2020-talets särartsfeminister
Föräldraskapet. Moderskapet. Det där som som är både jobbigt, svårt och alldeles underbart. Det där som är så tacksamt att använda mot kvinnor som ett säkert sätt att hålla oss på plats. En av de mest mytomspunna och kvinnligt normativa områdena. Madonnan blickar ner mot det lilla barnet som ligger tryggt i hennes famn. Bilden av den ständigt vårdande, omsorgsfulla kvinnan.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Att sträva efter ett jämställt föräldraskap är att välja bort alla privilegier som det ideala moderskapet innebär. Det spelar ingen roll att du älskar dina barn mer än livet självt. Att hälften av omsorgen och föräldraskapet _inte görs av dig_ är per definition ett dåligt moderskap. I det här fallet är det omöjligt att både äta kakan och ha den kvar.
På samma sätt som män gör motstånd mot en mer jämställd värld gör också kvinnor det. Vi upprätthåller vårt ojämställda samhälle tillsammans. Att inte få göra moderskap på det “rätta sättet” är ett hot både mot kvinnors existens och syfte. Det är därför det bildas ännu hårdare normer och kvinnor går ihop i “sjalamnings-aldriglämnabarnet-förensekund-underdetreförstaåren-sekter”.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är ett säkert sätt att kunna peka finger åt kvinnor som gör på andra sätt (Det är skadligt! Ajabaja! Varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem? ANKNYTNINGSSKADOR!!)
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är som med allt annat som pågår runt oss människor. Ett sätt att hålla kvar det som varit. Vi upplever det hotfullt med förändringar. De där som ruckar normer, stereotyper och våra sätt att leva. Varför ska vi hålla på så liksom?
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Men, jag säger det som jag sagt förut. Att göra jämställdhet skaver. Det känns obekvämt. Onaturligt. Onödigt. Svårt.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Även för kvinnor. ❤️