15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

27 januari, 2018
5 comments

Länge leve gråskalorna!

Tack så mycket för ert engagemang och för alla exempel som ni delat med er av.

En del av syftet med jämställd vardag handlar om att synliggöra just den s.k projektledarrollen. Egentligen tänker jag att sådana där samlingsbegrepp som projektledarrollen, härskartekniker, eller relationsarbete beskriver en mängd beteenden som i sin tur hör ihop med mönster av tankar och känslor. Alla beteenden lyder under relativt enkla regler och det är inte rocketscience att våra beteenden formas av den kontext vi lever i. När jag använder ordet kontext så betyder det egentligen ungefär samma sak som miljö fast med fler faktorer som språket, (aka verbala beteenden) maktdimensioner i hur vissa beteenden blir förstärkta och andra nästan helt omöjliggörs.

Men poängen är.  Jag tror att ni skulle bli ganska trötta på att läsa om jag i varje inlägg beskrev såhär teoretiskt detaljerat kring de mekanismer som bygger upp vår ojämställda vardag.

(Eller? Vissa av er kanske skulle älska det ;))

Jag vill i alla fall försöka lyfta hur svårt det kan vara att leva tillsammans för det tänker jag att det är. När vi ska leva och organisera ett gemensamt liv så bygger det hela tiden på kompromisser, skav och att ingenting  någonsin är klart. Vill vi leva tillsammans så behöver stå vi ut med både det ena och det andra längs vägens gång. Oavsett kön på de inblandade. Det som däremot är intressant och viktigt att förmedla är de mönster av ojämställdhet som framförallt byggs in i heteronormativa relationer.

I teorin borde ju problemen vara mer jämt fördelade, en massa män borde vara hemma med barn, tvätta och tjata på sin partner om att ta mer ansvar. Men så ser det inte ut i praktiken.

Det här beror på att ingen av oss bara är individer, vi är, eller rättare sagt vi gör också hela tiden kön. Ja ALLA gör kön. Det fins ingen individ i det här samhället som har gått opåverkad av strukturerna som bygger upp våra gemensamma liv.

Vi kan kämpa och streta emot. För det behövs vilja, kunskap och en känsla av att det är meningsfullt.

Det räcker inte med vilja. De flesta vill ju göra väl, men vet inte riktigt hur.

Det räcker inte med kunskap. Många gillar att prata, men lyfter i praktiken inte ett finger för att förändra.

Vi behöver kombinera kunskap med vilja och när vi pratar om att göra något som stundtals både känns tungt, jobbigt och svårt behöver vi känna att det fins en större mening med att vi håller på.

Så det är det som vi håller på med här. Grunden för att orka hålla på när det gäller nära relationer är att det finns grundläggande respekt, glädje och kärlek mellan de ingående parterna. Finns inte det så är det i många fall bättre att gå vidare. Göra slut. Skiljas. Men i praktiken kan många känna sig oerhört fastlåsta i sina relationer. På grund av gemensamma barn, ekonomi samt tusen andra skäl.

Det i sig handlar också om makt, ojämställdhet och kontext.

Jag skrev ett inlägg för något år sedan som handlade om att många av er som läser oroar er för vad min man tycker om att jag skriver om de här frågorna. Det känns lite cringe men jag känner ändå att jag _igen_ behöver poängtera det här. Jag och min coworker har levt med varandra i 18 år, vi har pratat om och på olika sätt gjort jämställdhet i princip från början av vår relation. Vi pratar om det jag skriver i bloggen och han läser alla inlägg. På vissa sätt lever vi troligtvis mer jämställt än många andra och på andra sätt möter vi fortfarande på svårigheter. Det är en del av livet. Vi människor har ett verbalt beteende som handlar om att bygga upp ”Berättelsen om oss själva.” Den ska helst vara stringent och ha en röd tråd, för vi vill att andra ska förstå. Dessutom så vill vi också bygga berättelsen på motsatser, ungefär såhär:

”Vi lever jämställt, min partner är fab och vi älskar varandra.” Eller motsatsen:

”Vi lever ojämställt, min partner suger och vi borde nog skiljas.” Men vet ni vad?

Verkligheten är sjukt mycket mer komplex än så:

”Vi försöker leva jämställt, men ibland blir det ändå ojämställt och min partner är både fab och suger ibland och vi älskar varandra och ibland så vill vi skiljas.”

Kan det här få vara ok? Kan vi få försöka prata gråskalorna i den här bloggen?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                            
25 januari, 2018
20 comments

Kan ni ge mig era bästa/värsta exempel?

Det är ganska mycket just nu.

Och då menar jag inte bara all den snö som vräkt ner senaste veckorna. Att bo i norra Västerbotten innebär per definition att det brukar snöa en del, men det här! Jag skämtar inte, det är helt galet MYCKET snö. Men busiga hunden tycker det är kul. Han tycker att det mesta är kul faktiskt.

Men alltså generellt är det mycket. Önskar att jag ibland kunde ta det sådär manslugnt, till exempel som i den här situationen häromveckan:

Jag 1: Påminner om att kolla så att alla extra ingredienser som behövs till  ”Matkassen AB” finns hemma. Sms:ar den bifogade listan.

Veckan påbörjas, jag ser att en grej till maten ändå saknas.

Jag 2: Frågar vänligt om hur coworker tänker runt det.

Manssvaret: ”Jaha, det tog jag så för givet att vi hade hemma att jag inte ens kollade.”

Hahahahaha, alltså ni fattar. Det finns många grejer som jag är sjukt bra (och som coworker är bra på) på men den där grejen övergår mitt förstånd.

Jag skulle vilja höra fler liknande situationer kopplat till att vara projektledare i relationen eller familjeprojektet. Ni vet rollen som ständigt ansvarig. Att hålla koll och påminna om allt, inklusive sådant vi redan kommit överens om. Jag tänkte göra ett inlägg på det temat. Men jag vet att det kan vara lite känsligt, så om ni vill får ni väldigt gärna maila mig era värsta/ bästa exempel på: sandra@jamstalldvardag.se. Annars kan ni såklart bara skriva i kommentarsfältet också.

Tänkte att det kommande inlägget ska få heta: Känner du igen dig? Då kan vi använda det som påminnelse till alla som har lite svårt att få till det där med det övergripande ansvaret för hemmet och barnen och alla de andra miljontals grejerna som behövs för att få vardagen att flyta på.

Hejhå lets go!

Livet    Relationer
                                
12 januari, 2018
4 comments

Tystnaden & smärtan

-24 grader.

Det är märkligt hur tyst allting blir när kylan tar över. Som att till och med ljuden fryser bort. I tystnaden blir knarret av skorna mot snön det enda som hörs. Den korta stunden som krävs för att ta av sig vantarna och dra fram kameran får konsekvenser som känns. Smärta.

Men den är övergående. Som tur är.

Inte som tystnaden som allt för länge har legat över vårt gemensamma samhälle.

Inte som smärtan över allt lidande som osynliggjorts under så lång tid.

En av de saker som gör allra mest ont med vårt ojämställda samhälle är att män någonstans på vägen till vuxna människor sakta men säkert lär sig att objektifiera och dehumanisera kvinnor.

Hur de lär sig att tänka att vissa människor är en vara. Ett ting. Någonting som är till för att användas. Köpas. För deras höga nöjes skull. Länsstyrelsen i fyra län här i norra Sverige släppte en rapport om prostitution för några veckor sedan. Där kunde bland annat det här läsas:

”Den allra vanligaste åldern hos dessa personer var mellan 21 och 24 år. Siffrorna bekräftas av informanterna då de i sitt arbete främst haft kontakt med kvinnor i 20–25 års ålder.

Några som inte syns i siffrorna är utsatta barn och ungdomar. Informanterna berättar att de arbetat med fall där den utsatta misstänks vara under 18 år och att det vid era tillfällen nns misstanke om att kvinnorna i annonser/ profiler har lägre ålder än den angivna. Länsstyrelsens kartläggning från 2016 visar också på flera fall där ensamkommande flyktingbarn misstänks vara utsatta. Informanterna tar upp att efterfrågan är stor på så unga tjejer som möjligt, samtidigt som annonsörerna vet om att det är riskabelt att i annonser skriva ut en lägre ålder än 18 år då polisen är extra uppmärksamma på brott mot barn.” (Läs hela rapporten här.)

Kan ni _på riktigt_ ta in att det finns män som har vuxit upp och någonstans på vägen lärt sig att det är ok, inte bara att köpa andra människor, utan också lärt sig att sexualisera och tända på så unga tjejer som det bara är möjligt? Utan att reflektera över hur galet och misogynt det är?

Kan ni förstå att de här männen inte är några utomjordingar utan att de går omkring bland oss som helt vanliga kollegor, kompisar, pappor, bröder, pojkvänner, sambos och makar. Det går inte att se vilka de är. Och de är inga monster. Det är helt vanliga pojkar som vuxit upp till män och lärt sig att det är ok att plåga, förnedra, köpa, knulla, njuta av makten att få göra vad som helst med en annan människa för att det ska kännas skönt i snoppen en liten stund.

Den smärtan går inte över.

Den tystnaden behöver bli till en orkan av ljud som inte går att ignorera.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                       
5 januari, 2018
6 comments

Den normativa koftan- om språkets makt

Illustration: Johan Lindström//Joxon Design

Jag tror att det är dags att vi på allvar börjar ifrågasätta den normativa koftan bestående av vårt samhälles allmänna sanningar, tankar och känslor som alltid förminskat kvinnor och allt vad kvinnor gör.

Vi har generellt sett svårt att ställa oss utanför vår egen förståelse av språket och ifrågasätta den. Men vi kan träna upp förmågan. Det betyder i korthet att vi behöver ifrågasätta självklara sanningar och omtolka betydelsen av det som sägs med till exempel genusglasögonen på. Ett exempel:

”Män är så härliga och raka, de säger vad de tycker, inget tjafs och inget skitsnack.”

Människor bygger till stor del förståelsen av oss själva och vår omvärld kring motsatspar. (Vi härleder, tolkar och drar slutsatser hela tiden.) Det här stämmer väldigt bra när det gäller till exempel kön. I meningen ovan finns en motsats till män som jag INTE behöver skriva ut med ord, ni kommer ändå att läsa in den. När vi säger att män är på ett speciellt sätt så säger vi indirekt och samtidigt att kvinnor är motsatsen:

”Kvinnor vrider och vänder på allt, de är lömska och manipulativa, tjafsar och skitsnackar mest hela tiden.”

(Någon som absolut aldrig hört något liknande? Nej, tänkte väl det.)

När det gäller kön, som vi är extra intresserade av här, så behöver vi också förstå att män och maskulint kodade beteenden inte bara är normen utan också värderas högre. Egenskaper som traditionellt sett har förknippats med män kommer att tolkas och förstås som mer eftersträvansvärda. Andra ord som används för att förklara ungefär samma sak är till exempel  könsmaktsordning eller patriarkala strukturer. Så faktumet att både att män och kvinnor ses som:

  1. Olika på nästan alla sätt och att…
  2. olikheterna dessutom inte värderas på samma sätt.

Är en viktig del i att förstå hur ojämställdhet upprätthålls.

Om vi åter tittar på meningarna ovan, och nu tänker på att vi _genom hela livet_ lär oss att göra kopplingen ”manliga egenskaper lika med positiva och önskvärda” och ”kvinnliga egenskaper lika med negativa och oönskade” då är det kanske inte särskilt märkligt att det är lätt att föra vidare den här normativa så kallade kunskapen? För oss alla.

Notera dessutom att det inte har någon som helst relevans att det i praktiken finns individer av alla kön som kan göra, och gör de här beteendena.  Vi har alla lärt oss att känna igen stereotyperna, vi tänker kanske till och med ”ingen rök utan eld” och så plockar vi ur minnet fram situationer som verifierar vår uppfattning om att påståendet är sant. Så upprätthålls många av våra normativa uppfattningar om kön. Och det handlar inte om att vi hört meningen ovan någon enstaka gång.

Det handlar om att vi vuxit upp och befunnit oss i ett samhälle där en normativ berättelse om kön pågått varje minut, timme och dag sedan vi föddes.

Vi skulle dessutom kunna göra ett litet experiment och problematisera det första påståendet om män, genom att ändra på den språkliga innebörden, vi säger samma sak men på ett annat sätt:

”Män lyssnar inte, de kör över andra och hävdar alltid sina egna åsikter i första hand. De sårar utan att bry sig om konsekvenserna. De förklarar sådant som ingen har frågat efter, de är rigida och svartvita i sitt tänkande. De vill inte diskutera/problematisera eller reflektera.”

I princip beskriver jag här SAMMA beteenden som i den första meningen, men inte längre med den normativa och positiva diskursen om mäns beteenden. Och jag behöver inte beskriva motsatsen, de flesta av er kommer nu i era tankar göra en bild av kvinnor som motsatsen till det jag ovan skriver om män, bara eventuellt mer positivt den här gången.

Fortfarande är påståendet lika generaliserande, men vändningen är ett tydligt sätt att demonstrera makten som ligger i språket.

Hur vi säger saker har betydelse. Hur vi lyssnar på saker har betydelse. Glöm aldrig det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Psykologi    Relationer
                                   
31 december, 2017
2 comments

Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull

Nästa år har jag en massa mål, idéer och visioner. Men nummer 1 är som alltid:

KROSSA PATRIARKATET!!! Dag för dag. Steg för steg.

Och vet ni vad? Det finns ingen människa som är en ö. Alltså gör vi det tillsammans.

Kärlek & kamp. På återseende 2018.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                                                            
30 december, 2017
2 comments

En helt vanlig morgon

Det är en lugn lördagmorgon. Hela familjen är samlad, barnen ligger i soffan och Johan sitter och skissar vid köksbordet.

Jag dricker kaffe och kollar lite bloggar.

Så läser jag det här inlägget av Krickelin (Kristin Lagerqvist). Det känns som ett slag i magen. Jag försöker säga något till Johan som sitter mittemot:

”Det är det här som gör mig så upprörd när folk skämtar om #metoo... rösten bryts och tårarna väller fram. Jag ursäktar mig och säger att jag är för upprörd för att kunna fortsätta. Går upp på övervåningen en stund. Sätter mig på sängen och gråter av ilska, frustration och sorg.

Jag tänker på det här. När jag skrev gårdagens inlägg. Hur män pratar om metoo i alla möjliga sammanhang utan att ha förstått någonting. De tror att det är samma sak  som att prata väder och vind eller vad de åt till middag. För de här männen är att prata om metoo ingenting mer än ord. Som någon slags intressant teori som ska diskuteras. De förstår inte hur många av oss som går omkring med PTSD-symptom, ångest och sorg. Väl dolda hemligheter och trauman av olika slag.

Hur den här hösten har gett hopp om förändring, för första gången i vårt samhälles historia. Men samtidigt rivit upp sår hos så många av oss.

Ärr som ni inte ser men som finns under våra kläder, i våra själar, i våra minnen och tankar även när vi gjort vårt bästa för att glömma.

Ärren som en får av att ha vuxit upp och av att leva som kvinna i det här samhället.

Kan ni förstå hur det känns att bearbeta och hantera det här och samtidigt höra någon på ett drygt och fullständigt känslokallt sätt säga:

”Det här med miitooo har blivit ganska överdrivet tycker JAG. Det går ju inte längre att skämta om någonting. Nu har min arbetskamrater börjat säga åt mig när jag pratar och skämtar i lunchrummet, det tycker jag är taskigt.”

Kan vi, och ni, tänka på tex Kristins upplevelser nästa gång ni hör något liknande:

”Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där. Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig.”

All styrka & kärlek till dig Krickelin som delar med dig. Du är inte ensam. Det är sådana här erfarenheter som vi bär med oss när vi hör er raljera i fikarummet, på krogen, hemma vid middagen, i FB-grupper, under utbildningsdagar. Faktiskt precis vart som helst. En del människor verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget.

Jag bär med mig både egna och andras erfarenheter av våld, våldtäkter, sexuella övergrepp varje dag.

De finns där, som en del av mitt yrke, men också som en del av mitt egna liv och erfarenheter.

Jag har under många år funderat på hur det ens kan vara möjligt att ett samhälle kan ha en sådan mörk sida utan att det verkligen lyfts upp som ett samhällsproblem. Hur det är möjligt att låta kvinnojourerna leva på  ideellt engagemang istället för att vara statligt finansierade myndigheter. Hur män tycker att det är ok att betala för att våldta medmänniskor. Hur män kan betala för att sitta och titta på unga kvinnor som utsätts för extremt sexuellt våld och säga att det inte skadar någon. Hur kvinnor behandlas som varor och objekt. (Vilken kvinna ska du klicka in på i kväll, nr. 1, nr. 2, nr. 3, nr. 4 eller nr. 52? Hela nätet är en stor dagligvarubutik där kvinnor för er inte är mer än ett paket spagetti eller en mjölkliter.)

Jag är så tränad i att hålla god min och inte förstöra stämningen i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag hjälper män som inte klarar av att kommunicera genom att nicka, le och ställa följdfrågor på rätt ställen.

Nu får det fan vara nog med det.

Det här var en helt vanlig morgon, men ingenting är sig längre likt.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
29 december, 2017
10 comments

Det är kvinnors fel att män våldtar (någon som hört det förut?)

Äsch ni är ju helt omöjliga. Vägrar att kommentera. Ni bara läser och läser och läser…

Nä men goddag kära läsare. Känns så fint att ni är här tillsammans med mig. Alltid kul att veta att en inte är ensam med tankar och funderingar inför det nya året.

Jag tror för övrigt att jag ska göra en topplista över vidriga saker som folk sagt eller skrivit under 2017.

I går fick jag en kommentar som direkt platsade på topp 3-listan. Jag har hört den förut i olika versioner:

”Jag tror att problemet i dag med hur människor behandlar varandra är hur dom blev uppfostrade som barn. Nu har vi facit på hur det gick när det i stort sett bara var mammorna som skötte den biten och vi pappor inte fick vara med.”

Den här korta meningen är så genial i all sin kvinnohatande logik. Den summerar liksom allt. Hur det är omöjligt för kvinnor att någonsin få upprättelse.

Vi är inte bara ansvariga för att män våldtar, slåss och skiter i omsorg av barnen.

Vi bär också hela skulden.

Genom att vara de som INTE våldtar och slåss utan istället vara hemma med barn och ta hand om våra gemensamma hem. Bädda en säng. Byta en blöja. Läsa en godnattsaga. Gå ner i arbetstid för att hinna med. Åka till jobbet och ta hand om gamla och sjuka.

Så bär vi också skulden för mäns beteenden. Vuxna mäns beteenden.

Det är inte vuxna män som bär ansvaret för sina egna beteenden.

Det är kvinnor som bär ansvaret. Allt är vårt fel.

Det har det varit sedan den dagen vi lurade stackars Adam att käka äpple.

Om vi inte hade klätt oss fel. Umgåtts med fel män. Valt fel partners. Befunnit oss på fel platser. Pratat för mycket med män på krogen. Sminkat oss för mycket. Gått ut ensamma. Provocerat. Och så vidare i alla evighet. [Så hade män ju aldrig behövt våldta oss så himla mycket. Döda oss i våra egna hem.] Istället hade de tagit på sig förklädet. Lagat mat och bakat bullar. Städat och fejat. Satt upp nya gardiner. Ringt och frågat gamla mamma hur hon mår. Pyntat granen med barnen.

Oj ursäkta. Men jag blir arg. Riktigt arg.

Och en till viktig sak. Jag tror INTE att det viktigaste är hur vi uppfostrar våra barn. De flesta av oss gör så gott vi kan. Vi älskar våra ungar. Vi försöker få dem att överleva och må bra. Men det är inte det som förändrar ett samhälle.

Det viktigaste om vi verkligen vill förändra är att KÄMPA för att förändra. Engagera sig. Vi behöver rannsaka våra egna beteenden, våra egna relationer, våra egna arbetsplatser, vårt eget samhälle. Vi kan inte sitta och vänta på att våra gulliga, små och oskyldiga barn ska lösa allt när de växer upp och blir vuxna.

Vi behöver jobba för förändring NU och lämna över något bättre till våra barn som sedan får ta stafettpinnen vidare och jobba för att lämna över något bättre till deras barn som sedan får ta över stafettpinnen och…

Det går inte att bli klar.

Vi måste göra jämställdhet, jämlikhet, demokrati, rättvisa hela tiden.

Feminism    Föräldraskap
                                
28 december, 2017
12 comments

Nyårslöften //mål 2018

Förra året hade jag de här nyårslöftena:

  1. Bråka mer! Både privat och offentligt. Förnöjsamhet har aldrig förändrat någonting.
  2. Äta mer frukt & grönsaker. Det låter bra tycker jag.
  3. Vara mer obekväm. Vara den som tar upp besvärliga frågor, både privat och offentligt.
  4. Springa ett halvmarathon. Har haft det som mål två gånger tidigare utan att lyckas få till det. Tredje gången gillt!!
  5. Ifrågasätta så kallade “sanningar”. Varför är det jag som anses vara besvärlig när jag bråkar och är obekväm? Fundera istället på vad i SITUATIONEN det är som tvingar mig att bli arg och hur jag kan vara så himla modig och snäll att jag faktiskt lyfter det dilemmat.
  6. Vara ute i naturen, spara ihop pengar så att jag kan köpa en ny hund (en svart labrador). Saknar Affe varje dag <3
  7.  Bli lite mer social och inbjudande, tacka ja till saker. (Går emot min natur, men eftersom jag ganska mycket skiter i naturen så kan det vara bra med lite beteendeförändrande utmaningar!)
  8. Skriva mycket mer om så kallade “jämställda relationer”. Det finns oändligt med uppslag. Så mycket ilska, frustration och kärleksfull lojalitet från kvinnor som går på knäna trots att de lever med s.k “jämställda män”. Jag tror att vi kan ännu bättre. Jag tror att vi är värda ännu mer.

***

Vissa har gått riktigt bra, andra mindre bra.

De saker jag lyckats med är absolut att bråka, vara obekväm och ifrågasätta. Så check på punkt 1,3 och 5. Den här förmågan kan jag nog ändå utveckla lite mer under 2018. Trots att det är så himla mycket skönare att vara en ”skön tjej” och att inte göra alla situationer helt awkward så känner jag att stämningen kräver (som en parafras på Karl-Bertils pappa) lite mer ifrågasättande. Eftersom så otroligt många, framförallt män och gubbar,  skiter fullständigt  i om de gör mig och alla andra obekväma så kan de behöva få lite mer mothugg. Jag har under hösten tvingats genomlida män som skämtar på ett sjukt sätt, alternativt bara pratar på ett sjukt sätt om #metoo i helt opassande sammanhang (vet inte exakt när det skulle vara ett passande sammanhang iofs haha). De behöver få veta det och tyvärr behöver jag vara _den som är den_ under 2018. Förra året användes ordet ”cringe” (något som är pinsamt) ganska mycket av vissa i den här familjen, nu är det tydligen cringe att använda ordet cringe. Men jag ska bli bättre på att påpeka när något är så JÄVLA CRINGE. Kan ni bara tänka efter innan ni pratar om #metoo kan ni bara inse att så många av oss är utsatta för allt från våldtäkter och sexuella övergrepp till ständigt förminskade, sexistiska skämt och att reduceras till objekt i alla miljöer? Vi är inte kroppar, prydnader eller leksaker åt er. Vi är människor. Och ja, med oss menar jag kvinnor. Alla kvinnor. Kan ni överhuvudtaget stava till ordet empati när ni börjar babbla om era äckliga teorier om hur jobbigt det är med samtycke eller hur besvärligt det är nu när kvinnor hänger ut förövare på nätet, kafferepet eller i lunchrummet. Om det känns jobbigt ändå, så se till att:

  1. Inte vara en våldtäktsman.
  2. Inte vara en sexistisk idiot.
  3. Vara en normalfungerande allierad.

Varje gång någon säger något idiotiskt så kommer jag att prata om de här frågorna med er, vare sig ni vill det eller inte. DET är nyårslöfte och ett slags varning för er som helst bara vill prata väder och vind. Tips! Gör det då och börja inte prata om #metoo med mig.

Ett till nyårslöfte är att jag inte ska lyssna på råd från folk som är otroligt okunniga på mitt område. Det här är värt att skriva mer om, så tema ”dåliga råd” kommer som ett eget inlägg inom en snar framtid. Jag har fått höra allt från att jag borde ligga lågt med att”säga att jag är feminist” till att prata för mycket om ”jämställdhet” och ännu en klassiker är att inte låtsas om som att en är särskilt kunnig inom något område.

Jag tror att personen sa: ”Det är så härligt med ödmjuka personer som inte gör anspråk på att kunna så himla mycket (fast de egentligen kan det!). Ledsen människa som sa det här, men mitt nyårslöfte är att GÖRA ANSPRÅK på att jag kan så sjukt mycket om vissa ämnen som tex. jämställdhet, relationer, stress, arbetsmiljö & psykologi generellt.

Så jag citerar och lovar att jag under 2018 ska göra mitt bästa för att leva enligt Edit Södergrans devis:

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag har för övrigt ätit sjukt mycket frukt och grönsaker, det ska jag fortsätta med.Tyvärr blev 2017 året då jag helt slutade springa istället för att springa extra långt. Så det suger, men då får mitt nya löfte vara att ta upp springet igen under 2018.

Jag har KÖPT en labrador!! Wihoo!!! Det blev en brun liten Chili istället för en svart, men vem bryr sig?

Jag har varit hyfsat lagom social. Försöker hitta en balans mellan att säga ja och säga nej. Ett ständigt avvägande.

Och såklart har jag gjort punkt 8!! Jag har pratat, skrivit och jobbat. Jag har suttit med i TV4-soffan och snackat ojämställd stress med fina Kajsa Kettil (Läs ”Lilla råtta” som hon skrivit om ni inte redan gjort!) har dessutom börjat vara ute och föreläsa om ämnet. Här kommer ni att kunna läsa om relationer & (o) jämställdhet förstås och jag har också som målsättning att vara ute och föreläsa under hela 2018 om den ojämställda stressen. (Nästa tillfälle är 14/2 i Umeå!))

Jag ska vara mer snäll också under 2018. Både med mig själv och med andra. Jag gillar att vara snäll och för mig betyder att vara snäll inte att säga ja till allt. Det betyder inte att vara passivaggressiv och göra en massa saker som jag inte vill. Det betyder inte att vara mesig och att inte bråka med (ni vet vilka!). Det betyder helt enkelt att betydelsen av ordet ”snäll” har förvanskats och förminskats. För mig betyder det att inte göra andra illa om jag kan undvika det. För mig betyder det att när jag har möjlighet aktivt och medvetet välja att sätta andras behov framför mina egna,  att hjälpa, stötta och finnas till för de som behöver mig. Men samtidigt,  i allt det här, ta hand om mig och ta ansvar för mitt liv.

Vara snäll.

Sen så ska jag också försöka hitta tillbaka till mitt trädgårdsintresse och LÄSA mer böcker. Puuhhhh.

Men nu vill jag höra av er. Våga er inte på att läsa det här inlägget och skita i att svara:

Vad är era nyårslöften/ mål för 2018? Vad behöver ni göra eller inte göra? 

Feminism    Livet
                                                     
18 december, 2017
0 comment

Ingenting är någonsin förlorat

Efter en helg i Stockholm är jag tillbaka i det här snöiga vackra vinterlandskapet som är mitt hem.

Det händer så mycket bra saker nu. Samtyckeslag! FATTA! Det ger så otroligt mycket hopp att se att det LÖNAR SIG att kämpa.

Ingenting är någonsin förlorat.

Så många  människor som vägrat att ge upp. Eldsjälar och samhällsomvandlare som Ida Östensson och hela Fatta-rörelsen tillsammans med många, många andra har banat väg för det här. Så mycket kärlek och kamp.

Allt det här påminner om en text som jag skrev för ganska exakt ett år sedan, idag känns den mer sann än någonsin så ni får den i repris som en påminnelse om varför vi aldrig slutar kämpa:

***

Det är så lätt att bli cynisk. Kall och förbannad. Inte bara sådär förbannad som en behöver vara för att vilja kämpa för förändring, utan på livet självt.

Jag kämpar emot.

Inte mot att blir arg, upprörd, ledsen, förtvivlad, orolig eller förbannad när det behövs. Men mot att bli kall, cynisk, obrydd, passiv eller fylld av hat.

Jag tror på människor.

En sak har livet lärt mig. Det är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är måhända svårare att förhålla sig till men de gör (motsägelsefullt nog) livet så mycket mer fyllt av färger. Nyanser. Möjligheter. Hopp.

För varje fruktansvärd händelse jag läser om eller möter, så finns det alltid en rörelse i motsatt riktning.

Jag blir fortfarande överraskad, både av att fina människor ibland gör dåliga saker, och att personer som tycks vara bortom all räddning gör något gott. Det finns människor som kallar det här förhållningssättet naivt och godtroget.

Det är ok, ni kan kalla det vad ni vill.

För mig är det viktigt.

Ni som kämpar så hårt med att odla motsatsen, ni som skriver att jag och mina vänner borde våldtas, skjutas, tystas. Att vi hatar män för att vi strävar efter jämställdhet, att vi hatar svenskar för att vi tror på solidaritet över gränser och samtidigt vräker ur er att våldtäktsmän och andra människor som ni tycker gör fel borde kastreras, sänkas i havet, låsas in för alltid. Att nyckeln ska kastas bort. Ni som säger att ni själva vill vara både domare och bödlar. Ni som vill bygga murar av taggtråd runt vårt land. Ni som spottar på människan som kämpar för sin överlevnad utanför Ica. Ni som kallar barn för lögnare.

Jag vill inte bli som er.

Aldrig.

Ju mer ni hatar desto mer förstår jag hur viktig motsatsen är.

Våldet ni förespråkar gör mig bara mer övertygad om att det går att hitta andra vägar.

När ni vill bygga murar och stanna både tiden och utvecklingen så tänker jag att er strävan är lika omöjlig som att stoppa en tidvattenvåg genom att stå på stranden och skrika, hota och slå.

När ni stänger in er, blundar och håller för öronen så missar ni den enorma styrka vi andra just nu bygger.

Ni ser inte hur vi lär våra barn, som i sin tur lär sina barn, nya sätt:

Att stelbenta normer är till för att brytas, att ett delat bröd smakar bättre än att äta själv, att hot & hat bara får oss att bli tomma inombords. Vi lär dem att tänka, analysera och agera i en riktning som gör de växer.

Vi lär våra barn att kärleken alltid segrar.

Vi är tidvattenvågen som kommer.

***

Feminism    Livet
                                      
29 november, 2017
2 comments

Stresskonferens 2017

Är hemma igen efter två dagars konferens på temat stress & utmattning.

Vi har tagit del av de nyaste forskningsrönen, behandlingsmetoder och utvärderingar. Mycket viktigt & relevant.

Men. Samtidigt är det så otroligt anmärkningsvärt att det i två dagar går att prata om stress & utmattning utan att en enda gång lyfta det obetalda arbetets organisering. Det är anmärkningsvärt att forskare som ägnat sitt liv att lära sig allt om hjärnas strukturer inte kan svara på en enkel fråga om kön & utmattning utan att göra bort sig (kanske kvinnor är lite biologiskt sköra ändå hmmm…hmmm eller vet inte..)

Tips! Säg bara såhär:

”Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare.” Allvarligt? Hur svårt kan det vara att säga de orden?

Det är anmärkningsvärt att det i en bisats nämndes att det inte finns någon forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning. Att det inte pratas mer om att ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Och att det påverkar kvinnor.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskapet. I relationer.

Inte en gång lyftes faktumet att kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Inte en gång nämndes faktumet att kvinnor förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Och hur det gör att ekvationen inte längre går ihop. Inte en gång nämndes samtalet som trots allt pågår i stora delar av samhället:

Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället. Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.

Det är anmärkningsvärt att ingen ens vågar gissa varför sjuktalen för kvinnor ser ut som de gör. Eller jo gissningar fick vi höra. Som att kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.

Där kanske ni kan lära er att säga:

”Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Det är anmärkningsvärt att det går att hålla en tvådagars konferens om stress & utmattning utan att en enda gång prata om samhällshaveriet.

Vem ska göra allt det som behöver göras?

*Det fanns ljuspunkter också. Såklart. Jag förringar inte heller att människor som redan har blivit sjuka ska få bästa tillgängliga vård & rehabilitering. Extra stort tack till Ingibjörg Jonsdottir, professor vid Institutet för stressmedicin VGR, som gång på gång försökte lyfta samtalet från individ till organisationsnivå i arbetslivet. Samt till professor Kerstin Ekberg, professor emerita, Linköpings universitet som flertalet gånger nämnde #metoo som en anledning till stress & ohälsa hos kvinnor.

 

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
1 2 3 4 … 12
Om