15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

5 maj, 2017
5 comments

Om vi inte är jämställda så ska vi skämmas!! (Eller kasta ut fanskapet som Leif GW skulle sagt)

Jag får ibland frågor om hur en kan göra sin relation mer jämställd, hur en på bästa sätt kan synliggöra ansvar och hur en kan undvika att hamna i projektledarrollen. Hur få ”någon” att se det där som tycks vara osynligt, men som tydligen bara är osynligt för en part i förhållandet.

Jag vill en gång för alla säga att svaret ligger i könsfördelningen över er som ställer de frågorna.

Ni är till 100% kvinnor.

Era partners/ äkta män/ sambor skriver inte och frågar mig om hur de ska göra ER relation mer jämställd. Jag förstår att det kanske skaver, men det är ett faktum att män inte har särskilt stort intresse i jämställdhetsprojektet, framförallt inte när det handlar om konkret förändring i relationen, hemmet och föräldraskapet (många män har däremot tränat upp förmågan att prata OM jämställdhet på ett fint och korrekt sätt).

Jag tänker att steg ett, och något som är absolut oundvikligt, är att ni (du!) behöver acceptera att det pågår en konflikt mellan kvinnor och män, både på strukturell och individuell nivå. Du behöver förstå att kvinnor och män har vitt skilda intressen av att förändra ojämställda relationer till att bli mer jämställda. Det betyder i klartext att även din Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas gör motstånd när du påtalar orättvisor eller helt enkelt skiter i (”glömmer”) att du gör mer än honom. Det är klart som fan att de osynliga grejerna inte alls är särskilt osynliga om en ägnar en sekunds seriös tankeverksamhet åt dem, men det behöver han inte göra.

En klok människa sa typ detta: ”En heterorelation kan aldrig bli mer jämställd än mannen i förhållandet tillåter.” Det ligger så mycket i den meningen.

Jag kan också, nu när jag är på mitt bråkiga sanningssägarhumör, tillägga att det spelar ingen roll om en man är föräldraledig några månader, eller flera år. Det spelar ingen roll att ni båda är ute och yrkesarbetar eller att ni delar hyfsat rättvist på arbetsfördelningen i hemmet. Om ni inte kan prata om och faktiskt för er själva erkänna att många av de beteenden och mönster ni dagligen upprätthåller är grymt ojämställda så kommer ni att fortsätta vara grymt ojämställda. Vårt samhälles normer och diskurser har gjort det tydligt för att oss att kön aldrig ska vara problemet. Vi är ju redan jämställda (så gott som). Vi är alla vår egen lyckas smed. Vi ska leda oss själva och nå framgång. Vi ska bara tänka positivt så löser sig allt. Vi ska ta ett djupt andetag istället för att bråka.

Och. OM VI INTE ÄR JÄMSTÄLLDA SÅ SKA VI FAN SKÄMMAS!!!! (Va fan har du valt för karl? Kasta ut fanskapet! Svarade Leif GW en miljon gånger i en söndagsbilaga nära dig.)

Så det leder till att vi förklarar Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas ojämställda beteenden med typ personlighet (han är ju så virrig, glömsk, slarvig, gullig och JAG är ett kontrollfreak… fnissfniss).  Eller med lite mer avancerad terminologi (hos medelklassakademiker & psykologer) ”Ehh ja men har nog nedsatta exekutiva förmågor eller arbetsminne, kanske till och med en diagnos som gör det OMÖJLIGT för honom att ta hand om barn & hushåll (men egna företag kan de tydligen driva, de kan bli läkare, psykologer, jurister eller forskare, visst är det himla lustigt? …fnissfniss)

Och. Vilken tur att just denna _unika snöflinga_ till man blev ihop med ett pedant, kontrollfreak som aldrig för en sekund släpper ansvaret. Eller kanske en härlig liten kärleksfull projektledare som inte bara kan rodda ansvarsfulla jobb utan OCKSÅ barn, hem och hushåll.

Vilken slump. Det är ödet. Men ALDRIG ALDRIG ALDRIG….

…Så handlar det om (KÖN) de mönster och de beteenden som vi har lärt oss från dag ett?  Nej, nej, nej vårt förhållande är absolut inte ojämställt. För det skulle kanske betyda att Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas INTE ÄLSKAR DIG???? Att han är dum. elak, självisk?Att ni är dåliga och herregud det betyder ju i förlängningen att… DU ÄR DÅLIG.

SKAM.

Men vet ni vad kära kvinnor som skriver till mig. Det är inte enskilda individers skam och skuld att bära andra människors beteenden och val på sina axlar. Inte ens din älskade partners. Vi lever ojämställt i ett ojämställt samhälle. Om vi bara kan konstatera det faktumet istället för att värdera så har vi nått en ganska lång bit på vägen.

Jag vet inte om just din Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas är beredd att prata om er relation. Om rättvisa, jämställdhet eller bara om en schysst fördelning. Om han vägrar, tycker att det är ditt problem eller tycker att the mainproblem är att DU TJATAR inte att han vägrar att se eller faktiskt göra lika mycket. Ja jag är jätteledsen men det är inget som jag eller någon annan på den här planeten kan göra något åt.

Det du kan göra är att konstatera att du är tillsammans med någon som tycker att ojämställdhet är helt ok och att han inte tänker lägga ett finger i kors för att göra något åt saken. Du kan då antingen fortsätta att förhandla, bråka och sträva efter jämställdhet för att DU tycker att det är viktigt. Det är ett arbete som aldrig tar slut, jämställdhet är INTE ett mål som går att bocka av. Det kan vara rätt kul också, jag har svårt att föreställa mig ett liv där jag inte skulle ha fortsatt prata om , intressera mig för och vrida och vända på de där jävla stenarna gång på gång. Det blir ett sätt att leva och jag gillart. Ibland ropar jag nästan EUREKA för mig själv och hinner tänka ”fy fan vad vi är jämställda” och nästa dag står vi igen och jiddrar om hur jävla svårt det är för en MAN att ta initiativet till att styra upp hela det sluttande familjeprojektet enligt principen att säga: Nu är det kanske dags att styra upp va? (Hur kan det vara så svårt?).

Om du inte vill eller orkar, eller ens bryr dig så skit i det. Det kan väl finnas tusen andra skäl till att du vill fortsätta leva med den där människan och det är helt ok.

Eller… så gör du slut och kastar ut fanskapet 😉

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                             
5 april, 2017
16 comments

Doktor stenålder

 

Jag läste en debattartikel häromdagen som väckte en del tankar. Inte så mycket ilska utan mer uppriktig förvåning över att en till synes välutbildad person uttalar sig om frågor som han uppenbarligen har ganska dålig koll på (jag skulle skämmas, men det är väl en annan sak, jag är inte en manlig psykiater och har kanske tränats in i (eller föddes jag sån?) att tänka mig för och ha ordentligt på fötterna innan jag ens öppnar munnen).

Redan rubriken är en klassiker och ett evigt debattämne, ni vet:

”Låt pojkar få vara pojkar och flickor få vara flickor”

Den där raden väcker frågor som vad exakt betyder det att en ”pojke ska få vara pojke”? Att en ”flicka ska vara flicka”? När jag hör det där får jag idéer och tankar där jag ser pojkar i rader med blå, små uniformer och välsnaggat hår. De leker bara med bilar, traktorer och de tycker om att skrika, brottas och slåss. I den andra raden står flickorna, i rosa små klänningar, med prydliga flätor och gulliga små dockor i sina vagnar. De viskar och fnittrar och tittar blygt ner i golvet ner någon tilltalar dem.

Jag vet inte hur mycket ni umgås med barn eller hänger i miljöer där barn vistas, men den här fantasin om barn som prydligt etiketterade efter två väsensskilda och evigt separerade kön har den överhuvudtaget existerat någonstans utom just i en särartsbiologistisk dröm?

***

Den andra frågan är om artikelförfattaren bara pratar om det som definieras som biologiskt kön? (Fast det gör han uppenbarligen inte för han nämner också ”manliga beteenden och uttryck”).

Hur som helst så behöver vi förhålla oss till en nutida och hyfsat modern definition version av kön för att överhuvudtaget ha någon trovärdighet i frågan, alltså kan vi inte prata om om kön som någon Graysk version där ”män är från Mars och kvinnor från Venus”. Det är så förenklat och felaktigt att vi antagligen får bättre information om personlighet och kön genom att läsa ett tre raders horoskop i en kvällstidning.

En hyfsat modern och uppdaterad version av kön kan se ut ungefär såhär:

  • Biologiskt kön

Definieras utifrån inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormonnivåer. Biologiskt kön är inte bara två, utan bör ses som en skala där ingen är helt ’man’ eller helt ’kvinna’. All information om biologiskt kön går inte att få genom att se på en kropp, utan vilket biologiskt kön en har är en bedömning som läkare gör.

  • Juridiskt kön

Det kön som står registrerat i folkbokföringen, i pass eller legitimation. Juridiskt kön framgår i Sverige också av näst sista siffran i personnumret. Alla barn som föds i Sverige tilldelas ett av två juridiska kön, baserat på deras biologiska kön.

  • Könsidentitet

En persons självupplevda kön, det vill säga det kön man känner sig som (kvinna, ickebinär, man, transperson osv). Det biologiska och juridiska könet behöver inte säga någonting om en persons könsidentitet.

  • Könsuttryck

Hur en person uttrycker sitt kön genom attribut som socialt, kulturellt och historiskt förknippas med könstillhörighet. Det kan vara sådant som kläder, frisyrer, kroppsspråk, socialt beteende med mera.

***

Det är inte helt tydligt vad artikelförfattaren egentligen pratar om? Han hänvisar till naturvetenskap och intar ståndpunkten att naturen & biologin styr allt och för min del får folk tro på vad de vill.

Men! Då blir det ju jättekonstigt att i samma andetag påstå att barn på ett enkelt sätt kan indoktrineras*

* läras upp, instrueras, politiskt påverkas, hjärntvättas

Det är verkligen mycket motsägelsefullt? Att något  som är determinerat och absolut förutbestämt tydligen så _otroligt_ lätt ändå kan påverkas? Någon som förstår hur det går ihop?

Jag undrar vidare om artikelförfattaren läst sammanställningen som hans egna kollegor publicerade tidigare i våras? Där det som fastslås med säkerhet är att utvecklingen av könsidentitet inte är fullständigt känd. Det finns fortfarande för många frågetecken för att kunna uttala sig tvärsäkert. Däremot finns det förstås hypoteser kring varför könsdysfori, icke-binär könsidentitet och generellt könsatypiska beteenden ökar över hela världen just nu. Det kan ju absolut vara någon genetisk förändring som hela världen genomgått samtidigt, men väldigt, väldigt många lutar nog snarare åt att minskad stigmatisering, diskriminering och patologiserande gör att människor överhuvudtaget har möjlighet att få vara som de är och har ett utrymme att sätta ord på det.

***

Men egentligen är för mig den stora frågan vad han egentligen vill med sin debattartikel? Artikelförfattaren verkar väldigt arg/irriterad rädd för att social påverkan ska förändra det som han med envishet påstår inte går att påverka (nu får jag en fantasi om hur han vaknar på natten kallsvettig och ångestfylld efter mardrömmar om hur de där prydliga raderna med barn blandas ihop!!)

Jag tror personligen, och det är kanske taskigt, att David inte gillar ämnen som historia, samhällsvetenskap, genusvetenskap, postmoderna teorier. Jag är ju ingen psykoanalytiker men om jag vore det skulle jag kanske misstänka att han kanske är rädd för sådant som han inte riktigt vet något om? Det där okända och farliga som vi människor genom årtusenden lärt oss att akta oss för. Men som sagt jag är inte psykoanalytiker utan en helt vanlig psykolog som de senaste 15 åren jobbat dagligen med att förstå mänsklig psykologi, beteenden, språk och kön.

Jag är också otroligt nyfiken av mig och skulle gärna fråga David vart han tycker att gränsen ska gå?

Ska tjejer få spela hockey och fotboll? Får de vara intresserade av traktorer? Hjärntvättade jag mina döttrar när de så himla gärna ville brottas och jag lät dem göra det? Får tjejer bära byxor? Ha kort hår? Får pojkar vara ointresserada av sport? Är det ok för dem att lägga pärlplattor? Är det hjärntvätt att låta pojkar ha kläder med valfria färger? Är det religiös och galen genusindoktrinering att inte tycka att det är ok med utagerande och våldsamma beteenden hos barn oavsett kön? Hur ska vi få vanligt folk att sluta hålla på och hjärntvätta varandra och sina barn hela tiden? Ska vi ha mallar och strikta lagar för att se till att föräldrar inte råkar experimentera med sina barn? Ska vi med hjälp av föräldraauktoritet som artikelförfattaren åker runt i landet och föreläser om se till att hela den här förlorade generationen av barn och ungdomar återupprättar de prydliga raderna?

Eller kan det vara så enkelt att den här artikeln är skriven av doktor stenålder och att hur högt han än skriker så är hans omoderna och förlegade synsätt, på samma sätt som dinosaurierna, en utdöende art.

Feminism    Föräldraskap    Psykologi
                                
2 april, 2017
14 comments

Nya tag

 

Hallååå! *Tomt ekande till svar.

Nu blev det visst bara jag kvar här inne. Ni som känner mig vet att jag är lite svag både för melankoli och farväl, så trots att det såklart känns vemodigt att förlora sin bloggarkollega är jag ändå mest bara väldigt tacksam över den stund vi fick tillsammans. Så mycket klokhet & inspiration. Tack för den här tiden Irja!

Nu får jag kavla upp ärmarna och börja jobba lite hårdare igen. Jag fick inte särskilt mycket respons från er latmaskar kring vad ni vill läsa om, så då gör jag som vanligt och bestämmer själv 😉

Som vanligt är det jämställdhet i vardagen generellt som gäller på den här bloggen. Och eftersom det inte finns något ställe/ position/ miljö i det här samhället som är helt jämställd så saknas inte direkt inspiration till ämnen. Men jag har också mina hjärteämnen som jag i synnerhet kommer att fortsätta lyfta och det är ju 1. (O) jämställda heterorelationer. Lady Dahmer lyfte ämnet häromdagen och satte fingret på det som tyvärr är dagens sanning. Det är i princip omöjligt att leva jämställt i ett samhälle som från minsta byggsten är uppbyggt på ojämställdhet.

Dessutom är det så orättvist att om och när vi strävar efter jämställdhet så kommer det att bestraffas i ett samhälle där normen är ojämställdhet. Ni vet väl också vad det innebär? Att kvinnor får bära hundhuvudet och skammen. Alltid. Alltid. Dubbelbestraffning är kvinnors livslott.

När vi lyfter att våra förhållanden är ojämställda så bemöts vi antingen av härskartekniker och förlöjligande (bittra, gamla, humorlösa, rödstrumpa, kärring, kränkta… kärt barn har många namn) eller så görs vi ansvariga för att vi ”valt fel män att leva med”. När  och om vi vill försöka göra jämställdhet i relationer så kommer ansvaret och initiativet alltid att ligga på oss (aka kärlekskneget eller projektledarrollen) Ni vet såhär: ”Kanske vi ska prata om arbetsfördelningen i hemmet kära man? Dags att göra en ny lista över göromål i hemmet? Du har visst råkat ”glömma” att leva jämställt innebär att du städar och plockar dygnet runt också polarn? Hur mår du, vad tänker du och känner kring det här?”. And so it keeps going on (inte bara i hemmet utan också på våra arbetsplatser och krasst sett alla ställen där män och kvinnor interagerar. Tänker till exempel på synnerligen ojämställda Facebookgrupper.)

Jag vill också skriva mer om hjärteämne nummer 2. Föräldraskap som absolut är ojämställdhetens högborg, ni vet:

Män som tar ut föräldraledighet: ”Halleluja duktiga och underbara du!”

Kvinnor som tar ut föräldraledighet: ”? aka kompakt tystnad eftersom det är så jäkla självklart att ingen någonsin kommit på tanken att säga att en kvinna som tar ut 6 månaders föräldraledighet är en underbar människa och superhjälte.”

Män som inte tar ut en enda dag föräldraledighet: ”Han måste jobba.” Ingen höjer på ögonbrynen (60% av alla män tar inte ut en enda föräldraledighetsdag under barnets första år!)

Kvinnor som inte tar ut föräldraledighet: ”Ehh ok de existerar ju inte överhuvudtaget” och om någon enstaka kvinna ändå skulle göra det så måste skälen alltid vara typ sjukdom, allmän galenskap eller död?

Ni förstår det är så gigantisk skillnad på att vara en ”mamma” eller ”pappa” och ändå pratar vi om det som att föräldraskap i Sverige typ är jämställt? Den här diskrepansen mellan hur vi pratar och hur vi faktiskt gör är en stor del av problemet. Så det vill jag också skriva mer om, alltså 3. Makten i språket.

Det sista av mina favoritämnen och något som jag kommer att jobba med och fokusera på är såklart 4. Den ojämställda stressen. Att kvinnor runt åldrarna 35-45 år som lever i heteroförhållanden och dessutom har barn toppar statistiken över sjukskrivningar relaterat till psykisk ohälsa/ stress är verkligen värt att lyfta fram. Det är ett gigantiskt samhällsproblem och jag blir galen när jag tänker på att det inte görs i högre utsträckning. Vi VET att det handlar om ojämställdhet och ett samhällsklimat som driver folk in ohälsa. Det är dessutom så att när män försöker leva jämställt, delar bördorna under småbarnsåren eller jobbar i mer kvinnodominerade branscher så blir de också sjuka.

Det är faktiskt inte riktigt klokt.

Vi har byggt ett samhälle där de klassiskt manliga värdena styr och dominerar: Göra karriär, jobba, tänka på sig själv. Självförverkliga. Springa fortare. Prestera. Leverera.

Men vi glömde visst bort att det som är så sjukt viktigt för oss människor  är relationer, kärlek, glädje, solidaritet och OMTANKE om andra.

De här sakerna vill jag prata mer om- tillsammans med er <3

Feminism    Föräldraskap    Psykologi    Relationer
                                         
25 mars, 2017
11 comments

Ensam är inte stark min son

Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag läser nästan dagligen i olika medier om pappor som blir feminister när de får en dotter, och det är väl bra, men ändå så fruktansvärt skevt på något sätt. Varför blir de inte feminister när de får en son?

Det skrivs också text efter text om hur tufft det är att vara ung tjej och så småningom kvinna i det här samhället. (Ja det är det). Inte alltför sällan är dock kontentan av texterna som skrivs:

  1. Ta ingen skit kära dotter.
  2. Var stark, tuff och framåt.
  3. Sluta sminka dig och ha inte rosa kläder med volanger. Obs! Mycket viktigt.

Absolut. Det kan säkert vara tänkvärt, men hur många gånger har jag inte samtidigt tänkt:

”Varför skriver ni inte bara att era döttrar helst ska bli som män? För det är ju det ni egentligen vill?”

Och innan ni nu går i taket. Nej egenskaperna ovan är såklart inte knutna till ett specifikt kön, men ni kan fan inte låtsas om som att traditionellt maskulint kodade beteenden och egenskaper inte är HIMLA EFTERSTRÄVANSVÄRDA OCH UPPHÖJDA. De värderas högre, eller inte bara högre, utan i det här samhället finns det ingenting annat som verkar värderas överhuvudtaget.

Det är synd. Jag drömmer mardrömmar om när vi fulländat det där samhället.

Ett samhälle där ingen tar skit, alla armbågar sig fram och är starka, tuffa och framåt. Där det är helt ok att tatuera sig, ha kepsen bak och fram och raka sig i ansiktet men inte på benen. Där färger som blått och svart är helt ok för kidz av alla kön men rosa, volanger och puffärmar istället  är totalförbjudna.

Tänk så härligt det kommer att bli. Alla bara lägger ner engagemanget för allt annat utom sig själv. Kärlekskneget vad är det liksom? Här är varje person en ö som får klara sig bäst den kan. Survival of the fittest. Ensam är stark, eller hur? Ingen kommer att gnälla om ansvar eller någon störig projektledarroll i hemmet. Bara låt allt bli som det blir.

FAN VAD BRA VI KOMMER ATT HA DET NÄR ALLA, OAVSETT KÖN ÄR SKÖNA SNUBBAR!!!

***

Näe men vet ni vad. Jag tror inte att lösningen på problemet är att tjejer blir lite mer som killar. Jag tror inte lösningen på problemet ens går att hitta i vår galet tvåkönsnormativa värld. Men fram till dess att vi lyckats skapa en jämlik och rättvis värld så känner jag att vi alla behöver skriva fler texter till våra söner. För vet ni vad? Anledningen att det är tufft att växa upp i den här världen beror på män. Det är tufft för alla oavsett kön. Pojkar och män utsätts för extremt mycket våld i det här samhället. De får så jäkla mycket skit om de gör ni vet, töntiga grejer som att plugga i skolan. När ska vi egentligen få läsa Gustav Fridolins bok:

”Duktiga pojkars revansch?”.

Män och pojkar får lära sig att det är ok att objektifiera och köpa sina medmänniskor. De får lära sig att någon annan tar hand om deras känslomässiga behov. De får lära sig att de är värda kärlek, men inte hur de ska ge tillbaka och inte hur de ska hålla relationer vid liv på egen hand. Det är synd tycker jag. Visst de har större chanser till både formell och informell makt, men priset är högt. För högt.

***

Jag vill avsluta det här inlägget med ett kort meddelande till min son, en liten och underbar person som ännu är fylld med kärlek, glädje och nyfikenhet inför livet:

  1. Det är helt ok att bli ledsen när någon är dum mot dig. Det är ok att vara skör, svag och att bli kränkt om någon kränker dig. Det är ok att söka skydd och tröst hos andra när du behöver det.
  2. På samma sätt som du ibland kommer att känna dig svag, ledsen och liten så gör andra människor också det. När du ser att någon i din närhet behöver tröst, en trygg famn, ett plåster på såren så kan du ge tillbaka. Ta hand om dina vänner. Ring och fråga hur de mår om de inte hör av sig.
  3. Kom alltid ihåg att ensam inte är stark. Det är tillsammans med andra som vi växer. Att vinna makt genom att trampa ner människor längs vägen kommer alltid ha ett pris som är för högt att betala.
  4. Du har aldrig någon rätt att behandla människor som varor, som saker eller något som går att köpa för ditt höga nöjes skull.
  5. Glöm aldrig att kärlek är att ta gemensamt ansvar. I relationer, samhället och livet i stort.
  6. Och till sist, obs viktigt! Om någon säger att allt är bra som det är nu. Kom ihåg att ingen är fri förrän alla är fria. Låt det bli en påminnelse om att vi ännu har en lång bit kvar att gå.

All kärlek till dig, att både få och ge tillbaka <3 //Mamma

 

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                       
17 mars, 2017
2 comments

Fredag och fina män

Ja då var det fredag igen. Veckorna rusar förbi och i eftermiddag åker jag ner till Stockholm igen. Jag ska berätta mer om helgens äventyr under nästa vecka hade jag tänkt. (Fast med mig vet en inte, jag är själva definitionen av ”lovar runt och håller tunt” när det gäller bloggandet just nu ;)).

Jag hade planerat ett inlägg om ”Fina män TM” som säger att de ALDRIG har gjort något förtryckande eller mindre bra mot kvinnor och som därför inte vill klumpas ihop med andra män. I nästa andetag låter de fina männens retorik såhär:

  1. När män blir ledsna, sårade börjar de rösta på SD. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnor/ feministers fel att MÄN röstar på SD.)
  2. Kvinnor tar hand om hem och barn. Ger omsorg, uppfostrar och finns där. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnors/ mammors fel att MÄN är som de är och gör som de gör.)
  3. Det finns människor som kämpar för att lösa problem och de som bara skapar problem. (Fina mannens slutsats: Feminister skapar problem och ”Fina män TM” löser alla problem.)

Haha ja vart ska en börja liksom? Jag känner så väl igen retoriken.

Kvinnor är ansvariga för sin egen underordning.

Att män våldtar, sextrakasserar, använder våld som strategi, objektifierar, använder människor som handelsvaror, skrämmer och dödar sina partners. (Bara för att ta ett litet axplock).

Det är inte bara det helvete kvinnor lever i utan också.. tja typ mitt fel? Att engagera sig för en jämställd värld och att vara mamma till sina barn, det är brottet jag (och så många andra kvinnor) dagligen begår. Och när ”Fina mannen TM” som ALDRIG någonsin sagt eller gjort något dumt får bestämma så är straffet för detta i rimlig proportion, ett kränkt mans-ego för en våldtäkt liksom.

Annars då kära läsare? Hur är er fredag? Och vilka sanningar om världen har ni fått berättade för er senaste tiden?

 

Feminism    Män och maskulinitet
              
17 februari, 2017
16 comments

Alla män

Alla män förtrycker.

Den där meningen väcker så mycket ilska och inte alltför sällan vågor av hat och hot med grovt patriarkala inslag. (Ni vet redan hur det låter, eller hur? Om inte, gå in i valfritt kommentarsfält där män raljerar, äcklas och hånar kvinnor som försöker förklara varför jämställdhet & jämlikhet är en rätt schysst grej i ett demokratiskt samhälle.)

Meningen ovan väcker andra känslor också, som skam och förvirring. ”Men jag har väl aldrig förtryckt någon?” ”Jag gör ju mitt bästa och jag har hört att jag är en schysst snubbe.”

Båda de här reaktionerna skulle jag säga beror på begreppsförvirring och brist på kunskap om hur makt reproduceras. Människor generellt har inte koll på sådant och det tycker jag är synd. Det blir så svårt att förstå sig själv och sin omvärld när en går omkring och ser på begreppet makt som att det handlar om en kung eller diktator som under mer eller mindre allvarliga hot ser till att alla lyder minsta vink: ”Gå och hämta min mantel nu.. annars! (halshuggning).”

Makt kan dels handla om väldigt konkreta och mätbara faktorer som ekonomisk, materiell och politisk makt. Vilka som äger och förvaltar kapitalet i samhället eller vilka som styr landet. Vilka som sitter i reella  maktpositioner. Här har vi väldigt konkreta siffror på hur långt ifrån jämställdhet vi tyvärr ännu befinner oss. I vårt land är det män, män, män som sitter på kapital och konkreta maktpositioner. Det är vanligare att en VD i ett börsnoterat företag heter Johan än att en VD är kvinna. Politiskt har vi kämpat för att få till en jämn fördelning, men vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister och samtliga partier har ett specifikt kvinnoförbund men inget motsvarande mansförbund. Tänk er så härligt och normbrytande det skulle vara att höra ”S-männen” föra fram krav på individualiserad FP och ökade anslag för att bryta kopplingen män och våld. (När kommer det att hända? Kanske aldrig?)

Men även om den typen av makt är viktig så vill jag idag prata mer om makten som finns i relationer mellan människor. I språket, vårt sätt att tala, tänka och göra. I vardagspraktiken. I normer. Det är först när vi pratar om och förstår makt på det sättet som den här meningen kan anses självklar istället för provocerande:

Alla män förtrycker.

Normer upprätthåller maktförhållanden och erbjuder utrymme, synlighet och trygghet för de som följer normen. Det män gör anses vara det normala, riktiga och det förstår ju alla med lite sunt förnuft. Det är därför det aldrig har behövts något mansförbund, män pratar om allmänmänskliga frågor och i kvinnoförbunden pratas ”minoritetsfrågor” (Så kallade kvinnofrågor har historiskt sett och även idag setts som just minoritetsfrågor trots att kvinnor då är ungefär 50% av befolkningen. Det är sjukt eller hur?)

Att tillhöra en normgrupp innebär alltid privilegier och med dem kommer ansvar. Ni vet ett privilegium är att aldrig behöva fundera på och definiera sig utifrån sitt kön. Jag är ganska säker på att det är en del av det som väcker ilska hos män när vi pratar om män som grupp. De är så oerhört ovana att behöva definieras och beskrivas utifrån sin könstillhörighet, de är ju MÄNNISKOR.

Men till sist är det också lite extra svårt att förstå det här med ALLA män. Det blir ju så oerhört hotande och väcker frågor som:

”Är jag ond? Är jag dålig? Bär jag på en kollektiv skuld för något som jag aldrig gjort?”

Om en ser på makt och förtryck på det här sättet. Som att det skulle handla om att vara ond, dålig eller behöva bära på en kollektiv skuld då förstår jag att en reagerar med ilska. Men problemet är ju att det inte alls är det som är poängen. Vad är då poängen? Jo poängen är att om du vandrar genom världen i tron om att du är rakt igenom härlig och god så kommer du troligtvis att reproducera mer förtryck än någon som reflekterat över sina egna beteenden, sätt att prata, sätt att se på världen.

Människor som slänger ur sig sköna saker som:

”Jag ser inte kön jag ser bara individer!” kommer absolut att göra mer förtryck än den som ser att kön ALLTID har betydelse i ett ojämställt samhälle. När du som man går tillbaka till ditt heltidsjobb 10 dagar efter att ditt barn fötts, funderar du då på om samma sak skulle vara möjlig att göra för en kvinnlig partner? När du som man säger att du aldrig märkt någon sexism, tafs eller våldtäkter har du då reflekterat över att något som du gör får kvinnor i din närhet att inte våga/vilja dela med sig till dig? Har du som man överhuvudtaget några vänner som är kvinnor? Tycker du att det är möjligt för människor av olika kön att vara nära vänner? Om svaret är nej, vad får dig att tänka så?

Tycker du att det är jobbigt med kvinnor som tjatar om jämställdhet i tid och otid? Tycker du att det känns överdrivet? Tänker du att kvinnor saknar humor? Ägnar du mer tid åt att störa dig på människor som kämpar för jämställdhet än faktum som att kvinnor över hela världen och även i Sverige, dödas, misshandlas och våldtas av män. Män. Män. Män.

När du tänker att er fördelning av hushållsarbete säkert är ok annars borde hon väl säga till, har du då förstått att det är ditt ansvar att fråga om det verkligen känns så för henne också? När du sitter kvar på jobbet en kvart extra och tänker att det är väl inget att tjata om. Har du då upplevt frustrationen i att hantera ett trött, hungrigt, grinigt barn dygnet runt i flera, flera månader eller år? Har du känt den där känslan av att du går sönder om inte den andre föräldern håller det den lovat?

Har du som jämställd man, gjort en lista över allt arbete som behöver genomföras i ett hem. Satt dig ner med din partner och frågat: ”Hur ska vi fördela det här på bästa möjliga sätt? Har jag glömt något? Finns det saker som du upplever att du gör och som jag inte ens märker?”

Om du inte svarar ja på den här frågan, så kanske du förstår vad poängen är. Du upprätthåller också förtryck. Inte för att du är ond eller vill göra din partner illa. Men för att du är en man och därmed har ett större utrymme att ”glömma bort” ”göra det senare” eller inte alls tänka på de här sakerna. Du har inte aktivt tränats in i en roll där du känner dig ansvarig eller intresserad av att ägna tid/ tankekraft/ energi åt att försöka förändra dynamiken i din familj/ relation.

Det är ditt privilegium.

Du är en del av en struktur som håller kvinnor på plats. Du är en av alla män.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
12 februari, 2017
2 comments

Rättfärdiga riddare med patriarkatets rustning

Illustration: Joxon Design

Sitter och funderar över männen som höjs till skyarna för att de säger saker som att:

”Vi har ett samhälle som går åt fel håll, där tjejer inte kan gå på festival utan att bli våldtagna, blir tafsade på och utsatta för hot och hat i sociala medier” (inte rakt av citat, men ja inspirationen kommer Joakim Lamottes FB-sida).

Det tar emot att skriva mer om det här (ni som läste min förra blogg, kanske minns när Lamotte och några andra män bestämde sig för att FOFF var deras personliga lekplats/ marknadsföringssida). Men jag måste igen lyfta hur fruktansvärt skevt det blir när män vill ”hjälpa kvinnor” och då totalt har missat hela begreppet maktanalys och hur det hör ihop med medvetenhet om sin egen privilegierade position och att självrannsakan alltid bör vara punkt 1a.

Lamotte drömmer antagligen vackra drömmar om sig själv varje natt. Hur han sitter på en stor vit häst med en skinande rustning och räddar vackra unga prinsessor till höger och vänster. Han är i sin fulla rätt att avgöra vad som är rätt och fel.

Han är god, det kan ingen ifrågasätta.

Det må väl vara hänt. Det finns ju folk som inte är intresserade av hur andra uppfattar deras så kallade hjälp.

Men det som verkligen är bekymmersamt är att män som Lamotte hittar på en verklighet utifrån sitt eget perspektiv. Vi som vuxit upp i ett samhälle där tafs, kränkningar, våldtäkter alltid förekommit och där generationer av kvinnor fört en fantastisk och framgångsrik kamp för ett mer jämställt samhälle. (Rösträtt, barnomsorg, aborträtt, att inte ägas av sin man, att inte få våldtas inom äktenskapet, att män inte har rätten att köpa oss.) Där vi bär på historier från GENERATIONER av förtryck. Där så många av oss fick höra att tafs och kränkningar var för att ”killarna vara kära i oss” under 70- 80- 90 och 00-talet. Där skammen över våldtäkter varit vår att bära. För att vi gjort något fel, klätt oss fel, pratat fel, befunnit oss på fel plats med fel män. Vi har viskat, pratat och skrikit i förtvivlan över det här i många, många, många år.

För oss blir det så uppenbart att män som Lamotte hittar på och anger sina egna skäl till att få fortsätta leka riddare, när vi i så många år sagt att den rättfärdiga riddaren OCKSÅ alltid varit vår förtryckare och förövare.

Manshistorien är inte kvinnohistorien.

Vi behöver inte fler män som sitter på höga hästar. Vi behöver (män)niskor som går vid vår sida. Utan rustning, men med empati och medkänsla. Vi behöver män som lyssnar & frågar, inte män som blockar och raderar våra kommentarer när vi undrar hur den våldsamma patriarkala och ofta grovt rasistiska riddarkampen egentligen hjälper oss?

Jag vet att de här männen finns och jag önskar att fler lyfte upp deras solidariska arbete: Män för jämställdhet och Fatta man som några exempel på organisationer som kämpar och jobbar sida vid sida med kvinnor.

EN man kan aldrig ha gjort mer än hundratals år av kvinnokamp. Den som påstår det är både historielös och gravt självcentrerad. Vi får aldrig glömma att det är tillsammans med andra som vi gör skillnad. Vi måste komma ihåg att ensam aldrig är stark.

Feminism    Män och maskulinitet
                          
1 februari, 2017
1 comment

Vardagssexismen och ICA-ranten

Expressen ringde upp och frågade varför jag tycker att korten som såldes på ICA är problematiska.

Fick också spela in en kort mobilsekvens där några hårt redigerade sekunder valdes ut och visas i Expressens inslag (läs här) men naturligtvis måste ni bloggläsare få se klippet i sin helhet. 🙂

 

Jag känner mig SÅ NÖJD med att jag lever upp till mitt nyårslöfte riktigt bra hittills, eller hur?

Feminism
                 
19 januari, 2017
0 comment

Att våga ge kritik

Idag har jag jag och min eminenta*  bloggarkollega Irja träffats irl så himla härligt!

Förra veckan fick jag skäll av Irja när jag helt onyanserat och ocensurerat tryckte upp sexism och rasism i ansiktet på er läsare (och dessutom då också är med sprider skiten vidare). Det var bra, jag fick skämmas lite och sen fixade vi till det hela på ett sätt som kändes ok för oss båda.  Fatta vilken förmån att hänga med människor som vågar säga när de tycker att en gör något dumt.

Jag såg för övrigt något som jag tyckte var dumt. Mitt eget fackförbund (alltså psykologförbundet) anordnade förra året ett seminarium under Almedalsveckan med namnet:

Jämställd hälsa? Om kvinnors psykiska ohälsa – varför ökar den och vad ska vi göra?

Jag hade tidigare inte sett det och blev såklart glad över att mitt förbund lyfter en sådan viktig fråga. Men (alltid detta men) när jag gick in och läste lite mer om seminariet och deltagarna blev jag inte längre så himla imponerad:

Alltså ironin.

Ett litet tips till Psykologförbundet, en del av kvinnors ohälsa är mest troligt kopplat till ojämställdhet. Ni vet sådant som att osynliggöras och inte finnas representerade.

Så svårt hade det väl inte varit att anstränga sig lite, lite mer och anlita tex Anna Bennich Karlstedt som leg. psykolog/moderator och säg Agneta Sandström som expert på fra kvinnor och utmattning? Inget ont om vare sig Johan Waara, Anders Wahlberg eller Magnus Sverke men allvarligt, det här känns inte ok. Jag tror att vi kan bättre.

Synonymer till * framstående, utomordentlig, utmärkt, lysande, förstklassig, förträfflig, mycket skicklig, remarkabel, alldeles särskild

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                             
14 januari, 2017
7 comments

Manipulation, skuld och martyrskap

”Jo vi skulle behöva prata om det här, igår glömde du att fixa [tvätten, gympapåsen, städa bort i köket etc]”

”Men fan jag är ju helt värdelös och du missar ju aldrig en chans att sätta dit mig.” ”Alltså jag märker verkligen att du hatar mig.” ”Där fick du till det! Bra påminnelse om hur dålig jag är.” ”Jag är sämst, jag vet.”

Någon av er som känner igen den här dynamiken i ett samtal? Då kan det vara bra att veta att det här sättet att bemöta konstruktiv kritik och feedback är ännu en s.k härskarteknik. Oftast pratar vi om sociala regler och bemötande i arbetsmiljö och yrkessituationer men jag upplever att just ”Martyrskap” som härskarteknik är ännu vanligare i nära relationer.

Alltså i hemmet och vardagslivet.

Vad är det då som är så problematiskt med att bemöta kritik och sakfrågan på det här sättet?

Ja först och främst så är det, kanske inte medvetet, men likväl ett sätt att socialt manipulera den andre parten. När du försöker prata om något och bemöts av ”martyren” är det oerhört svårt att INTE drabbas av skuldkänslor och försöka släta över:

”Men det var absolut inte så jag menade, du är inte alls dålig, jag ville ju bara…”

Det tar helt enkelt bort fokus från sakfrågan. Skuldkänslorna och obehaget kommer också att göra att du drar dig in i det längsta att prata om sådant som är SUPERVIKTIGT och en förutsättning om du till exempel strävar efter jämställdhet och rättvis fördelning i vardagslivet/ hemmet. Det finns väl ingen som vill vara taskig/ kränka och såra sin partner gång på gång?

Just därför är det extra viktigt att komma ihåg att det ÄR en välkänd härskarteknik och att det är ett effektivt sätt för personen som använder det att tysta motparten och inte behöva prata om sakfrågan eller fundera över sitt beteende. Det ÄR motsatsen till att ta ansvar och har absolut INGENTING att göra med om någon är värdelös eller inte. Det är tvärtom livsnödvändigt att kommunicera om sådant som fungerar/ inte fungerar särskilt bra/ inte fungerar alls OM VI SKA LEVA TILLSAMMANS. Under samma tak och kanske med gemensamma barn, gemensamt ansvar för tvätt, städning, hushåll, projektlederi och så vidare.

Så till sist, hur bemöta martyren?

  1. Släta inte över, utan upprepa istället kritiken/ sakfrågan.
  2. När du känner skuldkänslor/ medlidande försök komma ihåg att det är just det härskartekniken bygger på. Det är inte taskigt/ elakt/ ondskefullt att ge saklig och konstruktiv kritik.

Lycka till hörni <3

Feminism    Psykologi    Relationer
                                      
1 … 4 5 6 … 10
Om