (bittra, gamla, humorlösa, rödstrumpa, kärring, kränkta… kärt barn har många namn) eller så görs vi ansvariga för att vi ”valt fel män att leva med”. När  och om vi vill försöka göra jämställdhet i relationer så kommer ansvaret och initiativet alltid att ligga på oss (aka kärlekskneget eller projektledarrollen) Ni vet såhär: ”Kanske vi ska prata om arbetsfördelningen i hemmet kära man? Dags att göra en ny lista över göromål i hemmet? Du har visst råkat ”glömma” att leva jämställt innebär att du städar och plockar dygnet runt också polarn? Hur mår du, vad tänker du och känner kring det här?”. And so it keeps going on (inte bara i hemmet utan också på våra arbetsplatser och krasst sett alla ställen där män och kvinnor interagerar. Tänker till exempel på synnerligen ojämställda Facebookgrupper.)

Jag vill också skriva mer om hjärteämne nummer 2. Föräldraskap som absolut är ojämställdhetens högborg, ni vet:

Män som tar ut föräldraledighet: ”Halleluja duktiga och underbara du!”

Kvinnor som tar ut föräldraledighet: ”? aka kompakt tystnad eftersom det är så jäkla självklart att ingen någonsin kommit på tanken att säga att en kvinna som tar ut 6 månaders föräldraledighet är en underbar människa och superhjälte.”

Män som inte tar ut en enda dag föräldraledighet: ”Han måste jobba.” Ingen höjer på ögonbrynen (60% av alla män tar inte ut en enda föräldraledighetsdag under barnets första år!)

Kvinnor som inte tar ut föräldraledighet: ”Ehh ok de existerar ju inte överhuvudtaget” och om någon enstaka kvinna ändå skulle göra det så måste skälen alltid vara typ sjukdom, allmän galenskap eller död?

Ni förstår det är så gigantisk skillnad på att vara en ”mamma” eller ”pappa” och ändå pratar vi om det som att föräldraskap i Sverige typ är jämställt? Den här diskrepansen mellan hur vi pratar och hur vi faktiskt gör är en stor del av problemet. Så det vill jag också skriva mer om, alltså 3. Makten i språket.

Det sista av mina favoritämnen och något som jag kommer att jobba med och fokusera på är såklart 4. Den ojämställda stressen. Att kvinnor runt åldrarna 35-45 år som lever i heteroförhållanden och dessutom har barn toppar statistiken över sjukskrivningar relaterat till psykisk ohälsa/ stress är verkligen värt att lyfta fram. Det är ett gigantiskt samhällsproblem och jag blir galen när jag tänker på att det inte görs i högre utsträckning. Vi VET att det handlar om ojämställdhet och ett samhällsklimat som driver folk in ohälsa. Det är dessutom så att när män försöker leva jämställt, delar bördorna under småbarnsåren eller jobbar i mer kvinnodominerade branscher så blir de också sjuka.

Det är faktiskt inte riktigt klokt.

Vi har byggt ett samhälle där de klassiskt manliga värdena styr och dominerar: Göra karriär, jobba, tänka på sig själv. Självförverkliga. Springa fortare. Prestera. Leverera.

Men vi glömde visst bort att det som är så sjukt viktigt för oss människor  är relationer, kärlek, glädje, solidaritet och OMTANKE om andra.

De här sakerna vill jag prata mer om- tillsammans med er <3

Feminism    Föräldraskap    Psykologi    Relationer
                                         
25 mars, 2017
11 comments

Ensam är inte stark min son

Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag läser nästan dagligen i olika medier om pappor som blir feminister när de får en dotter, och det är väl bra, men ändå så fruktansvärt skevt på något sätt. Varför blir de inte feminister när de får en son?

Det skrivs också text efter text om hur tufft det är att vara ung tjej och så småningom kvinna i det här samhället. (Ja det är det). Inte alltför sällan är dock kontentan av texterna som skrivs:

  1. Ta ingen skit kära dotter.
  2. Var stark, tuff och framåt.
  3. Sluta sminka dig och ha inte rosa kläder med volanger. Obs! Mycket viktigt.

Absolut. Det kan säkert vara tänkvärt, men hur många gånger har jag inte samtidigt tänkt:

”Varför skriver ni inte bara att era döttrar helst ska bli som män? För det är ju det ni egentligen vill?”

Och innan ni nu går i taket. Nej egenskaperna ovan är såklart inte knutna till ett specifikt kön, men ni kan fan inte låtsas om som att traditionellt maskulint kodade beteenden och egenskaper inte är HIMLA EFTERSTRÄVANSVÄRDA OCH UPPHÖJDA. De värderas högre, eller inte bara högre, utan i det här samhället finns det ingenting annat som verkar värderas överhuvudtaget.

Det är synd. Jag drömmer mardrömmar om när vi fulländat det där samhället.

Ett samhälle där ingen tar skit, alla armbågar sig fram och är starka, tuffa och framåt. Där det är helt ok att tatuera sig, ha kepsen bak och fram och raka sig i ansiktet men inte på benen. Där färger som blått och svart är helt ok för kidz av alla kön men rosa, volanger och puffärmar istället  är totalförbjudna.

Tänk så härligt det kommer att bli. Alla bara lägger ner engagemanget för allt annat utom sig själv. Kärlekskneget vad är det liksom? Här är varje person en ö som får klara sig bäst den kan. Survival of the fittest. Ensam är stark, eller hur? Ingen kommer att gnälla om ansvar eller någon störig projektledarroll i hemmet. Bara låt allt bli som det blir.

FAN VAD BRA VI KOMMER ATT HA DET NÄR ALLA, OAVSETT KÖN ÄR SKÖNA SNUBBAR!!!

***

Näe men vet ni vad. Jag tror inte att lösningen på problemet är att tjejer blir lite mer som killar. Jag tror inte lösningen på problemet ens går att hitta i vår galet tvåkönsnormativa värld. Men fram till dess att vi lyckats skapa en jämlik och rättvis värld så känner jag att vi alla behöver skriva fler texter till våra söner. För vet ni vad? Anledningen att det är tufft att växa upp i den här världen beror på män. Det är tufft för alla oavsett kön. Pojkar och män utsätts för extremt mycket våld i det här samhället. De får så jäkla mycket skit om de gör ni vet, töntiga grejer som att plugga i skolan. När ska vi egentligen få läsa Gustav Fridolins bok:

”Duktiga pojkars revansch?”.

Män och pojkar får lära sig att det är ok att objektifiera och köpa sina medmänniskor. De får lära sig att någon annan tar hand om deras känslomässiga behov. De får lära sig att de är värda kärlek, men inte hur de ska ge tillbaka och inte hur de ska hålla relationer vid liv på egen hand. Det är synd tycker jag. Visst de har större chanser till både formell och informell makt, men priset är högt. För högt.

***

Jag vill avsluta det här inlägget med ett kort meddelande till min son, en liten och underbar person som ännu är fylld med kärlek, glädje och nyfikenhet inför livet:

  1. Det är helt ok att bli ledsen när någon är dum mot dig. Det är ok att vara skör, svag och att bli kränkt om någon kränker dig. Det är ok att söka skydd och tröst hos andra när du behöver det.
  2. På samma sätt som du ibland kommer att känna dig svag, ledsen och liten så gör andra människor också det. När du ser att någon i din närhet behöver tröst, en trygg famn, ett plåster på såren så kan du ge tillbaka. Ta hand om dina vänner. Ring och fråga hur de mår om de inte hör av sig.
  3. Kom alltid ihåg att ensam inte är stark. Det är tillsammans med andra som vi växer. Att vinna makt genom att trampa ner människor längs vägen kommer alltid ha ett pris som är för högt att betala.
  4. Du har aldrig någon rätt att behandla människor som varor, som saker eller något som går att köpa för ditt höga nöjes skull.
  5. Glöm aldrig att kärlek är att ta gemensamt ansvar. I relationer, samhället och livet i stort.
  6. Och till sist, obs viktigt! Om någon säger att allt är bra som det är nu. Kom ihåg att ingen är fri förrän alla är fria. Låt det bli en påminnelse om att vi ännu har en lång bit kvar att gå.

All kärlek till dig, att både få och ge tillbaka <3 //Mamma

 

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                       
10 februari, 2017
16 comments

Att svära i mammakyrkan

Jo men alltså nu är det nog dags för ett klargörande: Jag lever fortfarande, har bara haft så otroligt mycket att stå i senaste veckan! Mycket roliga grejer, ni vet inte om det, men det stående skämtet sedan jag blev egenföretagare i höstas är att jag egentligen blev någon slags hemmafru a la 50-talet. Det tar ju ett tag att bygga upp en verksamhet och Johan har jobbat som ett as hela hösten och helt plötsligt står jag där vi där med fördelning som är mer 95/5 än 50/50 och ja det skaver förstås samtidigt som jag försöker trösta mig med att det är ett undantagstillstånd…

Jag försöker också intala mig att det är ganska mysigt att efter många år där jag aldrig VAB:at, hämtat, lämnat nu faktiskt gör det igen. Men jag ska vara ärlig och säga att det passar mig ganska dåligt, jag älskar mina barn över allt annat men kan ändå inte låta bli att tänka att jag skulle ha varit den perfekta mans-föräldern (Komma hem från jobb, busa, skoja, göra roliga utflykter och låta den andra parten sköta vardagsslitet hehe). Och FÖRLÅT på förhand jag VET att jag svär i mammakyrkan nu, det där nålsögat där kvinnor aldrig kan lyckas. Ärligt talat så finns det många saker som jag bryr mig om och oroar mig över men just den där normativa mammarollen skiter jag fullständigt i. Jag kommer att lyssna på mina barn när de vill skälla på mig för att jag varit dålig. Jag kommer att respektera hur de upplevt mig och inte låtsas om som att jag varit den perfekta mamman (för vem är det egentligen?). Men andra människors tyckande har jag liksom inte tid att grubbla över och jag vet att strävan efter ett jämställt föräldraskap samtidigt omöjliggör att upprätthålla bilden av den ”perfekta mamman”. Så.

Hur tänker ni runt föräldraskap och mammarollen? Känns den trång eller passar den perfekt?

Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet
              
22 januari, 2017
4 comments

Sluta va en skön snubbe- tack på förhand!

 

Ibland när jag skriver om jämställdhet och sådana där ”små detaljer” som att heterorelationer i Sverige INTE är jämställda år 2017 och att det är skitjobbigt att försöka leva jämställt i praktiken så protesterar ofta någon och säger att det är så himla fint och härligt. Så. Jag säger det igen:

DET ÄR SKITJOBBIGT! Att försöka leva jämställt i ett samhälle som från minsta molekyl, tanke, känsla och beteende är uppbyggt på motsatsen är per definition en daglig kamp. Alla som säger något annat ljuger.

Framförallt så vet jag att det finns så många kvinnor som vårdar sina ”jämställda” mäns sköra egon och ger dem beröm på rätt ställen och tänker att en 70/30 fördelning av hushållssysslor är helt ok ändå (”Det finns ju alltid de som har det värre”). För det är ännu en grej som kvinnor lär sig, det vill säga:

När en man ”försöker” och ”gör sitt bästa” då är det inte läge att kritisera. Då är det läge att vara nöjd och peppa alternativt hålla tyst.

Många vill också framhålla de enorma vinsterna för män med att vara föräldralediga, leva i jämställda relationer och så vidare. Ja. Det är klart att det finns vinster med att leva i ett jämställt samhälle, men för män handlar det trots allt om att på både kort och lång sikt förlora en massa jättehärliga privilegier:

  1. Som att få beröm för att ”försöka” leva jämställt.
  2. Som att ses som en ”bra förälder” om du varit föräldraledig upp till 6 månader och som en ”supermänniska” om du varit ledig ett år.
  3. Som att gå omkring och känna sig duktig och inte ens märka att ens partner fortfarande är hela förutsättningen för att du ska kunna känna på det sättet.

Och för er information, kvinnor har det redan så:

Inget beröm för att vi försöker leva jämställt (tvärtom). Ses nästan aldrig som bra föräldrar (mer som självklara och livsnödvändiga). Kvinnor känner sig definitivt inte duktiga för att de  GÖR DET SOM BEHÖVER GÖRAS I ETT HEM och ÄNDÅ kämpar de och sliter för att få vardagen att gå ihop! Galet va?

Det här ska inte blandas ihop med så kallade ”könsroller”. Självklart behövs det också föras en kamp för att inte pressa in människor och män i stereotypa roller.

Men vuxna människor, oavsett kön, kan lära sig att göra på nya sätt. Det är inte ok att skylla din egen bekvämlighet när det gäller tvätten, eller att ta ansvar för dina barn på en stereotyp könsroll. Har du lyckats lägga ihop pusslet så pass att du fattar att det finns normer och att vi lever i ett ojämställt samhälle så kan du också välja att göra annorlunda.

Ta ansvar. För ditt agerande. Fråga din partner om det är något som skaver och vad du AKTIVT kan göra för att förändra det faktumet. Vackra ord utan innehåll är det värsta som finns. Att stiga upp från TV-soffan (alternativt ta en paus från ditt ”superviktiga jobb” eller ”viktiga hobby”) för att planera den kommande veckans logistik är att göra jämställdhet i praktiken:

Vilka kläder behöver vara rena och ligga vikta på rätt ställe så att det går lätt att plocka fram? Vilken mat ska ätas under veckan? När ska den handlas och hur passar det ihop med allt annat som eventuella barns behov av ständig uppmärksamhet? Aktiviteter under veckan, skjuts? Vilka papper ska lämnas in och när till skola/förskola? Finns det skidor/skridskor i rätt storlek och vet du var de ligger så att det går smidigt att plocka fram kanske förslagsvis kvällen INNAN de ska användas. När ska allt det här genomföras och hur passar det ihop med hela systemet (dvs alla andra människor i din närhet, deras scheman, behov etc)? Och till sist ta på dig ansvaret att vara den som lyfter upp de här frågorna och hur ni ska lösa dem TILLSAMMANS på agendan.

Verkar det här jobbigt? Tråkigt? Tycker du att det är härligare att bara låta saker bli lite hur som helst? Att det går bra att göra senare? En annan dag? En annan vecka? Ett annat liv? Ja då kanske du inte ska säga att det är så himla härligt att leva jämställt.

Att kunna vara en ”skön och avslappnad snubbe” bygger på att kvinnor i din närhet går sönder.

Det är inte vackert, men så ser verkligheten ut år 2017. Vi får aldrig låtsas som något annat.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                
27 november, 2016
5 comments

Pappor kan!

barnikok

Igår peppade jag för en ny grupp på Fejjan för folk som definierar sig som pappor och feminister. Johan gick med och berättade att han upplevde en öppenhet och ärlighet redan i presentationerna, något som annars är ovanligt i så kallade ”mans-sammanhang”. Mycket bra initiativ, jag tror att män behöver dra en del av lasset själva. Det spelar liksom ingen roll hur mycket kvinnor tycker att män ska vara och göra, gruppen behöver också själva driva frågan inifrån. Jag skrev i alla fall såhär:

”Hoppas kunna hänga med er på barrikaderna när ni kämpar för hälften av ansvaret, omsorgen, hushållsarbetet, föräldraledigheten och såklart i förlängningen en bättre värld för alla, stora som små.”

Jag frågade er igår vad ni tyckte var de viktigaste frågorna (tack ni fina som orkade svara!) för feminismen. Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att en av de viktigaste sakfrågorna är att införa en individualiserad och könsneutral föräldraförsäkring. Av den anledningen ska jag ännu en gång lyfta frågan och förklara hur jag tänker runt det ämnet.

Såhär:

När det infördes en pappamånad i föräldraförsäkringen började pappor vara hemma ungefär en månad.

När två månader (som i folkmun kallas pappamånader) infördes som inte gick att föra över på den andra föräldern började pappor (hokus pokus) ta ut ungefär två månader.

Det krävs väl ingen Einstein för att se det här sambandet: Politisk styrning är ibland nödvändigt och får ofta stor effekt på vad vi ser som ”normalt”. På samma sätt som folk rasade över att kvinnor fick prata och synas i TV, eller fick rösträtt för den delen så rasade folk när pappor skulle vara hemma en månad. Och sedan när de skulle vara hemma två månader. Men sen efter ett tag blir vi vana och tycker att det är ganska ok. ”Ja men har Lasse varit hemma ett tag så kan väl jag vara det liksom.”

För mig är det politiska målet individualiserad föräldrapenning, inget annat alternativ känns rimligt på någon nivå om vi vill jobba för ett jämställt samhälle.

Och det här som jag säger nu tänker jag är självklart men folk verkar ändå inte riktigt förstå det:

INGEN tvingas att vara hemma med sina barn. Inte med nuvarande system och inte med individualiserad föräldrapenning. Det är en möjlighet och en fantastisk förmån att få pengar för att vara hemma med sina barn. En förmån som gäller lika mycket för kvinnor som för män. Om DU inte vill/kan vara hemma är det helt ok. Då utnyttjar du helt enkelt inte den möjligheten. Vi har dessutom ett så fruktansvärt flexibelt system att vi får ta ut dagar tills barnet är åtta år. (tror till och med att det är tolv år nu va?). Så du har ungefär åtta år på dig att ta ut dina dagar. Om du inte lyckas vara ledig 180 dagar eller något liknande på 8 år så är det tråkigt men då handlar det om ditt val.

Det kommer alltid att finnas folk som INTE vill sätta sina barn på förskola före tre års ålder. Eller kanske inte alls utnyttja förskolan. Det finns folk som kan anställa barnflickor. Det finns de som är helt nöjda med att bara vara hemma. Det kommer alltid att finnas miljoner individuella val. Men det har aldrig varit och kommer aldrig bli ett politiskt mål att exakt detaljstyra för varje individ och familj. Vårt samhälle ska enligt mig och många andra främja och uppmuntra jämställdhet, jämlikhet och moderna system.

Så ni som vill diskutera era individuella val över hur ni delat upp föräldraledighet, det är relativt ointressant. Jag förstår att ni vill förklara och försvara era val, men ni kan inte komma och säga att vårt system som det ser ut nu främjar jämställdhet. Ni vet att jag skrev om hur folk enbart verkar ha förmåga att reflektera över sin egen situation? Sällan blir det så tydligt som när vi pratar om föräldrapenningen: ”Men det känns inte bra för mig (mig, mig, mig, mig).”

Några av er kommer också att skriva:

”Men jag tänker på ”andra” kvinnor som har dumma, försupna, emotionellt oförmögna män.”

Men HEY, vet ni vad? Det problemet EXISTERAR I ALLRA HÖGSTA GRAD NU OCKSÅ! Och osynliggörs dessutom på grund av att vi har ett system som hjälper till med att göra precis det.

Ingenting kommer någonsin förändras om vi mörkar hur det ser ut just här och nu.

Hur som helst kan INGEN påstå att det är en slump att pappor bara tar ut 20% av föräldradagarna och att folks val inte handlar om att föräldraskap generellt är ojämställdhetens högborg.

(Eller alltså jo nog kan folk. Skygglappar och huvudet i sanden är ju utmärkta strategier för att behålla allt exakt precis som det är.)

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                                   
1 2 3 4 5
Om