Tänk att det är en grej. Att hata människor för att de vill att alla ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska möjligheter. För sakfrågan feminister tar upp för stunden spelar ingen roll, om det så är sexistiska skyltar, tider på badhus för att slippa tafsande män eller något så grundläggande som att vi vill kunna klä oss hur vi vill utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna, vad vi än tar upp så ska det hatas. Folk lägger oerhört mycket tid och energi på att påpeka vilket ENORMT slöseri med tid och energi det är att prata om saker som sexism och jämställdhet.

Ja, ironin är makalös.

Igår skrev som sagt Norran om skylten på Texas Longhorn. Den som inte skulle ha suttit uppe från första början, den som råkat åka med från något dammigt huvudlager och som, enligt franchisechefen, inte alls hör hemma i den profil Texas Longhorn vill ha 2017.
Tror ni att de som kommenterar artikeln bryr sig om vad Texas Longhorn tycker passar på deras restaurang 2017? Noooooo, DOM vet minsann vad som är humor och vad som ska sitta uppe på ett matställe med “vilda västern”-tema. Och dom vet minsann att JAG har för mycket fritid, för lite humor, borde ägna mig åt viktigare saker (vilket är lite spännande då jag ägnade en del just av gårdagen åt ett fantastiskt givande möte om hedersförtryck och kulturkrockar för unga invandrade kvinnor, ett ämne feministernas belackare ofta med bestämdhet hävdar att vi skiter blankt i…. ).

Men är då skylten i sig så himla viktig?
Nej, kanske inte som enskilt ting, men om vi ser till den här bloggens syfte – att försöka skapa en jämställd vardag – så behöver vi synliggöra att för många av oss är det offentliga rummet långt ifrån jämställt. Funktioner, utbud, ja till och med vilken slags “humor” som restauranger väljer att marknadsföra sig med, riktar sig till MÄN. På bekostnad av kvinnor. Och om vi vore så jämställda, om kvinnor inte ständigt behövde oroa sig om sitt eget värde, så skulle ju skämten om att likställas med (eller till och med överträffas av) ting, döda föremål, falla rätt platt.

Många kvinnor blev också arga på mig. “JAG tycker faktiskt skylten är jättekul”, skriver dom. Ja ni, så må vara fallet, jag vet att ni finns, jag ägnade er faktiskt en text för inte så länge sedan. Kvinnohatet är så normaliserat att ni skrattar åt er själva, vad tusan ska ni annars ta er till? Att ta fajten är ju så mycket jobbigare, faktum är att under korta stunder igår hade jag önskat att jag också bara kunde låta saker passera, men mitt skratt fastnar i halsen och blir en klump av obehag. Jag ÄR ju inte ett ting.

Nåväl. För att ge en liten fingervisning av hur det är att vara öppen feminist, i Sverige, 2017, så bjuder jag här på en liten del av gårdagens trista kommentars-skörd. Norrans Facebook-inlägg genererade någonstans mellan 3-400 kommentarer (inte bara elaka!), nu har många rensats bort. Att jämföra till exempel med nyhet om att en byskola hotas med nedläggning som engagerar ett par arga entusiaster på sin höjd.

Till sist vill jag ge en trumpetfanfar till alla fantastiska personer som gav sig in och backade i kommentarsfältet. Jag vet att artikeln fick uppmärksamhet bland annat hos #jagärhär. Tack!
Er värme och kärlek är en så otroligt stor drivkraft för att fortsätta säga ifrån och att fortsätta ta fajten, stor eller liten. Vi kan vinna över hatet. Jag vet att vi kan.
Jag, er alldeles egna superkränkta, bekräftelseberoende kärring, lovar att backa er i alla lägen.