15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

26 november, 2017
2 comments

Kavla upp ärmarna & jobba på

Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

 

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

”Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
                                               
24 november, 2017
115 comments

Så himla märkligt att kvinnor inte gjort något åt saken tidigare

Angående #Metoo.

”Det är så himla MÄRKLIGT att kvinnor inte har sagt ifrån/ anmält eller gjort något åt saken tidigare?”

Någon som hört den kommentaren eller liknande senaste tiden? Jag tänkte istället för att implodera av ilska, vara pedagogisk, och påminna om hur det ser ut i det här samhället och hur saker aldrig är svartvita utan så komplexa att det nästan är omöjligt att greppa.

Någon som minns Linnea 14 år? Som blev våldtagen av sin skolkamrat Oskar på en skoltoalett. Som anmälde. Minns ni om reaktionen blev så här:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej ni kan inte minnas det eftersom det som hände var det här:

Linnea förlorade sina vänner och vuxenvärlden vände henne ryggen. Rykten började florera i samhället där Linnea bodde. Rykten som sa att Linnea ljög och att Oskar var oskyldig. Men Oskar var skyldig och blev dömd för våldtäkt. Det fanns liksom ingen tvekan så här berättade Oskar själv i de inledande polisförhören:

”Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.

Ur förhöret med Oskar:
– Jag började onanera och så sköt jag ju satsen i ansiktet på henne. Sen efter det så släppte jag henne.

Polisen: Kan du bedöma hur många gånger hon sa sluta?
– Fem gånger kanske, fem-sex gånger, säger Oskar.”

***

Vad hände då? Minns ni?  Sa folk:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej det hände inte. Det som hände var det här:

Över 2000 personer skrev på ett upprop för att fria honom och på Facebook bildades en grupp med över 4000 medlemmar som bland annat skrev de här sakerna om Linnea:

”Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.”

”Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård.”

Ok. Det var en liten påminnelse om hur ”enkelt” och ”lättvindigt” det är att anmäla för våldtäkt. I det här fallet för OVANLIGHETENS skull med en våldtäktsman som till och med erkänt. Läs mer om Bjästafallet här.

I vanliga fall frias ju våldtäktsmän för att de inte:

  1. Förstår ett nej. De kanske trodde att det var ett rollspel. (Hon skrek ”Nej!” och ”Sluta!” men han tänkte att hon ville ha lite ”dominanssex” så han körde på ändå.)
  2. Förstår ett nej. De kanske trodde att hon var  blyg. (Allmänt känd som ”Flaskvåldtäkten”. Tre män våldtog en ung kvinna med en vinflaska tills hon började blöda. Hennes försök att streta emot tolkades av rätten och männen som att hon var ”blyg & lite tveksam”.)
  3. Har koll på ålder. De kanske trodde att hon var äldre. (Han var 27 år och hon var 13 år. Han friades på grund av att hennes kropp ansågs ”välutvecklad för hennes ålder” så han KUNDE JU INTE VETA. Tänk på det nästa gång ni vill handla snus och behöver visa leg. Att våldta trettonåringar utan att ha koll på deras ålder är tydligen ok i det här samhället men inte att sälja snus till någon som är minderårig.)
  4. Förstod att hon var paralyserad av skräck (Han trodde att hon sov när han våldtog henne och om HON HADE SOVIT  och inte drabbats av frozen fright så hade han kunnat dömas.)

Ok. Och nu har vi BARA pratat de grövsta brotten. Om våldtäktskulturens yttersta konsekvenser.

Om vi istället funderar ett varv på sexismen som omger oss hela tiden. Tafs, kränkningar, olämpliga skämt, olämpliga närmanden.

VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR IFRÅN? SÄTTER GRÄNSER?

I maj 2016 hände det här på akuten i mitt närområde. En kvinnlig polis anmäler en läkare. Såhär beskriver polisen vad läkaren sagt till den våldsutsatta kvinnan:

”Så han har slagit dig med en flaska så att du har fått tre bulor? Han nöjde sig med det? Då var han ju ganska måttlig.”

Polisen upplever att läkaren har en nedvärderande ton mot kvinnan, som upplever situationen som obehaglig. Hon upplever även att läkaren sitter för nära kvinnan, som han satt sig framför med benen i en v-formation runt henne.

Polisen som närvarar vid läkarundersökningen skriver i en premomoria att hon tänkte: ”Det här händer inte. En läkare talar inte på det här sättet till en kvinna som i två års tid varit utsatt för våld och kränkningar.”

Så här svarar sedan läkaren på anmälan i en intervju i vår lokaltidning Norran:

Det handlar om ditt bemötande. Du säger ”Då var han ju ganska måttlig.”

– Det finns väl en vänlig ironi i den kommentaren, hon har en buckla på huvudet och jag skulle ta reda på vad det berodde på.

Polisen upplevde det inte som vänligt.

– Nej, men poliskvinnan var en idiot. Jag har åratals erfarenhet av arbete med utsatta människor, inte minst flyktingar. Jag gör mig inte lustig i onödan, det handlar om att knyta mänsklig kontakt. Den här flickan förstod inte ens vad hon gjorde där, det var polisen som släpat dit henne.

Många ser nog poliser som trovärdiga vittnen.

– Den här poliskvinnan var dyngkorkad tänkte jag. Varför sa hon inget i undersökningsrummet? Man måste sitta nära och ha ögonkontakt, inte minst för att få veta om hon ljuger.

Har du lätt för att reta upp folk?

– Inte jag, de ska fan inte vara i närheten av mig när jag jobbar. Vid akuten ses distriktsläkarna som springpojkar som ska utföra jobb åt dem.

[…]

Du ser ingen poäng i att vara extra försiktig med en våldsutsatt kvinna?

(Nu reser sig Roger Karlsson från sitt skrivbord, drar sin stol närmare reportern så att de sitter mitt mot varandra. Han drar med kraft reporterns stol mot sig så att deras ansikten är nära.)

– Så här nära måste man sitta när man gör en undersökning.

Du är ganska stor i jämförelse med mig. Om jag var en våldsutsatt kvinna skulle jag säkert uppleva det här som hotfullt. Ska inte du som läkare ta hänsyn till sådant?

– Det är väl inte mitt fel, ska du lägga det ansvaret på mig? Då får hon väl ta det till det feministiska partiet. Jag tog stor hänsyn i det här fallet. (Läs hela reportaget här).

***

Vad händer med den här läkaren?

  1. Han blir tagen ur tjänst med omedelbar verkan.
  2. Han blir av med sin legitimation.
  3. Alla anser det självklart att en sådan här man inte ska jobba i närheten av människor.

Nej det händer inte. Den här manliga läkaren är typ den enda läkaren de har i det lilla samhället Jörn. Så de vill ha kvar honom. Hur skulle ni göra? Ingen läkare alls där ni bor eller en galen sexistläkare? Svaret är fan inte självklart. Eller om ni säger att det är självklart har ni aldrig bott i glesbygd och stått inför det valet. Han jobbade hur som helst kvar i flera år efter det här tillfället.

Alla vet. Ingen gör något. Eller jo några höjer sina röster. Flera anmäler för andra typer av övertramp. Men samhället sanktionerar och underlättar för läkare som begår fel efter fel eftersom de anses vara helt ovärderliga och oersättliga.

***

På vuxenpsykiatrin här i Skellefteå fanns det också en läkare när jag jobbade. Han hade något slags tvångsmässigt behov av att tafsa på kvinnliga kollegor. Jag tror att det snackades med honom om att han ”inte skulle göra så”. Men vad jag vet hände inte mycket mer. Ni vet det är ju så himla svårt att ersätta läkare. Skötaren som skrev lite mindre positivt om sin arbetsgivare på Facebook fick dock avsked med omedelbar verkan.

Det ÄR skillnad på person och person.

Jag är med i en FB-grupp för psykologer och jag vet att några av er läser här. Tänkte bara berätta lite som berör vår yrkeskår.

När jag läste på psykologiska institutionen i Umeå (åren 2004-2009) dominerades den där korridoren av så mycket sexism och vidrig kultur att det inte ens går att förstå att det är sant. Det var ett gäng manliga doktorander som var helt gränslösa och andra äldre manliga lärarkollegor som höll dem om ryggen.

Allt det här som pågick urartade till sist totalt på en gemensam fest med studenter & lärare.

Det begicks både grova verbala övertramp & sexuella trakasserier på festen.

MEN VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR NÅGOT? ANMÄLER? BLABLABLA.

Det gjorde flera stycken efter den här festen. Pratade med institutionsansvariga, försökte få till en förändring och konsekvenser. Resultatet: Inte mycket.

Jag kollade i går kväll på nätet vilken personal som är kvar . Och många av de där männen sitter fortfarande tryggt i den där korridoren. Kanske pratar om #Metoo och hur förskräckligt det är. Om journalister, kändisar, kulturpersonligheter och anda ställen där de verkar ha problem.

Kontenta av det här sjuuuukt långa inlägget:

När kvinnor har försökt lyfta, anmäla, påpeka och förändra så har ALDRIG konsekvensen blivit hyllningar & tacksamhet utan snarare hot & hat. Förakt & social utstötning. Fått en stämpel som galen, omöjlig att jobba med.

Vi pratar om en samhällsnorm, en struktur och ett tyst kontrakt som ALLA påverkas av. Så sluta för fan att kasta sten i glashus.

Våldtäktskulturen och den patriarkala logiken gör att ingen kvinna någonsin kan vinna.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
21 november, 2017
4 comments

Män som sparar på ord

Det är något med män som sparar på ord som vore de små guldklimpar. De gömmer dem djupt ner i fickan och har inte i onödan tänkt dela med sig av dem till någon annan.

Det är deras rikedom. Deras privilegium.

Och så blir kvinnor till sambandscentraler. Projektledare och logistikansvariga.

Fy fan vad jobbigt & otacksamt det jobbet är:

”Hur tänker du runt middagen?” ”Hur tänker du runt kalaset på fredag?” Hur tänker du runt [insert valfritt.]”

Mannen: ”Varför behöver du veta det?”

Ok varför behöver en person som bor under samma tak veta hur dagens logistik ska lösas?

Varför behöver det överhuvudtaget pratas i en familj där miljoner små detaljer & vardagsdilemman behöver fixas varje dag. Året runt.

Därför att det är schysst. Därför att om du till exempel förmedlar:

”Jag har planerat & tänkt igenom vad vi ska äta till middag. När jag ska handla & laga den samtidigt som barnen ska tas om hand. Lunchen ställas fram & stökas bort. Hunden rastas & matas. Jag tänker att vi gör så här, det blir praktiskt & smidigt för alla i familjen. Känns det ok för dig?”

Då när du gör det. Då lyfter du ansvarsbördan & stressen från den andre personens axlar.

Då kan den andre parten slippa ägna energi & tankekraft åt just den programpunkten på det eviga slitet. Att ta hänsyn till andras behov är så viktigt när vi ska organisera ett gemensamt liv. Det handlar inte om att ta fram en dammsugare och pliktskyldigt dra den ett varv runt huset. Det handlar om att samtidigt fundera över om det just nu finns annat som är högre prioriterat.

Det handlar om att fråga upp och ta ansvar inte bara för sitt eget utan också för övriga i familjen. Det handlar om att ingen av oss är tankeläsare. Om disken står kvar på bordet. Om ingen aktivt tagit upp frågan om maten. Om ingen ringt och bokat tid hos tandläkaren. Så är det helt omöjligt för någon i din närhet att veta att du tänkte:

”Jag gör det där sen.”

Män som suckar. Himlar med ögonen. Pressar fram ett ansträngt svar när det gäller helt normala vardagsfrågor.

Bara skärp er. Orden tar inte slut.

Det är faktiskt tvärtom. Ju mer du tränar på att verbalisera. Ta ansvar. Projektleda.

Desto bättre blir du på det.

Den ojämställda stressen    Män och maskulinitet    Relationer
                                            
17 november, 2017
1 comment

Gårdagens föreläsning

I går kväll kom då stunden som jag peppat & jobbat för. Längtat till.

Jag var som vanligt jättenervös innan. Inte så mycket för själva pratandet, mer för kringdetaljer som att tekniken inte ska fungera eller andra bitar som jag inte till 100% kan ha kontroll över.

Men! Allting fungerade.

Så till slut fick jag äran att stå framför drygt 130 personer och prata om det här livsviktiga ämnet.

Ni kan kolla ett kort klipp från föreläsningen här:

IMG_5996

Den ojämställda stressen.

Ni vet det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Samhället. Vardagen. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva.

Hinna njuta av det liv som vi har förmånen att äga en liten stund.

Tycker faktiskt att det mest rimliga vi kan göra är att bygga ett gemensamt samhälle där människor kan få göra de här sakerna & slippa bli sjuka av ett galet system.

Eller hur?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                     
11 november, 2017
2 comments

Aldrig mera tyst

En sak som jag själv verkligen uppskattat med den här bloggen är att den inte har dragit till sig så mycket antifeminister, papparättshaverister & kvinnohatare. Senaste dagarna har jag tyvärr märkt en ökning av sådan kommentarer (ni ser de aldrig här på bloggen- men jag behöver ju läsa & moderera). Svårt att veta vad det beror på, antagligen har jag på något sätt blivit inlänkad i något flöde där de här människorna håller till. Jag vill bara säga att jag är helt ointresserad av att få bloggen förstörd av de här människorna, så jag har extremt lågt i tak för män som inte uppför sig väl i mina kanaler. Jag blockar & raderar på en gång. Jag gör jättestor skillnad på om någon av er andra framför kritik. Bara så att ni vet. I resten av samhället får män tysta, skrämma, hota & hata.

Men Jämställd vardag är ett annat universum.

Här vill jag kunna prata med er om andra saker. Jag kommer att fortsätta skriva om de här sakerna. Även om det inte alltid är roligt att höra. Även om det inte alltid är lätt att lyfta.

Så många personliga, till och med privata delar ur våra liv som också är så mycket politik.

Såklart, det privata har alltid varit politiskt.

Så många män som har nått framgång på bekostnad av andra. De kvinnor som skött deras barn. Tagit hand om deras hem och vårdat kärleken.

Det som kvinnor har gjort finns inte att läsa i vår historia. Det finns knappt dokumenterat alls.

Och ändå bygger allt på det.

Om männen varit tvungna att mata, vårda och få sina barn att överleva hade historian sett annorlunda ut.

Om män hade sett alla kvinnor som likvärdiga och fullvärdiga individer hade inte samhället byggts upp på kvinnor som objekt. Ingen hade tyckt att det var problematiskt med kvinnor och deras kroppar. Vi hade precis som männen ansetts kunna tänka och agera som subjekt. Vi hade precis som män fått vara människor istället för prylar som köps och säljs till högstbjudande.

Det hade inte funnits någon anledning att så intensivt kämpa för könens isärhållande och olikhet.

Det hade inte varit hotfullt med feminina uttryck. De hade inte ens behövt kategoriseras som feminina utan hade varit olika former av uttryck helt enkelt.

I ett samhälle där kvinnors röster hade hörts och någon med makten att förändra hade brytt sig om att lyssna, så hade det sett annorlunda ut.

Det hade inte kommit som en överraskning att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor alltid existerat och fortfarande existerar. Överallt och hela tiden. I skolor, på arbetsplatser, på gator&torg. I hemmet, i familjen. Där vi skulle känna oss som mest trygga.

För varje kvinna som blir dödad av en man som sa att han älskade henne. [I snitt en kvinna var tredje vecka.]

För varje våldtäktsdom där en man ”inte förstod” och därför inte blev dömd.

Det är för alla de här sakerna som jag inte har tänkt vara tyst.

Aldrig mer.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
9 november, 2017
2 comments

Hoppet. Trots allt.

Önskar ibland att världen var ett regnbågsfärgat My litte pony paradis.

Ni vet. [Där alla är vänner. Håller varandra i händerna. Plockar blommor i solskenet.]

Ett ställe där glädje, nyfikenhet, kreativitet och vänskap är de självklara ledorden.

Där inte varje dag handlar om överlevnad och kamp

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen? Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

Lite nu och då så dyker det upp en man här på bloggen som blir ledsen när jag skriver om dumma saker som män gör. Han blir ledsen & arg på mig. För att jag skriver. Om ett samhällsproblem. Han skriver INTE att han är ledsen över allt män gör mot kvinnor.

Det är faktiskt nästan aldrig någon man som skriver:

”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2017 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs  så många sammanhang.”

Det är väldigt länge sedan jag skrev om mina värsta ämnen. #Metoo har blivit ett frö till något nytt. En revolution som jag väntat på. Men jag orkar inte skriva om det ämnet just nu. Det är en viktig del av mitt engagemang och mitt liv. Men inte i bloggen just nu. Inte i skrift just nu.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet vart jag står i de här frågorna. Hur jag ser objektifiering & sexualisering av kvinnor som elefanten i rummet och en av vår tids största samhällsproblem. Jag ser hur alla ännu en gång förfäras. [Över enskilda mäns beteenden. Suck.] Och jag slits mellan tankar om att nu kanske något ändå kan förändras till att förundras över naiviteten och blåögdheten som dominerar människors medvetande om hur djupt strukturerna påverkar oss alla.

Objektifiering. Kvinnor som inte är människor utan alltid först och främst kroppar.

Män som prylar som konsumeras lite hur som helst är inte en del av vår vardag.

För män ses vanligtvis som människor. Det är dit vi kvinnor också gärna vill komma.

För mycket begärt enligt vissa. För svårt att greppa för andra.

Eller det här med vad heteronormativa förhållanden gör med oss som lever i dem. Hur det jag skrev om igår är så tydligt och samtidigt så osynligt. Det institutionaliserade & internaliserade förtrycket.

Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det.

För dig och den du lever med.

Och eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs. Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar. Vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek.

[Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.]

Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.

Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem. Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på ”män från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.

Ännu några år senare, mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna. Och så. Makten. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor.

Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.

Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Hoppet. Trots allt.

Det finns något som är större. Än mig och än dig.

Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
19 oktober, 2017
2 comments

Att vara värd ett hjärta mitt i all oändlig smärta

Finns så mycket att säga, tänka & analysera runt hela ”sexuella övergrepp är vardagsmat, mäns våld och normaliseringen av detsamma.” [Aka våldtäktskulturen]. Men jag har inte tänkt vara den som gör någon djuplodande analys eller kommer med någon handfast lösning på problemet.

Jag vill bara lufta några funderingar och ställa en fråga som inte vill lämna mitt huvud.

Fundering 1: Män erkänner att de begått sexuella övergrepp och får pepp och hjärtan för deras mod ”Åh så himla fint erkännande gullis. Skönt att det inte var mig. Eller min dotter. Eller min syster. Som du våldtog. Hade kanske vart lite magstarkt att posta hjärtögon och tummen upp då?”

Fundering 2: Kvinnor erkänner att de blivit våldtagna av namngivna män. Får hot, hat och skammande som aldrig förr ”Åh din sinnessjuka rättshaveristiska kvinna. Hur kan du berätta om något som DU varit med om utan att *blurra* VEM det var som gjorde det?”

Fundering 3: (inklusive frågan)

Ponera att MarTin. T eller FreDrik. V helt plötsligt erkänner att de begått sexuella övergrepp under hashtaggen #ihave

VAD HÄNDER DÅ??? Imploderar världen? Får de hurrarop och ryggdunk för sitt mod? Leder det till rättsprocess? Rämnar patriarkatet? Eller fortsätter allt som det alltid gjort. Med kvinnohat till vardagsmat.

Kan inte sluta tänka på den här världens sjuka värdesystem.

På makten i orden och hur ingen någonsin kan förstå det som inte kan förstås.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                 
16 oktober, 2017
10 comments

Att skämmas över att skämmas

Ni kanske har sett kampanjen i ert flöde. Den där som går ut på att alla som blivit utsatta för mäns destruktiva beteenden skriver det i sin FB-status.

Jag tycker att det är jättejobbigt. Och nej inte för att det kommer som en överraskning.  Så många har blivit utsatta på ett eller annat sätt någon gång, eller fler gånger, under sin uppväxt, sina tonår eller i vuxen ålder. Jag har pratat med och plåstrat om människor som varit med om alla de här fruktansvärda sakerna som vi blir utsatta för. Jag har genom åren både i min yrkesroll och privat försökt hjälpa och stötta människor som fortfarande är mitt i allt det där hemska.

Det är faktiskt helt sjukt att det hela tiden pågår och att det aldrig tar slut.

Det är inte vår skam. Det är anledningen till att vi inte längre kan ha det såhär. Det är en av anledningarna till att jag skriver och kämpar för ett jämställt samhälle. Ett samhälle där alla kan få känna sig trygga. Vara trygga.

Men jag tycker ändå att det är jobbigt. Jag skäms dessutom nästan ännu mer över att jag inte tycker att det är så himla enkelt att bara liksom säga det. Herregud jag är psykolog, jag om någon borde väl kunna ”hantera” allt det där på ett moget sätt. Bara liksom säga det. Men jag blir rädd. Att någon ska fråga något om det eller vilja veta mer.  Jag känner mig utsatt när jag tänker på att människor som jag inte vill ska veta något om mig helt plötsligt ska veta saker. Utan att egentligen veta något överhuvudtaget. Utan att förstå. Jag känner mig oroad och det blir ett otroligt kroppsligt obehag. Jag kan inte alls kontrollera det på medveten väg. Det spelar ingen roll hur många rationella och kloka tankar jag försöker framkalla. Trådar av ångest som kryper under huden. Det där trycket över bröstet. Klumpen i halsen.  Åh det är så djupt obehagligt. Ni som vet ni vet. Det är så himla oskönt.  Det är känslor som jag varken har lust eller tid att känna på just nu.

Så ville bara säga det till alla er andra. Det kanske finns fler som känner som jag.

Trots vetskapen om att det inte är vårt fel.

Inte är vår skam.

Att vi aldrig, aldrig är ensamma.

Så kan det vara svårt ändå.

#metoo

Feminism    Män och maskulinitet
                 
4 oktober, 2017
4 comments

Hur nå fram till någon som inte vill lyssna för han redan är bättre än andra män?

Sitter i bilen och lyssnar på musik. Regnet smattrar mot rutan och mörkret är på väg att vinna. Vintern kommer.

Plötsligt hör jag skrålet från Shawn Mendes radioplåga:

Cause I know I can treat you better

Than he can

And any girl like you deserves a gentleman

Tell me why are we wasting time

On all on your wasted crying

When you should be with me instead

I know I can treat you better 

Better than he can

Give me a sign

Take my hand, we’ll be fine

Am  

Promise I won’t let you down

Just know that you don’t

Have to do this alone

Promise I’ll never let you down

Han lovar mycket den där Shawn hinner jag tänka. Han ska aldrig svika och hon ska aldrig behöva fixa saker på egen hand. För han är ju tydligen så sjukt mycket bättre än den där andra snubben som hon hänger med just nu. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att lova och hur svårt det är att hålla, när ens tredje barn kissar ner sig i sängen för tredje gången under lika många nätter och du inte sovit ordentligt på flera veckor och i morgon ska du upp klockan sex och i tvättstugan växer sig berget  bara högre och högre och högre….

Dagdrömmandet avbryts av en mobil som ringer:

”Mamma, du har väl inte glömt att det är vi som ska skjutsa ikväll och vart är mina svarta tights du har väl tvättat dem som du lovade?”

Är det här med män som tycker att de åtminstone är bättre än andra män en del av grundproblemet? Att de går omkring med en tanke, som blir till en sanning:

”Ja jag kanske har mina brister, men jag är då fan så mycket bättre än andra män.”

Jag tror det och därför har jag formulerat ett brev från alla kvinnor som har levt med en man. För er att läsa. Tänka på. Till alla män.  Ja till dig också. Och dig. Och dig.

***

Hej XX (valfritt mansnamn)!

”Vill du verkligen att det ska vara såhär? När du bemöter mina försök till att prata om det som jag tycker är svårt och om sådant som är ojämställt med motstånd och ilska, eller undvikande:

-Jo du är ju väldigt bra på att ALLTID påpeka hur värdelös jag är. Eller:

-Jag klagar aldrig på dig. Eller:

-Gör som du själv vill. Eller:

Bara är tyst.

Hur tänker du då att vi ska komma vidare?

Jag tycker så mycket om dig. För mig känns det fruktansvärt jobbigt och egoistiskt att behöva ta upp att jag inte tycker att saker fungerar så himla bra just nu. Jag vill ju att du ska få göra det du älskar. Få tid till att vara kreativ. Vara med barnen och känna dig glad. Men samtidigt är det väl inte rättvist mot någon av oss att jag också går omkring och hatar dig lite i smyg. När jag känner bitterhet över att vara den som både tänker på (och gång på gång) försöker prata om oss. Om jämställdhet. Om det där som jag och du knappt kan prata om längre för att det blivit så laddat med en massa negativa känslor. Jag vet att du vet. Och jag vet att du vill. Och jag vet att du älskar mig och vårt gemensamma liv.

Det handlar inte om det.

Det handlar om tvätten. Om ett hushåll i förfall. Det handlar om något som är jobbigt och tar tid från oss båda, men som ändå måste göras. Igen och igen. Varje dag, hela tiden. Från det att vi vaknar till det att vi somnar.

Hur vill du att vi ska lösa det? Genom att INTE prata om det?

Tror du innerst inne att den metoden kommer att fungera? Vi har ju gjort så mycket. Vi har pratat om jämställdhet, rättvisa och fördelning. Vi har kört med listor och vi har försökt båda två. Men just nu finns det ändå saker som skaver. Jag är ledsen över att behöva säga att det är så. Att det känns så.

Om du fick bestämma. Vad skulle jag då göra?

Kram// XX (valfritt kvinnonamn)

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
2 oktober, 2017
6 comments

Sin egen lyckas smed

Illustration: Johan Lindström/Joxondesign

Något som provocerar mig är okunskap som låter såhär:

”Varför tar inte kvinnor för sig mera? Kvinnor måste stå upp för sig själva och visa att de är värda lika mycket som män.Om de bara tar för sig, jobbar hårt och har rätt vilja & ambitioner så kommer det snart att finnas lika många kvinnor som män i chefspositioner. Inställning och vilja är A & O. Kvinnor måste dessutom sluta stå i vägen för varandras framgång. Inte hålla på och vara avundsjuka och missunnsamma utan peppa & backa upp varandra. Då skulle det hända grejer.  Ni vet ordspråket:  Det finns en särskild plats…”

Nu ska jag berätta varför jag måste kräkas lite varje gång  jag hör de här flosklerna:

  1. Kvinnor har högre utbildningsnivå och högre betyg än män. Det hjälper inte ett skit. Vill ni vet varför? Jo för schnubbar rekryterar hellre trevliga schnubbar än överambitiösa, kunniga kvinnor (de e ju skitjobbiga och gillar inte rätt grejer, vet ni). Kunskapstips 1: Googla homosocial rekrytering.
  2. Riskfaktorer för kvinnor som försöker göra karriär är inte att de såsar runt och chillar utan snarare att de jobbar extremt hårt, tenderar att överarbeta, utför andras arbete, inte upplever sig ha utrymme att säga nej. Undervärderar sig själva och sin prestation även när de är 10 gånger bättre än motsvarande män. Kunskapstips 2: Googla utmattningsstatistiken för kvinnor vs. män i höga positioner.
  3. Dessutom handlar det ofta om att vara relativt ensam kvinna bland många, många män. Det är ju fortfarande så tragiskt att vi kan ta ett vanligt mansnamn (tex Johan eller Göran) och konstatera att det finns fler män med det namnet än vad det finns kvinnor på VD-poster. Kunskapstips 3: Kolla AllBrights årliga rapport om hur det står till med jämställdheten i börsbolagens ledningsgrupper.
  4. Kvinnor drabbas hårt av bristande jämställdhet i hemmet. Både genom att de fortfarande gör största delen av hushållsarbetet (inklusive allt). Tar hand om barn och föräldraledighet i MYCKET högre uträckning. Alla kvinnor drabbas dessutom av normativa föreställningar om de är ”osäkra kort” för att det antas att de tänkt skaffa en hög ungar även om de INTE ALLS har tänkt göra det. Män antas ha egna pigor (aka fruar, sambos, flickvänner) som sköter det där barnatjafset. Så de drabbas inte även om de sedan i praktiken tänkt ha fem kidz och vara föräldraledig minst ett år med varje. Kunskapstips 4: SCB:s fina rapport: ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2016.

Inte nog med att vi måste kämpa dubbelt så hårt, göra saker hundra gånger bättre än random man och vara gulliga och snälla samtidigt som vi gör det. Vi får dessutom betalt i sämre lön, sämre utvecklingsmöjligheter, utmattningssyndrom och dubbelskammande för att vi då per automatik är dåliga morsor.

Enough is enough.

Nästa person som kommer dragande med inkompetent och okunnigt dravel om att vara ”sin egen lyckas smed” behöver få sin världsbild korrekt uppdaterad.

Kan ni lova att hjälpa mig med det?

Feminism    Företagande och yrkesliv
                 
1 … 3 4 5 … 12
Om