15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

16 november, 2016
4 comments

Manshat?

img_0012-2

Morgonhimlen brinner när jag skjutsar barnen till skola och förskola. Jag har också turen att få se en räv nyfiket smyga och nosa i vägkanten. När den får syn på mig så försvinner den snabbt in i skogen igen. Vi är så många som delar den här planeten.

Om vi människor bara förstod vilket enormt ansvar som ligger på våra axlar.

Att ta hand om varandra och vårt gemensamma hem.

***

Jag läser igen om män som tycker att feminism handlar om manshat. De säger att det är feminismens grundpelare. Att hata på oskyldiga män.

Vi lever i ett samhälle där män står för nästan allt våld. När vi pratar om sexuellt våld är siffran runt 98%. Det är främst kvinnor som utsätts för sexuellt våld, men även män blir utsatta. Är det då de feministiska, manshatande kvinnorna som våldtar män? [Borde ju kunna vara en logisk slutsats.] Nej så är det inte. Statistiken visar att det främst är män som våldtar andra män.

När det gäller misshandel så visar statistiken att män, framförallt unga män absolut ligger i den värsta riskzonen. De uppger att de blir slagna av andra för dem oftast okända förövare.

Är det då de feministiska, manshatande kvinnorna som är ute på stan och misshandlar? [Borde ju kunna vara en logisk slutsats.] Nej så är det inte. Statistiken visar att det är män (oftast unga) som slår andra män.

Kvinnor blir också misshandlade. Men då ser mönstret annorlunda ut. Här handlar det inte så mycket om att unga kvinnor drar runt och slår varandra sönder och samman. Här handlar det om att kvinnor ofta blir slagna av män som de har en nära relation med. Förövaren är ofta också äldre. Ungefär en kvinna i månaden blir faktiskt misshandlad till döds av någon som påstod sig älska henne.

Hur ska vi förstå de här siffrorna?

Ja ett sätt är ju att köra antifeminist SD-analysen:

”BRÅ är inte tillförlitlig som källa, de är köpta av PK-maffian och nazifeministerna. Siffrorna borde visa att det EGENTLIGEN är kvinnor som är ute och våldtar och misshandlar folk. Det mörkas att en massa män blir ihjälslagna i sina hem varje månad! AV KVINNOR!!”

Den analysen ägs av manliga kommentatorer i kommentarstrådar på Aftonbladet, Norran, Avpixlat och Flashback.

En annan analys kan vara den här:

”Jo det är nog så testosteronet får män att bli mer aggressiva. Synd, men inget att göra åt. Naturen ni vet? Biologin som absolut inte går att kontrollera. Så tänk er för kvinnor!! Bär inte kläder som kan uppmuntra den djuriska våldtäktsmannen, då får ni skylla er själva. Lösning? Ehhh ingen aning. Jag forskar vidare på mina råttor nu.”

Den här analysen ägs av biologister och särartsfeminister. Lite deppig kan jag tycka. Inger inte så mycket hopp om förändring och tycks ofta glömma människors förmåga att skapa politiska system, demokratier, lagar och regler. Tycks också glömma att vi fått ett språk som gör oss förmögna att förhålla oss till konsekvenser som ligger utanför vårt eget omedelbara intresse. Vår problemlösningsförmåga är enorm. Att resignera och ge upp inför naturen har aldrig varit vår grej. Vi stretar emot. Verkar konstigt att vi i det här fallet bara skulle konstatera, utan att agera.

Den tredje analysen, skulle kunna låta såhär:

”Statistiken ser just nu för jävla sorgligt ut. Vad ska vi göra för att skapa förändring? Män är troligtvis inte mer våldsamma och onda än kvinnor av naturen, men något i vårt gemensamma sätt att leva och agera skapar utrymme som möjliggör för män att använda sig av våld som strategi. Kan vi prata om det? Kan vi uppmuntra barn och unga att förhålla sig till våld, sexualitet och kön på nya sätt? Kan vi gemensamt skapa bättre sätt att leva tillsammans?”

Det här skulle kunna vara en ganska klassisk feministisk analys. Jag kan verkligen inte förstå hur det kan tolkas som manshat?

Jag ser det som en tro på att människor, oavsett kön, har möjlighet att ta ansvar för sina handlingar och jobba för förändring. Använda sig av de unika verktyg som vi människor begåvats med.

För mig är feminism motsatsen till manshat.

För mig är feminism kärlek, solidaritet och en obändig tro på människors förmåga.

Feminism    Män och maskulinitet
                       
15 november, 2016
5 comments

Om ni bara inte använt ordet (det onämnbara)

Gårdagens roligaste (läs tråkigaste):

Män säger i raseri upp sina medlemskap från Unionen för att de genomför en kampanj där det klassiskt patriarkala beteendet ”mansplaining” uppmärksammas och problematiseras. (Tack gode gud för att vi äntligen börjar kunna sätta ord på saker som förut bara skavt!).

En kille blev så arg att han skrev detta i ett av Unionens kommentarsfält:

”När jag ser sån här nedvärderande skit om Män så kommer jag närmare och närmare en punkt där jag bör börja använda mig av nedvärderande tankar om kvinnor…. Kan Unionen kan Jag.”

Jag tycker att det är jättekul (eller?) att han nu _BÖR_ börja använda sig av nedvärderande tankar om kvinnor. Fram till IGÅR var han alltså en riktigt hyvens kille. Han har säkerligen stått på barrikaderna för kvinnors rätt att få existera på samma villkor som män i det här samhället. Han har nog delat föräldraledigheter och kämpat mot våldtäktskulturen. Han har uppmärksammat problemet med kvinnors underrepresentation i en mängd sammanhang. Han har otaliga gånger tänkt på det här med att i vissa sammanhang kanske det är bättre att BARA lyssna en stund. Han har ALDRIG! ALDRIG! ALDRIG! gjort något så vansinnigt som att tänka nedvärderande om kvinnor.

Men nu…snyft… allt förstört. Nu går han genom livet i en dimma, i ett mörker där han TVINGAS tänka nedvärderande tankar om kvinnor. Hur kunde det gå så fel? Herregud, han var ju. SÅ. NÄRA. att vinna priset som årets ”manliga feminist och jämställdhetskämpe”. Ännu en man förlorad i kampen. Tack så mycket för det Unionen. OM NI BARA INTE ANVÄNT ORDET (det onämnbara).

SLUT.

Eller?

***

På den arge killens relativt öppna Facebook-sida:

4 augusti 2014:

10570455_893450977336426_5325327502660617284_n

April 2012 (!)

3883961_700b_v5

14 november 2016

”När jag ser sån här nedvärderande skit om Män så kommer jag närmare och närmare en punkt där jag bör börja använda mig av nedvärderande tankar om kvinnor…. Kan Unionen kan Jag.”

Ja vad ska en säga?

(Kanske något om hur det ibland förs fram idéer om hur dumma, oförstående kvinnor, feminister, akademiker, journalister i princip TVINGAR stackars oförstående och oskyldiga män att rösta på SD? Jag säger inte att de var rasister redan innan men…)

 

Feminism    Män och maskulinitet
                                
14 november, 2016
5 comments

Den tystade erfarenheten av att ha vuxit upp som kvinna i ett manssamhälle

händer

Av någon anledning började jag fundera på det här med ålder. Hur mycket lugnare och tryggare mitt liv är nu jämfört med när jag var yngre. Jag läste sedan det här inlägget av skådespelaren Claudia Galli Concha och det påminde mig om något som jag nästan glömt bort. Hur utsatt en är som ung kvinna i det här samhället.

Nästan alla kvinnor har historier om övergrepp, sexuella trakasserier, våldtäkter med sig i sin ryggsäck. Vi pratar sällan om det eftersom det är förknippat med så mycket skam. Det begravs så djupt inom oss att vi nästan glömmer bort det. Jag vet inte hur det är för er men sedan jag blev ”vuxen” så känns det mer avlägset. Jag vet i alla fall att det inte är något nytt fenomen som rasisterna vill ha gällande. Kvinnor har i alla tider blivit utsatta. Jag kan minnas känslan av att inte bli tagen på allvar. Hur det gjorde att en inte ens orkade försöka. (Som de sa till Claudia: ”Han skojar ju bara”).

Det är som att hela samhället har två sidor, en där alla låtsas om som att allt är ”bra som det är” och en där ingenting av det vi lärt oss stämmer. I den världen som vi faktiskt lever i är det sällan någon som skriker och springer från en psykopatisk våldtäktsman. Där är det bara en tystnad som råder. En smärta över att ingenting var, eller är, som det borde vara. En överenskommelse om att inte hänga ut  män för de synder de begått. (Det är ju så länge sedan, nu är han schysst. Tänk på hans familj. Tänk på hans liv. Ta hänsyn.)

Det som skett när vi var barn, tonåringar och unga vuxna får inte pratas om igen. Dött och begravet.  Ännu ett exempel på hur svårt det är att prata om hur det faktiskt ser ut i vårt samhälle var när Amanda Leander vågade berätta om hur hon blivit våldtagen ett flertal gånger under sitt liv. I min värld så väcker det en ilska och frustration över att kvinnor så ofta blir utsatta. I den värld som inte är min utsattes Amanda för hatdrev, misstänkliggörande och slutshaming när hon vågade berätta PRECIS SOM DET VAR. Läs här. Det är liksom omöjligt att vinna.

Jag blir rädd när jag tänker på mina egna döttrar och att de snart är där.

Hur ska vi som är vuxna kvinnor nu kunna förändra när det är så svårt och stigmatiserande att prata om egna erfarenheter? Hur länge ska tystnaden, lojaliteten och hänsynen till män (som ”egentligen” är rätt schysta)  få vara den normativa diskursen?

Jag har inga svar.

Feminism    Livet
                          
12 november, 2016
2 comments

Modern, madonnan och varför skaffade du ens barn egentligen?

lillasysterritar_small

Vaknar upp till ännu en gnistrande vit morgon. De två yngsta barnen sitter framför kaminen, tillsammans i en fåtölj. De är både bästa och värsta kompisar. Ibland verkar det vara omöjligt att hålla sams mer än 15 sekunder i taget, men just nu är de vänner.

Lillebror lutar huvudet mot sin storasysters axel när hon visar hur en kan klara den svåra banan i spelet. Jag tänker att jag måste bevara och minnas den här vackra stunden för alltid. Kärleken till mina barn och min familj är det viktigaste och mest värdefulla i mitt liv.

***

Föräldraskapet. Moderskapet. Det där som som är både jobbigt, svårt och alldeles underbart. Det där som är så tacksamt att använda mot kvinnor som ett säkert sätt att hålla oss på plats. En av de mest mytomspunna och kvinnligt normativa områdena. Madonnan som blickar ner mot det lilla barnet som ligger tryggt i hennes famn. Bilden av den ständigt vårdande, omsorgsfulla kvinnan.

Att sträva efter ett jämställt föräldraskap är att välja bort alla privilegier som det ideala moderskapet innebär. Det spelar ingen roll att du älskar dina barn mer än livet självt. Att ge hälften av tiden och omsorgen till en annan person är per definition ett dåligt moderskap. I det här fallet är det omöjligt att både äta kakan och ha den kvar.

På samma sätt som män gör motstånd mot en mer jämställd värld gör också kvinnor det. Vi upprätthåller vårt ojämställda samhälle tillsammans. Att inte få göra moderskap på det ”rätta sättet” är ett hot både mot kvinnors existens och syfte.

Det är därför det bildas nya ännu hårdare normer och kvinnor går ihop i ”sjalamnings-aldriglämnabarnetförensekundunderdetreförståren-sekter”. Det är ett effektivt sätt att se till att pappor aldrig får en chans att ens försöka. Det är ett säkert sätt att kunna peka finger åt kvinnor som gör på andra sätt (Det är skadligt! Ajabaja! Varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem? ANKNYTNINGSSKADOR OMG!!!!).

Det är som med allt annat som pågår runt oss människor. Ett sätt att hålla kvar det som varit. Vi upplever det hotfullt med förändringar. De där som ruckar normer, stereotyper och våra sätt att leva. Det känns obekvämt och skaver. Varför ska vi hålla på så liksom?

Men, jag säger det som jag sagt förut. Att göra jämställdhet skaver.

Även för kvinnor.

Feminism    Föräldraskap
                                
9 november, 2016
6 comments

Tänk om en galen kvinna vunnit valet

img_0001-5

Kontrasternas morgon. Stiger upp i ottan för att fira vår åttaåring med presenter och sång. Vårt lilla hus, tryggt inbäddat i ett lager av snö och stjärnorna blinkande mot en kolsvart Norrlandsnatt. Värme, glädje och borttappade långkalsonger hinner avhandlas innan gryningen kommer.

En stund senare möts jag av beskedet att en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk man vinner valet i USA. Lyssnar på analyser där det som allra tydligast framgår är att hatet växer. Hatet mot etablissemanget. Hatet mot grupper som en inte själv tillhör. Alla står sig själv närmast. Trump kanske kan fixa jobb. Trump kan sätta dit surfittan Clinton haha!! Rätt åt er.

Jag har mött åsikter, som vanligt främst från män, att Clinton är en ovärdig krigsgalen kapitalist och som vanligt säger de här vänstermännen att det ABSOLUT inte har att göra med hennes kön att de tycker som de tycker. Jag tycker att det är synd att människor inte klarar av att göra analyser som innefattar något annat än egenintressen.

Män är alltid bara solidariska med kvinnor så länge kvinnorna till 100% står bakom det som männen tycker. En inomgruppen-solidaritet med ”våra” kvinnor. Och nej, jag pratar inte om SD nu. Jag pratar om ”vanliga, hyggliga” män.

Vänstermän som tycker att Blondinbella och Birgitta Ohlsson borde skjutas. Veganmän som tycker att kvinnor som dricker mjölk eller bär päls inte borde gnälla om de våldtas, eftersom det är samma sak. Religionshatande män som tycker att kvinnor ska förbjudas att bära slöja och tror att religion är något fristående som inte är uppbyggt av män(niskor) för (män)niskor som allting annat i den här världen?

Men även sådant som att så fort en inte gillar eller sympatiserar med något så blir frågan om jämställdhet och representation oväsentlig. Näe men jag tycker att krigsspel är ointressanta så varför ska jag bry mig om kvinnor spelar eller finns representerade där? Jag hatar [hockey, teater, Moderater, akademiker, körsång, präster, insert valfritt osv]  så det är väl bra att det bara är män som håller på med det där. Och så vidare.

Ni har verkligen inte fattat någonting. Solidaritet måste sträcka sig längre än till egenintressen. Jag vet att ni hatar Clinton men kan ni förstå att det hade betytt ganska mycket för kvinnor att för första gången i världshistorien se en kvinna bli president i USA? Går det överhuvudtaget för er att förstå? Jag tänker att det till och med hade varit ganska befriande om en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk kvinna hade  slagit sig fram och vunnit folks hjärtan som Trump gjort.

Men det HADE ALDRIG KUNNAT HÄNDA. För kön har alltid betydelse. Kvinnor bedöms, tolkas och ses inte på samma sätt som män. Har aldrig gjort och kommer kanske aldrig att göra?

Hade Clinton varit Trump hade hon aldrig tagit sig in i maktens korridorer. Hon hade gömts undan som familjens skam. En galen kvinna. Som helt öppet pratar om hur hon gillar att förgripa sig på unga vackra män. Hon hade blivit inspärrad.

Inlåst och med nyckeln bortkastad. Men jag antar att ni skiter i det.

För så långt som till kvinnor med andra åsikter än era egna räcker inte er så kallade solidaritet och medmänsklighet.

Feminism    Livet
                    
5 november, 2016
0 comment

Män som grupp existerar inte för mig

tagrals_small3

Ibland blir det så tydligt hur svårt det är att skilja på individ och gruppnivå. Det gäller inte bara folk i allmänhet, utan även sådana som jag tror ska ha någon slags grundläggande kompetens kring statistik och kunskapsbyggande.

Psykologer, som är den yrkesgrupp jag tillhör, tycker om och pratar gärna och länge om ”evidens”. Det betyder kort och lite förenklat att den behandling som kunskapsläget just nu statistiskt sett visar ge bäst effekt också är den som också i första hand bör användas i sjukvården. Det är viktigt och bra, folk ska inte bli lurade att lägga tiotusentals kronor för att bota svåra sjukdomar med kristaller. Bara som ett exempel.

Mumbojumbo, horoskop, hitte-på-terapier och annat är sådant som får de flesta psykologer att gå i taket. Psykologer gillar också ord som ”forskningsöversikter” och ”RCT- studier”, ni vet det är sådant som verkligen är vetenskapligt och beprövat med så pass finjusterade metoder som går att uppnå i dagsläget. Good shit helt enkelt.

Därför blir jag så himla förvånad när välutbildade människor totalt tappar fokus så fort ord som genus, kön strukturer, makt etc läggs till i analysen. Då verkar det för många bli helt omöjligt att förhålla sig till den allra mest grundläggande statistik?

”INTE ALLA MÄN” är ju till exempel bara exakt det jag tänkte genom hela psykologprogrammet varje gång vi hjärntvättades med ”så är män och si är kvinnor” typ såhär:

”Studier visar att pojkbarn föredrar bilar och flickbarn fjärilar. (Alla henbarn blev totalt osynliggjorda både statistiskt och psykologiskt. En annan diskussion, men för viktig för att INTE nämnas i sammanhanget.)”

Det som saknades då tyckte jag var fortsättningen av siffrorna (Varför är det så liksom? Och varför är det just det här vi mäter? Hur tänker vi (ni) runt de här siffrorna? Varför används den här förklaringsmodellen och inte den här? osv). Men jag lyckades ju ändå fatta att det också kan finnas någon slags nytta med att räkna och mäta under hyfsat kontrollerade former. Alltså säger jag sällan ”inte alla män” nuförtiden. Vare sig jag håller med eller ej. Det är helt enkelt ofta ganska irrelevant, och alla som läst statistik vet (eller borde veta) att det finns överlappningar och att saker som att ”män generellt sett är längre än kvinnor” inte betyder att män som är korta INTE existerar. Det betyder inte heller att du kan skrika att påståendet ”män är generellt sett längre än kvinnor” är falsk PK-propaganda bara för att du själv är man och har en två centimeter längre kvinnlig partner.

Men såhär gör folk konstigt nog ofta så fort ämnet kön pratas om i termer av genus, jämställdhet eller makt. Som en person i en psykologgrupp nära mig utbrast:

”Men gruppen män existerar inte för mig!!”

Alltså. Folk är så himla konstiga. Jag brukar fundera på hur jag ska kunna uttrycka mig för att beskriva HUR konstigt det är att helt plötsligt slänga ur sig en sådan grej. Jag tänker också att jag måste komma på någon lika korkat att säga på samma ”sköna sätt” i ett liknande sammanhang… hmm…kanske:

”Men gruppen sjuka som blev bättre av den här behandlingen existerar inte för mig!!”

Den logiska slutsatsen kan då inte heller bli något annat än det här:

”Kristaller och fågelfrön är bästa sättet att behandla depressioner. Så nu kan ni ta er evidens och köra upp i röven vettja.”

Av någon anledning tror jag inte att den kommentaren skulle uppskattas i en psykologgrupp nära mig. Men lite kul ändå?

Feminism    Psykologi
                             
10 september, 2016
9 comments

Tummen upp för jämställt föräldraskap! (Varför vi inte ska vänta 42 år till)

tummenupp

Sverige är på många sätt ett föregångsland. Till exempel när det gäller föräldraförsäkringen, i 42 år har föräldrar haft möjlighet att dela dagarna lika.

42 ÅR!!!

Ni vet hur folk brukar säga:

”Jaja men det blir bättre med nästa generation”

Snälla sluta säga det. Vi har haft möjlighet att dela upp föräldradagarna lika i 42 år. Då var jag inte ens född.

Det blir inte ”bättre” med nästa generation utan ansträngning. Saker förändras, det kan vi nog enas om. Men om saker ska förändras på det sätt vi önskar behöver vi anstränga oss lite grann. Förstå och förklara varför det är bra att göra nytt.

Vi har haft 42 år på oss!!! Vi har fått datorer, internet, mobiler och ett helt nytt samhälle på så många sätt att det knappt går att överblicka. Och ändå så står det nästan stilla när det gäller mäns föräldraskap. Några hårda fakta för att konstatera läget, 42 år senare:

Fortfarande tar 60% av alla pappor inte ut någon föräldraledighet alls under barnets första år.

Fortfarande tar pappor ut ungefär 20% av den totala föräldraledigheten.

Folk levde för f*n mer jämställt på 70-talet än vad vi gör nu.

Fick ett jättefint brev av en kvinna som berättade hur hon levde jämställt med sin make under 70-talet, med tredje barnet delade de rakt av på allt. (Tack Ingela för att du ville dela med dig!) De bara bestämde sig och vet ni vad? Det var inga problem.

Idag 2016 sitter folk och gnäller:

”Det är omöjligt” ”Vi har inte råd” ”Vi är egenföretagare” ”Det är så gud skapat oss (aka anknytningsmaffian)” ”För just OSS fungerar det inte” ”Pengarna!!”

Och jag tänker bara:

Ingenting förändras. Folk hatar förändringar. Alla ville både äta kakan och ha den kvar.

Det är så himla fint att prata om jämställdhet bara ABSOLUT INGENTING BEHÖVER FÖRÄNDRAS!!!!

Framförallt inte mitt föräldraskap.

Kom igen nu alla, det är 2016 visst är det dags? Ni har haft 42 år på er att vänja er vid tanken på att föräldraskap kan innebära delat ansvar.

Individualiserad FP ftw!

PS! Som vanligt vill jag absolut inte höra snyfthistorier om just er unika situation till varför ni ABSOLUT INTE kan dela föräldraledigheten men att det ABSOLUT INTE har med ert ojämställda förhållande/föräldraskap att göra.

Är så otroligt less på era argument. Om 42 år till kommer er logik att se till att det här har hänt:

….. ja just det absolut ingenting. Bra jobbat.

 

Föräldraskap
                                                     
9 september, 2016
2 comments

Fredagsfrågan #5

fragan

Dagens läsarfråga kommer från Andreas som skriver såhär:

”På vilket sätt får män lida av patriarkatet?”

Svar: Jag tänker att alla människor i det här samhället lider av att patriarkatet upprätthålls och en stor del av att det upprätthålls ligger i det som kallar isärhållandets logik. Det betyder att män och kvinnor i allt och alltid antas vara varandras motsatser. Till vardags pratar vi ofta om isärhållandet som könsroller eller stereotyper.

Mäns könsroll bygger alltså på att alltid vara motsatsen till allt som tolkas som ”kvinnligt” och det gör per definition mansrollen till en enormt snäv kostym att leva i. Tänk på några av de ord vi förknippar med kvinnlighet, till exempel:

”Omhändertagande, känsliga, mjuka, empatiska, söta relationella, snälla, sköra”

Att som man eller pojke då vara eller göra de här orden, kommer inte att belönas. Som pojke/man belönas du istället om du tolkas som:

”Framåt, modig, tuff, stark, rationell, smart och självbejakande”

Egentligen är det ju så att alla människor, oavsett kön, kan vara alla de här sakerna. Vid olika tillfällen i livet, i olika miljöer, på olika sätt. Men i det som kallas könsroller så cementeras många av de här stereotyperna i vårt sätt att se på oss själva och andra. Ni vet hur vi ibland säger att ”vi är vad vi äter” jag tänker att ”vi är vad vi språkar”.

Män förlorar extremt mycket på sin patriarkala könsroll, som att vara i kontakt med sina känslor och kunna sätta ord på vad en känner. Att bygga upp nära relationer, vårda dem och behålla dem över tid. Oavsett att pengar och makt i form av inflytande värderas extremt högt i vår kultur så visar studier att livskvalité och lycka snarare ligger i just vänskap, närhet och relationer. Att vara väldigt ensam är en riskfaktor för ohälsa generellt, sjukdomar och missbruk.

Så vad visar statistiken?

Jo att män utövar våld i mycket hög utsträckning och sexuellt våld i extremt hög utsträckning (ca. 85% respektive 98%).

Män mår sämre än kvinnor efter skilsmässor, det är då de riskerar att bli enormt ensamma. Män tar livet av sig i högre utsträckning men söker inte vård för sin psykiska ohälsa. Män vårdar destruktivitet istället för omtanke och empati.

De röstar i högre utsträckning på SD, de är inte närvarande föräldrar. När män har små barn hemma jobbar de mer än någonsin istället för att dela på ansvaret.

När män är ledsna har de sedan barnsben fått höra att de inte ska gråta. När pojkar gör aggressiva beteenden får de höra att det är deras lott i livet och att det är omöjligt att göra något åt (boys will be boys). När de spelar fotboll får de höra att de inte ska spela som kärringar.

Män överskattar sig själva och sin egen förmåga. Så mycket att det blir deras egen död. Ni vet vuxna män är de som drunknar i allra högst utsträckning.

Jag avslutar med att säga som jag brukar:

Det män vinner i makt förlorar både de och vi andra på. Det är precis det som gör att vårt samhälle ser ut som det gör, och det är så himla sorgligt för oss alla. //Sandra

 

 

Fredagsfrågan    Män och maskulinitet
                                            
8 september, 2016
6 comments

Hösten är här och män skrattar fortfarande åt sexism

host

Hösten är här och en massa spännande saker är på gång. Jag tänkte att jag skulle få mer tid att blogga när jag startade eget, eeeeventuellt lite naivt tänkt hehe 😉 men jag försöker så gott det går. Jämställd vardag kanske aldrig blir en sån där blogg som uppdaterar tre gånger per dag, hoppas att det är ok för er läsare <3

”Om det finns ett ”vardagspatriarkat” finns det då också inte ett ”vardagsmatriarkat”? Hur ser detta matriarkat ut?” (kommentar från random man på Fejjan)

Svar: Nej, det finns inte något vardagsmatriarkat. Vart har du befunnit dig de senaste 2000 åren? Men däremot har jag fått en viktig och relevant fråga som avhandlas i fredagsfrågan! Det är en läsare som funderar på om och hur män också drabbas av vardagspatriarkatet. Det får ni läsa mer om i morgon!

Apropå vardagspatriarkatet. Bilden här är tydligen ett ”roligt” skämt:

bilsexism

Facebook bannlyser bilder av ammande mammor till höger och vänster men lite gubbsköj kan vi ju alla njuta av. Kvinnohat, sexism och objektifiering, finns inget som det här samhällets män kan skratta åt lika gott som det. Hahahahahahahahatar att det är på det sättet. Blir ledsen. 

Vilka vardagspatriarkala saker har ni varit med om senaste tiden?

 

Feminism    Män och maskulinitet
                                      
4 september, 2016
1 comment

Vardagspatriarkatet

Metro

I dag skrev jag en debattartikel i Metro om de här sakerna som verkligen kan skava som f*n i en relation, men som är svåra att liksom sätta fingret på.

Det där som ibland kallas för strukturer, ofta lite otydligt formulerat. Som något slags övernaturligt väsen som ser till att upprätthålla vissa gruppers makt på bekostnad av andra. Strukturer kan vara det. Men strukturer är också språkliga konstruktioner som upprätthålls av oss alla. Tankar som vi fusionerar och sammansmälter med. Tankar som vi inte längre kan särskilja från oss själva.

Vad är jag om jag inte är det jag tänker?

Och så våra beteenden, det där som vi hela tiden gör. Beteenden som är inlärda och cementerade med hjälp av rädslor och skam. ”Duger jag nu?” ”Vad ska folk tycka?” ”Är jag en nog bra partner, fru, mamma?” ”Det kanske ändå är jag som är hysterisk och bråkar i onödan” ”Om jag inte klätt mig sådär, sagt sådär”

Eller tankar som säger:

”Om jag inte gör det här nu kommer ingen annan att göra det heller”.

Sedan gör du det själv eller ber någon i din närhet att göra det. Den här gången säger du orden:

”Skulle du kunna plocka undan disken?”

I samma stund, frånvaron av den typen av tankar hos din partner. Som i sin tur sitter där och tänker:

”Jag är så himla trött, nu borde jag få spela dataspel istället för att tvingas höra på hennes tjat!”

Han säger orden högt:

”Varför tjatar du jämt? Och du tänker:

”Fan varför är jag så tjatig?”

Och där! Precis där händer det magiska! Ni har, som av ett ödets nyck, äntligen samsats:

”Det är jag/hon som är problemet”.

DET är strukturer. Språket. Vardagspatriarkatet. Makt och kön.

Metro valde rubriken:

”Alla män är en del av vårt ojämställda samhälle”

Naturligtvis är det ju så att den (inte lika säljande, men lika korrekta) rubriken hade kunnat vara:

”Alla människor är en del av vårt ojämställda samhälle”

Men vet ni vad? När vi ser det här kan vi  faktiskt göra något åt det. Tillsammans.

Här kan ni läsa debattartikeln i sin helhet.

Relationer
                                         
1 2 3 4 … 8
Om