15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

18 mars, 2017
7 comments

Den ojämställda stressen

Jag fick ett mail för några månader sedan med en fråga om jag ville läsa ett manus till en kommande debutroman. Jag tvekade inte en sekund utan sa självklart:

”Det gör jag så gärna, vilken ära!”

Sedan hann verkligheten, som alltid ikapp. På dagarna har jag fullt upp med jobb och möten och på kvällarna är jag så trött att bara tanken på att läsa en bok får mig att gråta av frustration över att jag inte orkar, eller ens längre känner för att göra det. Men jag hade förstås lovat, så jag bestämde mig för att ägna en lördag åt läsande. En av mina hemliga superkrafter är att jag läser såååå sjukt snabbt. Det har varit jättepraktiskt under hela mitt liv. Jag älskar ju egentligen att läsa. Som barn längtade jag alltid till sommarlovet för då (äntligen!) kunde jag få läsa från morgon till kväll ostört.

Men, tillbaka till lördagen, när jag under några timmar smet från hem och familj för att läsa. På stadsbiblioteket plöjde jag boken om Sofia, huvudpersonen som kämpar för att få tiden och orken att räcka till. Som dessutom har en liten råtta som gnager i bröstet. När jag läst klart manuset skrev jag ett mail:

Åh Kajsa! Jag smet iväg från man och barn några timmar idag för att sträckläsa ditt manus. När jag hade läst klart så ville jag storgråta. Om jag inte befunnit mig i en offentlig lokal (biblioteket) hade jag gjort det. Nu fick jag istället lite klädsamt torka tårarna och skynda hem till de som väntar på mig därhemma. Jag blir inte ledsen så mycket för min egen skull som för alla kvinnor i det här samhället som kämpar, sliter och till slut går sönder. Du har verkligen lyckats fånga allt det där. 

En generation av kvinnor som går på knäna. 

En generation av män och kvinnor som pratar om att leva jämställt men som ändå inte riktigt lyckas få till det. Orimliga krav, föräldraskapet, ansvaret, projektledarrollen och så utmattningen som hela tiden lurar där runt hörnet.

Jag är så stolt och glad över att Kajsa både gav mig förtroendet att läsa manuset och sedan också lät mig skriva baksidestexten. Jag vill verkligen peppa er alla att läsa boken. Vi är så många kvinnor i det här landet som påverkas av den ojämställda stressen. Vi behöver sätta ljuset på det här samhällsproblemet och VI BEHÖVER LYFTA SKULDEN OCH SKAMMEN FRÅN ENSKILDA KVINNORS AXLAR!! Ursäkta versalerna, men det här kan tydligen inte sägas nog många gånger:

Vi kan inte hålla på och försöka få individer att sluta vara stressade genom individuella hanteringsstrategier när det är hela samhället som är skevt. Vi kan inte hålla på och plåstra om oss en och en människa i taget, när våra arbetsmiljöer och hemmamiljöer och offentliga miljöer behöver ett jättestort bandage och JÄKLIGT MYCKET PSYKOLOGISK BEHANDLING.

Är ni med?

Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
              
17 mars, 2017
2 comments

Fredag och fina män

Ja då var det fredag igen. Veckorna rusar förbi och i eftermiddag åker jag ner till Stockholm igen. Jag ska berätta mer om helgens äventyr under nästa vecka hade jag tänkt. (Fast med mig vet en inte, jag är själva definitionen av ”lovar runt och håller tunt” när det gäller bloggandet just nu ;)).

Jag hade planerat ett inlägg om ”Fina män TM” som säger att de ALDRIG har gjort något förtryckande eller mindre bra mot kvinnor och som därför inte vill klumpas ihop med andra män. I nästa andetag låter de fina männens retorik såhär:

  1. När män blir ledsna, sårade börjar de rösta på SD. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnor/ feministers fel att MÄN röstar på SD.)
  2. Kvinnor tar hand om hem och barn. Ger omsorg, uppfostrar och finns där. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnors/ mammors fel att MÄN är som de är och gör som de gör.)
  3. Det finns människor som kämpar för att lösa problem och de som bara skapar problem. (Fina mannens slutsats: Feminister skapar problem och ”Fina män TM” löser alla problem.)

Haha ja vart ska en börja liksom? Jag känner så väl igen retoriken.

Kvinnor är ansvariga för sin egen underordning.

Att män våldtar, sextrakasserar, använder våld som strategi, objektifierar, använder människor som handelsvaror, skrämmer och dödar sina partners. (Bara för att ta ett litet axplock).

Det är inte bara det helvete kvinnor lever i utan också.. tja typ mitt fel? Att engagera sig för en jämställd värld och att vara mamma till sina barn, det är brottet jag (och så många andra kvinnor) dagligen begår. Och när ”Fina mannen TM” som ALDRIG någonsin sagt eller gjort något dumt får bestämma så är straffet för detta i rimlig proportion, ett kränkt mans-ego för en våldtäkt liksom.

Annars då kära läsare? Hur är er fredag? Och vilka sanningar om världen har ni fått berättade för er senaste tiden?

 

Feminism    Män och maskulinitet
              
12 mars, 2017
4 comments

Fyra shades av mansplaining.

Gästinlägg av Irja Berntson.

The Original Mansplainer är den som Rebecca Solnit beskriver i boken “Män förklarar saker för mig” från 2008 (mycket underhållande läsning, rekommenderas varmt). Mansplainern är en person, oftast man, som tar sig rätt att förklara fenomen och företeelser för person, oftast kvinna, som är mer insatt i frågan än han är (potentiellt, han bryr sig inte nämnvärt om att fråga eller lyssna in om så är fallet). En svensk översättning, som dock inte används så mycket, är att Förkarla.

En variant av Mansplainern är The Derailer (urspåraren). Han är egentligen inte så intresserad av att diskutera sakfrågan, han tycker bara att ingen ägnar honom nog mycket uppmärksamhet. Så, in i en diskussion eller ett kommentarsfält, så gott som undantagslöst attackerandes kvinnor, börjar han styra sakfrågan bort från poängen och mot, ja, det kan hamna exakt var som helst.

Ett vanligt förekommande fenomen i den feministiska debatten är The Translator (översättaren). Han delar sällan, typ aldrig, texter kvinnor skrivit, och backar dem inte heller om de får hatsvansen efter sig. Istället kan han kommentera kvinnors texter, utan att tillföra något nytt, han upprepar i princip bara exakt det hon sagt. Ibland skippar han helt att kommentera kvinnan, tar bara poängerna, som hon då allt som oftast fått ton av skit för, och publicerar en egen text. Enter the ryggdunks. Vilken kille!
(Nu vill jag på ingalunda sätt säga att det här är ”lika illa” som att vara anti-feminist, men beteendet visar på strukturen där kvinnor kämpar i motvind och inte ens de ”goda” männen hjälper nämnvärt. Det skulle ju vara så enkelt att bara dela bra texter som kvinnor skrivit, ge kredd och lyfta dem, istället för att filtrera genom mansöversättaren.)

En extremvariant av the Translator är The MaLotte*. Han inte bara återupprepar det kvinnor har sagt, skrivit, skrikit, DÖTT FÖR, i hundratals år, han säger sig även ha gjort mer för feminismen än någon av de nämnda kvinnorna. Det farliga med MaLotten är när kvinnor påpekar hans brister blir de attackerade av hans allt annat än feministiska svans, vilket han uppenbarligen tycker är helt i sin ordning.

(*Nej, namnet är inte exakt så här, men pga nämnda svans vill jag inte att det ska vara googlingsbart)

Här är några favoritexempel på Mansplaining in action.

  • Fackförbundet Union lanserade en kampanj mot just mansplaining, där de via en telefonlinje där en kunde få utbildning i hur en kan motverka härskartekniker på jobbet. Telefonlinjerna blev nedringda – av män som förklarade på alla upptänkliga vis varför det här var en dålig kampanj.
  • Ordlistan Urban Dictionary har svämmats över av mansplainers som förklarar ordet Mansplaining. You can´t make this shit up.
    Exempel på de ljuvliga förklaringarna:
    “A word used by pseudo-intellectual feminist (e.g. ugly chicks, over 30 single moms with no chance in hell of getting a man their own age, and insecure fat chicks or combo of all three) on the internet to justify their loosing argument and/or anti-male rhetoric.”
    (Stavfel ingår, varsågoda för womansplaining)

Och avslutningsvis: Mansplaining, the statue. Komplett med mansplaining såklart!

Feminism    Män och maskulinitet
  
11 mars, 2017
3 comments

Det börjar med mig, dig, oss.

 

Plötsligt händer det! Era favoritbloggare sammanstrålar i huvudstaden och hänger en hel dag och kväll. Lyx!

Anledningen, förutom att få en chans att jämföra skellefte-mål (det kan ha uppstått en Hanna Marklund-skala, efter fotbollsexperten med den grymma dialekten) var att projektet Fatta Man hade avslutningskonferens och release av sitt metodmaterial Det börjar med mig.

Bakgrunden till Fatta Man är att när debatten kring sexuellt våld tog fart var det, som så väldigt ofta, nästan bara kvinnor som engagerade sig. Som om kvinnor kan lösa problemet med sexuellt våld när förövarna till 97% är män. Projeketet Fatta tog därför kontakt med föreningen MÄN för Jämställdhet och under tre år har nu alltså en bunt män vridit och vänt på frågor kring manlighet, normer och våld.

Och nu till deras slutsats, ni som följt bloggen har ju redan koll på detta, men en viss liten skyltincident på ett kött-hak i Skellefteå visar att kunskapen generellt är skrämmande låg: det börjar med sexistiska skämt, objektifiering och traditionella könsroller.

Alltså basen i våldspyramiden, som jag skrev om här.

Det börjar med mig, dig, oss. Vi kan alla gör något. Vi kan alla säga att “det där är inte ok”. Om det så gäller en kompis taskiga “humor”, någons sexistiska/´homofoba/rasistiska skällsord, eller varför inte en idiotisk skylt. Vi kan alla motverka att normalisera botten av våldspyramiden, den som berättigar alla de övre lagren.

För lärare, utbildare eller övriga intresserade finns Fatta Mans gratismaterial här. Titta med era barn, titta utan era barn, diskutera vid middagsbordet, diskutera på jobbet.

Och ja, jag riktar mig till MÄN speciellt nu: Börja idag.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
        
8 mars, 2017
0 comment

8 mars

Vi är inte jämställda. Vi är inte nöjda. Vi tänker inte vara tysta. Vi kommer aldrig att ge upp.

 

Så länge våra systrar inte får tala fritt, så länge våra arbetsinsatser värderas lägre, så länge våra kroppar utnyttjas för att män tycker sig ha rätt till dem, så länge våra barn tvingas in i snäva könsroller utan möjlighet att utvecklas så som de själva vill, så länge våra transsyskon knappt får existera, så länge vi fortfarande får skylla oss själva om vi bli våldtagna, så länge vi blir sjuka av att leva i relationer med män.

 

Vi är inte jämställda.

 

Så länge makten tillhör några få, så länge män fortsätter att lyfta män, så länge våra mödrar knappt kan leva på sina pensioner, så länge vi mördas av män som säger sig älska oss, så länge vi inte får arbeta heltid fastän vi kan och vill, så länge vi aldrig haft en kvinnlig statsminister, så länge vi insjuknar av att vi brytt oss för mycket, så länge våra systrar utnyttjas som krigsbyten och kidnappas och våldtas i konflikter, så länge en del straffas för vem de älskar.

 

Vi är inte nöjda.

 

Så länge vår ohälsa ignoreras och förminskas, så länge vi måste knyta våra nävar runt nycklarna i fickan när vi går ensamma, så länge vi översköljs av näthat så fort vi tar plats, så länge vi anses vara hysteriska när vi (med all rätt) blir arga, så länge våra unga systrar gifts bort, könsstympas och säljs, så länge våra kroppar recenseras och bedöms utifrån den manliga blicken, så länge det är en förlust att födas som kvinna.

 

Vi tänker inte vara tysta.

 

Allt hör ihop, det är en röd tråd som löper genom historien. Ett förtryck vävs ihop med ett annat och vi behöver nysta i varje del, samtidigt, för att kunna förändra. Och vet ni vad? Det behöver vi vara många för att göra, det är ett arbete som aldrig blir klart. Vi krossar patriarkatet med ett ord och en handling i taget, och när vi behöver vila gör vi det i vetskapen om att ingen människa är en ö. Vi kämpar tillsammans för att göra solidaritet till något mer än bara ett slitet ord. Rörelsen som startades långt före vi föddes kommer också att pågå långt efter vår död.

 

Idag är en bra dag att påminna oss om varför vi gör det. Alla de andra dagarna pågår slitet.
Vi kommer aldrig att ge upp.

 

// Irja och Sandra.

Feminism    Livet
        
3 mars, 2017
2 comments

Män som älskar kvinnor

Vet ni att män älskar kvinnor? Har ni aldrig hört det? Jag hör ganska ofta precis det:

”Nej men HUR kan du anklaga mig för sexism?? Jag älskar ju kvinnor och jag älskar deras kroppar. Kvinnor alltså, så himla vackra och underbara skapelser.”// Puzz å kramizz från Man.

Nu har jag också börjat svara precis så, på random mail. Ni vet, typ såhär:

”Sandra varför säger du att det ska vara jämställt och rättvist, det är ju bara SÅ uppenbart att du hatar män då. Hur skulle annars dina åsikter kring mänskliga rättigheter som att slippa objektifieras, användas som handelsvaror, bli misshandlade, ihjälslagna, våldtagna, utnyttjade och osynliggjorda kunna förklaras? Det verkar så himla irrationellt, sekteristiskt och manshatiskt att tycka att de här sakerna är värda att pratas om och/eller  förändra.” //Perra, anonym kommentator.

Mitt svar:

”Nej men Perra, herregud hur kan du anklaga mig för manshat?? Jag älskar män och jag älskar deras kroppar. Män alltså, så himla vackra och och underbara skapelser.” // Puzz å kramizz från Femi-nazi.

Feminism
2 mars, 2017
0 comment

Möten som räknas

Igår körde jag nästan 30 mil i snöoväder. Det var det verkligen värt alla gånger, jag fick nämligen hänga med Eva Magnusson, professor emerita i psykologi, hon har skrivit böcker som: ”Hon, han och hemmet”, ”Psykologi och kön – från könsskillnader till genusperspektiv” ”Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar.” samt naturligtvis tonvis med artiklar och texter. Jag skulle nog våga säga att Eva är Sveriges främste forskare inom området genuspsykologi. Hon beskriver med egna ord sina intresseområden såhär:

”Mina speciella intresseområden är genuspsykologi allmänt, feministisk psykologi, genus- och jämställdhetsfrågor i familjer, genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologiämnet i stort, samt på all slags praktisk psykologverksamhet inklusive psykoterapi. Jag undervisar framför allt på Psykologprogrammet och vid Umeå Centrum för genusstudier. Huvudsakligen genuspsykologi och genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologi, samt kvalitativa forskningsmetoder.

Som forskare är jag särskilt intresserad av hur kvinnor och män idag skapar och upprätthåller sina identiteter i det dagliga bruset av könade, klassmärkta och etniskt märkta föreställningar och maktrelationer. Därmed är jag särskilt intresserad av deras psykologi så som den går att avläsa i tal, samtal, berättelser, och inte minst av retorik: strategier i tal för att på bästa sätt framställa sin egen identitetsberättelse.”

Eva var också handledare när jag skrev mitt examensarbete och nu har jag förmånen att kunna bolla mitt kommande specialistarbete med henne. Jag kan inte nog beskriva hur lyxigt det känns. Igår pratade vi bland annat om feministisk aktivism, hur svårt det kan vara att infoga feminismen i sitt liv & karriär, hur en kan hantera motstånd, och hur kritiken mot kvinnor, och framförallt feministiska kvinnor, alltid varit obarmhärtig. Hur många feministiska kvinnor känner sig tvingade att ”feminista” lite i smyg för att inte dörrar ska stängas, och faran i att inte kunna använda sig av den kunskap som en faktiskt har. Men också hur engagemang och kamp kan vara så enormt viktigt och meningsfullt i våra liv.

Snöstormen kommer jag att glömma, men att få sitta med Eva och lyssna på den kunskap som hon bär med sig som kvinna, feminist, aktivist, förälder, psykolog och forskare det kommer att finnas kvar.

Jag brukar tänka på sådan här stunder som att jag samlar små pärlor, inne i min kropp, i mitt minne. Det kan ingen ta ifrån mig, de stunderna. En känsla av att det finns något annat. Sammanhang där mina erfarenheter förstås och blir verkliga. Där de räknas.

Ett av alla de sätt som jag lagar mig själv på är tillsammans med andra.

 

Feminism    Psykologi
1 mars, 2017
14 comments

Det ordnar sig, allting ordnar sig.

Här sitter jag vid sidan om och låter Irja sköta ruljansen och det gör hon med ju med bravur. När jag inte bråkar så kan jag vara säker på att det finns andra som gör det. Vi är inte ensamma.

Men jag känner mig så… trasig?

Jag har många gånger tänkt den tanken: Att jag är trasig.

Jag kan liksom inte svara på vart det började (När jag föddes? Hur det blev? Vad jag gjorde? Vad andra gjorde eller inte gjorde? Vad det här samhället berättade för mig att jag kunde vara? Jag har fortfarande inget riktigt svar. Tror inte att det spelar så stor roll)  Ni som läste min gamla blogg Oxhen (jag har inte längre någon koll på hur många ni är eller vilka som ”kände mig” när jag skrev där. Men några vet jag har hängt med hela vägen) fick ta del av en mycket mer personlig, kanske i vissa ögon gränslös berättelse i bloggform. Det fanns en enorm skillnad när jag bloggade som Oxhen och det var anonymiteten. Jämställd vardag har aldrig varit och kan aldrig bli så. Det går inte att lämna ut sig på det sättet, även om jag egentligen skulle vilja. (Att jag skriver det här känns så jobbigt, inte bara för att det är rent allmänt utlämnande utan för att jag vet att en massa människor som på riktigt hatar mig och allt jag står för är här inne på bloggen och läser.)

På senare år har jag börjat tänka att jag är lite trasig (Vem är inte det liksom?) men jag har blivit så jäkla duktig på att laga mig själv. Jag klipper och klistrar, plåstrar om mig. Jag är för fan expert på det. Jag har stenkoll på allt. (Nu måste jag vila, nu måste jag få känna såhär, göra såhär, nu måste jag vara försiktig så att jag inte trasas sönder igen). Och jag är så himla stark. Det måste jag vara eftersom jag dessutom valt ett yrke som framförallt handlar om att försöka lära andra människor att laga sig själva. Klippa och klistra, plåstra om sig själva. Dag efter dag. Hur skulle det se ut om jag la mig ner på marken och gav upp.

Men ni vet ju lika väl som jag att det där är skitsnack. Ingen människa kan vara så duktig. Ingen människa orkar hela tiden. Ibland brukar jag fantisera om att när jag blir superstark, då vill jag ta alla utmattade, sönderslitna och trasiga  kvinnor i min famn och bara hålla om er alla. Jag vill viska i era öron:

Det ordnar sig, allting ordnar sig. Jag finns här för er.

Men ni vet, en del skulle kalla det där för hybris eller totala motsatsen till vad som behöver göras.

För jag vet att ni också är starka. Jag vet att ni alla kämpar. Jag önskar nog egentligen att ni kunde få finnas här med mig, och viska i mitt öra:

Det ordnar sig, allting ordnar sig. Vi finns här för dig.

Livet
1 mars, 2017
9 comments

Att hata feminister.


Tänk att det är en grej. Att hata människor för att de vill att alla ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska möjligheter. För sakfrågan feminister tar upp för stunden spelar ingen roll, om det så är sexistiska skyltar, tider på badhus för att slippa tafsande män eller något så grundläggande som att vi vill kunna klä oss hur vi vill utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna, vad vi än tar upp så ska det hatas. Folk lägger oerhört mycket tid och energi på att påpeka vilket ENORMT slöseri med tid och energi det är att prata om saker som sexism och jämställdhet.

Ja, ironin är makalös.

Igår skrev som sagt Norran om skylten på Texas Longhorn. Den som inte skulle ha suttit uppe från första början, den som råkat åka med från något dammigt huvudlager och som, enligt franchisechefen, inte alls hör hemma i den profil Texas Longhorn vill ha 2017.
Tror ni att de som kommenterar artikeln bryr sig om vad Texas Longhorn tycker passar på deras restaurang 2017? Noooooo, DOM vet minsann vad som är humor och vad som ska sitta uppe på ett matställe med “vilda västern”-tema. Och dom vet minsann att JAG har för mycket fritid, för lite humor, borde ägna mig åt viktigare saker (vilket är lite spännande då jag ägnade en del just av gårdagen åt ett fantastiskt givande möte om hedersförtryck och kulturkrockar för unga invandrade kvinnor, ett ämne feministernas belackare ofta med bestämdhet hävdar att vi skiter blankt i…. ).

 

Men är då skylten i sig så himla viktig?
Nej, kanske inte som enskilt ting, men om vi ser till den här bloggens syfte – att försöka skapa en jämställd vardag – så behöver vi synliggöra att för många av oss är det offentliga rummet långt ifrån jämställt. Funktioner, utbud, ja till och med vilken slags “humor” som restauranger väljer att marknadsföra sig med, riktar sig till MÄN. På bekostnad av kvinnor. Och om vi vore så jämställda, om kvinnor inte ständigt behövde oroa sig om sitt eget värde, så skulle ju skämten om att likställas med (eller till och med överträffas av) ting, döda föremål, falla rätt platt.


Många kvinnor blev också arga på mig. “JAG tycker faktiskt skylten är jättekul”, skriver dom. Ja ni, så må vara fallet, jag vet att ni finns, jag ägnade er faktiskt en text för inte så länge sedan. Kvinnohatet är så normaliserat att ni skrattar åt er själva, vad tusan ska ni annars ta er till? Att ta fajten är ju så mycket jobbigare, faktum är att under korta stunder igår hade jag önskat att jag också bara kunde låta saker passera, men mitt skratt fastnar i halsen och blir en klump av obehag. Jag ÄR ju inte ett ting.

Nåväl. För att ge en liten fingervisning av hur det är att vara öppen feminist, i Sverige, 2017, så bjuder jag här på en liten del av gårdagens trista kommentars-skörd. Norrans Facebook-inlägg genererade någonstans mellan 3-400 kommentarer (inte bara elaka!), nu har många rensats bort. Att jämföra till exempel med nyhet om att en byskola hotas med nedläggning som engagerar ett par arga entusiaster på sin höjd.



Till sist vill jag ge en trumpetfanfar till alla fantastiska personer som gav sig in och backade i kommentarsfältet. Jag vet att artikeln fick uppmärksamhet bland annat hos #jagärhär. Tack!
Er värme och kärlek är en så otroligt stor drivkraft för att fortsätta säga ifrån och att fortsätta ta fajten, stor eller liten. Vi kan vinna över hatet. Jag vet att vi kan.
Jag, er alldeles egna superkränkta, bekräftelseberoende kärring, lovar att backa er i alla lägen.

Feminism
           
1 … 26 27 28 … 39
Om