15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

11 november, 2017
2 comments

Aldrig mera tyst

En sak som jag själv verkligen uppskattat med den här bloggen är att den inte har dragit till sig så mycket antifeminister, papparättshaverister & kvinnohatare. Senaste dagarna har jag tyvärr märkt en ökning av sådan kommentarer (ni ser de aldrig här på bloggen- men jag behöver ju läsa & moderera). Svårt att veta vad det beror på, antagligen har jag på något sätt blivit inlänkad i något flöde där de här människorna håller till. Jag vill bara säga att jag är helt ointresserad av att få bloggen förstörd av de här människorna, så jag har extremt lågt i tak för män som inte uppför sig väl i mina kanaler. Jag blockar & raderar på en gång. Jag gör jättestor skillnad på om någon av er andra framför kritik. Bara så att ni vet. I resten av samhället får män tysta, skrämma, hota & hata.

Men Jämställd vardag är ett annat universum.

Här vill jag kunna prata med er om andra saker. Jag kommer att fortsätta skriva om de här sakerna. Även om det inte alltid är roligt att höra. Även om det inte alltid är lätt att lyfta.

Så många personliga, till och med privata delar ur våra liv som också är så mycket politik.

Såklart, det privata har alltid varit politiskt.

Så många män som har nått framgång på bekostnad av andra. De kvinnor som skött deras barn. Tagit hand om deras hem och vårdat kärleken.

Det som kvinnor har gjort finns inte att läsa i vår historia. Det finns knappt dokumenterat alls.

Och ändå bygger allt på det.

Om männen varit tvungna att mata, vårda och få sina barn att överleva hade historian sett annorlunda ut.

Om män hade sett alla kvinnor som likvärdiga och fullvärdiga individer hade inte samhället byggts upp på kvinnor som objekt. Ingen hade tyckt att det var problematiskt med kvinnor och deras kroppar. Vi hade precis som männen ansetts kunna tänka och agera som subjekt. Vi hade precis som män fått vara människor istället för prylar som köps och säljs till högstbjudande.

Det hade inte funnits någon anledning att så intensivt kämpa för könens isärhållande och olikhet.

Det hade inte varit hotfullt med feminina uttryck. De hade inte ens behövt kategoriseras som feminina utan hade varit olika former av uttryck helt enkelt.

I ett samhälle där kvinnors röster hade hörts och någon med makten att förändra hade brytt sig om att lyssna, så hade det sett annorlunda ut.

Det hade inte kommit som en överraskning att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor alltid existerat och fortfarande existerar. Överallt och hela tiden. I skolor, på arbetsplatser, på gator&torg. I hemmet, i familjen. Där vi skulle känna oss som mest trygga.

För varje kvinna som blir dödad av en man som sa att han älskade henne. [I snitt en kvinna var tredje vecka.]

För varje våldtäktsdom där en man ”inte förstod” och därför inte blev dömd.

Det är för alla de här sakerna som jag inte har tänkt vara tyst.

Aldrig mer.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
9 november, 2017
2 comments

Hoppet. Trots allt.

Önskar ibland att världen var ett regnbågsfärgat My litte pony paradis.

Ni vet. [Där alla är vänner. Håller varandra i händerna. Plockar blommor i solskenet.]

Ett ställe där glädje, nyfikenhet, kreativitet och vänskap är de självklara ledorden.

Där inte varje dag handlar om överlevnad och kamp

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen? Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

Lite nu och då så dyker det upp en man här på bloggen som blir ledsen när jag skriver om dumma saker som män gör. Han blir ledsen & arg på mig. För att jag skriver. Om ett samhällsproblem. Han skriver INTE att han är ledsen över allt män gör mot kvinnor.

Det är faktiskt nästan aldrig någon man som skriver:

”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2017 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs  så många sammanhang.”

Det är väldigt länge sedan jag skrev om mina värsta ämnen. #Metoo har blivit ett frö till något nytt. En revolution som jag väntat på. Men jag orkar inte skriva om det ämnet just nu. Det är en viktig del av mitt engagemang och mitt liv. Men inte i bloggen just nu. Inte i skrift just nu.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet vart jag står i de här frågorna. Hur jag ser objektifiering & sexualisering av kvinnor som elefanten i rummet och en av vår tids största samhällsproblem. Jag ser hur alla ännu en gång förfäras. [Över enskilda mäns beteenden. Suck.] Och jag slits mellan tankar om att nu kanske något ändå kan förändras till att förundras över naiviteten och blåögdheten som dominerar människors medvetande om hur djupt strukturerna påverkar oss alla.

Objektifiering. Kvinnor som inte är människor utan alltid först och främst kroppar.

Män som prylar som konsumeras lite hur som helst är inte en del av vår vardag.

För män ses vanligtvis som människor. Det är dit vi kvinnor också gärna vill komma.

För mycket begärt enligt vissa. För svårt att greppa för andra.

Eller det här med vad heteronormativa förhållanden gör med oss som lever i dem. Hur det jag skrev om igår är så tydligt och samtidigt så osynligt. Det institutionaliserade & internaliserade förtrycket.

Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det.

För dig och den du lever med.

Och eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs. Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar. Vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek.

[Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.]

Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.

Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem. Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på ”män från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.

Ännu några år senare, mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna. Och så. Makten. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor.

Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.

Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Hoppet. Trots allt.

Det finns något som är större. Än mig och än dig.

Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
2 oktober, 2017
6 comments

Sin egen lyckas smed

Illustration: Johan Lindström/Joxondesign

Något som provocerar mig är okunskap som låter såhär:

”Varför tar inte kvinnor för sig mera? Kvinnor måste stå upp för sig själva och visa att de är värda lika mycket som män.Om de bara tar för sig, jobbar hårt och har rätt vilja & ambitioner så kommer det snart att finnas lika många kvinnor som män i chefspositioner. Inställning och vilja är A & O. Kvinnor måste dessutom sluta stå i vägen för varandras framgång. Inte hålla på och vara avundsjuka och missunnsamma utan peppa & backa upp varandra. Då skulle det hända grejer.  Ni vet ordspråket:  Det finns en särskild plats…”

Nu ska jag berätta varför jag måste kräkas lite varje gång  jag hör de här flosklerna:

  1. Kvinnor har högre utbildningsnivå och högre betyg än män. Det hjälper inte ett skit. Vill ni vet varför? Jo för schnubbar rekryterar hellre trevliga schnubbar än överambitiösa, kunniga kvinnor (de e ju skitjobbiga och gillar inte rätt grejer, vet ni). Kunskapstips 1: Googla homosocial rekrytering.
  2. Riskfaktorer för kvinnor som försöker göra karriär är inte att de såsar runt och chillar utan snarare att de jobbar extremt hårt, tenderar att överarbeta, utför andras arbete, inte upplever sig ha utrymme att säga nej. Undervärderar sig själva och sin prestation även när de är 10 gånger bättre än motsvarande män. Kunskapstips 2: Googla utmattningsstatistiken för kvinnor vs. män i höga positioner.
  3. Dessutom handlar det ofta om att vara relativt ensam kvinna bland många, många män. Det är ju fortfarande så tragiskt att vi kan ta ett vanligt mansnamn (tex Johan eller Göran) och konstatera att det finns fler män med det namnet än vad det finns kvinnor på VD-poster. Kunskapstips 3: Kolla AllBrights årliga rapport om hur det står till med jämställdheten i börsbolagens ledningsgrupper.
  4. Kvinnor drabbas hårt av bristande jämställdhet i hemmet. Både genom att de fortfarande gör största delen av hushållsarbetet (inklusive allt). Tar hand om barn och föräldraledighet i MYCKET högre uträckning. Alla kvinnor drabbas dessutom av normativa föreställningar om de är ”osäkra kort” för att det antas att de tänkt skaffa en hög ungar även om de INTE ALLS har tänkt göra det. Män antas ha egna pigor (aka fruar, sambos, flickvänner) som sköter det där barnatjafset. Så de drabbas inte även om de sedan i praktiken tänkt ha fem kidz och vara föräldraledig minst ett år med varje. Kunskapstips 4: SCB:s fina rapport: ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2016.

Inte nog med att vi måste kämpa dubbelt så hårt, göra saker hundra gånger bättre än random man och vara gulliga och snälla samtidigt som vi gör det. Vi får dessutom betalt i sämre lön, sämre utvecklingsmöjligheter, utmattningssyndrom och dubbelskammande för att vi då per automatik är dåliga morsor.

Enough is enough.

Nästa person som kommer dragande med inkompetent och okunnigt dravel om att vara ”sin egen lyckas smed” behöver få sin världsbild korrekt uppdaterad.

Kan ni lova att hjälpa mig med det?

Feminism    Företagande och yrkesliv
                 
29 september, 2017
2 comments

Den dagliga kampen giv oss idag (och förlåt oss våra skulder)

Jag blir gång på gång förvånad över hur svårt det verkar vara för människor att se/ förstå och göra analyser utanför sin egen individuella bubbla. Hur kunskap tycks som bortblåst så fort det går utanför ens eget tyckande.

För mig innebär kunskapen kring strukturer, makt och till exempel kön att det går att se på och analysera ALLA delar,  områden, miljöer, ämnen, sammanhang, beteenden utifrån det perspektivet. Det handlar inte om huruvida jag personligen brinner för området.

Det är helt galet hur någon slags egoistisk, kapitalistisk, ultraindividuell agenda styr dagens debatter.

Jag ska förklara hur jag menar:

1.  Strukturell analys av sport (ojämställd fördelning av resurser, mindre pengar, mindre utrymme i media, mer sexualisering & objektifiering osv).

Person 1: ”Fast jag hatar sport, så låt grabbarna hålla på med sin hockey, kampsport, motorsport. (Kvinnor som spelar hockey nakna hahahahaha vem bryr sig?”)

2. Strukturell analys av jakt & fiske (domineras av män, könsstereotypa normer och jargong som exkluderar).

Person 2: ”Fast jag är vegan och hatar jakt, så låt de där djurmördarna göra vad de vill. (Kvinnor som dricker mjölk förtjänar att våldtas!)”

3. Strukturell analys av ledningsgrupper, VD:poster, företagande (ojämställd resursfördelning, glastak, homosocial rekrytering, bastuklubbsnormer).

Person 3: ”Men vem bryr sig om de där kapitalistiska svinen, de är ju redan asrika & mäktiga. (Kvinnor som har dyra handväskor förtjänar sjukt mycket hån!) Varför ska vi överhuvudtaget ägna en tanke åt det?”

4. Strukturell analys av barnkläder (könsstereotyp uppdelning, nedvärdering av feminina uttryck, klassmarkörer)

Person 4: ”Så sjukt löjligt att lägga fokus på de där frågorna, visst finns det viktigare frågor att ägna sig åt? (Typiskt löjliga mammor att bry sig om sånt!) Så less på att debatten alltid ska hamna där.”

5. Strukturell analys av mäns våld mot kvinnor (samhällsproblem, våld som maskulint beteende, våldspyramiden, objektifiering)

Person 5: ”Men alltså män utsätts för mer våld, dessutom är det mycket värre i andra länder/ kulturer. (Btw om du som KVINNA inte har en rasistisk analys så förtjänar du att… ja just det våldtas!) Varför funderar ni inte på det istället?

Jag skulle kunna fortsätta. I all evighet. För varje ämne och område där det går att göra en strukturell analys så bör det göras.

DU kanske inte gillar eller överhuvudtaget bryr dig om just det området. Det betyder INTE att det är mer eller mindre viktigt. Bara att du personligen tycker att det är mer eller mindre viktigt/ intressant /alarmerande/ engagerande. Men snälla rara ni som ändå har försökt gör någon slags strukturell analys av världen. Sluta navelskåda så förbannat och stötta de människor som orkar vara in och förändra i de områden där du inte vill eller orkar vara.

Det finns inga miljöer/ sammanhang som är jämställda. Allt du gör kommer att tolkas, förstås och hanteras olika på grund av kön på de inblandade parterna. Att vara kvinna i dagens samhälle är att utsättas för hot, våld, skammande, förlöjligande, osynliggörande så fort du överhuvudtaget existerar.

Det går inte att vinna. Det går inte heller att lägga på enskilda kvinnor att frälsa hela världen. Men det går att fundera ett varv till över varför det är viktigt att föra dagliga kamper inom alla områden. Samtidigt.

I det stora och i det lilla.

I ditt hem. På din arbetsplats. I din lokala förening. I din kommun. På din skola. Med dina vänner. I det offentliga rummet. I det privata rummet. I en butik nära dig. På dina barns förskola. På universitet. Industrin. Hemtjänsten. Facebookgruppen. Lunchrummet. Styrelserummet. Omklädningsrummet.

Och vi andra ska stötta er som orkar. Det är fan i mig det minsta krav vi kan ställa på varandra.

Feminism
              
25 september, 2017
2 comments

Ojämställda strukturer & dåliga råd

Mammor prioriterar bort sin träning till förmån för obetalt arbete i hemmet. Det kan naturligtvis vara helt ok. Till exempel om en svarar som de 15 procenten längst ner på listan ”saknar intresse för träning”.

Motsvarande siffra för männen/ papporna i den här undersökningen som Friskis & Svettis genomförde i våras visar att bara hälften av dem prioriterar bort sin träning till förmån för hushållsarbete. Däremot så prioriterar ungefär en tredjedel av papporna bort sin träning till förmån för ANDRA intressen. På motsvarande plats skattar kvinnor att de saknar ork.

Så himla intressant. Så jävla sorgligt. Så mycket ett strukturellt problem.

Jag läste för övrigt en artikel häromdagen. Den var fylld med otroligt kassa råd om att leva i heterorelationer:

”Jag tycker inte om att kombinera orden parförhållande och arbete. Det låter lite osexigt, tråkigt och stressigt. När man har kommit till den punkten att man borde ha jobbat mer på sitt parförhållande har man antagligen jobbat ihjäl sig med något annat. Så jag tycker inte man ska ”jobba” på sitt förhållande.”

(Familjeterapeut Maria Sundblom Lindberg hela artikeln kan ni läsa här. )

Ni vet att jag tjatar ihjäl mig om det här, men det har betydelse HUR vi pratar om saker. Jag tänker att exakt de ord som används i den här artikeln är varför det känns så jäkla motigt att sträva efter en jämställd relation. Liksom, hur kul på en skala att vara i en relation som är:

  1. OSEXIG
  2. TRÅKIG
  3. STRESSIG

Familjeterapeuten tycker att det är viktigare att _massera varandras fötter i 10 minuter_ än att tjata om att det inte finns några rena kläder till barnen. Hon säger också att det är viktigt att bestämma vem som gör vad och att sätta regler som ska följas. Men sedan följer hon upp med brasklappen om att det är den sköna avslappnade personen i förhållandet som har rätt och den andre parten får bita ihop och finslipa själv (det vill säga, vara nöjd med att den andre parten ”hjälper till”).

Jag tycker för övrigt att det är grymt sexigt och ROLIGT med heterorelationer där en person blir sjuk av utmattning, gnisslar sönder sina tänder av återhållen passiv aggressivitet ( romantiskt som sjutton ;)) och prioriterar bort återhämtning, glädje och engagemang till förmån för att tvätta kläder (under sommaren når tvättsiffran den magiska fördelningen 78% kvinnor och 11% män enligt en ny undersökning från TCO) packa väskor, laga mat & projektleda.

Men bättre det än att nämna ordet ARBETE i samma mening som PARFÖRHÅLLANDE.

Män upplever dessutom sina förhållanden som hyfsat jämställda till skillnad från kvinnor i samma förhållanden.

Hahahahaha chockerande och märkligt eller hur?

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
19 augusti, 2017
15 comments

Koll på detaljerna (Varför? Är det ens bra?)

Jag tänker väldigt mycket på hur vår familj ska få ihop vardagen. Som idag. Det är lördag. Jag vaknar och vet att jag hade tänkt åka i väg och skriva några timmar. Direkt kommer följdfrågor upp i mitt huvud. Hur ska vi göra med middag? Vad ska vi äta? När ska vi handla? Hur blir logistiken runt det här på bästa sätt för alla involverade. Sedan börjar jag metatänka på sådana här trevliga grejer som [om min manlige partner tänker så här mycket på de här grejerna].

Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte det.

För även om vi har pratat om fördelning av ansvar, jämställdhet och vardagsrutiner , säg 10.000 gånger, så är det 9 gånger av 10 jag som tar upp frågan mer explicit (alltså uttalar den högt och inte bara tänker den inne i huvudet).

Antingen så säger jag att jag tänkt ut vad vi kan äta och så säger jag att jag skriver en lista och handlar, och ungefär när och hur jag gör det. Eller så frågar jag:

”Har du funderat på hur vi ska göra med maten?”

Idag gjorde jag inte det. Utan sa istället bara nu åker jag iväg och skriver. Inga följdfrågor. As usual.

[Hej då.]

Det är ju inte så att saker och ting inte löser sig på något sätt. Personen som jag lever med är oerhört medveten om att vi delar på ansvar och uppgifter. Men ändå så är det som att det enda sättet jag har som fungerar och gör att jag inte hamnar i ”lösa problem/planera/pratarollen” (aka relationsknegaren/ projektledaren) är att bara sticka i väg. För det är klart att jag blir arg när jag bestämmer mig för att se om han känner ett behov av att föra dialog och  märker att han inte gör det. Överhuvudtaget.

Det verkar som att den där sista biten som handlar om att inte bara dela på det praktiska, det som är tydligt och mätbart, nästan är omöjligt att få till. Ibland tänker jag att det är en medveten strategi från män i heteroförhållanden att INTE vara den som pratar om och lyfter upp problem, ansvar, fördelning och eller logistik. För konsekvensen av att PRATA om något är att bli den som bryr sig, den som riskerar att behöva få fler uppgifter lagda på sina axlar. Det är ju mycket svårare att säga ”Sorry! Tänkte inte på det” om en på något sätt visat att en visst är medveten om det. Om vi har pratat om det eller till och med sagt att det här ansvaret ska vi dela på.

Jag kan också tänka men är det här ens bra? Är det bra för någon att jag med tiden och åren blivit allt mer av ett kontrollfreak? Det skulle kännas rimligt och lätt att svara [NEJ!] på den frågan. Kanske till och med ge mig själv ett tips om att:

”Slappna av och vara lite sådär härligt skön, låta saker bli som de blir.”

Ja men då gör jag väl det? Fast jag vet ändå att konsekvensen av det innebär mer stress och allmän otrivsel. Vi har åtminstone ett barn som far väldigt illa av otydlighet och att saker och ting sker i sista minuten. För det här jag skriver om nu handlar förstås inte bara om dagens ”vad ska vi äta till middag, vem ska planera, vem ska handla osv osv” utan det handlar om hela vardagslivet. Skola, väckning, frukost, packa ryggsäck, idrott, utflykter, träningar och jag kan lägga till minst tusen grejer till som ALDRIG TAR SLUT. Det är varje dag. Hela tiden.

Jag kan villigt erkänna att det förstås blir mer arbete och även stress för mig att vara den som sköter all logistik. Men alternativet är att alla andra i familjen ska behöva stressa. Vilket i sin tur påverkar mig negativt. Jag orkar inte bry mig om att min manlige partner aldrig dubbelkollar om han har med sig alla grejer innan han åker till jobbet. Om han får lite extra jobb med att åka och hämta glömda grejer så är det hans issue. Men när hela familjen påverkas, av ilska, irritation runt att saker glöms bort, går fel, blir superstressiga och helt kaotiska så känns det som ett för högt pris. Även om det innebär mer stress för mig att vara projektledaren och kommunikatören i vår familj så blir det så himla mycket trevligare för oss alla när jag tar det ansvaret. Alla är lite mer glada, lite mindre stressade och det är ju härligt. För mig också såklart. (Och när jag bara gör det själv behöver jag inte få höra att jag är negativ, söker fel, är ihop med en idiot och ALLTID hittar saker att klaga på.)

När jag bodde på Ellen Keys Strand i våras så delade vi upp matlagningen. Så var fjärde dag lagade jag mat, men tre dagar av fyra visste jag att någon slags middag var lagad och klar till kl.18 utan att jag behövde ägna en sekunds tankemöda åt det. Fattar ni hur härligt? Att bara kunna jobba, läsa, ta en promenad och sedan sätta sig vid ett dukat bord. Lite så tänker jag det är för familjer där ”någon” hela tiden hjälper till och styr upp åt de andra. I heteronormativa familjer, typ alltid kvinnan.

Vi vet ganska väl att tydlig rollfördelning och gemensamma uttalade mål är en av de viktigaste faktorerna för minskad stress och konfliktbenägenhet i arbetsmiljö. Jag tänker att det är frånvaron av den tydligheten i hemmets relationer som i många fall blir en oerhörd stress för fra kvinnor.

Att ha den djupt otacksamma rollen att vara den som gång på gång tar upp jämställdhetsfrågor kopplat till vardagens organisation är i sig en frustration, stress och till och med sorg.

Jag vill därför uppmana alla män i heterorelationer som har den minsta ambition att verkligen GÖRA jämställdhet i vardagen att orka och våga vara den som frågar:

”Hur löser vi det här på bästa sätt? Hur blir det för dig? Känner du dig nöjd som det är nu? Vilka delar tycker du fungerar mindre bra i dagsläget? Vad kan vi förbättra?” Och sist men inte minst kanske någon gång också säga:

”Tack för att du orkar och kämpar så mycket för vår relation. Jag vill också ta ansvar för att våga och orka lyfta sådant som skaver eller som jag inte riktigt tycker fungerar så bra i vår vardag. Jag fattar att kärlek inte handlar om perfektion utan att bry sig om och fortsätta kämpa. Tillsammans.”

Är det att begära för mycket? Är det orimliga krav? En utopi?

Jag tycker inte det.

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                
11 augusti, 2017
7 comments

Om det ojämställda vardagssnacket och logistiken from hell.

Illustration: Johan Lindström/Joxon design

Idag tänkte jag prata om ännu en del i den så kallade projektledarrollen, ni vet den där som kvinnor i typ 99 % av fallen, som genom en magisk nyck ”får” i heterorelationer. Den handlar om att prata eller inte.

Eller alltså jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. Prata rent generellt kan män göra nog så mycket, men i familjeprojektet AB så innebär det en stor del av att vara den som tar ansvar och håller koll på alla jäkla grejer (glödlampa trasig, kalasinbjudan på fredag, föräldramöte tisdag, dags att tvätta, vad ska vi äta i veckan, oj avloppet behöver rensas, ny regnjacka till mellanbarnet, nä men frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika igen? osv osv i all evighet) också att vara den som antingen gör det själv eller som ber den andre parten att göra det… vänta nu?

FATTAR NI HUR SKEVT DET ÄR?

Jag upprepar:

”Vara den som gör det själv eller ber den andre parten att göra det.”

Det blir liksom inte tydligare än så att en person är ansvarig och den andre ”hjälper till”. Dessutom så förklarar det också hela dynamiken i alla de här männen som då surt kan välja att svara på frågandet/ pratandet/ problematiserandet:

”Du är så himla negativ. Jag klagar ju aldrig på dig. Allt jag gör är visst fel. (Ehh näe det är allt du INTE gör som är ojämställdhet i praktiken älskling.)”

Jag brukar ibland dagdrömma om den dagen när jag kan sitta och pyssla med lite ditt och datt och inte känna något som helt ansvar för någonting och min partner har koll på allt (hela tiden) och kommer och frågar mig:

”Sandra skulle du kunna åka och handla, jag har gjort en lista och fixar middagen. Tänkte att jag kan dammsuga, tvätta och ta hand om barnen under tiden. Känns det ok för dig?”

Och jag bara:

”Ja men självklart inga problem vännen. Puss puss <3″

I den här dagdrömmen ingår också att alla tycker att jag är en härlig, skön tjej och att min partner är så himla lyckligt lottad som har en sådan jämställd fru. Hehe.

Vi är inte riktigt där ännu. Och med ”vi” menar jag det här samhället, där vi alla är små beståndsdelar som bildar en helhet. Om helheten vore jämställd så skulle det vara lättare för oss individer att göra jämställda beteenden. Om alla individer gjorde mera jämställda beteenden skulle helheten bli mer jämställd. Men det är svårt och så komplext och sammanvävt att det nästan är omöjligt att ta sig ur det nät av ojämställdhet som formar ALLT från vardagliga diskussioner till det faktum att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

Jag hatar ganska ofta att behöva vara den som pratar i vårt förhållande. Jag provade för ett tag sedan att inte fylla i luckor, ge information om vad som ska hända eller fråga upp vad min partner har tänkt. Vet ni vad? Det blev helt bisarrt (så jag gav upp efter typ två timmar) och då tänker jag inte att vi är det värsta heteroparet i hela världen utan ändå hyfsat normala. Men ni vet för att kunna ha någon slags kontroll på vad som ska hända nästa dag, hur alla miljoner grejer som behöver lösas rent praktiskt ska gå till så behöver den också kommuniceras till de individer som ingår i ens planer. Den där logistiken som åtminstone i vår trebarnsfamilj får en att vilja lägga sig i fosterställning under soffan och gråta hysteriskt och sedan vägra att komma fram igen:

”Mamma! Mamma!! Mamma!!! MAMMA!!!!”

(Näe vet ni vad barn, mamma ligger här under soffan och VILAR nu. Det är fullt normalt. Eller?)

Att få rollen som ansvarig för att föra all kommunikation som rör logistik, planering, problem, fördelning och skaviga grejer är ett himla otacksamt jobb och tar så mycket tankekraft, energi och tid.

Det är ju dessutom omöjligt att GÖRA jämställdhet om en inte pratar om det som är ojämställt och behöver förändras. Men det här ”raka och härliga” pratandet (som män ibland påstås göra mer än kvinnor haha..) uppskattas ofta inte alls när det påverkar dynamiken i vår patriarkala världsordning. Och den upprätthålls inte bara på någon slags diffus samhällsnivå utan i våra hem, i våra relationer, i föräldraskapet.

Undervärderat kvinnligt arbete är det som byggde vår välfärdsstat. (Har en massa kloka kvinnor/forskare redan konstaterat.)

Jag tycker att det är dags att  jobba med att både bryta det könsnormativa språkandet om vem som som är ansvarig för vad i hemmet och föräldraskapet och inte minst:

Att vi från och med idag (BAM!!!) uppvärderar det arbete som traditionellt och historiskt gjorts, och fortfarande till stor del görs, av kvinnor.

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
8 juli, 2017
2 comments

Inget nytt under solen men vi är i alla fall extremt jämlika!

Ni vet att hur vi pratar har betydelse för hur vi förstår världen? Vissa saker som sägs anses så självklara och normala att vi knappt märker hur de bygger upp en väv av så kallade sanningar om världen, om kvinnor och män, om kön generellt och miljoner andra grejer.

Vissa saker som sägs får också en självklar status. Jag tänker på den svensknordiska diskursen om att vi redan är jämställda på alla sätt och vis. Eller egentligen är nog den mest problematiska diskursen den som säger att:

”Kön aldrig har betydelse”

Ni vet alla har samma förutsättningar och misslyckas någon beror det på individuella tillkortakommanden och aldrig någonsin på strukturella faktorer kopplat till kön. Det är ju tokigt eftersom alla siffror och all forskning visar på motsatsen, det vill säga:

”Kön har alltid betydelse”

Jag mötte en man i vintras som glatt slängde ur sig att han inte fattar den här jämställdhetsgrejen eftersom han verkligen ”Bara ser individer”. Jag fascinerades av hur samme man bara några minuter senare slängde ur sig saker som:

”Typiskt kvinnligt kommunikationssätt” och antydde saker som att kvinnor bråkar, tjafsar och kacklar mer än män. Hur är det möjligt att så säkert påstå något för att sedan motsäga sig själv utan att skämmas?

Jo för att vissa saker är så självklara att vi inte ens märker när vi säger dem. Det är självklart att säga att en är för jämställdhet, eftersom det i princip är omöjligt att säga motsatsen:

”Jag är emot jämställdhet” (Det sociala motstånd den personen som ändå kläcker ur sig en sådan grej möter vill de flesta av oss aktivt undvika).

Men det fungerar att ta omvägen via att säga den socialt accepterade sanningen:

”Jag är för jämställdhet MEN…” (Fyll på med valfritt alternativ av skäl till att jämställdhet inte fungerar på er arbetsplats, i er relation, i ditt föräldraskap, i er idrottsförening, i er styrelse, osv).

Det här blev så tydligt när jag läste i inredningstidningen Residence nr 6:

Patrik & Sara Grimlund lever ett helt vanligt liv (nåja, kanske lite flottare än de flesta av oss). De har tre barn på 3, 2 respektive 1 år. Sara tar hand om HEMMET och KÖKET (Patrik sköter ekonomin och Sara shoppingen tihi).

Jag skulle nog säga en klassisk könsstereotyp, traditionell och väldigt ojämställd fördelning. Inget konstigt alls. Och notera att något är traditionellt och könsstereotypt INTE behöver betyda att parterna är missnöjda. På många sätt kan det ju vara tydligt och enkelt att hålla sig till den normativa och tydliga fördelningen som en ojämställd och könsbunden indelning innebär. Men det intressanta är att det skulle vara omöjligt för Patrik att säga:

”Vi lever ojämställt och min fru har en traditionell kvinnoroll med ansvar för hem & hushåll. Vi gör precis som de flesta gjorde 2010 och fortfarande gör och är extremt ojämlika i vår relation.”

Istället säger han detta:

Härligt att Grimlunds har hittat sin egen definition på ordet jämlikhet. Jag skulle så himla gärna vilja veta lite mer om EXAKT HUR jämlikt det kan vara i en familj med TRE BARN under 3 år där kvinnan i sköter hem & hushåll. Kanske kommer en ny artikel om det i nästa nummer?

Feminism    Föräldraskap    Psykologi    Relationer
                                               
18 juni, 2017
12 comments

Överanalysera mera

*Här sitter jag och överanalyserar livet som vanligt*

Jag fick för ett tag sedan en kommentar från en manlig läsare som jag funderat lite på. Så här skrev Magnus:

”Står mycket tänkvärt i texten. Det som handlar om mer vardagliga spörsmål. Arbetsfördelningen i hemmet, hur vi män lämnar saker åt slumpen och sambos, fruar m.m får ökad arbetsbörda. Hur vi slentrianmässigt tänker: ”jag är väl snäll” och brister i självreflektion. Där är jag med. Men när argumentationer som dessa glider över på de stora maktstrukturerna, makroperspektivet så får jag alltid för mig att Sveriges mäktigaste kvinnor; Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Busch-Thor, Annika Falkengren (VD SEB), Helena Stjernholm (VD industrivärlden), Birgitte Bonnesen (VD Swedbank), Allison Kirkby (VD Tele2), ja även de tyngsta kvinnliga ministrarna i S/mp-regeringen. Ylva Johansson, Margot Wallström, Magdalena Andersson, Karolina Skog m.fl. m.fl. att dessa inte haft tid att överanalysera könsmaktsordning, genusteorier osv. Det tar en väldigt massa energi, tid och så vidare i anspråk. Man kan fundera på hur mycket de egentligen snöat in på sånna här frågor, argumentationer, analyser, teorier som står ovan och hur mycket de låtit sig uppröras och förbittras i detta i förhållande till hur mycket de istället satsat på att ta plats, ta initiativ och satsat på personlig utveckling. Frågan är också om inte de gör mycket mer för att bana vägen i makro-perspektivet för jämställdhet och feminism än alla förståsigpåare på nätet. Jag har en dotter och jag hoppas verkligen hon får samma möjligheter och chanser som alla pojkar får. Men jag ska göra allt för att övertyga henne om att det som kommer leda henne fram är hennes ambition och prioriteringar. Att hon kan göra och bli vad hon vill – för det tror jag att hon kan i detta land. Skulle hon börja tänka för mycket på det som står här ovanför, det som står i vägen, det som bromsar henne i hennes , i hennes liv, i hennes studier. Då tror iallafall jag att chansen minskar att hon blir partiledare, bankchef eller VD (om det nu är det hon vill). Men då är jag precis som de kvinnliga partiledare liberal mittenväljare, så vad vet jag.”

Den här kommentaren tycker jag egentligen känns hyfsat nyanserad och det används inga könsord för att beskriva mig eller mina feministiska allierade. Magnus har helt enkelt tagit sig en funderare och bestämt sig för att dela med sig av sina tankar. Jag gillar ju att analysera språk och makt, så jag har i min tur valt att plocka ut vissa partier ur Magnus kommentar och fundera över ordval:

”m.fl. att dessa inte haft tid att överanalysera könsmaktsordning, genusteorier osv. Det tar en väldigt massa energi, tid och så vidare i anspråk.” 

Magnus tycker att det verkar som att kunskap och intresse för frågor om könsmaktsordning och genusteorier verkar vara något som människor med lite för mycket tid håller på med. Han har absolut rätt i att det tar energi och tid i anspråk. På samma sätt som min psykologutbildning tog energi och tid, 5 år av mitt liv, om jag ska vara specifik. Jag tänker att alla människor som vill bli bra på något idrottare, forskare, fågelskådare, läkare, snickare, lärare osv osv behöver lägga både mängder med tid och energi på det. Det går liksom inte att göra något utan att lägga tid på det. Något annat som jag tänker tar framförallt kvinnors tid och energi i anspråk är obetalt hushållsarbete och vård av barn. För att inte prata om inredning, sina manliga partners känslomässiga behov, att vara den som håller koll på alla detaljer som rör hemmet och familjeprojektet AB.

Sen har vi förstås ordvalet:

ÖVERANALYSERA (Vilket betyder ungefär samma som att överdriva, älta eller övertänka. Finns också språkliga kopplingar till kön, när jag googlar ordet kommer det upp en mängd artiklar om ”tjejer som överanalyserar sina förhållanden” och så vidare.) Jag har svårt att tror att Magnus skulle sagt att en forskare i matematik överanalyserar siffror, eller att en historieprofessor överanalyserar hur världen och samhället fungerade innan nutiden?

Men det stannar inte där:

”Man kan fundera på hur mycket de egentligen snöat in på sånna här frågor, argumentationer, analyser, teorier som står ovan och hur mycket de låtit sig uppröras och förbittras i detta i förhållande till hur mycket de istället satsat på att ta plats, ta initiativ och satsat på personlig utveckling.”

Igen lyfter Magnus hur problematiskt det är att snöa in på feministisk teori och drar en direkt koppling till att de som är kompetenta och kunniga inom det området också är = upprörda & förbittrade 🙂

Magnus ger här också lite tips på vad han tänker att alla förbittrade och upprörda feministkvinnor istället borde ägna energi åt:

  1. TA PLATS
  2. TA INITIATIV
  3. SATSA PÅ PERSONLIG UTVECKLING

Det Magnus egentligen säger är alltså att personer (kvinnor) som är feminister, inte samtidigt, kan ta plats, initiativ eller satsa på personlig utveckling. Det är jätteroligt tycker jag och det finns så många lager i detta. Som alla vet är ju män experter på att ta plats, det gör de överallt och hela tiden, i lokaltrafiken, i media, i livet. Och som alltid har ju stereotypt manliga beteenden hög status (det vet vi som ägnat en massa tid och energi åt att kartlägga genus, normer & makt) så att ta plats och armbåga sig fram är ju väldigt fint i motsats till att tex ge andra utrymme, backa och lyssna in. Personlig utveckling kan säkert vara jättebra, men ärligt talat är det en så diffus term att jag inte ens vet vad det betyder? Eller rättare sagt, jag vet allt för väl att det kan betyda tusen olika saker beroende på vem jag frågar.

Till sist lyckas också Magnus smyga in kängan där i mitten av texten. Han behöver inte kalla någon för feminazi, han behöver inte vara otrevlig, det är så himla lätt att trycka till någon med ett leende på läpparna och faktiskt är det mer effektivt än att bara bröla och hata:

”Frågan är också om inte de gör mycket mer för att bana vägen i makro-perspektivet för jämställdhet och feminism än alla förståsigpåare på nätet.”

Igen så tänker jag att självklart, högt uppsatta politiker och företagsledare har mer formell makt än en privatperson som bloggar. Men är det inte så att högt uppsatta politiker har mer formell makt än de flesta i det här samhället? Både på nätet och IRL? Förståsigpåare är inte heller ett särskilt neutralt ordval utan synonymt med ord som ”viktigpetter” eller ”besserwisser”. Här någonstans så börjar jag nu överanalysera Magnus åsikter om folk som är intresserade av och skriver om feminism på nätet.

[Jag tror att han inte gillar oss. Han tycker att jag borde ägna mer tid åt personlig utveckling och mindre tid åt sån här skit va?]

Magnus har en dotter. Han kommer definitivt inte att uppmuntra henne att ägna tid och tanker åt så fåniga och tidskrävande grejer som att krossa patriarkatet. Magnus kommer att peppa henne att armbåga sig fram till en värdefull position i samhället.

Lycka till med det Magnus.

Under tiden fortsätter vi förbittrade och upprörda förståsigpåare på nätet att överanalysera mera.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
              
28 maj, 2017
2 comments

Mammor äger fan världen

Vaknade astidigt i morse, åkte taxi till TV-4 studion. Blev sminkad. Var lite nervös. Men sen blev det ju jättebra! Fatta lyxigt att få bre ut sig på bästa sändningstid om mäns obefintliga bidrag till jämställdheten de senaste 20 åren hehe..

Det vara bara en sak som jag ville säga men inte hann med. Det var relaterat till det är Mors dag idag. Ett superbra tips till alla män, nu får ni det här istället:

  1. Anledningen till att män själva tycker att de är excellenta, jämställda och härliga föräldrar på alla sätt och vis är för att de väldigt ofta jämför sig med andra män (”Jag är då bättre än min egen farsa, eller min kompis Putte, han ”hjälper” aldrig till hemma etc etc etc”)
  2. Ni måste sätta standarden för er själva så mycket högre och samtidigt bryta det patriarkala isärhållandets logik genom att istället jämföra er med kvinnor till exempel kanske era mammor?
  3. För faktum är att mammor äger fan den här världen. Ni bär allt som är värt att kallas mänsklighet på era axlar. Relationellt arbete. Omsorg och omtanke om andra stora som små. Villkorslös kärlek och oändligt ansvarstagande. Ni tröstar, nattar, plockar, städar, kämpar och sliter. Jag tror att mänskligheten skulle bli så mycket bättre om också män började göra mer av de här sakerna. Ni vet varje liten solidarisk handling av kärlek blir till den väv som kallas livet.

Hela klippet från TV4 kan ni se här

Gör inte som den här killen (med dagens roligaste kommentar alla kategorier) om ni tänker vara arga och kritisera det som sägs i klippet:

 

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                                  
1 … 3 4 5 … 10
Om