Jag fick ännu en kommentar av en man kopplat till det här inlägget. Så här skriver denne man:

”Varför stannar folk i förhållanden där de känner sig förtryckta?? Eller är det så att de inte känner sig förtryckta förrän någon utomstående sätter den etiketten på dem? Ett förhållande som inte tål att båda parter kan diskutera och förändra sånt som känns fel är ett rätt skumt förhållande va?”

Det här är både en intressant och viktig kommentar att fundera över en stund.

Om vi börjar med  ”Varför stannar folk i förhållanden där de känner sig förtryckta?”

Det finns ganska komplexa psykologiska förklaringsmodeller som svar på den frågan. Men jag tänker inte idag redogöra för  de teorierna. Däremot tycker jag att det är viktigt att poängtera att den här typen av ”skyll-dig själv-retorik” ofta används för att skuldbelägga offer. Kvinnor som blir misshandlade, våldtagna, dödade i sina nära relationer möts ofta av oförståelse: ”Det var väl bara att gå? Lämna förhållandet?” (Att det sedan nästan alltid är då de försöker lämna förhållandet som de blir dödade kan ju vara en ganska viktigt faktor att känna till).

Att bygga upp en relation och leva med andra människor, oavsett kön på de inblandade, innebär per definition att inte gå vid första bråket, eller när den andre parten har gjort något dumt, sagt något förhastat, betett sig illa. Om vi gjorde det skulle inga långvariga relationer finnas överhuvudtaget. För att kunna leva och existera med andra människor, behöver vi kunna förlåta, gång på gång. Vi behöver förstå att det inte finns några perfekta människor.

Så jag tycker inte alls att det är skumt eller konstigt att folk stannar. Det är så vi fungerar. Ibland blir sveken för stora, slitningarna för många, kärleken för liten.

Då lämnar vi kanske. Men det är inte självklart.

I relationer mellan kvinnor och män uppstår ofta en ojämställd dynamik, den beror på hur samhället ser ut, hur vi får lära oss att förhålla oss till världen och andra människor beroende på kön. Den beror på att en historisk kontext vävs in i språket, vävs in i våra tankar och beteenden. Det är inte samma sak att vara en kvinna och en man i det här samhället.

Och nej ojämställda förhållande är inte ett dugg skumma. Statistiskt sett är ojämställda förhållanden det normala.

Kvinnor gör i genomsnitt en timme mer obetalt arbete per dag. Kvinnor tar ut mer än 2/3 av föräldraledigheten. Kvinnor vabbar och jobbar deltid. Kvinnor projektleder och gör merparten av det känslomässiga relationsarbetet i heteronormativa förhållanden.

Är det att sätta en etikett på människor att upplysa om att det är exakt så det ser ut i Sverige år 2016?

Jag önskar att alla människor levde i förhållande där det var självklart att diskutera och förändra sådant som kändes fel. Men vi vet alla att det sällan är så enkelt. Det är inte alls populärt när kvinnor säger att förhållandet är ojämställt. Då kommer någon man i deras närhet att säga:

”Vem har nu satt griller i huvudet på dig? Tro inte på den där ”etiketten.” Allt var ju bra som det var igår när du INTE ville diskutera och inte krävde att JAG skulle förändra mig!”

Det önskar jag att alla mansplainande relationsexperter kunde tänka ett varv till på.