15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

8 september, 2016
6 comments

Hösten är här och män skrattar fortfarande åt sexism

host

Hösten är här och en massa spännande saker är på gång. Jag tänkte att jag skulle få mer tid att blogga när jag startade eget, eeeeventuellt lite naivt tänkt hehe 😉 men jag försöker så gott det går. Jämställd vardag kanske aldrig blir en sån där blogg som uppdaterar tre gånger per dag, hoppas att det är ok för er läsare <3

”Om det finns ett ”vardagspatriarkat” finns det då också inte ett ”vardagsmatriarkat”? Hur ser detta matriarkat ut?” (kommentar från random man på Fejjan)

Svar: Nej, det finns inte något vardagsmatriarkat. Vart har du befunnit dig de senaste 2000 åren? Men däremot har jag fått en viktig och relevant fråga som avhandlas i fredagsfrågan! Det är en läsare som funderar på om och hur män också drabbas av vardagspatriarkatet. Det får ni läsa mer om i morgon!

Apropå vardagspatriarkatet. Bilden här är tydligen ett ”roligt” skämt:

bilsexism

Facebook bannlyser bilder av ammande mammor till höger och vänster men lite gubbsköj kan vi ju alla njuta av. Kvinnohat, sexism och objektifiering, finns inget som det här samhällets män kan skratta åt lika gott som det. Hahahahahahahahatar att det är på det sättet. Blir ledsen. 

Vilka vardagspatriarkala saker har ni varit med om senaste tiden?

 

Feminism    Män och maskulinitet
                                      
4 september, 2016
1 comment

Vardagspatriarkatet

Metro

I dag skrev jag en debattartikel i Metro om de här sakerna som verkligen kan skava som f*n i en relation, men som är svåra att liksom sätta fingret på.

Det där som ibland kallas för strukturer, ofta lite otydligt formulerat. Som något slags övernaturligt väsen som ser till att upprätthålla vissa gruppers makt på bekostnad av andra. Strukturer kan vara det. Men strukturer är också språkliga konstruktioner som upprätthålls av oss alla. Tankar som vi fusionerar och sammansmälter med. Tankar som vi inte längre kan särskilja från oss själva.

Vad är jag om jag inte är det jag tänker?

Och så våra beteenden, det där som vi hela tiden gör. Beteenden som är inlärda och cementerade med hjälp av rädslor och skam. ”Duger jag nu?” ”Vad ska folk tycka?” ”Är jag en nog bra partner, fru, mamma?” ”Det kanske ändå är jag som är hysterisk och bråkar i onödan” ”Om jag inte klätt mig sådär, sagt sådär”

Eller tankar som säger:

”Om jag inte gör det här nu kommer ingen annan att göra det heller”.

Sedan gör du det själv eller ber någon i din närhet att göra det. Den här gången säger du orden:

”Skulle du kunna plocka undan disken?”

I samma stund, frånvaron av den typen av tankar hos din partner. Som i sin tur sitter där och tänker:

”Jag är så himla trött, nu borde jag få spela dataspel istället för att tvingas höra på hennes tjat!”

Han säger orden högt:

”Varför tjatar du jämt? Och du tänker:

”Fan varför är jag så tjatig?”

Och där! Precis där händer det magiska! Ni har, som av ett ödets nyck, äntligen samsats:

”Det är jag/hon som är problemet”.

DET är strukturer. Språket. Vardagspatriarkatet. Makt och kön.

Metro valde rubriken:

”Alla män är en del av vårt ojämställda samhälle”

Naturligtvis är det ju så att den (inte lika säljande, men lika korrekta) rubriken hade kunnat vara:

”Alla människor är en del av vårt ojämställda samhälle”

Men vet ni vad? När vi ser det här kan vi  faktiskt göra något åt det. Tillsammans.

Här kan ni läsa debattartikeln i sin helhet.

Relationer
                                         
3 september, 2016
2 comments

Ilska som drivkraft

april

Det är så intressant att jag lite nu och då får höra att jag är för arg? För arg?

Ganska ofta är det män som säger:

”Men varför är hon så arg? Hon skrämmer ju bort [insert valfri grupp som de här männen tycker borde ”lära sig något”]”

Jag ska också på en gång påpeka att min påstådda ”problematiska ilska” enbart relaterar till mina texter. Jag har i princip aldrig hört någon säga att jag skulle vara ”för arg” IRL.

Det finns verkligen någon slags ilskefobi som är ganska utbredd i vårt samhälle. Som att det ALLTID skulle vara dåligt att vara arg. Det antagandet är för det första helt felaktigt. Ilska är en medfödd och livsnödvändig känsla. Utan förmågan att känna ilska skulle vi fungera riktigt dåligt i nästan alla sammanhang. Vi behöver kunna värna vår integritet, vi behöver kunna sätta gränser.

Det finns dessutom en bild av ilska kopplat till utagerande och våldsamt beteende. Det är något helt annat. Det är ett sätt att GÖRA ilska, inte känslan i sig. En person som knyter näven i fickan, kan vara precis lika arg som den person som krossar sin dator när den krånglar.

Så kom ihåg:

Ilska är en funktionell och bra känsla!

Den ger oss drivkraft. Politiskt engagemang. Att våga och orka lämna en dålig relation. Att säga ifrån när någon gör en illa. Den driver utvecklingen framåt. Den får oss att vilja förändra det som är fel.

Och sedan till frågan om jag är arg? Ja för helvete jag är jävligt förbannad.

Det borde alla normalfungerande människor med ett uns av empati vara.

Men uppenbarligen är det fortfarande mer provokativt med en arg kvinna än med ett samhälle där kvinnor förtrycks och diskrimineras.

Fortfarande är det mer provokativt med en kvinna som skriver om våldtäkter, prostitution, objektifiering och mäns våld mot kvinnor än med män som våldtar, tar sig rätten att köpa andra människor och slår ihjäl sina partners.

Och det är så fruktansvärt skevt.

 

Feminism
                                         
28 augusti, 2016
2 comments

Ojämställda förhållanden är det normala

ljusrosaklänning

Jag fick ännu en kommentar av en man kopplat till det här inlägget. Så här skriver denne man:

”Varför stannar folk i förhållanden där de känner sig förtryckta?? Eller är det så att de inte känner sig förtryckta förrän någon utomstående sätter den etiketten på dem? Ett förhållande som inte tål att båda parter kan diskutera och förändra sånt som känns fel är ett rätt skumt förhållande va?”

Det här är både en intressant och viktig kommentar att fundera över en stund.

Om vi börjar med  ”Varför stannar folk i förhållanden där de känner sig förtryckta?”

Det finns ganska komplexa psykologiska förklaringsmodeller som svar på den frågan. Men jag tänker inte idag redogöra för  de teorierna. Däremot tycker jag att det är viktigt att poängtera att den här typen av ”skyll-dig själv-retorik” ofta används för att skuldbelägga offer. Kvinnor som blir misshandlade, våldtagna, dödade i sina nära relationer möts ofta av oförståelse: ”Det var väl bara att gå? Lämna förhållandet?” (Att det sedan nästan alltid är då de försöker lämna förhållandet som de blir dödade kan ju vara en ganska viktigt faktor att känna till).

Att bygga upp en relation och leva med andra människor, oavsett kön på de inblandade, innebär per definition att inte gå vid första bråket, eller när den andre parten har gjort något dumt, sagt något förhastat, betett sig illa. Om vi gjorde det skulle inga långvariga relationer finnas överhuvudtaget. För att kunna leva och existera med andra människor, behöver vi kunna förlåta, gång på gång. Vi behöver förstå att det inte finns några perfekta människor.

Så jag tycker inte alls att det är skumt eller konstigt att folk stannar. Det är så vi fungerar. Ibland blir sveken för stora, slitningarna för många, kärleken för liten.

Då lämnar vi kanske. Men det är inte självklart.

I relationer mellan kvinnor och män uppstår ofta en ojämställd dynamik, den beror på hur samhället ser ut, hur vi får lära oss att förhålla oss till världen och andra människor beroende på kön. Den beror på att en historisk kontext vävs in i språket, vävs in i våra tankar och beteenden. Det är inte samma sak att vara en kvinna och en man i det här samhället.

Och nej ojämställda förhållande är inte ett dugg skumma. Statistiskt sett är ojämställda förhållanden det normala.

Kvinnor gör i genomsnitt en timme mer obetalt arbete per dag. Kvinnor tar ut mer än 2/3 av föräldraledigheten. Kvinnor vabbar och jobbar deltid. Kvinnor projektleder och gör merparten av det känslomässiga relationsarbetet i heteronormativa förhållanden.

Är det att sätta en etikett på människor att upplysa om att det är exakt så det ser ut i Sverige år 2016?

Jag önskar att alla människor levde i förhållande där det var självklart att diskutera och förändra sådant som kändes fel. Men vi vet alla att det sällan är så enkelt. Det är inte alls populärt när kvinnor säger att förhållandet är ojämställt. Då kommer någon man i deras närhet att säga:

”Vem har nu satt griller i huvudet på dig? Tro inte på den där ”etiketten.” Allt var ju bra som det var igår när du INTE ville diskutera och inte krävde att JAG skulle förändra mig!”

Det önskar jag att alla mansplainande relationsexperter kunde tänka ett varv till på.

Relationer
                                         
25 augusti, 2016
2 comments

Hipp hipp hurra!!

tusen1

Vaknade upp den här morgonen till faktumet att Jämställd vardag nu har 1000 följare på Facebook! Hurra för det! Hurra för er!

Jag ser också att de jämställda, trevliga männen hittat hit och deltar i diskussionen på ett konstruktiv och reflekterande sätt. *Obs! Ironi*

Men ni vet ju att det inte är dem jag skriver för.

Jag skriver för er.

Alla ni som kämpar och tror att förändring är möjligt. Som försöker hitta nya sätt att leva och som är villiga att reflektera över er roll i det lilla och det stora. Som är intresserade av att förstå hur människor, oavsett kön, kan påverka sin egen och andras situation.

Kvinnor som inte längre orkar bära allting själva. Män som inte förgås av skuld, utan tar ansvar.

Tillsammans kan vi förändra världen, samhället och vardagen.

Den fina illustrationen är gjort av världens bästa partner in crime:

Johan Lindström/Joxon design <3

Livet
                                         
22 augusti, 2016
3 comments

Orimliga krav?

hemma

Jag vill bara förtydliga två saker:

  1. I ett hushåll och gemensamt hem så ”hjälper inte någon part bara till”. Det är självklart ett delat ansvar och åtagande.
  2. Att inneha privilegiet att tycka/tänka att en är schysst om en ”hjälper till” är per definition maktutövande och förtryck.
  3. Alltså är det självklart helt orimligt att säga ”om du inte applåderar mig alternativt är helt tyst när jag städar, tvättar, diskar, är föräldraledig så tänker jag inte göra det alls.”

Oj det där blev visst tre saker.

I vårt hushåll är vi två vuxna människor. Om Johan vill diskutera något med mig som rör vårt gemensamma liv (städningen till exempel). Då skulle det ju rent krasst kunna vara så att jag inte håller med honom, (Obs! Helt normalt att inte alltid vara överens) vilket i sin tur leder till att vi ibland behöver resonera om frågor som ”hur när, var, på vilket sätt och så vidare”. Det som däremot aldrig skulle hända är att jag i den situationen säger till Johan:

”Hur understår du dig att kritisera mitt sätt att städa!! Nu jävlar får du städa själv resten av vårt gemensamma liv tillsammans, fy fan här försöker jag vara schysst och ”hjälpa till” och vad får jag för det, bara skit!”

Förstår ni? Det är ett ORIMLIGT och EXTREMT maktutövande att befinna sig i en position där det verkar rimligt att kunna välja bort sådant som SJÄLVKLART är ett gemensamt ansvar när en lever tillsammans.

Ibland tror jag att folk missförstår med flit.  Ser ( i relation till mitt förra inlägg) hur folk diskuterar ”nivåer” av städning och huruvida kvinnor (som alltid) har för ”höga krav, tror att de bestämmer i hemmet, har makten, är regeringen, hunsar sina stackars män” bla bla bla. Det är inte poängen.

Självklart är det ett trist beteende att bevaka någon, detaljstyra och kontrollera.

Men att kunna föra en dialog om det obetalda arbetet i hemmet med sin partner är väl inte ett så himla galet förslag?

Att kunna föra en dialog om obetalt arbete i hemmet, även sådant som hur och när det ska utföras utan att en part tycker sig ha rätten att ”skita i det” är väl inte ett särskilt orimligt krav?

Att kunna prata om jämställdhet, rättvisa och ansvar i sina närmaste relationer är inte respektlöst.

Det är fan kärlek.

Relationer
                                
20 augusti, 2016
6 comments

Vad säger din man om det här?

Sandra_Hemsida1

Sedan jag startade jämställd vardag har jag otaliga gånger fått frågor som låter ungefär såhär:

”Vad säger din man om att du skriver om ojämställdhet i relationer?” ”Blir han inte sur?” ”Min man skulle aldrig gå med på att jag skrev på det sättet” ”Min man tycker att feminism är dåligt, det går inte att prata med honom om de sakerna då blir han bara arg”

Och så vidare.

Helt ärligt tänker jag att era frågor speglar så mycket av problemet. Hur män i nära relationer ska skyddas, hur vi har lärt oss att det är illojalt att prata om sådant som är svårt i relationer. Hur ens manlige partner kan och får diktera villkoren. Hur kvinnor vet att det inte går att leva med en kränkt man. Att på något sätt kritisera en man är att riskera för mycket. Kärleken. Gemenskapen.

[ Att se sanningen.]

Det finns så många exempel:

Man i heterorelation ”hjälper till” med tvätten. Att då som kvinna/partner understå sig att diskutera frågor kring hur det görs, när det görs, eller liknande är att riskera att han ”skiter i det”.

”Om du klagar då har jag inte tänkt göra det här alls” [Skyll dig själv det borde du förstått, att du inte hade vett att uppskatta din schysste och hjälpsamme bäste vän och partner, nu får du göra allt själv. Det är äkta kärlek det hahahahaha.]

Samma sak går igen gång på gång som ett sedelärande mantra:

”Låt honom göra det på sitt sätt annars kommer han inte att göra det alls.”

Eller skräckexempel som när par  går i familjeterapi och kvinnan i paret får lära sig hur hon ska ”KBT:a” sin man (”Beröm honom när han försöker! Tvätta, diska, städa, ta hand om barn”). Bara så vidrigt på alla sätt. Rakt igenom.

Det fungerar inte att behandla vuxna människor som hundar. Det fungerar inte att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att relationer mellan kvinnor och män är jämställda.

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Oavsett vad era män tycker om det.

Relationer
                                         
5 augusti, 2016
3 comments

Fredagsfrågan #4

frågan

”Jag funderar på det här med bibehållen jämställdhet när man får, eller har barn, hur löser man den ekvationen och vad har kvinnan för roll?”

Petra.

Svar: Ja som ni förstår är det här en gigantisk fråga och jag ska på en gång påpeka att det är helt omöjligt att ge ett fullständigt och komplett svar på hur leva/göra jämställdhet. Det skulle säkerligen behövas en 1ooo sidor lång förklaringsmodell med bakgrundsförståelse och metoder, och ändå tror jag att det skulle vara svårt. Men jag ska försöka att ge ett kort och koncist svar, för det finns några saker som jag tänker är a och o när det gäller jämställt föräldraskap.

  1. Bestäm er helt enkelt! Uttala ambitionen att ha ett jämställt föräldraskap, låt den gemensamma visionen bli er drivkraft och peppa varandra i att ni kämpar på även när det är svårt.
  2. Inse att ni båda är påverkade av samhällets syn på mammor/pappor. Det finns ingen som står utanför samhällets diskurs/normer. Om ni bara låter ”saker bli” så kommer de att bli normativa och könsstereotypa. Punkt.
  3. Om du är, just har blivit pappa. Jämför inte ditt föräldraskap med andra män/pappor utan jämför dig med andra mammor. Anledningen att män ofta får hurrarop beror på att de jämförs mot en väldigt låg standard.
  4. Om du är eller just har blivit mamma. Inse att du kommer att förlora en del på att släppa den traditionella ”mammarollen”. Kom ihåg att det inte handlar om att du är ”dålig” eller att du inte ”pallar trycket”. Du lever i ett samhälle där det premieras att kvinnor ger upp sig själva utan att kräva något tillbaka, tar 100% ansvar, 100% av tiden. Som du förstår är det då en omöjlig ekvation att ge 50% av ansvaret till någon annan utan att bli ifrågasätt.
  5. Fall inte in i de biologistiska förklaringsmodellerna, Mars och Venus är en hitte-på-konstruktion. Män vaknar lika lätt på nätterna, män får också hormonpåslag av att vara nära sina bebisar, män och kvinnor behöver inte vara väsensskilda och olika för att vårt samhälle ska fungera. Den synen på oss människor är däremot grunden till att ojämställdheten fortsätter att pågå. Finn glädjen i att frigöra er från den trånga kostymen.
  6. Kom ihåg att trots att det ibland känns hopplöst så är resan målet. Nära relationer, kärlek och ömhet. Förmågan att känna och ta ansvar. Det kan vara jobbigt men är också något större än allt annat.

Som sagt var, jag säger inte att det här är lösningen på alla de praktiska svårigheterna i vardagen, men att ha en gemensam ambition, en riktning, kan bli grunden till allt det ni sedan behöver förhandla om. Prata om. Diskutera. Dela på. Och då kan ni alltid falla tillbaka på den gemensamma överenskommelsen:

”Vi vill vara likvärdiga föräldrar.”

//Sandra

Fredagsfrågan
                                                                 
29 juli, 2016
0 comment

Jämställd vardag-visioner och mål

SL2

Nu är det fredag, och för er som är uppmärksamma kanske frågan om vart fredagsfrågan tagit vägen är högaktuell. Ok, jag erkänner, den har lite semester. På samma sätt som jag den senaste veckan verkligen försökt ha semester. Jag älskar verkligen sol och bad, så himla underbart. Jag känner ganska ofta att jag snarare borde bo i LA än i Västerbottens karga skogar haha.

På måndag är det hur som helst slut på sötebrödsdagarna, Johan börjar om att jobba och jag ska påbörja mitt liv som företagare.

Innan dess så har vi en fullspäckad helg, ikväll åker jag och Johan till Umeå för att hänga med goda vänner, och i morgon ska vi fira mina föräldrars 40-åriga bröllopsdag (!!).

Jag har som ambition att göra något bra av den här sidan under hösten. Men som alltid är det också trevligt att få input av er som läser, vad tycker ni är svårast när det gäller jämställdhet, feminism, relationer och föräldraskap? Eller finns det andra viktiga frågor som ni skulle vilja att jag skrev om? Som sagt var, det är fritt fram att kommentera och fråga eller maila in till fredagsfrågan.

Det är också jätteroligt att antalet läsare växer så det knakar, förra veckan slogs ett nytt besöksrekord med 20.000 besökare under en och samma dag! Med tanke på hur många som läser är det ändå intressant hur otroligt få som orkar/vill kommentera. Fast många av er som läser skriver ju också på Facebooksidan, jag klagar inte bara konstaterar 😉

Det finns ett behov och intresse för de här frågorna, och jag finner det ibland lite tröstlöst att det redan för 20-30-50 år sedan skrevs enormt smarta och korrekta beskrivningar av förtryck, maktförhållanden, kvinnors position och feminism, som tyvärr är lika aktuella idag.

Kunskapen finns, nu behöver vi gemensamt hitta verktygen för förändring!

Min vision och målsättning är att vara med på det tåget, framförallt när det gäller vardagslivet- relationer, föräldraskap, feminism och psykologi, världens mest intressanta och viktiga ämnen!

Vi hörs och ses! Kram//Sandra

 

Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                                     
15 juli, 2016
2 comments

Glöm inte bort att bråka lite mer i vardagen

unnamed

Gårdagens inlägg fick också bli en debattartikel i Metro, kolla här!

Verkar som att igenkänningsfaktorn var hög, och naturligtvis vet ni också att det handlar om ett mönster som tyvärr förekommer för ofta. Män/pappor som vaktar eller tar hand ungarna när de har ork och lust men sen ”glömmer” när något annat verkar mer lockande eller när de helt enkelt inte känner för det. Män som låtsas att de inte vaknar av gråtande bebisar på nätterna, män som på trevliga grillfesten står och pratar med de andra männen på festen, män som ger upp nattningen direkt för att barnet är så ”mammigt”. De kan göra det. För det finns någon annan som känner sig 100% ansvarig hela tiden. Det är ojämställdhet och maktutövande på vardagsnivå.

Att vara lite för långsam, att vara lite för dålig på att ta initiativ. Att vänta så länge att den andre antingen behöver göra det själv (igen) alternativt behöver påminna eller fråga:

”Kan du hålla koll på barnet nu?” Och det värsta av allt (here it comes!).

Dubbelbestraffningen och dumgörandet som den passive parten då kan unna sig:

”Varför är du så tjatig?” ”Jag håller väl inte på och klagar på dig?” ”Jag säger inte åt dig vad du ska göra!”

Snälla kära ni som blir utsatta för det här. Berätta för den som utsätter er hur vidrigt det är att göra på det sättet. Det är maktutövande och förtryck. Glöm aldrig det! Glöm inte bort att uppmärksamma och reagera på orättvisa. Glöm helt enkelt inte bort att bråka lite mer i vardagen.

Idag har jag och Johan varit tillsammans i 16 år förresten. Vi har diskuterat, bråkat och förhandlat de här grejerna i lika många år. Så himla värt det! I kväll ska vi fira att vi fortfarande gillar varandra <3

Relationer
                                            
1 2 3 4
Om