15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

9 november, 2016
6 comments

Tänk om en galen kvinna vunnit valet

img_0001-5

Kontrasternas morgon. Stiger upp i ottan för att fira vår åttaåring med presenter och sång. Vårt lilla hus, tryggt inbäddat i ett lager av snö och stjärnorna blinkande mot en kolsvart Norrlandsnatt. Värme, glädje och borttappade långkalsonger hinner avhandlas innan gryningen kommer.

En stund senare möts jag av beskedet att en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk man vinner valet i USA. Lyssnar på analyser där det som allra tydligast framgår är att hatet växer. Hatet mot etablissemanget. Hatet mot grupper som en inte själv tillhör. Alla står sig själv närmast. Trump kanske kan fixa jobb. Trump kan sätta dit surfittan Clinton haha!! Rätt åt er.

Jag har mött åsikter, som vanligt främst från män, att Clinton är en ovärdig krigsgalen kapitalist och som vanligt säger de här vänstermännen att det ABSOLUT inte har att göra med hennes kön att de tycker som de tycker. Jag tycker att det är synd att människor inte klarar av att göra analyser som innefattar något annat än egenintressen.

Män är alltid bara solidariska med kvinnor så länge kvinnorna till 100% står bakom det som männen tycker. En inomgruppen-solidaritet med ”våra” kvinnor. Och nej, jag pratar inte om SD nu. Jag pratar om ”vanliga, hyggliga” män.

Vänstermän som tycker att Blondinbella och Birgitta Ohlsson borde skjutas. Veganmän som tycker att kvinnor som dricker mjölk eller bär päls inte borde gnälla om de våldtas, eftersom det är samma sak. Religionshatande män som tycker att kvinnor ska förbjudas att bära slöja och tror att religion är något fristående som inte är uppbyggt av män(niskor) för (män)niskor som allting annat i den här världen?

Men även sådant som att så fort en inte gillar eller sympatiserar med något så blir frågan om jämställdhet och representation oväsentlig. Näe men jag tycker att krigsspel är ointressanta så varför ska jag bry mig om kvinnor spelar eller finns representerade där? Jag hatar [hockey, teater, Moderater, akademiker, körsång, präster, insert valfritt osv]  så det är väl bra att det bara är män som håller på med det där. Och så vidare.

Ni har verkligen inte fattat någonting. Solidaritet måste sträcka sig längre än till egenintressen. Jag vet att ni hatar Clinton men kan ni förstå att det hade betytt ganska mycket för kvinnor att för första gången i världshistorien se en kvinna bli president i USA? Går det överhuvudtaget för er att förstå? Jag tänker att det till och med hade varit ganska befriande om en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk kvinna hade  slagit sig fram och vunnit folks hjärtan som Trump gjort.

Men det HADE ALDRIG KUNNAT HÄNDA. För kön har alltid betydelse. Kvinnor bedöms, tolkas och ses inte på samma sätt som män. Har aldrig gjort och kommer kanske aldrig att göra?

Hade Clinton varit Trump hade hon aldrig tagit sig in i maktens korridorer. Hon hade gömts undan som familjens skam. En galen kvinna. Som helt öppet pratar om hur hon gillar att förgripa sig på unga vackra män. Hon hade blivit inspärrad.

Inlåst och med nyckeln bortkastad. Men jag antar att ni skiter i det.

För så långt som till kvinnor med andra åsikter än era egna räcker inte er så kallade solidaritet och medmänsklighet.

Feminism    Livet
                    
5 november, 2016
0 comment

Män som grupp existerar inte för mig

tagrals_small3

Ibland blir det så tydligt hur svårt det är att skilja på individ och gruppnivå. Det gäller inte bara folk i allmänhet, utan även sådana som jag tror ska ha någon slags grundläggande kompetens kring statistik och kunskapsbyggande.

Psykologer, som är den yrkesgrupp jag tillhör, tycker om och pratar gärna och länge om ”evidens”. Det betyder kort och lite förenklat att den behandling som kunskapsläget just nu statistiskt sett visar ge bäst effekt också är den som också i första hand bör användas i sjukvården. Det är viktigt och bra, folk ska inte bli lurade att lägga tiotusentals kronor för att bota svåra sjukdomar med kristaller. Bara som ett exempel.

Mumbojumbo, horoskop, hitte-på-terapier och annat är sådant som får de flesta psykologer att gå i taket. Psykologer gillar också ord som ”forskningsöversikter” och ”RCT- studier”, ni vet det är sådant som verkligen är vetenskapligt och beprövat med så pass finjusterade metoder som går att uppnå i dagsläget. Good shit helt enkelt.

Därför blir jag så himla förvånad när välutbildade människor totalt tappar fokus så fort ord som genus, kön strukturer, makt etc läggs till i analysen. Då verkar det för många bli helt omöjligt att förhålla sig till den allra mest grundläggande statistik?

”INTE ALLA MÄN” är ju till exempel bara exakt det jag tänkte genom hela psykologprogrammet varje gång vi hjärntvättades med ”så är män och si är kvinnor” typ såhär:

”Studier visar att pojkbarn föredrar bilar och flickbarn fjärilar. (Alla henbarn blev totalt osynliggjorda både statistiskt och psykologiskt. En annan diskussion, men för viktig för att INTE nämnas i sammanhanget.)”

Det som saknades då tyckte jag var fortsättningen av siffrorna (Varför är det så liksom? Och varför är det just det här vi mäter? Hur tänker vi (ni) runt de här siffrorna? Varför används den här förklaringsmodellen och inte den här? osv). Men jag lyckades ju ändå fatta att det också kan finnas någon slags nytta med att räkna och mäta under hyfsat kontrollerade former. Alltså säger jag sällan ”inte alla män” nuförtiden. Vare sig jag håller med eller ej. Det är helt enkelt ofta ganska irrelevant, och alla som läst statistik vet (eller borde veta) att det finns överlappningar och att saker som att ”män generellt sett är längre än kvinnor” inte betyder att män som är korta INTE existerar. Det betyder inte heller att du kan skrika att påståendet ”män är generellt sett längre än kvinnor” är falsk PK-propaganda bara för att du själv är man och har en två centimeter längre kvinnlig partner.

Men såhär gör folk konstigt nog ofta så fort ämnet kön pratas om i termer av genus, jämställdhet eller makt. Som en person i en psykologgrupp nära mig utbrast:

”Men gruppen män existerar inte för mig!!”

Alltså. Folk är så himla konstiga. Jag brukar fundera på hur jag ska kunna uttrycka mig för att beskriva HUR konstigt det är att helt plötsligt slänga ur sig en sådan grej. Jag tänker också att jag måste komma på någon lika korkat att säga på samma ”sköna sätt” i ett liknande sammanhang… hmm…kanske:

”Men gruppen sjuka som blev bättre av den här behandlingen existerar inte för mig!!”

Den logiska slutsatsen kan då inte heller bli något annat än det här:

”Kristaller och fågelfrön är bästa sättet att behandla depressioner. Så nu kan ni ta er evidens och köra upp i röven vettja.”

Av någon anledning tror jag inte att den kommentaren skulle uppskattas i en psykologgrupp nära mig. Men lite kul ändå?

Feminism    Psykologi
                             
2 november, 2016
4 comments

Att göra jämställdhet är inte roligt

img_0002

Nu sitter jag här igen. Hemma i köket med snön som yr utanför fönstret, en kopp kaffe och datorn. Jag ska villigt erkänna att jag älskar min nuvarande arbetsplats.

Under min bloggpaus har jag jobbat med andra skrivprojekt som jag hoppas kunna berätta mer om framöver, det finns så mycket att säga, skriva och prata om. En outsinlig källa av frustration, ilska och sorg över att vårt samhälle fortfarande ser ut på det här sättet. Men också pepp, glädje och styrka i att det faktiskt rör på sig.

För varje stelbent normativt försök att hålla kvinnor på plats, skamma in oss i leden och behålla läget status quo så kommer motreaktioner och kämpaglöd från en mängd andra håll. Jag vet exakt vilka ämnen som gör folk mest upprörda, som får dem att slita sitt hår och skrika av frustration. Det är sådana galna tankar som att en könsneutral och individualiserad föräldrapenning skulle vara en bra grej i ett modernt samhälle. Jag tycker att det är helt ok att vara av en annan åsikt, men det jag vägrar tolerera är när folk låtsas som att det INTE handlar om kön. Säg gärna att ni hatar idén om ett jämställt föräldraskap men kom inte dragandes med era intressanta tankar om att ert engagemang MOT detsamma skulle ha med något annat än kön att göra.

Porr är en annan vattendelare, och prostitution. Härliga, jämställda män som älskar sin helt frisinnade och på inget sätt misogyna snuttefilt att objektifiera, sexualisera och köpa andra människor för sitt höga nöjes skull. Det är också oerhört tacksamt att använda alla tillgängliga härskartekniker för oss som vill problematisera den kvinnohatande industri som pågår året runt, dygnet runt i ett så kallat ”jämställt” samhälle: ”Sexhatande, pryda, moralistiska, löjliga, ni ska inte prata om sådant ni inte förstår. Du måste konsumera stora mängder porr för att överhuvudtaget få ha en åsikt, censur, åsiktspolis, vill du bestämma hur folk vill ha sex, HATAR DU oss som gillar BDSM? Hatar du och vill förminska alla som hör till HBTQ?? Och till sist DU vill att alla ska ligga i ett släckt rum och köra missionären va??”

Ja, jag vet inte riktigt vart en ska börja. En gemensam ingång vore ju att det gick att problematisera porr och mäns patriarkala sexualitet utan att låtsas som att världen är vackrare än den faktiskt är. Jag skulle vilja jämföra det med ett ämne som jag ofta skriver om:

Ojämställda, oerhört normativa, monogama heterorelationer. Romantiken och patriarkatets högborg. Jag tänker såhär det vore en oerhört naiv och världsfrånvänd reaktion om jag, som ändå tror på och vill kämpa för något slags jämställda heterorelationer, låtsades om som att den var helt problemfri när någon annan riktade kritik mot den typen av relationer:

”Va?? Vill du förbjuda heterorelationer?? Hatar du heteros? Hur kan du uttala dig om du själv inte levt i ett sådant förhållande i tusentals år? Du VET INGENTING! Alla heterorelationer är redan jämställda och finns det något litet problem så är det bara JAG som får prata om det. För jag har TOLKNINGSFÖRETRÄDE i den här frågan vettu!”

Ok sorry för raljerandet, men jag har haft en månad på mig att bygga upp en massa oskriven text. Slutsatsen av mitt ohämmade lilla utbrott är det här:

Motståndet är alltid som störst där förändringen skulle skava som allra mest. I teorin är alla för jämställdhet, men så fort det handlar om att i praktiken behöva förändra minsta lilla grej, förlora något slags privilegium  eller kanske ifrågasätta sina egna beteenden så är det inte längre intressant. Att göra jämställdhet är fan inte roligt, men nödvändigt. Varsågod och svälj den beska medicinen.

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och kämpa vidare för en jämställd värld.

Feminism    Livet
                                
4 september, 2016
1 comment

Vardagspatriarkatet

Metro

I dag skrev jag en debattartikel i Metro om de här sakerna som verkligen kan skava som f*n i en relation, men som är svåra att liksom sätta fingret på.

Det där som ibland kallas för strukturer, ofta lite otydligt formulerat. Som något slags övernaturligt väsen som ser till att upprätthålla vissa gruppers makt på bekostnad av andra. Strukturer kan vara det. Men strukturer är också språkliga konstruktioner som upprätthålls av oss alla. Tankar som vi fusionerar och sammansmälter med. Tankar som vi inte längre kan särskilja från oss själva.

Vad är jag om jag inte är det jag tänker?

Och så våra beteenden, det där som vi hela tiden gör. Beteenden som är inlärda och cementerade med hjälp av rädslor och skam. ”Duger jag nu?” ”Vad ska folk tycka?” ”Är jag en nog bra partner, fru, mamma?” ”Det kanske ändå är jag som är hysterisk och bråkar i onödan” ”Om jag inte klätt mig sådär, sagt sådär”

Eller tankar som säger:

”Om jag inte gör det här nu kommer ingen annan att göra det heller”.

Sedan gör du det själv eller ber någon i din närhet att göra det. Den här gången säger du orden:

”Skulle du kunna plocka undan disken?”

I samma stund, frånvaron av den typen av tankar hos din partner. Som i sin tur sitter där och tänker:

”Jag är så himla trött, nu borde jag få spela dataspel istället för att tvingas höra på hennes tjat!”

Han säger orden högt:

”Varför tjatar du jämt? Och du tänker:

”Fan varför är jag så tjatig?”

Och där! Precis där händer det magiska! Ni har, som av ett ödets nyck, äntligen samsats:

”Det är jag/hon som är problemet”.

DET är strukturer. Språket. Vardagspatriarkatet. Makt och kön.

Metro valde rubriken:

”Alla män är en del av vårt ojämställda samhälle”

Naturligtvis är det ju så att den (inte lika säljande, men lika korrekta) rubriken hade kunnat vara:

”Alla människor är en del av vårt ojämställda samhälle”

Men vet ni vad? När vi ser det här kan vi  faktiskt göra något åt det. Tillsammans.

Här kan ni läsa debattartikeln i sin helhet.

Relationer
                                         
2 september, 2016
2 comments

Mycket på gång

 

Print

Idag har äntligen min nya hemsida blivit klar!! Den blev sjukt bra (om jag får säga det själv och ja det får jag haha ;)).

Här kan ni gå in och kolla: ACT NOW psykologi & utbildning

Jag tittade förresten på hur statistiken för eget företagande ser ut, så här:

Västerbotten, kvinnor: 805 st. och män: 3387 st.

Riket, kvinnor: 36 985 st. och män: 133 942 st.

Så vad säger vi om de siffrorna?

 

Företagande och yrkesliv
                                               
28 augusti, 2016
2 comments

Ojämställda förhållanden är det normala

ljusrosaklänning

Jag fick ännu en kommentar av en man kopplat till det här inlägget. Så här skriver denne man:

”Varför stannar folk i förhållanden där de känner sig förtryckta?? Eller är det så att de inte känner sig förtryckta förrän någon utomstående sätter den etiketten på dem? Ett förhållande som inte tål att båda parter kan diskutera och förändra sånt som känns fel är ett rätt skumt förhållande va?”

Det här är både en intressant och viktig kommentar att fundera över en stund.

Om vi börjar med  ”Varför stannar folk i förhållanden där de känner sig förtryckta?”

Det finns ganska komplexa psykologiska förklaringsmodeller som svar på den frågan. Men jag tänker inte idag redogöra för  de teorierna. Däremot tycker jag att det är viktigt att poängtera att den här typen av ”skyll-dig själv-retorik” ofta används för att skuldbelägga offer. Kvinnor som blir misshandlade, våldtagna, dödade i sina nära relationer möts ofta av oförståelse: ”Det var väl bara att gå? Lämna förhållandet?” (Att det sedan nästan alltid är då de försöker lämna förhållandet som de blir dödade kan ju vara en ganska viktigt faktor att känna till).

Att bygga upp en relation och leva med andra människor, oavsett kön på de inblandade, innebär per definition att inte gå vid första bråket, eller när den andre parten har gjort något dumt, sagt något förhastat, betett sig illa. Om vi gjorde det skulle inga långvariga relationer finnas överhuvudtaget. För att kunna leva och existera med andra människor, behöver vi kunna förlåta, gång på gång. Vi behöver förstå att det inte finns några perfekta människor.

Så jag tycker inte alls att det är skumt eller konstigt att folk stannar. Det är så vi fungerar. Ibland blir sveken för stora, slitningarna för många, kärleken för liten.

Då lämnar vi kanske. Men det är inte självklart.

I relationer mellan kvinnor och män uppstår ofta en ojämställd dynamik, den beror på hur samhället ser ut, hur vi får lära oss att förhålla oss till världen och andra människor beroende på kön. Den beror på att en historisk kontext vävs in i språket, vävs in i våra tankar och beteenden. Det är inte samma sak att vara en kvinna och en man i det här samhället.

Och nej ojämställda förhållande är inte ett dugg skumma. Statistiskt sett är ojämställda förhållanden det normala.

Kvinnor gör i genomsnitt en timme mer obetalt arbete per dag. Kvinnor tar ut mer än 2/3 av föräldraledigheten. Kvinnor vabbar och jobbar deltid. Kvinnor projektleder och gör merparten av det känslomässiga relationsarbetet i heteronormativa förhållanden.

Är det att sätta en etikett på människor att upplysa om att det är exakt så det ser ut i Sverige år 2016?

Jag önskar att alla människor levde i förhållande där det var självklart att diskutera och förändra sådant som kändes fel. Men vi vet alla att det sällan är så enkelt. Det är inte alls populärt när kvinnor säger att förhållandet är ojämställt. Då kommer någon man i deras närhet att säga:

”Vem har nu satt griller i huvudet på dig? Tro inte på den där ”etiketten.” Allt var ju bra som det var igår när du INTE ville diskutera och inte krävde att JAG skulle förändra mig!”

Det önskar jag att alla mansplainande relationsexperter kunde tänka ett varv till på.

Relationer
                                         
25 augusti, 2016
2 comments

Hipp hipp hurra!!

tusen1

Vaknade upp den här morgonen till faktumet att Jämställd vardag nu har 1000 följare på Facebook! Hurra för det! Hurra för er!

Jag ser också att de jämställda, trevliga männen hittat hit och deltar i diskussionen på ett konstruktiv och reflekterande sätt. *Obs! Ironi*

Men ni vet ju att det inte är dem jag skriver för.

Jag skriver för er.

Alla ni som kämpar och tror att förändring är möjligt. Som försöker hitta nya sätt att leva och som är villiga att reflektera över er roll i det lilla och det stora. Som är intresserade av att förstå hur människor, oavsett kön, kan påverka sin egen och andras situation.

Kvinnor som inte längre orkar bära allting själva. Män som inte förgås av skuld, utan tar ansvar.

Tillsammans kan vi förändra världen, samhället och vardagen.

Den fina illustrationen är gjort av världens bästa partner in crime:

Johan Lindström/Joxon design <3

Livet
                                         
24 augusti, 2016
9 comments

Feminismen förstörde mitt förhållande

händer

Jag fick en kommentar från en man häromdagen, han skrev bland annat att hans partner hade börjat läsa sånt här (typ feministiska bloggar) och att det hade ”försurat förhållandet med åren”.

Jag blir så intresserad av den här logiken, män tycker att allt är bra som det är i en relation, orättvist, ojämställt och destruktivt, men bara fint liksom. Fram tills dess att den ena parten i relationen får verktyg att se att den inbyggda ojämställdheten inte behöver vara det ”normala” då blir det helt plötsligt jättejobbigt att vara man i en heteronormativ relation.

Jättejobbigt.

Och så tänker de här männen INTE såhär:

”Vilken tur att vi nu kan göra ett liv, en relation, en kärlekshistoria som inte bygger på förtryck. Tillsammans. För jag älskar ju den här människan som jag lever med.”

Utan såhär:

”Fan vad jag hatar feminism som har förstört mitt förhållande, allt var ju helt perfekt fram tills nu”

Jag är ledsen alla ojämställda män, men feminismen är här för att stanna och jag ser det som min mission att få så många kvinnor som det bara är möjligt att se verkligheten som den faktiskt är. Om det ”försurar” era relationer  så är det bara ett kvitto på att något varit jäkligt skevt hela tiden.

Vare sig du ville förstå det eller inte.

 

Relationer
                                   
22 augusti, 2016
3 comments

Orimliga krav?

hemma

Jag vill bara förtydliga två saker:

  1. I ett hushåll och gemensamt hem så ”hjälper inte någon part bara till”. Det är självklart ett delat ansvar och åtagande.
  2. Att inneha privilegiet att tycka/tänka att en är schysst om en ”hjälper till” är per definition maktutövande och förtryck.
  3. Alltså är det självklart helt orimligt att säga ”om du inte applåderar mig alternativt är helt tyst när jag städar, tvättar, diskar, är föräldraledig så tänker jag inte göra det alls.”

Oj det där blev visst tre saker.

I vårt hushåll är vi två vuxna människor. Om Johan vill diskutera något med mig som rör vårt gemensamma liv (städningen till exempel). Då skulle det ju rent krasst kunna vara så att jag inte håller med honom, (Obs! Helt normalt att inte alltid vara överens) vilket i sin tur leder till att vi ibland behöver resonera om frågor som ”hur när, var, på vilket sätt och så vidare”. Det som däremot aldrig skulle hända är att jag i den situationen säger till Johan:

”Hur understår du dig att kritisera mitt sätt att städa!! Nu jävlar får du städa själv resten av vårt gemensamma liv tillsammans, fy fan här försöker jag vara schysst och ”hjälpa till” och vad får jag för det, bara skit!”

Förstår ni? Det är ett ORIMLIGT och EXTREMT maktutövande att befinna sig i en position där det verkar rimligt att kunna välja bort sådant som SJÄLVKLART är ett gemensamt ansvar när en lever tillsammans.

Ibland tror jag att folk missförstår med flit.  Ser ( i relation till mitt förra inlägg) hur folk diskuterar ”nivåer” av städning och huruvida kvinnor (som alltid) har för ”höga krav, tror att de bestämmer i hemmet, har makten, är regeringen, hunsar sina stackars män” bla bla bla. Det är inte poängen.

Självklart är det ett trist beteende att bevaka någon, detaljstyra och kontrollera.

Men att kunna föra en dialog om det obetalda arbetet i hemmet med sin partner är väl inte ett så himla galet förslag?

Att kunna föra en dialog om obetalt arbete i hemmet, även sådant som hur och när det ska utföras utan att en part tycker sig ha rätten att ”skita i det” är väl inte ett särskilt orimligt krav?

Att kunna prata om jämställdhet, rättvisa och ansvar i sina närmaste relationer är inte respektlöst.

Det är fan kärlek.

Relationer
                                
20 augusti, 2016
6 comments

Vad säger din man om det här?

Sandra_Hemsida1

Sedan jag startade jämställd vardag har jag otaliga gånger fått frågor som låter ungefär såhär:

”Vad säger din man om att du skriver om ojämställdhet i relationer?” ”Blir han inte sur?” ”Min man skulle aldrig gå med på att jag skrev på det sättet” ”Min man tycker att feminism är dåligt, det går inte att prata med honom om de sakerna då blir han bara arg”

Och så vidare.

Helt ärligt tänker jag att era frågor speglar så mycket av problemet. Hur män i nära relationer ska skyddas, hur vi har lärt oss att det är illojalt att prata om sådant som är svårt i relationer. Hur ens manlige partner kan och får diktera villkoren. Hur kvinnor vet att det inte går att leva med en kränkt man. Att på något sätt kritisera en man är att riskera för mycket. Kärleken. Gemenskapen.

[ Att se sanningen.]

Det finns så många exempel:

Man i heterorelation ”hjälper till” med tvätten. Att då som kvinna/partner understå sig att diskutera frågor kring hur det görs, när det görs, eller liknande är att riskera att han ”skiter i det”.

”Om du klagar då har jag inte tänkt göra det här alls” [Skyll dig själv det borde du förstått, att du inte hade vett att uppskatta din schysste och hjälpsamme bäste vän och partner, nu får du göra allt själv. Det är äkta kärlek det hahahahaha.]

Samma sak går igen gång på gång som ett sedelärande mantra:

”Låt honom göra det på sitt sätt annars kommer han inte att göra det alls.”

Eller skräckexempel som när par  går i familjeterapi och kvinnan i paret får lära sig hur hon ska ”KBT:a” sin man (”Beröm honom när han försöker! Tvätta, diska, städa, ta hand om barn”). Bara så vidrigt på alla sätt. Rakt igenom.

Det fungerar inte att behandla vuxna människor som hundar. Det fungerar inte att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att relationer mellan kvinnor och män är jämställda.

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Oavsett vad era män tycker om det.

Relationer
                                         
1 … 6 7 8 … 10
Om