15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

24 februari, 2019
6 comments

Premiär!

Gift vid första ögonkastet säsong 5 med moi som eder egen jämställdhetsexpert.

Nu ligger första avsnittet ute på SVT Play.

Sex supermodiga personer gifter sig vid första ögonkastet och efter det ska de leva med varandra under 4 veckor för att sedan ta beslutet om de vill fortsätta vara gifta eller skilja sig. Helt galet och roligt och att jag är den här säsongens nya expert på tema genus. Hoppas ni tycker att det är kul, själv är jag jättepeppad.

Någon undrade vad som fick mig att tacka ja till att medverka. Jag skulle vilja vända på frågan och säga hur hade jag kunnat tacka nej? Att få prata om kärlek och relationer ur ett jämställdhetsperspektiv på bästa sändningstid är fasen i mig en dream come true.

Jag rekommenderar verkligen alla er som är intresserade av människor, relationer, psykologi, och kärlek att titta. Så spännande och så himla mycket känslor!!

Feminism    Livet    Psykologi    Relationer
                          
3 november, 2018
2 comments

Cheerleaders och sköna snubbar

Jag har tänkt en hel del på det här med emotional labour senaste tiden. Det där relationella_emotionella beteendet som knappt ens har en vettig svensk översättning.

Den där känslan av att ni vet… kommer ni håg den här radiodängan av Omi som var populär för något år sedan? Ni vet känslan när en sitter och glatt sjunger i bilen och samtidigt inser att texten sätter fingret på något relevant om hur män ständigt blir frestade av andra kvinnor men kan hålla sig till en kvinna om hon ser till att vara STÄNDIG KÄRLEKSJOUR och glad, härlig och peppig. Inget utrymme för någon jävla PMS eller tjat om städning där:

”And I got the magic wand
All these other girls are tempting
But I’m empty when you’re gone
And they say
Do you need me
Do you think I’m pretty
Do I make you feel like cheating.
And I’m like no, not really cause’
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
She gives me love and affection
Baby did I mention, you’re the only girl for me
No I don’t need the next one
Mama loves you too, she thinks I made the right selection”
***
Och just det där. Att det han ger tillbaka är att vara trogen. Trots alla frestelser från andra sexiga kvinnor som han egentligen vill ligga med. Det ska liksom vara nog.
Då ska en som kvinna vara OERHÖRT tacksam. Idén om att män skulle betala tillbaka på samma sätt: Genom att vara glada och peppiga cheerleaders som ständigt har någon annans behov för ögonen. Som bara ger villkorslös kärlek och ömhet. Som inte behöver ett schema för att plocka undan från köksbordet utan vet att allt som en skiter i att göra landar på någon annans axlar.
***
Så himla härligt ändå. Att få ha en egen personlig cheerleader. Alla gillar ju sådana. Och INGEN gillar missunsamma, tjatiga gnällkärringar. Som håller på och påpekar saker som att ett gemensamt behöver städas, att barn behöver trygghet och oftast mår bra av rutiner som att lägga sig på kvällen för att orka med förskola och skola. Att tjata om sådant är dåligt. Det är alla överens om, oavsett kön.
***
Ingen gillar en gnällspik. Och kvinnor är ju i princip ALLTID problemet som vill prata om sådana idiotiska och vidriga saker som: Hur ofta det ska dammsugas i ett gemensamt hem, om sängar ska bäddas, om sopor ska bäras ut, hur tvätt ska tvättas, om rutten frukt och bananflugor är så himla big deal, om obytta blöjor verkligen är något att prata om.
***
Nej tacka vet vi cheerleaders. Och sköna, avslappnade snubbar.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Relationer
                                
18 oktober, 2018
6 comments

Premiär för ny podd! Systemfel.

Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg

Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!

Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂

Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.

Pssst… en liten hemlis…officiell premiär  i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:

http://systemfel.libsyn.com/website

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer    Systemfelpodden
                                                                                
11 augusti, 2018
0 comment

Mer om emotional labor aka kärlekskneget

Jag fick ett mail häromdagen som beskrev ett fenomen som jag så väl känner igen från alla möjliga sammanhang.

Det handlar om kvinnor som fått höra att de är: Besvärliga. ”känslomänniskor” och till slut självklart tagit det till sig som dagens sanning. (För att vårt samhälle trashar kvinnor och allt som är förknippat med kvinnor/ tjejer/ feminitet. Jämt. Allts som kvinnor gör. Säger. Det är så sjukt.) Om hur känslor och ansvar för känslomässiga reaktioner beskrivs på ett sätt om du är kvinna och på ett helt annat sätt om du är man. Såhär:

”Dom är helt inne på att det är besvärligt för omgivningen och något de borde sluta med. När vi börjar reda ut det är det sällan som de verkligen på ett osunt sätt styrs av känslor utan mer att de är i kontakt med känslor. Jag ser inte att kvinnor i en hektisk vardag har råd att styras av sina känslor. De känner och ger kanske uttryck för det men låter tex sällan sina känslor gå ut över och påverka övriga i familjen eller sällskapet. De tar i stället ofta ansvar för att påverka klimatet positivt, dvs gör ett känsloarbete. Väldigt trötta är vi på att se alla dessa män, som anklagar kvinnor för att vara besvärliga känslomänniskor, totalt ohämmat bete sig utifrån hur de känner sig just nu, och inte ta ansvar för hur det påverkar andra. De ska då läsas av och andra ska anpassa sig och gärna lirka dem in i bättre humör. Det är väl att, på ett negativt sätt, vara känslomänniska? Hur många kvinnor tillåter sig tex att vara sura och irriterade i största allmänhet? Eller att sitta tysta och låta andra se till att det blir trevligt för att de som inte ids hjälpa till? Hur många kvinnor hanterar mäns känslostyrda sätt att bete sig genom att lirka med både man och barn i stressiga situationer? Hur många får höra att de är besvärliga känslomänniskor (oprecist men med negativ konnotation) för att de tar ansvar för att ta upp känsliga ämnen som berör och också beskriver att de är berörda?”

Exakt så. Det här måste vi prata mer om.

Hur förvriden sanningen blir i en kontext som alltid gynnat mäns sanningar om hur saker ”är”. Det här ständiga pratandet som formas i en värld där kvinnor aldrig kan vinna : Känslostyrda, irrationella, falska, tjatiga ni vet, och sedan män som i sin tur beskrivs som logiska, rationella, raka och sköna. Vem vill du vara? Vilka egenskaper har du lärt dig att se som önskvärda och upphöjda? Och hur påverkar det oss alla?

Jag skriver ju ganska mycket om det konkreta arbetet som sker i våra hem: Hur det osynliggörs och nedvärderas. Hur det tar tid och kraft. Men det handlar ju inte bara om det konkreta och mätbara. Det handlar om så mycket annat också. I höst vill jag skriva mer om det här i bloggen. En av anledningarna till att det är så svårt att få till det där konkreta och praktiska i vardagen handlar mycket om motstånd och oförmåga (ovilja) till att sätta andras behov i fokus. Det handlar om att män inte orkar bry sig om att kärleksknega (emotional labor, känsloarbete, prosociala beteenden, så osynliggjort att vi knappt har en svensk översättning.) det där lite diffusa som nästan alla kvinnor gör:

Ser till att stämningen är god. Hjälper andra att sätta ord på känslor. Ser till att samtalet inte bara blir en monolog som sedan byts ut mot en annan monolog. Vänder in och ut på sig själva även när det inte är bekvämt. När en inte känner för det. För att andra människor är viktiga. För att andras behov är viktiga. För att partners, barn, vänner och släktingar ska få känna sig sedda och omhändertagna. Trygga. Älskade.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                 
10 augusti, 2018
4 comments

Anteckningar – random mobil 2018

Han: Tar inte ansvar för sina egna behov, känslor eller för att prata. Om inte DU löser det så blir jag arg och gör dumma grejer som du inte vet om.

Han: Kan helt plötsligt vägra att kommunicera/ svara på på frågor. De egna behoven prioriteras alltid högst. Nu vill JAG leka/ prata/ göra något. Då är det ok. Inte annars.

Han: Lovar saker. Gör det inte. Skyller på något/ någon annan. (Som gjorde att det inte råkade bli som han lovat.)

Män som gör exakt det vi MÅSTE BE OM. Aldrig själva har koll eller tar initiativ. (Fatta drömlivet!!!)

Kom ihåg lista:

  1. Påminn om..
  2. Vid rätt tillfälle
  3. Ta ansvar för…
  4. Hans känslor
  5. Annars blir det jobbigt
  6. För alla andra
  7. Inklusive barn…
  8. Och då är det
  9. DITT FEL
  10. GLÖM ALDRIG DET!!!
Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                       
13 juli, 2018
8 comments

Det är så jobbigt att vara man

En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:

”Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: ”Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.

Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här ”moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)

Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att ”hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.

Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?

De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).

Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                         
1 maj, 2018
2 comments

1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.

En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.

Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.

Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.

Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.

Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.

Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna.  Konsten. Musiken. Litteraturen.

De storslagna stunderna och de små stunderna.

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?

Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018.  Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.

Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.

Det är  inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.

Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.

Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.

Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.

Till sist.

Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.

Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.

Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.

För att förstå och förändra, måste vi våga se.

Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet ”..men” efter:

Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)

Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:

”Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”

Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                    
27 april, 2018
12 comments

De ska inte le när det finns skäl att gråta

”Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans  ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”

Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.

Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.

Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.

Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister ”hatar män” så får jag INTE ihop det där.

Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar.  Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.

Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att ”hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att ”hjälpa till.”

Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:

”När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)

Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.

ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?

Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)

Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.

När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.

När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?

Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:

”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”

Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.

För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:

”Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”

Jag kommer aldrig att ge upp.

Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av  deras kön.

Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:

De ska inte le när det finns skäl att gråta.

De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.

De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.

De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.

De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.

Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.

Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                          
3 april, 2018
18 comments

Jämställdhet i praktiken

Så kör arbetsveckan igång igen.

I vår familj räknar vi in allt förekommande arbete i arbetsveckan. Även det obetalda arbetet som behövs göras av ”någon” för att få en dräglig tillvaro.

Johan sitter och funderar på vardagsmaten som i nuläget är hans ansvarsområde. Där ingår sådant som att planera, läsa igenom recept, kolla vad vi har hemma, åka och handla samt förstås det praktiska genomförandet. Plocka fram. Stöka bort. In i diskmaskinen. Stå ut med barn som inte är tacksamma för maten utan skriker att ”de vill byta familj till en som lagar bättre mat!”

Men nu tappade jag fokus. Vi tycker att det är viktigt för relationen, föräldraskapet, livet i stort att fördela sysslor rättvist och jämställt. Stundtals är vi riktigt bra på det och ibland går det riktigt jäkla dåligt. Det är som det är. Men få saker kan slå den där känslan av att inte ha resignerat. Att kunna high-fiva varandra när något gått riktigt bra. Att dela glädje (och oro) över barnen. I sommar har vi delat 18 år av liv. Fått tre barn tillsammans. Barnen som inte minns vem som gjort vad under deras bebisår och som tycker att Johan städar mycket mer än mig. Barnen som växer upp med två vuxna personer av olika kön som förhandlar, resonerar, bråkar, blir sams, blir ovänner igen, säger förlåt och försöker göra saker bättre en annan gång.

Jag tror att många relationer skulle kunna vara så mycket mer äkta, ömsinta och nära om vi strävade efter rättvisa och jämställdhet. Att leva jämställt betyder inte att ni alltid kommer att vandra på rosa moln tillsammans. Det betyder inte att ni aldrig blir sura på varandra, eller att ni är skyddade från att bli sårade eller svikna. Det betyder inte ens att ni för alltid kommer att leva tillsammans. Att relationer tar slut på ett eller annat sätt är liksom en ofrånkomlig del av livet. Men att separera från någon som du levt respektfullt och jämlikt med är något helt annat än att skiljas åt och känna att du blev utnyttjad under er gemensamma väg.

Jämställdhet skyddar inte från jobbiga känslor som ledsenhet, ångest, ilska och stress. Men att göra jämställdhet i praktiken kan få en mening i sig.

Jag tycker i alla fall att det är värt varje sekund av strävan och jag hoppas att jag kan förmedla det till er. Jag försöker göra det i alla fall. Men ibland känns det så himla tungt, när män skriver att jag borde gå och hänga mig. Eller när de skickar jättemånga länkar om att det nu förtiden är män som blir förtryckta av kvinnor. Eller när folk skriver kommentarer utan att ens ha läst inlägget som de tycker till om. Eller när jag har skrivit 10 inlägg på rad utan att ha fått någon respons överhuvudtaget. När bloggen tar tid som knappt finns. När det känns som att orden tagit slut.

Men idag är en annan dag. Idag finns orken.

Jag vet att ni finns där ute. Ni som vägrar att ge upp.

Som drömmer om förändring och som vet att det är möjligt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                   
10 februari, 2018
10 comments

Känner du igen dig?

Här är en berättelse om kvinnor och män som lever tillsammans (i kärlek) år 2018.

Kvinna: ”Vet inte vart jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner.”

VARDAGSKAMPEN.

Idag är det barnens pappa som lämnar på förskolan.

Man: ”Oj vart är vantarna, mössorna, snuttefilten, väskan bäst att jag sms:ar och frågar den allvetande projektledaren istället för att lösa problemet själv.”

Kvinna: ”Det är inte ok att du stör mig på jobbet med den typen av frågor.”

Man: ”Varför är du alltid så himla självisk och ohjälpsam?”

Man: ”Jag har hämtat barnen två dagar den här veckan.”

Kvinna: ”Ok, men vem hämtar barnen alla andra dagar?”

Man: ”Du ser inte det jag gör. Bara det jag INTE gör.”

Man: ”Har du sett min snusdosa? Har du sett skruvdragaren? Har du tvättat några kallingar? Har du sett den där räkningen? Har du sett tv-dosan? Vad har barnen för personnummer?”

Kvinna: ”Jag orkar inte heller hålla reda på alla de där sakerna. Det stör mig att du glider fram i en egen gräddfil och aldrig behöver stå till svars för att du bara lyckas uppnå en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings.”

Man: ”Varför klagar du alltid på mig? Jag klagar ju aldrig på dig. Du får mig att känna mig dum och korkad.”

Kvinna: ”Det går ju inte att bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt. Tycker inte du det också?”

Man: [Tystnad.]

 ATT LÄGGA BARNEN ELLER VÄNTA PÅ ATT NÅGON ANNAN GÖR DET?

Kvinna: ”Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att han tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma,oklart när dock, men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio, optimala är om barnen sover vid åtta, så är hans egen agens i frågan som bortblåst.”

Man: ”Jag har annat viktigt att tänka på.”

Kvinna: ”Vi måste ta tag i nattningen för sonen klarar inte dagarna i skolan annars.”

Man: ”Absolut, inte senare än 19.30.”

En stund senare.

Man: ”Ahh oj är klockan 20.30 redan?”

Barnet: ”Jag är jättetrött pappa. Vill sova nu.”

Kvinna: ”Vi har pratat om läggtider för barnen, många gånger. Vi är överens om att det är kl.20 som gäller på vardagar. I kväll är det hans tur att lägga. Klockan är 20.45 barnen är fortfarande uppe, har inte fått en chans att varva ner. Han sitter framför datorn.”

Kvinna: ”Men alltså du hade ju lovat att lägga barnen i tid för att de är så trötta på morgonen. Vi var överens om kl.20 på vardagar?

Man: ”Var vi? Det minns jag inte.”

Kvinna: ”Men kom igen nu. Vi hade den överenskommelsen!”

Man: ”Men SPELAR DET VERKLIGEN SÅ HIMLA STOR ROLL??”

Kvinna: ”Ja.”

Man: ”Det här har ingen betydelse alls, det är DITT eviga tjatande som är problemet.”

Kvinna: ”Det är jag och mitt tjat som är problemet. Inte att barnen är uppe kl. 20.45 på en vardag trots att du lovade att lägga dem i tid?”

Man: ”Varför hatar du mig så himla mycket?

Några dagar senare. Klockan närmar sig läggdags för barnen.

Kvinna: ”När ska barnen gå och lägga sig på vardagar?”

Man: ”Jag vet inte. Men du kan ju be mig att lägga dem.”

Kvinna: ”Nej det tänker jag inte göra. Men jag antar att du vill att jag ska ta ansvar för att göra det?

Man: ”VARFÖR ska du alltid bråka?”

FÖRÄLDRASKAPET ÄR ETT DELAT ANSVAR ÄVEN PÅ FESTER OCH SOCIALA TILLSTÄLLNINGAR?

Kvinna: ”Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Har inte koll på vad barnen gör, hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få middagen att flyta, som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe.”

Man: ”Min roll är att vara avslappnad och social.”

Kvinna: ”Han har ingen känsla för vad som behöver göras för att få middagen att flyta, sådant som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker om jag ger order, men ENDAST då och endast efter flera tillsägelser.”

Man: ”Men slappna av. Det är mycket roligare att vara den sociala på fester. En skön snubbe helt enkelt.”

Kvinna: ”Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc.”

Man:  ”Som sagt. Jag kopplar av och njuter av samvaron. Det är skönt.”

Kvinna: ”Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har sprungit efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls.”

Man: ”Jag underhåller gästerna.”

ATT VARA DEN SOM KOMMER IHÅG.

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 1.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 2.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar. Du jobbar precis vid affären där det går att köpa nya vantar. Kan du köpa nya vantar idag?” Dag 3.

Man: ”Ok.”

Kvinna: ”Vart är vantarna?” Dag 4.

Man: ”Hoppsan jag glömde visst.”

Kvinna: ”Jag har börjat fråga honom på samma sätt vart saker finns. Men det verkar omöjligt för honom att förmedla information om den typen av detaljer.”

Kvinna: Vart la du min glasögon när du städade?

Man: ”Vet inte.”

Kvinna: ”Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig?”

Man: ”Minns inte.”

Kvinna: ”Vart ställde du bakpulvret efter att du packat upp?”

Man: ”?”

Man: ”Kan du fixa nåt system som gör att jag kommer ihåg att betala mina räkningar?”

Kvinna: ”Vad tänker du göra till middag ikväll?”

Man: ”VARFÖR ska du veta det?”

Kvinna: ”Frågar inte nästa gång. Resultat: Strul och ingen tog ansvar.

Man: ”Varför frågade du inte? Du kan ju inte ta för givet att jag ska göra saker?”

PASSIVITET SOM STRATEGI.

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Åh vad roligt! Kan du se till att boka in det på en lämplig tid? Alltså så att det passar med barnen och allt roddande. Ja men du vet!”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Ja vad roligt! Har du inte kollat upp det än? För att kunna boka den bästa tiden gäller det ju att vara ute i god tid.”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: WTF VARFÖR HAR DU INTE BOKAT?? VI PRATADE OM DET HÄR FÖR TVÅ VECKOR SEDAN???

Man: ”Varför är du ALLTID så himla grinig och sur?? Jag skiter väl i att gör den där grejen då. På grund av dig.”

ATT VARA DEN SOM DRIVER FRÅGAN

Kvinna: ”Känner även att något som pyr hos mig blir när jag har tagit ansvar för att bemöta,starta samtal, reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan: ”Vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala.” Sedan är det som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket: “Såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa.”

Kvinna: ”Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig, ställer sin tallrik i diskmaskinen, whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning. Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg, frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort. Utan även för vad han inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.

Kvinna: ”Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. ”

ATT VARA DEN SOM INTE ORKAR LÄNGRE…

Kvinna: Jag kämpar för att vår vardag ska fungera och flyta på för oss alla.

Man: Varför ska du hålla så himla hög nivå i hemmet? Du måste skärpa dig och slappna av istället.

Kvinna: Jag fattar inte hur vår vardag ska fungera om de här sakerna inte görs? Du vet: Städa, tvätta, diska, renbädda, ta hand om barnen, lägga barnen, klippa barnens naglar. Se till att barnen duschar & byter till rena underkläder. Komma ihåg att betala räkningar och köpa presenter, skriva julkort och packa gympapåsen kvällen innan. Och miljoner andra grejer.

Man: ”Varför är du så tråkig?”

Kvinna: ”Jag befinner mig på utmattningens brant.”

Man: ”Varför vill du aldrig ligga nu för tiden?”

Kvinna: ”Jag är så trött. Blotta tanken på allt som behöver göras och som jag ALLTID behöver vara den som tar ansvar för. Påminner om. Pratar om. Gör mig utmattad.”

Man: ”Du får mig att känna mig äcklig. Ditt tjat förstör relationen.”

Kvinna: ”Nu är jag sjukskriven på heltid. Utmattning.”

Man: ”Du visar aldrig att du älskar mig.

Man: ”Nu är jag otrogen. Nu porrsurfar jag hela nätterna. Nu dricker jag mycket alkohol. Nu spelar jag bort våra pengar. Nu drar jag mig undan och vägrar prata.”

Man: ”Du var ju hursomhelst alltid så tråkig, tjatig och otacksam över allt jag gjorde.”

Man: ”Nu har jag en ny kvinna. Hon verkar vara mycket bättre än dig.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                                              
1 2 … 4
Om