Att vara värd ett hjärta mitt i all oändlig smärta
Finns så mycket att säga, tänka & analysera runt hela ”sexuella övergrepp är vardagsmat, mäns våld och normaliseringen av detsamma.” [Aka våldtäktskulturen]. Men jag har inte tänkt vara den som gör någon djuplodande analys eller kommer med någon handfast lösning på problemet.
Jag vill bara lufta några funderingar och ställa en fråga som inte vill lämna mitt huvud.
Fundering 1: Män erkänner att de begått sexuella övergrepp och får pepp och hjärtan för deras mod ”Åh så himla fint erkännande gullis. Skönt att det inte var mig. Eller min dotter. Eller min syster. Som du våldtog. Hade kanske vart lite magstarkt att posta hjärtögon och tummen upp då?”
Fundering 2: Kvinnor erkänner att de blivit våldtagna av namngivna män. Får hot, hat och skammande som aldrig förr ”Åh din sinnessjuka rättshaveristiska kvinna. Hur kan du berätta om något som DU varit med om utan att *blurra* VEM det var som gjorde det?”
Fundering 3: (inklusive frågan)
Ponera att MarTin. T eller FreDrik. V helt plötsligt erkänner att de begått sexuella övergrepp under hashtaggen #ihave
VAD HÄNDER DÅ??? Imploderar världen? Får de hurrarop och ryggdunk för sitt mod? Leder det till rättsprocess? Rämnar patriarkatet? Eller fortsätter allt som det alltid gjort. Med kvinnohat till vardagsmat.
Kan inte sluta tänka på den här världens sjuka värdesystem.
På makten i orden och hur ingen någonsin kan förstå det som inte kan förstås.