15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

24 augusti, 2016
9 comments

Feminismen förstörde mitt förhållande

händer

Jag fick en kommentar från en man häromdagen, han skrev bland annat att hans partner hade börjat läsa sånt här (typ feministiska bloggar) och att det hade ”försurat förhållandet med åren”.

Jag blir så intresserad av den här logiken, män tycker att allt är bra som det är i en relation, orättvist, ojämställt och destruktivt, men bara fint liksom. Fram tills dess att den ena parten i relationen får verktyg att se att den inbyggda ojämställdheten inte behöver vara det ”normala” då blir det helt plötsligt jättejobbigt att vara man i en heteronormativ relation.

Jättejobbigt.

Och så tänker de här männen INTE såhär:

”Vilken tur att vi nu kan göra ett liv, en relation, en kärlekshistoria som inte bygger på förtryck. Tillsammans. För jag älskar ju den här människan som jag lever med.”

Utan såhär:

”Fan vad jag hatar feminism som har förstört mitt förhållande, allt var ju helt perfekt fram tills nu”

Jag är ledsen alla ojämställda män, men feminismen är här för att stanna och jag ser det som min mission att få så många kvinnor som det bara är möjligt att se verkligheten som den faktiskt är. Om det ”försurar” era relationer  så är det bara ett kvitto på att något varit jäkligt skevt hela tiden.

Vare sig du ville förstå det eller inte.

 

Relationer
                                   
20 augusti, 2016
6 comments

Vad säger din man om det här?

Sandra_Hemsida1

Sedan jag startade jämställd vardag har jag otaliga gånger fått frågor som låter ungefär såhär:

”Vad säger din man om att du skriver om ojämställdhet i relationer?” ”Blir han inte sur?” ”Min man skulle aldrig gå med på att jag skrev på det sättet” ”Min man tycker att feminism är dåligt, det går inte att prata med honom om de sakerna då blir han bara arg”

Och så vidare.

Helt ärligt tänker jag att era frågor speglar så mycket av problemet. Hur män i nära relationer ska skyddas, hur vi har lärt oss att det är illojalt att prata om sådant som är svårt i relationer. Hur ens manlige partner kan och får diktera villkoren. Hur kvinnor vet att det inte går att leva med en kränkt man. Att på något sätt kritisera en man är att riskera för mycket. Kärleken. Gemenskapen.

[ Att se sanningen.]

Det finns så många exempel:

Man i heterorelation ”hjälper till” med tvätten. Att då som kvinna/partner understå sig att diskutera frågor kring hur det görs, när det görs, eller liknande är att riskera att han ”skiter i det”.

”Om du klagar då har jag inte tänkt göra det här alls” [Skyll dig själv det borde du förstått, att du inte hade vett att uppskatta din schysste och hjälpsamme bäste vän och partner, nu får du göra allt själv. Det är äkta kärlek det hahahahaha.]

Samma sak går igen gång på gång som ett sedelärande mantra:

”Låt honom göra det på sitt sätt annars kommer han inte att göra det alls.”

Eller skräckexempel som när par  går i familjeterapi och kvinnan i paret får lära sig hur hon ska ”KBT:a” sin man (”Beröm honom när han försöker! Tvätta, diska, städa, ta hand om barn”). Bara så vidrigt på alla sätt. Rakt igenom.

Det fungerar inte att behandla vuxna människor som hundar. Det fungerar inte att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att relationer mellan kvinnor och män är jämställda.

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Oavsett vad era män tycker om det.

Relationer
                                         
5 augusti, 2016
3 comments

Fredagsfrågan #4

frågan

”Jag funderar på det här med bibehållen jämställdhet när man får, eller har barn, hur löser man den ekvationen och vad har kvinnan för roll?”

Petra.

Svar: Ja som ni förstår är det här en gigantisk fråga och jag ska på en gång påpeka att det är helt omöjligt att ge ett fullständigt och komplett svar på hur leva/göra jämställdhet. Det skulle säkerligen behövas en 1ooo sidor lång förklaringsmodell med bakgrundsförståelse och metoder, och ändå tror jag att det skulle vara svårt. Men jag ska försöka att ge ett kort och koncist svar, för det finns några saker som jag tänker är a och o när det gäller jämställt föräldraskap.

  1. Bestäm er helt enkelt! Uttala ambitionen att ha ett jämställt föräldraskap, låt den gemensamma visionen bli er drivkraft och peppa varandra i att ni kämpar på även när det är svårt.
  2. Inse att ni båda är påverkade av samhällets syn på mammor/pappor. Det finns ingen som står utanför samhällets diskurs/normer. Om ni bara låter ”saker bli” så kommer de att bli normativa och könsstereotypa. Punkt.
  3. Om du är, just har blivit pappa. Jämför inte ditt föräldraskap med andra män/pappor utan jämför dig med andra mammor. Anledningen att män ofta får hurrarop beror på att de jämförs mot en väldigt låg standard.
  4. Om du är eller just har blivit mamma. Inse att du kommer att förlora en del på att släppa den traditionella ”mammarollen”. Kom ihåg att det inte handlar om att du är ”dålig” eller att du inte ”pallar trycket”. Du lever i ett samhälle där det premieras att kvinnor ger upp sig själva utan att kräva något tillbaka, tar 100% ansvar, 100% av tiden. Som du förstår är det då en omöjlig ekvation att ge 50% av ansvaret till någon annan utan att bli ifrågasätt.
  5. Fall inte in i de biologistiska förklaringsmodellerna, Mars och Venus är en hitte-på-konstruktion. Män vaknar lika lätt på nätterna, män får också hormonpåslag av att vara nära sina bebisar, män och kvinnor behöver inte vara väsensskilda och olika för att vårt samhälle ska fungera. Den synen på oss människor är däremot grunden till att ojämställdheten fortsätter att pågå. Finn glädjen i att frigöra er från den trånga kostymen.
  6. Kom ihåg att trots att det ibland känns hopplöst så är resan målet. Nära relationer, kärlek och ömhet. Förmågan att känna och ta ansvar. Det kan vara jobbigt men är också något större än allt annat.

Som sagt var, jag säger inte att det här är lösningen på alla de praktiska svårigheterna i vardagen, men att ha en gemensam ambition, en riktning, kan bli grunden till allt det ni sedan behöver förhandla om. Prata om. Diskutera. Dela på. Och då kan ni alltid falla tillbaka på den gemensamma överenskommelsen:

”Vi vill vara likvärdiga föräldrar.”

//Sandra

Fredagsfrågan
                                                                 
29 juli, 2016
0 comment

Jämställd vardag-visioner och mål

SL2

Nu är det fredag, och för er som är uppmärksamma kanske frågan om vart fredagsfrågan tagit vägen är högaktuell. Ok, jag erkänner, den har lite semester. På samma sätt som jag den senaste veckan verkligen försökt ha semester. Jag älskar verkligen sol och bad, så himla underbart. Jag känner ganska ofta att jag snarare borde bo i LA än i Västerbottens karga skogar haha.

På måndag är det hur som helst slut på sötebrödsdagarna, Johan börjar om att jobba och jag ska påbörja mitt liv som företagare.

Innan dess så har vi en fullspäckad helg, ikväll åker jag och Johan till Umeå för att hänga med goda vänner, och i morgon ska vi fira mina föräldrars 40-åriga bröllopsdag (!!).

Jag har som ambition att göra något bra av den här sidan under hösten. Men som alltid är det också trevligt att få input av er som läser, vad tycker ni är svårast när det gäller jämställdhet, feminism, relationer och föräldraskap? Eller finns det andra viktiga frågor som ni skulle vilja att jag skrev om? Som sagt var, det är fritt fram att kommentera och fråga eller maila in till fredagsfrågan.

Det är också jätteroligt att antalet läsare växer så det knakar, förra veckan slogs ett nytt besöksrekord med 20.000 besökare under en och samma dag! Med tanke på hur många som läser är det ändå intressant hur otroligt få som orkar/vill kommentera. Fast många av er som läser skriver ju också på Facebooksidan, jag klagar inte bara konstaterar 😉

Det finns ett behov och intresse för de här frågorna, och jag finner det ibland lite tröstlöst att det redan för 20-30-50 år sedan skrevs enormt smarta och korrekta beskrivningar av förtryck, maktförhållanden, kvinnors position och feminism, som tyvärr är lika aktuella idag.

Kunskapen finns, nu behöver vi gemensamt hitta verktygen för förändring!

Min vision och målsättning är att vara med på det tåget, framförallt när det gäller vardagslivet- relationer, föräldraskap, feminism och psykologi, världens mest intressanta och viktiga ämnen!

Vi hörs och ses! Kram//Sandra

 

Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                                     
17 juli, 2016
2 comments

Kvinnors underordning är deras eget fel

_DSF3174 (2)

Jag ser en hel del kommentarer och reaktioner av den här typen:

”Kan det inte vara så att kvinnor gärna tar på sig den här rollen också? Jag har många bekanta som suckar och stönar över att papporna ”latar” sig och mammorna måste göra allt själv. Fast det jag ser är martyrer som inte gärna vill lämna ifrån sig ansvaret och njuter av att göra allt själv.”

Retoriken är klassisk och återkommer ofta i diskussioner om ojämställdhet. Alltså att på olika sätt lyfta fram att kvinnor själva är skyldiga till sin underordning och om bara kvinnor agerade annorlunda så skulle vårt samhälle och män genast bli jämställda.

Det jag ser är att kvinnor som kämpar för att leva jämställt, som faktiskt påtalar gång på gång när ens partner gör invanda patriarkala beteenden får ta emot så mycket dubbelbestraffning. Dels sådant som i kommentaren ovan, där den som skriver inte ser frustrerade och trötta kvinnor som är sönderslitna av det här samhällets förväntningar, krav och normer. Den som skriver ser inte att rent logiskt sett borde det finnas åtminstone 50% pappor som suckade och stönade över lata mammor, om det inte fanns andra faktorer som påverkade. Den som skriver ser istället martyrer som NJUTER av att vara martyrer.

Kvinnor som påtalar orättvisor och vägrar att vara den normativt självuppoffrande får dessutom inte alltför sällan höra, av både sin partner och andra, att de är:

”Tjatiga, gnälliga, otrevliga, bittra, känslokalla, konstiga, surfittor, regeringen, kärringar, manipulativa, falska, stämningsförstörare” och så vidare i all oändlighet.

Ja det är klart, då kostar det ganska mycket energi att inte bara resa sig upp från filten och göra det själv.

Igen.

Så när jag också ser alla små snusförnuftiga kommentarer av den här typen:

”Och som med allt annat gäller det väl att vara tydlig med hur man vill ha det – både mamman och pappan. Människor har ju kommunikation som ett ypperligt verktyg för att komma överens om saker och ting”

Så tänker jag, jo självklart. Jag skriver under på att kommunikation är a och o i all mänsklig samvaro. Men den analysen, utan att se kontexten, är ändå så grund att vi slår ihjäl oss direkt om vi försöker dyka ner och förstå det svåra med att få jämställdhet att fungera i praktiken med enbart den förklaringsmodellen.

Jag pratar med och har mött så många kvinnor genom åren som mår så fruktansvärt dåligt. Som är utmattade, deprimerade och ångestfyllda. Som kämpar och gör allt för att räcka till. Som sköter barn, hem&hushåll. Som ser till att det finns ett varmt och välkomnade hem, som alltid ger det lilla extra i sina nära relationer.

Frågar, tröstar, lyssnar och ser andra.

Ger av kärlekskraft men dräneras på sin egen livsenergi.

Som försöker förstå varför de mår så dåligt, och till slut har anammat samhällets kvinnohatande diskurs:

”Det är ditt eget fel”.

Men vet ni vad, om vi slutar blunda för det skeva så ser vi att ingen människa är en ö. Att vara sin egen lyckas smed i ett kapitalistiskt, patriarkalt, heteronormativt och rasistiskt samhälle är ett skämt.

I helvete att kvinnors underordning är deras eget fel.

 

Relationer
                                                  
15 juli, 2016
2 comments

Glöm inte bort att bråka lite mer i vardagen

unnamed

Gårdagens inlägg fick också bli en debattartikel i Metro, kolla här!

Verkar som att igenkänningsfaktorn var hög, och naturligtvis vet ni också att det handlar om ett mönster som tyvärr förekommer för ofta. Män/pappor som vaktar eller tar hand ungarna när de har ork och lust men sen ”glömmer” när något annat verkar mer lockande eller när de helt enkelt inte känner för det. Män som låtsas att de inte vaknar av gråtande bebisar på nätterna, män som på trevliga grillfesten står och pratar med de andra männen på festen, män som ger upp nattningen direkt för att barnet är så ”mammigt”. De kan göra det. För det finns någon annan som känner sig 100% ansvarig hela tiden. Det är ojämställdhet och maktutövande på vardagsnivå.

Att vara lite för långsam, att vara lite för dålig på att ta initiativ. Att vänta så länge att den andre antingen behöver göra det själv (igen) alternativt behöver påminna eller fråga:

”Kan du hålla koll på barnet nu?” Och det värsta av allt (here it comes!).

Dubbelbestraffningen och dumgörandet som den passive parten då kan unna sig:

”Varför är du så tjatig?” ”Jag håller väl inte på och klagar på dig?” ”Jag säger inte åt dig vad du ska göra!”

Snälla kära ni som blir utsatta för det här. Berätta för den som utsätter er hur vidrigt det är att göra på det sättet. Det är maktutövande och förtryck. Glöm aldrig det! Glöm inte bort att uppmärksamma och reagera på orättvisa. Glöm helt enkelt inte bort att bråka lite mer i vardagen.

Idag har jag och Johan varit tillsammans i 16 år förresten. Vi har diskuterat, bråkat och förhandlat de här grejerna i lika många år. Så himla värt det! I kväll ska vi fira att vi fortfarande gillar varandra <3

Relationer
                                            
7 juli, 2016
4 comments

Att respektera och lyssna på barn

SåH

Jag tänker på det här med barn och föräldraskap. Hur vi behandlar små människor så mycket sämre bara på grund av deras ålder. Eller för att de är ”våra” barn.

Jag gör det själv ibland, tyvärr. Är trött, ofokuserad eller bara allmänt less och snäser av någon som vill berätta något PRECIS NU. Jag tycker att det är ganska dåligt gjort. Tänker att om jag gjorde så på min arbetsplats mot en kollega skulle det absolut inte vara ett ok beteende. Jag anstränger mig för att inte behandla mina barn respektlöst. Trots att de är små och ganska jobbiga ibland.

Har ni mött de här vuxna (nästan alltid män) som gör sig roliga på  barns bekostnad? Ni vet pratar över huvudet på barnen, skrämmer dem, passerar alla rimliga gränser, drar skämt som barnen inte förstår. Och sedan skrattar. Och skrattar. Åt sig själva och åt det lilla ”objektet” som inte förstår. Som gråter för ”lite skoj”.

Fasen vad jag ogillar de där människorna.

Barn är värda mer än så. Värda att lyssnas på. Värda att respekteras. Tas på allvar.

Om vi bara orkar stanna upp och verkligen lyssna kan vi lära oss så mycket av dem.

Jag kämpar också med att vara mer medvetet närvarande tillsammans med mina barn. Absolut inte hela tiden. Men små stunder här och där. Det var perfekt att ha en liten hund att göra promenader och utflykter med. Behövde liksom inte vara långa promenader, bara runt om hörnet finns så mycket att titta på, prata om. Konstiga pinnar, fina stenar, läskiga insekter.

Eller när Helmer låtsas att hela världen är ett TV-spel som han och jag deltar i. Monster, varulvar och äventyrsbanor. När han berättar kan jag nästan se det framför mig. Och jag får vara en del av det. Han vill att jag ska vara en del av hans värld. Det är en sådan ynnest.

Jag vill aldrig ta den för given.

Föräldraskap
                    
30 juni, 2016
3 comments

En mans rättighet

inte alla

Det är en sak jag måste skriva om. En av de här obekväma grejerna ni vet.

Det handlar om sex, sexualitet och romantiserad monogami. Det handlar som vanligt om kön och makt. För att tala klartext. Jag pratar otrohet, prostitution, objektifiering och sexuell exploatering av kvinnor generellt.

Nu kan jag föreställa mig hur ni tänker (”Men inte min Calle” ”Han skulle aldrig” ”Vi har ju nyss fått barn” ”Han älskar mig” ”Fan heller” ”Han är ju normal inte som andra män” ”osv” ). Ja det är helt ok att tänka så. Jag kan inte tvinga någon att förhålla sig till det här.

Men det finns statistik som talar sitt tydliga språk.

Ungefär var åttonde svensk man har gått till en prostituerad. Han är väldigt sällan en ensam, utstött och lite sexsugen man. Han är däremot väldigt ofta gift eller sammanboende med en kvinna. Han har jobb, han har inte alltför sällan små barn hemma. En familj som han säkert älskar men inte tillräckligt mycket för att lägga sina djupt inrotade patriarkala beteenden på hyllan. Objektifiering och makt. Att köpa det en vill ha.

En mans rättighet.

När kvinnor som jobbar med att sälja sex berättar om männen som är kunder så finns det ofta en samstämmighet i att det inte är utslagna, ensamma (eller funktionshindrade som det ibland framställs) utan tvärtom: Män med livspussel, VAB och stabila relationer. Bland de här kvinnorna, så skulle det jag säger nu inte vara någon nyhet, de förhåller sig till faktumet dagligen. Och jag har hört/läst intervjuer där även kvinnor som jobbar med att sälja sex framför en sorg (ilska, bitterhet) över att vi alla lever i den bluffen. Att män uppenbarligen har missförstått det som kan kallas en överenskommelse eller ett löfte. Att romantik som den beskrivs, som den skrivs och pratas, som den normativt förstås, också är en del av källan till att förtrycket kan fortgå.

Ingen vill ju se.

När det gäller otrohet så är det självklart smärtsamt både för kvinnor och män som blir utsatta. Att uppleva svek och lögner gör otroligt ont. Men även här finns det så många lager av ojämställdhet. I heterorelationer där kvinnor är gravida, föder barn, inte alltför sällan får både kropp och psyke sönderslitet. Så får det helt andra konsekvenser när mannen i förhållandet är otrogen.

Trots allt är kvinnor i mycket högre utsträckning föräldralediga, ekonomiskt och känslomässigt beroende av sina män. Otrohet som uppdagas när hon har fött familjens barn blir extra svårt för kvinnor, som redan är utsatta, att hantera.

Att överhuvudtaget överleva.

Och igen, män påverkas av att bli föräldrar, men det är en milsvid skillnad att bli en ”mamma” och att bli en ”pappa”. Som nybliven mamma handlar det om amning, läckande bröst, blödningar, hormonstormar, ansvarstagande, ensamhet när pappan går tillbaka till heltidsjobb efter 10 dagar. För en kvinna som blir förälder handlar det om att ge upp sin autonomi, att ge till någon annan (barnet) utan att få. Och det har vi tränats för och förstått under hela vårt liv. Barnen/barnet är vårt ansvar.

Det är liksom inget val, det är en premiss som hela vårt samhälle bygger på.

För honom, som är uppväxt i ett samhälle där han lärt sig att objektifiera och sexualisera kvinnor sedan barnsben är det inte lika självklart att en del av föräldrablivandet handlar om att isolera sig med en bebis. För honom handlar det om att ­_eventuellt_ ta en del av ansvaret.

Eller inte särskilt mycket alls. Kan ju vara roligare att göra annat.

Som att vara ute och träffa kompisar. Ligga med någon annan. Spela dator dygnet runt. Köpa en tjej. Åka på resor. Hänga med grabbarna. Ta en öl. Träna lite extra. Porrsurfa. Jobba övertid. Göra karriär.

Att vara man och kvinna i dagens samhälle är inte samma sak.

Vi behöver förstå det för att också kunna jobba med förändring.

Och som vanligt: Inte alla män. Men tyvärr på tok för många.

Män och maskulinitet
                                                                 
20 juni, 2016
0 comment

Män, makt och objektifiering som beteende

objekt

Jag borde vara luttrad, men det kanske också är bra att jag aldrig blir det. Bilderna på kvinnor och unga flickor i extremt sexualiserade poser, reducerade till objekt slutar aldrig göra ont. Riktigt ont.

Män skiter fullständigt i vad konsekvenserna blir av deras sexualisering och objektifiering av kvinnor. Resultatet kan jag berätta, blir att i deras tankevärld blir alla kvinnor, oavsett om de är tolvåringar eller trettiosexåringar till för dem. För deras upphetsning, för deras njutning. Inte alltför sällan också kopplat till förnedring och våld i olika grader. Hela vårt samhälle har handel med kvinnor som en sanktionerad pågående tyst överenskommelse. Porr, prostitution, våldtäkter. Allt är intimt sammankopplat med en sexualitet byggd på maktmissbruk. (Som svar på Mias fråga här).

Det vi alla måste fatta är att så länge män lär sig att bli upphetsade av makten som det innebär att reducera kvinnor till objekt och konsumerar och agerar därefter så kommer det inte spela någon roll hur mycket vi försöker ”skydda” våra döttrar.

Alla våra val, och då menar jag verkligen ALLA våra val får konsekvenser.

De flesta män har aldrig lärt sig att behöva ta ansvar för sina val. De har formulerat och byggt upp ett samhälle som är till för dem. De formulerar sina behov och behöver aldrig inse att de också är ansvariga för hur deras medmänniskor mår. Och med medmänniskor menar jag då också kvinnor.

Något som verkligen är svårt för de flesta män att greppa.

De tror att de kan fortsätta att dela upp kvinnor i två olika fack, det vill säga kvinnor som är till för deras njutning (sexualiserade och objektifierade i olika grader och varianter) samt de lite ”bättre” kvinnorna som nästan räknas som fullvärdiga människor (till exempel deras vänner, systrar, mammor, döttrar).

Hela samhället är uppbyggt på det här extremt kvinnoföraktande värderingarna och igen,  ja det påverkar. Inte bara kvinnor som lär sig att få beröm, uppmärksamhet och pengar för att ställa upp på den manliga normen. Som börjar tro att vi är våra kroppar. Att våra utseenden är allt. Att vi är dåliga om vi sminkar oss och fula om vi inte sminkar oss (motsatsen till win-win).

Nej det är faktiskt så att också män förlorar på det här maktmissbruket.

De förlorar förmågan att på riktigt förstå vad medmänsklighet innebär (återigen ungefär halva befolkningen består av kvinnor). De börjar själva tro på sina förklaringsmodeller om att beteenden och val som inkluderar extremt kvinnoföraktande aktiviteter hör till ”det privata”. De slutar tänka på kvinnorna som är till för deras blick som riktiga personer. ”Det där är bara en fantasi” säger de och loggar in för att kolla nakna poserande sextonåringar, som för all del skulle kunna vara grannens dotter. Det är deras val och det får konsekvenser.

När unga kvinnor i bikini exponeras och visas upp i alla offentliga miljöer så blir det ibland debatt. Den pågår på flera olika plan, för kvinnor handlar det ofta om någon slags prat runt orimliga ideal och utseendehets. Men för män? Ja ibland uppstår det någon slags metadiskussion om hur ”riktiga kvinnor” ska SE UT.  Och så hamnar fokus åter på kvinnors UTSEENDEN OCH KROPPAR. Hur ska de se ut? Vad är normalt? Vad är förkastligt? Vad är skadligt? Och igen. Det här är så skevt. Vi behöver inte diskutera rätt och fel när det gäller kvinnors kroppar.

Debatten måste sluta fokusera på huruvida män ska tända på sexualiserade barn/tonåringar, anorektiska fotomodeller eller kurviga ”riktiga” kvinnor. För det är ju det vi egentligen pratar om när vi pratar om kvinnors kroppar hela JÄVLA tiden.

Debatten borde handla om att män måste fatta att kvinnor inte är objekt vare sig de är tolv år, sexiga, kurviga, magra, femtio år, bystiga, påklädda i spets och volanger, nakna eller påklädda.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är människor. Sluta objektifiera oss. Sluta reducera oss till våra kroppar. Ta ert ansvar.

Ni som har makten måste inse att era privilegier är det som upprätthåller strukturen och förtrycket.

I evighet. Amen.

Män och maskulinitet
                                                  
11 juni, 2016
8 comments

I tvåsamheten hör ingen dig skrika

Sandra_Hemsida5Det var ett stycke i den här intervjun med Ebba Witt-Brattström som jag tänker är så viktig:

[…] ”Vi är verkligen ett jäkligt dåligt land när det gäller jämställdhet. Går vi ner i samhällets urcell, i tvåsamheten, är kvinnan helt ensam. Det finns inga kollegor som kan stötta en i en destruktiv parrelation” […]

Det här är så fantastisk viktigt. Jag har nämnt det här tidigare, att jobba för jämställda löner, jämställda arbetsplatser, kvotering i styrelser, sexistisk reklam och knäppa klädkedjor det kan vi hitta ganska många som gör. Superviktig och jättebra naturligtvis! Men. Det skulle behövas fler som vågade gå in i våra hem. In i våra närmaste relationer. In i det som kallas kärlek (ja Carin Holmberg var och är bäst, men hur kommer det sig att det FORTFARANDE verkar se ut på samma sätt? Carins avhandling skrevs 1993, det är 23 år sedan!!!).

Det stjäl så många kvinnors glädje och livskraft att leva i ojämställdhet. Ojämställdheten dränerar och gör det omöjligt att ens orka protestera. Det handlar inte bara om att göra mer rent praktiskt. Det handlar om att lägga så mycket tankekraft på att vara den som planerar, organiserar och alltid ska ligga steget före. Annars får en liksom skylla sig själv. Om jag inte är den som pratar om hur vi kan leva jämställt så gör ingen annan det. Och med annan menar jag alltså personen som en lever med. Som kanske också borde lyfta frågan:

”Hur kan vi göra för att leva jämställt? Vad kan jag göra? Vad behöver vi göra? Vad fungerar bra och vad fungerar mindre bra? Vart ska vi lägga ribban?”

Hur ofta gör män i heterorelationer det?

Jag vet svaret, för sällan. Och det är ett svek.

Som Ebba Witt Brattström beskriver det:

[…] Och när normen blev att kvinnor yrkesarbetade gynnade också det männen.

– Detta slags man tänker, typ: ”Aha, hurra! Jag kan få en kvinna, som försörjer sig själv men som också är ett slags hemmafru om jag ser till att inte göra min del av hushålls- och omsorgsarbetet hemma. Vajert, precis som pappa hade mamma, fast jag slipper betala för vi har ju jämställdhet.” Denna attityd har jag hoppats var en övergångsfas. Men sanningen är dessvärre att Sverige i dag är det bästa landet för män. Det är fortfarande kvinnorna som bär huvudansvaret för hemmet. Kvinnorna föder barnen, utan kvinnorna skulle inte samhället över huvud taget gå vidare […]

Nej tyvärr lever vi fortfarande inte i ett jämställt samhälle.

Och tyvärr finns det fortfarande folk som inte ens vet vad jämställdhet betyder men som ändå säger saker som att ”jämställdheten har gått för långt”. Som en kommentar jag fick om att det ”är kvinnor som behöver påminnas OM ATT JÄMSTÄLLDHET GÅR ÅT BÅDA HÅLL.”

Ja den dagen män har sämre löner, jobbar heltid och ändå sköter hem och hushåll, tar ut 2/3 av föräldraledigheten. Blir misshandlade och ihjälslagna av sina fruar. Blir våldtagna i sina hem och på stadens gator. När det är vanligare med VD:ar som heter Johanna än med manliga VD:ar, när offentliga män hatas sönder och samman i kommentarsfält på nätet av kvinnor…

Då lovar jag att ta den kommentaren på allvar.

Men inte en dag innan dess.

 

Relationer
                                         
1 … 3 4
Om