15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

1 maj, 2018
2 comments

1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.

En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.

Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.

Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.

Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.

Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.

Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna.  Konsten. Musiken. Litteraturen.

De storslagna stunderna och de små stunderna.

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?

Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018.  Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.

Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.

Det är  inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.

Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.

Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.

Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.

Till sist.

Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.

Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.

Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.

För att förstå och förändra, måste vi våga se.

Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet ”..men” efter:

Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)

Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:

”Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”

Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                    
12 januari, 2018
4 comments

Tystnaden & smärtan

-24 grader.

Det är märkligt hur tyst allting blir när kylan tar över. Som att till och med ljuden fryser bort. I tystnaden blir knarret av skorna mot snön det enda som hörs. Den korta stunden som krävs för att ta av sig vantarna och dra fram kameran får konsekvenser som känns. Smärta.

Men den är övergående. Som tur är.

Inte som tystnaden som allt för länge har legat över vårt gemensamma samhälle.

Inte som smärtan över allt lidande som osynliggjorts under så lång tid.

En av de saker som gör allra mest ont med vårt ojämställda samhälle är att män någonstans på vägen till vuxna människor sakta men säkert lär sig att objektifiera och dehumanisera kvinnor.

Hur de lär sig att tänka att vissa människor är en vara. Ett ting. Någonting som är till för att användas. Köpas. För deras höga nöjes skull. Länsstyrelsen i fyra län här i norra Sverige släppte en rapport om prostitution för några veckor sedan. Där kunde bland annat det här läsas:

”Den allra vanligaste åldern hos dessa personer var mellan 21 och 24 år. Siffrorna bekräftas av informanterna då de i sitt arbete främst haft kontakt med kvinnor i 20–25 års ålder.

Några som inte syns i siffrorna är utsatta barn och ungdomar. Informanterna berättar att de arbetat med fall där den utsatta misstänks vara under 18 år och att det vid era tillfällen nns misstanke om att kvinnorna i annonser/ profiler har lägre ålder än den angivna. Länsstyrelsens kartläggning från 2016 visar också på flera fall där ensamkommande flyktingbarn misstänks vara utsatta. Informanterna tar upp att efterfrågan är stor på så unga tjejer som möjligt, samtidigt som annonsörerna vet om att det är riskabelt att i annonser skriva ut en lägre ålder än 18 år då polisen är extra uppmärksamma på brott mot barn.” (Läs hela rapporten här.)

Kan ni _på riktigt_ ta in att det finns män som har vuxit upp och någonstans på vägen lärt sig att det är ok, inte bara att köpa andra människor, utan också lärt sig att sexualisera och tända på så unga tjejer som det bara är möjligt? Utan att reflektera över hur galet och misogynt det är?

Kan ni förstå att de här männen inte är några utomjordingar utan att de går omkring bland oss som helt vanliga kollegor, kompisar, pappor, bröder, pojkvänner, sambos och makar. Det går inte att se vilka de är. Och de är inga monster. Det är helt vanliga pojkar som vuxit upp till män och lärt sig att det är ok att plåga, förnedra, köpa, knulla, njuta av makten att få göra vad som helst med en annan människa för att det ska kännas skönt i snoppen en liten stund.

Den smärtan går inte över.

Den tystnaden behöver bli till en orkan av ljud som inte går att ignorera.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                       
31 december, 2017
2 comments

Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull

Nästa år har jag en massa mål, idéer och visioner. Men nummer 1 är som alltid:

KROSSA PATRIARKATET!!! Dag för dag. Steg för steg.

Och vet ni vad? Det finns ingen människa som är en ö. Alltså gör vi det tillsammans.

Kärlek & kamp. På återseende 2018.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                                                            
30 december, 2017
2 comments

En helt vanlig morgon

Det är en lugn lördagmorgon. Hela familjen är samlad, barnen ligger i soffan och Johan sitter och skissar vid köksbordet.

Jag dricker kaffe och kollar lite bloggar.

Så läser jag det här inlägget av Krickelin (Kristin Lagerqvist). Det känns som ett slag i magen. Jag försöker säga något till Johan som sitter mittemot:

”Det är det här som gör mig så upprörd när folk skämtar om #metoo... rösten bryts och tårarna väller fram. Jag ursäktar mig och säger att jag är för upprörd för att kunna fortsätta. Går upp på övervåningen en stund. Sätter mig på sängen och gråter av ilska, frustration och sorg.

Jag tänker på det här. När jag skrev gårdagens inlägg. Hur män pratar om metoo i alla möjliga sammanhang utan att ha förstått någonting. De tror att det är samma sak  som att prata väder och vind eller vad de åt till middag. För de här männen är att prata om metoo ingenting mer än ord. Som någon slags intressant teori som ska diskuteras. De förstår inte hur många av oss som går omkring med PTSD-symptom, ångest och sorg. Väl dolda hemligheter och trauman av olika slag.

Hur den här hösten har gett hopp om förändring, för första gången i vårt samhälles historia. Men samtidigt rivit upp sår hos så många av oss.

Ärr som ni inte ser men som finns under våra kläder, i våra själar, i våra minnen och tankar även när vi gjort vårt bästa för att glömma.

Ärren som en får av att ha vuxit upp och av att leva som kvinna i det här samhället.

Kan ni förstå hur det känns att bearbeta och hantera det här och samtidigt höra någon på ett drygt och fullständigt känslokallt sätt säga:

”Det här med miitooo har blivit ganska överdrivet tycker JAG. Det går ju inte längre att skämta om någonting. Nu har min arbetskamrater börjat säga åt mig när jag pratar och skämtar i lunchrummet, det tycker jag är taskigt.”

Kan vi, och ni, tänka på tex Kristins upplevelser nästa gång ni hör något liknande:

”Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där. Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig.”

All styrka & kärlek till dig Krickelin som delar med dig. Du är inte ensam. Det är sådana här erfarenheter som vi bär med oss när vi hör er raljera i fikarummet, på krogen, hemma vid middagen, i FB-grupper, under utbildningsdagar. Faktiskt precis vart som helst. En del människor verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget.

Jag bär med mig både egna och andras erfarenheter av våld, våldtäkter, sexuella övergrepp varje dag.

De finns där, som en del av mitt yrke, men också som en del av mitt egna liv och erfarenheter.

Jag har under många år funderat på hur det ens kan vara möjligt att ett samhälle kan ha en sådan mörk sida utan att det verkligen lyfts upp som ett samhällsproblem. Hur det är möjligt att låta kvinnojourerna leva på  ideellt engagemang istället för att vara statligt finansierade myndigheter. Hur män tycker att det är ok att betala för att våldta medmänniskor. Hur män kan betala för att sitta och titta på unga kvinnor som utsätts för extremt sexuellt våld och säga att det inte skadar någon. Hur kvinnor behandlas som varor och objekt. (Vilken kvinna ska du klicka in på i kväll, nr. 1, nr. 2, nr. 3, nr. 4 eller nr. 52? Hela nätet är en stor dagligvarubutik där kvinnor för er inte är mer än ett paket spagetti eller en mjölkliter.)

Jag är så tränad i att hålla god min och inte förstöra stämningen i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag hjälper män som inte klarar av att kommunicera genom att nicka, le och ställa följdfrågor på rätt ställen.

Nu får det fan vara nog med det.

Det här var en helt vanlig morgon, men ingenting är sig längre likt.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
28 december, 2017
12 comments

Nyårslöften //mål 2018

Förra året hade jag de här nyårslöftena:

  1. Bråka mer! Både privat och offentligt. Förnöjsamhet har aldrig förändrat någonting.
  2. Äta mer frukt & grönsaker. Det låter bra tycker jag.
  3. Vara mer obekväm. Vara den som tar upp besvärliga frågor, både privat och offentligt.
  4. Springa ett halvmarathon. Har haft det som mål två gånger tidigare utan att lyckas få till det. Tredje gången gillt!!
  5. Ifrågasätta så kallade “sanningar”. Varför är det jag som anses vara besvärlig när jag bråkar och är obekväm? Fundera istället på vad i SITUATIONEN det är som tvingar mig att bli arg och hur jag kan vara så himla modig och snäll att jag faktiskt lyfter det dilemmat.
  6. Vara ute i naturen, spara ihop pengar så att jag kan köpa en ny hund (en svart labrador). Saknar Affe varje dag <3
  7.  Bli lite mer social och inbjudande, tacka ja till saker. (Går emot min natur, men eftersom jag ganska mycket skiter i naturen så kan det vara bra med lite beteendeförändrande utmaningar!)
  8. Skriva mycket mer om så kallade “jämställda relationer”. Det finns oändligt med uppslag. Så mycket ilska, frustration och kärleksfull lojalitet från kvinnor som går på knäna trots att de lever med s.k “jämställda män”. Jag tror att vi kan ännu bättre. Jag tror att vi är värda ännu mer.

***

Vissa har gått riktigt bra, andra mindre bra.

De saker jag lyckats med är absolut att bråka, vara obekväm och ifrågasätta. Så check på punkt 1,3 och 5. Den här förmågan kan jag nog ändå utveckla lite mer under 2018. Trots att det är så himla mycket skönare att vara en ”skön tjej” och att inte göra alla situationer helt awkward så känner jag att stämningen kräver (som en parafras på Karl-Bertils pappa) lite mer ifrågasättande. Eftersom så otroligt många, framförallt män och gubbar,  skiter fullständigt  i om de gör mig och alla andra obekväma så kan de behöva få lite mer mothugg. Jag har under hösten tvingats genomlida män som skämtar på ett sjukt sätt, alternativt bara pratar på ett sjukt sätt om #metoo i helt opassande sammanhang (vet inte exakt när det skulle vara ett passande sammanhang iofs haha). De behöver få veta det och tyvärr behöver jag vara _den som är den_ under 2018. Förra året användes ordet ”cringe” (något som är pinsamt) ganska mycket av vissa i den här familjen, nu är det tydligen cringe att använda ordet cringe. Men jag ska bli bättre på att påpeka när något är så JÄVLA CRINGE. Kan ni bara tänka efter innan ni pratar om #metoo kan ni bara inse att så många av oss är utsatta för allt från våldtäkter och sexuella övergrepp till ständigt förminskade, sexistiska skämt och att reduceras till objekt i alla miljöer? Vi är inte kroppar, prydnader eller leksaker åt er. Vi är människor. Och ja, med oss menar jag kvinnor. Alla kvinnor. Kan ni överhuvudtaget stava till ordet empati när ni börjar babbla om era äckliga teorier om hur jobbigt det är med samtycke eller hur besvärligt det är nu när kvinnor hänger ut förövare på nätet, kafferepet eller i lunchrummet. Om det känns jobbigt ändå, så se till att:

  1. Inte vara en våldtäktsman.
  2. Inte vara en sexistisk idiot.
  3. Vara en normalfungerande allierad.

Varje gång någon säger något idiotiskt så kommer jag att prata om de här frågorna med er, vare sig ni vill det eller inte. DET är nyårslöfte och ett slags varning för er som helst bara vill prata väder och vind. Tips! Gör det då och börja inte prata om #metoo med mig.

Ett till nyårslöfte är att jag inte ska lyssna på råd från folk som är otroligt okunniga på mitt område. Det här är värt att skriva mer om, så tema ”dåliga råd” kommer som ett eget inlägg inom en snar framtid. Jag har fått höra allt från att jag borde ligga lågt med att”säga att jag är feminist” till att prata för mycket om ”jämställdhet” och ännu en klassiker är att inte låtsas om som att en är särskilt kunnig inom något område.

Jag tror att personen sa: ”Det är så härligt med ödmjuka personer som inte gör anspråk på att kunna så himla mycket (fast de egentligen kan det!). Ledsen människa som sa det här, men mitt nyårslöfte är att GÖRA ANSPRÅK på att jag kan så sjukt mycket om vissa ämnen som tex. jämställdhet, relationer, stress, arbetsmiljö & psykologi generellt.

Så jag citerar och lovar att jag under 2018 ska göra mitt bästa för att leva enligt Edit Södergrans devis:

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag har för övrigt ätit sjukt mycket frukt och grönsaker, det ska jag fortsätta med.Tyvärr blev 2017 året då jag helt slutade springa istället för att springa extra långt. Så det suger, men då får mitt nya löfte vara att ta upp springet igen under 2018.

Jag har KÖPT en labrador!! Wihoo!!! Det blev en brun liten Chili istället för en svart, men vem bryr sig?

Jag har varit hyfsat lagom social. Försöker hitta en balans mellan att säga ja och säga nej. Ett ständigt avvägande.

Och såklart har jag gjort punkt 8!! Jag har pratat, skrivit och jobbat. Jag har suttit med i TV4-soffan och snackat ojämställd stress med fina Kajsa Kettil (Läs ”Lilla råtta” som hon skrivit om ni inte redan gjort!) har dessutom börjat vara ute och föreläsa om ämnet. Här kommer ni att kunna läsa om relationer & (o) jämställdhet förstås och jag har också som målsättning att vara ute och föreläsa under hela 2018 om den ojämställda stressen. (Nästa tillfälle är 14/2 i Umeå!))

Jag ska vara mer snäll också under 2018. Både med mig själv och med andra. Jag gillar att vara snäll och för mig betyder att vara snäll inte att säga ja till allt. Det betyder inte att vara passivaggressiv och göra en massa saker som jag inte vill. Det betyder inte att vara mesig och att inte bråka med (ni vet vilka!). Det betyder helt enkelt att betydelsen av ordet ”snäll” har förvanskats och förminskats. För mig betyder det att inte göra andra illa om jag kan undvika det. För mig betyder det att när jag har möjlighet aktivt och medvetet välja att sätta andras behov framför mina egna,  att hjälpa, stötta och finnas till för de som behöver mig. Men samtidigt,  i allt det här, ta hand om mig och ta ansvar för mitt liv.

Vara snäll.

Sen så ska jag också försöka hitta tillbaka till mitt trädgårdsintresse och LÄSA mer böcker. Puuhhhh.

Men nu vill jag höra av er. Våga er inte på att läsa det här inlägget och skita i att svara:

Vad är era nyårslöften/ mål för 2018? Vad behöver ni göra eller inte göra? 

Feminism    Livet
                                                     
18 december, 2017
0 comment

Ingenting är någonsin förlorat

Efter en helg i Stockholm är jag tillbaka i det här snöiga vackra vinterlandskapet som är mitt hem.

Det händer så mycket bra saker nu. Samtyckeslag! FATTA! Det ger så otroligt mycket hopp att se att det LÖNAR SIG att kämpa.

Ingenting är någonsin förlorat.

Så många  människor som vägrat att ge upp. Eldsjälar och samhällsomvandlare som Ida Östensson och hela Fatta-rörelsen tillsammans med många, många andra har banat väg för det här. Så mycket kärlek och kamp.

Allt det här påminner om en text som jag skrev för ganska exakt ett år sedan, idag känns den mer sann än någonsin så ni får den i repris som en påminnelse om varför vi aldrig slutar kämpa:

***

Det är så lätt att bli cynisk. Kall och förbannad. Inte bara sådär förbannad som en behöver vara för att vilja kämpa för förändring, utan på livet självt.

Jag kämpar emot.

Inte mot att blir arg, upprörd, ledsen, förtvivlad, orolig eller förbannad när det behövs. Men mot att bli kall, cynisk, obrydd, passiv eller fylld av hat.

Jag tror på människor.

En sak har livet lärt mig. Det är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är måhända svårare att förhålla sig till men de gör (motsägelsefullt nog) livet så mycket mer fyllt av färger. Nyanser. Möjligheter. Hopp.

För varje fruktansvärd händelse jag läser om eller möter, så finns det alltid en rörelse i motsatt riktning.

Jag blir fortfarande överraskad, både av att fina människor ibland gör dåliga saker, och att personer som tycks vara bortom all räddning gör något gott. Det finns människor som kallar det här förhållningssättet naivt och godtroget.

Det är ok, ni kan kalla det vad ni vill.

För mig är det viktigt.

Ni som kämpar så hårt med att odla motsatsen, ni som skriver att jag och mina vänner borde våldtas, skjutas, tystas. Att vi hatar män för att vi strävar efter jämställdhet, att vi hatar svenskar för att vi tror på solidaritet över gränser och samtidigt vräker ur er att våldtäktsmän och andra människor som ni tycker gör fel borde kastreras, sänkas i havet, låsas in för alltid. Att nyckeln ska kastas bort. Ni som säger att ni själva vill vara både domare och bödlar. Ni som vill bygga murar av taggtråd runt vårt land. Ni som spottar på människan som kämpar för sin överlevnad utanför Ica. Ni som kallar barn för lögnare.

Jag vill inte bli som er.

Aldrig.

Ju mer ni hatar desto mer förstår jag hur viktig motsatsen är.

Våldet ni förespråkar gör mig bara mer övertygad om att det går att hitta andra vägar.

När ni vill bygga murar och stanna både tiden och utvecklingen så tänker jag att er strävan är lika omöjlig som att stoppa en tidvattenvåg genom att stå på stranden och skrika, hota och slå.

När ni stänger in er, blundar och håller för öronen så missar ni den enorma styrka vi andra just nu bygger.

Ni ser inte hur vi lär våra barn, som i sin tur lär sina barn, nya sätt:

Att stelbenta normer är till för att brytas, att ett delat bröd smakar bättre än att äta själv, att hot & hat bara får oss att bli tomma inombords. Vi lär dem att tänka, analysera och agera i en riktning som gör de växer.

Vi lär våra barn att kärleken alltid segrar.

Vi är tidvattenvågen som kommer.

***

Feminism    Livet
                                      
26 november, 2017
2 comments

Kavla upp ärmarna & jobba på

Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

 

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

”Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
                                               
24 november, 2017
115 comments

Så himla märkligt att kvinnor inte gjort något åt saken tidigare

Angående #Metoo.

”Det är så himla MÄRKLIGT att kvinnor inte har sagt ifrån/ anmält eller gjort något åt saken tidigare?”

Någon som hört den kommentaren eller liknande senaste tiden? Jag tänkte istället för att implodera av ilska, vara pedagogisk, och påminna om hur det ser ut i det här samhället och hur saker aldrig är svartvita utan så komplexa att det nästan är omöjligt att greppa.

Någon som minns Linnea 14 år? Som blev våldtagen av sin skolkamrat Oskar på en skoltoalett. Som anmälde. Minns ni om reaktionen blev så här:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej ni kan inte minnas det eftersom det som hände var det här:

Linnea förlorade sina vänner och vuxenvärlden vände henne ryggen. Rykten började florera i samhället där Linnea bodde. Rykten som sa att Linnea ljög och att Oskar var oskyldig. Men Oskar var skyldig och blev dömd för våldtäkt. Det fanns liksom ingen tvekan så här berättade Oskar själv i de inledande polisförhören:

”Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.

Ur förhöret med Oskar:
– Jag började onanera och så sköt jag ju satsen i ansiktet på henne. Sen efter det så släppte jag henne.

Polisen: Kan du bedöma hur många gånger hon sa sluta?
– Fem gånger kanske, fem-sex gånger, säger Oskar.”

***

Vad hände då? Minns ni?  Sa folk:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej det hände inte. Det som hände var det här:

Över 2000 personer skrev på ett upprop för att fria honom och på Facebook bildades en grupp med över 4000 medlemmar som bland annat skrev de här sakerna om Linnea:

”Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.”

”Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård.”

Ok. Det var en liten påminnelse om hur ”enkelt” och ”lättvindigt” det är att anmäla för våldtäkt. I det här fallet för OVANLIGHETENS skull med en våldtäktsman som till och med erkänt. Läs mer om Bjästafallet här.

I vanliga fall frias ju våldtäktsmän för att de inte:

  1. Förstår ett nej. De kanske trodde att det var ett rollspel. (Hon skrek ”Nej!” och ”Sluta!” men han tänkte att hon ville ha lite ”dominanssex” så han körde på ändå.)
  2. Förstår ett nej. De kanske trodde att hon var  blyg. (Allmänt känd som ”Flaskvåldtäkten”. Tre män våldtog en ung kvinna med en vinflaska tills hon började blöda. Hennes försök att streta emot tolkades av rätten och männen som att hon var ”blyg & lite tveksam”.)
  3. Har koll på ålder. De kanske trodde att hon var äldre. (Han var 27 år och hon var 13 år. Han friades på grund av att hennes kropp ansågs ”välutvecklad för hennes ålder” så han KUNDE JU INTE VETA. Tänk på det nästa gång ni vill handla snus och behöver visa leg. Att våldta trettonåringar utan att ha koll på deras ålder är tydligen ok i det här samhället men inte att sälja snus till någon som är minderårig.)
  4. Förstod att hon var paralyserad av skräck (Han trodde att hon sov när han våldtog henne och om HON HADE SOVIT  och inte drabbats av frozen fright så hade han kunnat dömas.)

Ok. Och nu har vi BARA pratat de grövsta brotten. Om våldtäktskulturens yttersta konsekvenser.

Om vi istället funderar ett varv på sexismen som omger oss hela tiden. Tafs, kränkningar, olämpliga skämt, olämpliga närmanden.

VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR IFRÅN? SÄTTER GRÄNSER?

I maj 2016 hände det här på akuten i mitt närområde. En kvinnlig polis anmäler en läkare. Såhär beskriver polisen vad läkaren sagt till den våldsutsatta kvinnan:

”Så han har slagit dig med en flaska så att du har fått tre bulor? Han nöjde sig med det? Då var han ju ganska måttlig.”

Polisen upplever att läkaren har en nedvärderande ton mot kvinnan, som upplever situationen som obehaglig. Hon upplever även att läkaren sitter för nära kvinnan, som han satt sig framför med benen i en v-formation runt henne.

Polisen som närvarar vid läkarundersökningen skriver i en premomoria att hon tänkte: ”Det här händer inte. En läkare talar inte på det här sättet till en kvinna som i två års tid varit utsatt för våld och kränkningar.”

Så här svarar sedan läkaren på anmälan i en intervju i vår lokaltidning Norran:

Det handlar om ditt bemötande. Du säger ”Då var han ju ganska måttlig.”

– Det finns väl en vänlig ironi i den kommentaren, hon har en buckla på huvudet och jag skulle ta reda på vad det berodde på.

Polisen upplevde det inte som vänligt.

– Nej, men poliskvinnan var en idiot. Jag har åratals erfarenhet av arbete med utsatta människor, inte minst flyktingar. Jag gör mig inte lustig i onödan, det handlar om att knyta mänsklig kontakt. Den här flickan förstod inte ens vad hon gjorde där, det var polisen som släpat dit henne.

Många ser nog poliser som trovärdiga vittnen.

– Den här poliskvinnan var dyngkorkad tänkte jag. Varför sa hon inget i undersökningsrummet? Man måste sitta nära och ha ögonkontakt, inte minst för att få veta om hon ljuger.

Har du lätt för att reta upp folk?

– Inte jag, de ska fan inte vara i närheten av mig när jag jobbar. Vid akuten ses distriktsläkarna som springpojkar som ska utföra jobb åt dem.

[…]

Du ser ingen poäng i att vara extra försiktig med en våldsutsatt kvinna?

(Nu reser sig Roger Karlsson från sitt skrivbord, drar sin stol närmare reportern så att de sitter mitt mot varandra. Han drar med kraft reporterns stol mot sig så att deras ansikten är nära.)

– Så här nära måste man sitta när man gör en undersökning.

Du är ganska stor i jämförelse med mig. Om jag var en våldsutsatt kvinna skulle jag säkert uppleva det här som hotfullt. Ska inte du som läkare ta hänsyn till sådant?

– Det är väl inte mitt fel, ska du lägga det ansvaret på mig? Då får hon väl ta det till det feministiska partiet. Jag tog stor hänsyn i det här fallet. (Läs hela reportaget här).

***

Vad händer med den här läkaren?

  1. Han blir tagen ur tjänst med omedelbar verkan.
  2. Han blir av med sin legitimation.
  3. Alla anser det självklart att en sådan här man inte ska jobba i närheten av människor.

Nej det händer inte. Den här manliga läkaren är typ den enda läkaren de har i det lilla samhället Jörn. Så de vill ha kvar honom. Hur skulle ni göra? Ingen läkare alls där ni bor eller en galen sexistläkare? Svaret är fan inte självklart. Eller om ni säger att det är självklart har ni aldrig bott i glesbygd och stått inför det valet. Han jobbade hur som helst kvar i flera år efter det här tillfället.

Alla vet. Ingen gör något. Eller jo några höjer sina röster. Flera anmäler för andra typer av övertramp. Men samhället sanktionerar och underlättar för läkare som begår fel efter fel eftersom de anses vara helt ovärderliga och oersättliga.

***

På vuxenpsykiatrin här i Skellefteå fanns det också en läkare när jag jobbade. Han hade något slags tvångsmässigt behov av att tafsa på kvinnliga kollegor. Jag tror att det snackades med honom om att han ”inte skulle göra så”. Men vad jag vet hände inte mycket mer. Ni vet det är ju så himla svårt att ersätta läkare. Skötaren som skrev lite mindre positivt om sin arbetsgivare på Facebook fick dock avsked med omedelbar verkan.

Det ÄR skillnad på person och person.

Jag är med i en FB-grupp för psykologer och jag vet att några av er läser här. Tänkte bara berätta lite som berör vår yrkeskår.

När jag läste på psykologiska institutionen i Umeå (åren 2004-2009) dominerades den där korridoren av så mycket sexism och vidrig kultur att det inte ens går att förstå att det är sant. Det var ett gäng manliga doktorander som var helt gränslösa och andra äldre manliga lärarkollegor som höll dem om ryggen.

Allt det här som pågick urartade till sist totalt på en gemensam fest med studenter & lärare.

Det begicks både grova verbala övertramp & sexuella trakasserier på festen.

MEN VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR NÅGOT? ANMÄLER? BLABLABLA.

Det gjorde flera stycken efter den här festen. Pratade med institutionsansvariga, försökte få till en förändring och konsekvenser. Resultatet: Inte mycket.

Jag kollade i går kväll på nätet vilken personal som är kvar . Och många av de där männen sitter fortfarande tryggt i den där korridoren. Kanske pratar om #Metoo och hur förskräckligt det är. Om journalister, kändisar, kulturpersonligheter och anda ställen där de verkar ha problem.

Kontenta av det här sjuuuukt långa inlägget:

När kvinnor har försökt lyfta, anmäla, påpeka och förändra så har ALDRIG konsekvensen blivit hyllningar & tacksamhet utan snarare hot & hat. Förakt & social utstötning. Fått en stämpel som galen, omöjlig att jobba med.

Vi pratar om en samhällsnorm, en struktur och ett tyst kontrakt som ALLA påverkas av. Så sluta för fan att kasta sten i glashus.

Våldtäktskulturen och den patriarkala logiken gör att ingen kvinna någonsin kan vinna.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
11 november, 2017
2 comments

Aldrig mera tyst

En sak som jag själv verkligen uppskattat med den här bloggen är att den inte har dragit till sig så mycket antifeminister, papparättshaverister & kvinnohatare. Senaste dagarna har jag tyvärr märkt en ökning av sådan kommentarer (ni ser de aldrig här på bloggen- men jag behöver ju läsa & moderera). Svårt att veta vad det beror på, antagligen har jag på något sätt blivit inlänkad i något flöde där de här människorna håller till. Jag vill bara säga att jag är helt ointresserad av att få bloggen förstörd av de här människorna, så jag har extremt lågt i tak för män som inte uppför sig väl i mina kanaler. Jag blockar & raderar på en gång. Jag gör jättestor skillnad på om någon av er andra framför kritik. Bara så att ni vet. I resten av samhället får män tysta, skrämma, hota & hata.

Men Jämställd vardag är ett annat universum.

Här vill jag kunna prata med er om andra saker. Jag kommer att fortsätta skriva om de här sakerna. Även om det inte alltid är roligt att höra. Även om det inte alltid är lätt att lyfta.

Så många personliga, till och med privata delar ur våra liv som också är så mycket politik.

Såklart, det privata har alltid varit politiskt.

Så många män som har nått framgång på bekostnad av andra. De kvinnor som skött deras barn. Tagit hand om deras hem och vårdat kärleken.

Det som kvinnor har gjort finns inte att läsa i vår historia. Det finns knappt dokumenterat alls.

Och ändå bygger allt på det.

Om männen varit tvungna att mata, vårda och få sina barn att överleva hade historian sett annorlunda ut.

Om män hade sett alla kvinnor som likvärdiga och fullvärdiga individer hade inte samhället byggts upp på kvinnor som objekt. Ingen hade tyckt att det var problematiskt med kvinnor och deras kroppar. Vi hade precis som männen ansetts kunna tänka och agera som subjekt. Vi hade precis som män fått vara människor istället för prylar som köps och säljs till högstbjudande.

Det hade inte funnits någon anledning att så intensivt kämpa för könens isärhållande och olikhet.

Det hade inte varit hotfullt med feminina uttryck. De hade inte ens behövt kategoriseras som feminina utan hade varit olika former av uttryck helt enkelt.

I ett samhälle där kvinnors röster hade hörts och någon med makten att förändra hade brytt sig om att lyssna, så hade det sett annorlunda ut.

Det hade inte kommit som en överraskning att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor alltid existerat och fortfarande existerar. Överallt och hela tiden. I skolor, på arbetsplatser, på gator&torg. I hemmet, i familjen. Där vi skulle känna oss som mest trygga.

För varje kvinna som blir dödad av en man som sa att han älskade henne. [I snitt en kvinna var tredje vecka.]

För varje våldtäktsdom där en man ”inte förstod” och därför inte blev dömd.

Det är för alla de här sakerna som jag inte har tänkt vara tyst.

Aldrig mer.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
9 november, 2017
2 comments

Hoppet. Trots allt.

Önskar ibland att världen var ett regnbågsfärgat My litte pony paradis.

Ni vet. [Där alla är vänner. Håller varandra i händerna. Plockar blommor i solskenet.]

Ett ställe där glädje, nyfikenhet, kreativitet och vänskap är de självklara ledorden.

Där inte varje dag handlar om överlevnad och kamp

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen? Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

Lite nu och då så dyker det upp en man här på bloggen som blir ledsen när jag skriver om dumma saker som män gör. Han blir ledsen & arg på mig. För att jag skriver. Om ett samhällsproblem. Han skriver INTE att han är ledsen över allt män gör mot kvinnor.

Det är faktiskt nästan aldrig någon man som skriver:

”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2017 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs  så många sammanhang.”

Det är väldigt länge sedan jag skrev om mina värsta ämnen. #Metoo har blivit ett frö till något nytt. En revolution som jag väntat på. Men jag orkar inte skriva om det ämnet just nu. Det är en viktig del av mitt engagemang och mitt liv. Men inte i bloggen just nu. Inte i skrift just nu.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet vart jag står i de här frågorna. Hur jag ser objektifiering & sexualisering av kvinnor som elefanten i rummet och en av vår tids största samhällsproblem. Jag ser hur alla ännu en gång förfäras. [Över enskilda mäns beteenden. Suck.] Och jag slits mellan tankar om att nu kanske något ändå kan förändras till att förundras över naiviteten och blåögdheten som dominerar människors medvetande om hur djupt strukturerna påverkar oss alla.

Objektifiering. Kvinnor som inte är människor utan alltid först och främst kroppar.

Män som prylar som konsumeras lite hur som helst är inte en del av vår vardag.

För män ses vanligtvis som människor. Det är dit vi kvinnor också gärna vill komma.

För mycket begärt enligt vissa. För svårt att greppa för andra.

Eller det här med vad heteronormativa förhållanden gör med oss som lever i dem. Hur det jag skrev om igår är så tydligt och samtidigt så osynligt. Det institutionaliserade & internaliserade förtrycket.

Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det.

För dig och den du lever med.

Och eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs. Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar. Vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek.

[Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.]

Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.

Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem. Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på ”män från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.

Ännu några år senare, mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna. Och så. Makten. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor.

Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.

Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Hoppet. Trots allt.

Det finns något som är större. Än mig och än dig.

Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
1 2 3
Om