15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

25 september, 2017
2 comments

Ojämställda strukturer & dåliga råd

Mammor prioriterar bort sin träning till förmån för obetalt arbete i hemmet. Det kan naturligtvis vara helt ok. Till exempel om en svarar som de 15 procenten längst ner på listan ”saknar intresse för träning”.

Motsvarande siffra för männen/ papporna i den här undersökningen som Friskis & Svettis genomförde i våras visar att bara hälften av dem prioriterar bort sin träning till förmån för hushållsarbete. Däremot så prioriterar ungefär en tredjedel av papporna bort sin träning till förmån för ANDRA intressen. På motsvarande plats skattar kvinnor att de saknar ork.

Så himla intressant. Så jävla sorgligt. Så mycket ett strukturellt problem.

Jag läste för övrigt en artikel häromdagen. Den var fylld med otroligt kassa råd om att leva i heterorelationer:

”Jag tycker inte om att kombinera orden parförhållande och arbete. Det låter lite osexigt, tråkigt och stressigt. När man har kommit till den punkten att man borde ha jobbat mer på sitt parförhållande har man antagligen jobbat ihjäl sig med något annat. Så jag tycker inte man ska ”jobba” på sitt förhållande.”

(Familjeterapeut Maria Sundblom Lindberg hela artikeln kan ni läsa här. )

Ni vet att jag tjatar ihjäl mig om det här, men det har betydelse HUR vi pratar om saker. Jag tänker att exakt de ord som används i den här artikeln är varför det känns så jäkla motigt att sträva efter en jämställd relation. Liksom, hur kul på en skala att vara i en relation som är:

  1. OSEXIG
  2. TRÅKIG
  3. STRESSIG

Familjeterapeuten tycker att det är viktigare att _massera varandras fötter i 10 minuter_ än att tjata om att det inte finns några rena kläder till barnen. Hon säger också att det är viktigt att bestämma vem som gör vad och att sätta regler som ska följas. Men sedan följer hon upp med brasklappen om att det är den sköna avslappnade personen i förhållandet som har rätt och den andre parten får bita ihop och finslipa själv (det vill säga, vara nöjd med att den andre parten ”hjälper till”).

Jag tycker för övrigt att det är grymt sexigt och ROLIGT med heterorelationer där en person blir sjuk av utmattning, gnisslar sönder sina tänder av återhållen passiv aggressivitet ( romantiskt som sjutton ;)) och prioriterar bort återhämtning, glädje och engagemang till förmån för att tvätta kläder (under sommaren når tvättsiffran den magiska fördelningen 78% kvinnor och 11% män enligt en ny undersökning från TCO) packa väskor, laga mat & projektleda.

Men bättre det än att nämna ordet ARBETE i samma mening som PARFÖRHÅLLANDE.

Män upplever dessutom sina förhållanden som hyfsat jämställda till skillnad från kvinnor i samma förhållanden.

Hahahahaha chockerande och märkligt eller hur?

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
9 september, 2017
6 comments

Jag lever.

Hej alla fina bloggvänner!

Ni som följer mig på fejjan vet ju att jag lever. Men för er som inte gör det säger jag nu -Hej! så att ni inte behöver oroa er. Bilden till det här inlägget är just nu i fokus! Äntligen ska jag gör´t. Inte bara skriva utan också åka ut och träffa er IRL 😀

Inga platser eller datum är spikade än, men självklart återkommer jag med sådana viktiga grejer när jag har koll på vart ni kan komma och träffa mig.

Just nu firar jag det här med att åka ut i en stuga i skogen där jag ska sitta & skriva & läsa 5 dagar i sträck!!

Tjihoo. Jag är redan mörkrädd. Kanske återkommer med lite fler uppdateringar. Eller…

Feminism    Livet
19 augusti, 2017
15 comments

Koll på detaljerna (Varför? Är det ens bra?)

Jag tänker väldigt mycket på hur vår familj ska få ihop vardagen. Som idag. Det är lördag. Jag vaknar och vet att jag hade tänkt åka i väg och skriva några timmar. Direkt kommer följdfrågor upp i mitt huvud. Hur ska vi göra med middag? Vad ska vi äta? När ska vi handla? Hur blir logistiken runt det här på bästa sätt för alla involverade. Sedan börjar jag metatänka på sådana här trevliga grejer som [om min manlige partner tänker så här mycket på de här grejerna].

Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte det.

För även om vi har pratat om fördelning av ansvar, jämställdhet och vardagsrutiner , säg 10.000 gånger, så är det 9 gånger av 10 jag som tar upp frågan mer explicit (alltså uttalar den högt och inte bara tänker den inne i huvudet).

Antingen så säger jag att jag tänkt ut vad vi kan äta och så säger jag att jag skriver en lista och handlar, och ungefär när och hur jag gör det. Eller så frågar jag:

”Har du funderat på hur vi ska göra med maten?”

Idag gjorde jag inte det. Utan sa istället bara nu åker jag iväg och skriver. Inga följdfrågor. As usual.

[Hej då.]

Det är ju inte så att saker och ting inte löser sig på något sätt. Personen som jag lever med är oerhört medveten om att vi delar på ansvar och uppgifter. Men ändå så är det som att det enda sättet jag har som fungerar och gör att jag inte hamnar i ”lösa problem/planera/pratarollen” (aka relationsknegaren/ projektledaren) är att bara sticka i väg. För det är klart att jag blir arg när jag bestämmer mig för att se om han känner ett behov av att föra dialog och  märker att han inte gör det. Överhuvudtaget.

Det verkar som att den där sista biten som handlar om att inte bara dela på det praktiska, det som är tydligt och mätbart, nästan är omöjligt att få till. Ibland tänker jag att det är en medveten strategi från män i heteroförhållanden att INTE vara den som pratar om och lyfter upp problem, ansvar, fördelning och eller logistik. För konsekvensen av att PRATA om något är att bli den som bryr sig, den som riskerar att behöva få fler uppgifter lagda på sina axlar. Det är ju mycket svårare att säga ”Sorry! Tänkte inte på det” om en på något sätt visat att en visst är medveten om det. Om vi har pratat om det eller till och med sagt att det här ansvaret ska vi dela på.

Jag kan också tänka men är det här ens bra? Är det bra för någon att jag med tiden och åren blivit allt mer av ett kontrollfreak? Det skulle kännas rimligt och lätt att svara [NEJ!] på den frågan. Kanske till och med ge mig själv ett tips om att:

”Slappna av och vara lite sådär härligt skön, låta saker bli som de blir.”

Ja men då gör jag väl det? Fast jag vet ändå att konsekvensen av det innebär mer stress och allmän otrivsel. Vi har åtminstone ett barn som far väldigt illa av otydlighet och att saker och ting sker i sista minuten. För det här jag skriver om nu handlar förstås inte bara om dagens ”vad ska vi äta till middag, vem ska planera, vem ska handla osv osv” utan det handlar om hela vardagslivet. Skola, väckning, frukost, packa ryggsäck, idrott, utflykter, träningar och jag kan lägga till minst tusen grejer till som ALDRIG TAR SLUT. Det är varje dag. Hela tiden.

Jag kan villigt erkänna att det förstås blir mer arbete och även stress för mig att vara den som sköter all logistik. Men alternativet är att alla andra i familjen ska behöva stressa. Vilket i sin tur påverkar mig negativt. Jag orkar inte bry mig om att min manlige partner aldrig dubbelkollar om han har med sig alla grejer innan han åker till jobbet. Om han får lite extra jobb med att åka och hämta glömda grejer så är det hans issue. Men när hela familjen påverkas, av ilska, irritation runt att saker glöms bort, går fel, blir superstressiga och helt kaotiska så känns det som ett för högt pris. Även om det innebär mer stress för mig att vara projektledaren och kommunikatören i vår familj så blir det så himla mycket trevligare för oss alla när jag tar det ansvaret. Alla är lite mer glada, lite mindre stressade och det är ju härligt. För mig också såklart. (Och när jag bara gör det själv behöver jag inte få höra att jag är negativ, söker fel, är ihop med en idiot och ALLTID hittar saker att klaga på.)

När jag bodde på Ellen Keys Strand i våras så delade vi upp matlagningen. Så var fjärde dag lagade jag mat, men tre dagar av fyra visste jag att någon slags middag var lagad och klar till kl.18 utan att jag behövde ägna en sekunds tankemöda åt det. Fattar ni hur härligt? Att bara kunna jobba, läsa, ta en promenad och sedan sätta sig vid ett dukat bord. Lite så tänker jag det är för familjer där ”någon” hela tiden hjälper till och styr upp åt de andra. I heteronormativa familjer, typ alltid kvinnan.

Vi vet ganska väl att tydlig rollfördelning och gemensamma uttalade mål är en av de viktigaste faktorerna för minskad stress och konfliktbenägenhet i arbetsmiljö. Jag tänker att det är frånvaron av den tydligheten i hemmets relationer som i många fall blir en oerhörd stress för fra kvinnor.

Att ha den djupt otacksamma rollen att vara den som gång på gång tar upp jämställdhetsfrågor kopplat till vardagens organisation är i sig en frustration, stress och till och med sorg.

Jag vill därför uppmana alla män i heterorelationer som har den minsta ambition att verkligen GÖRA jämställdhet i vardagen att orka och våga vara den som frågar:

”Hur löser vi det här på bästa sätt? Hur blir det för dig? Känner du dig nöjd som det är nu? Vilka delar tycker du fungerar mindre bra i dagsläget? Vad kan vi förbättra?” Och sist men inte minst kanske någon gång också säga:

”Tack för att du orkar och kämpar så mycket för vår relation. Jag vill också ta ansvar för att våga och orka lyfta sådant som skaver eller som jag inte riktigt tycker fungerar så bra i vår vardag. Jag fattar att kärlek inte handlar om perfektion utan att bry sig om och fortsätta kämpa. Tillsammans.”

Är det att begära för mycket? Är det orimliga krav? En utopi?

Jag tycker inte det.

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                
11 augusti, 2017
7 comments

Om det ojämställda vardagssnacket och logistiken from hell.

Illustration: Johan Lindström/Joxon design

Idag tänkte jag prata om ännu en del i den så kallade projektledarrollen, ni vet den där som kvinnor i typ 99 % av fallen, som genom en magisk nyck ”får” i heterorelationer. Den handlar om att prata eller inte.

Eller alltså jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. Prata rent generellt kan män göra nog så mycket, men i familjeprojektet AB så innebär det en stor del av att vara den som tar ansvar och håller koll på alla jäkla grejer (glödlampa trasig, kalasinbjudan på fredag, föräldramöte tisdag, dags att tvätta, vad ska vi äta i veckan, oj avloppet behöver rensas, ny regnjacka till mellanbarnet, nä men frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika igen? osv osv i all evighet) också att vara den som antingen gör det själv eller som ber den andre parten att göra det… vänta nu?

FATTAR NI HUR SKEVT DET ÄR?

Jag upprepar:

”Vara den som gör det själv eller ber den andre parten att göra det.”

Det blir liksom inte tydligare än så att en person är ansvarig och den andre ”hjälper till”. Dessutom så förklarar det också hela dynamiken i alla de här männen som då surt kan välja att svara på frågandet/ pratandet/ problematiserandet:

”Du är så himla negativ. Jag klagar ju aldrig på dig. Allt jag gör är visst fel. (Ehh näe det är allt du INTE gör som är ojämställdhet i praktiken älskling.)”

Jag brukar ibland dagdrömma om den dagen när jag kan sitta och pyssla med lite ditt och datt och inte känna något som helt ansvar för någonting och min partner har koll på allt (hela tiden) och kommer och frågar mig:

”Sandra skulle du kunna åka och handla, jag har gjort en lista och fixar middagen. Tänkte att jag kan dammsuga, tvätta och ta hand om barnen under tiden. Känns det ok för dig?”

Och jag bara:

”Ja men självklart inga problem vännen. Puss puss <3″

I den här dagdrömmen ingår också att alla tycker att jag är en härlig, skön tjej och att min partner är så himla lyckligt lottad som har en sådan jämställd fru. Hehe.

Vi är inte riktigt där ännu. Och med ”vi” menar jag det här samhället, där vi alla är små beståndsdelar som bildar en helhet. Om helheten vore jämställd så skulle det vara lättare för oss individer att göra jämställda beteenden. Om alla individer gjorde mera jämställda beteenden skulle helheten bli mer jämställd. Men det är svårt och så komplext och sammanvävt att det nästan är omöjligt att ta sig ur det nät av ojämställdhet som formar ALLT från vardagliga diskussioner till det faktum att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

Jag hatar ganska ofta att behöva vara den som pratar i vårt förhållande. Jag provade för ett tag sedan att inte fylla i luckor, ge information om vad som ska hända eller fråga upp vad min partner har tänkt. Vet ni vad? Det blev helt bisarrt (så jag gav upp efter typ två timmar) och då tänker jag inte att vi är det värsta heteroparet i hela världen utan ändå hyfsat normala. Men ni vet för att kunna ha någon slags kontroll på vad som ska hända nästa dag, hur alla miljoner grejer som behöver lösas rent praktiskt ska gå till så behöver den också kommuniceras till de individer som ingår i ens planer. Den där logistiken som åtminstone i vår trebarnsfamilj får en att vilja lägga sig i fosterställning under soffan och gråta hysteriskt och sedan vägra att komma fram igen:

”Mamma! Mamma!! Mamma!!! MAMMA!!!!”

(Näe vet ni vad barn, mamma ligger här under soffan och VILAR nu. Det är fullt normalt. Eller?)

Att få rollen som ansvarig för att föra all kommunikation som rör logistik, planering, problem, fördelning och skaviga grejer är ett himla otacksamt jobb och tar så mycket tankekraft, energi och tid.

Det är ju dessutom omöjligt att GÖRA jämställdhet om en inte pratar om det som är ojämställt och behöver förändras. Men det här ”raka och härliga” pratandet (som män ibland påstås göra mer än kvinnor haha..) uppskattas ofta inte alls när det påverkar dynamiken i vår patriarkala världsordning. Och den upprätthålls inte bara på någon slags diffus samhällsnivå utan i våra hem, i våra relationer, i föräldraskapet.

Undervärderat kvinnligt arbete är det som byggde vår välfärdsstat. (Har en massa kloka kvinnor/forskare redan konstaterat.)

Jag tycker att det är dags att  jobba med att både bryta det könsnormativa språkandet om vem som som är ansvarig för vad i hemmet och föräldraskapet och inte minst:

Att vi från och med idag (BAM!!!) uppvärderar det arbete som traditionellt och historiskt gjorts, och fortfarande till stor del görs, av kvinnor.

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
6 augusti, 2017
6 comments

Tack

Igår kväll kände jag hur en viss herre (hosthostLamotte) retade upp mig igen trots att jag lovat mig själv att inte lägga en sekunds tankeverksamhet på en person som njuter så mycket av att få så många som möjligt att lägga en massa tankeverksamhet på honom.

Så jag bestämde jag mig för att istället läsa igenom allt klokt som skrivits /illustrerats och filmats om AB-grejen. Jag postade alla de smarta, roliga, förbannade, ledsna inlägg som jag kunde hitta på Jämställd vardags facebooksida och tänkte för mig själv #härärfeministerna för varje inlägg som jag postade. Och vet ni vad?

Jag blev så himla glad när jag gjorde det! Nästan euforisk, ni vet känslan av att inte vara ensam. Shit vad många vi är och vilken urkraft vi besitter. Så mycket klokhet. Och så tänkte jag en stund på alla de som aldrig syns i sociala medier men som är sådan grymma vardagshjältar:

Alla ni som jobbar på kvinnojourerna. Alla ni som jobbar inom vård och omsorg. Ni som tar hand om barn och gamla. Ni som sliter och släpar dag ut och dag in. Utan att supa er fulla och uttrycka förakt och ilska mot andra människor. Utan att begära någonting. Ni som får det här samhället att gå runt. Ni som tänder ett litet ljus vid middagen för att visa omtanke och trevnad. Ni som lyfter upp ett gråtande barn och blåser på såret. Ni som frågar hur dagen varit och faktiskt stannar upp en stund och lyssnar på svaret.

Ni är där varje dag. Ni fanns där långt innan jag hade möjlighet att uttrycka min tacksamhet och ni kommer att finnas långt efter att jag är försvunnen.

När jag till slut gick och la mig för att sova så var all ilska som bortblåst. Jag tänkte på allt som gjorts och allt som fortfarande behöver göras.

Tillsammans med er alla.

Tack.

Feminism    Livet
5 augusti, 2017
5 comments

Vill inte vara den som förstör

Hela den här ”Anders Borg blir full och förvandlas till frontallobsinkompetent sexist” är så obehaglig. Egentligen är inte det mest obehagliga att en man blir full och börjar agera ut kvinnohatande strukturer (tankar och föreställningar kopplat till makt och kön) i konkreta beteenden. Det händer ju, precis som de här manliga kommentarsfälten också säger, nästan alla (män) någon gång. Ironin i att det här är samma män som bara för någon vecka sedan:

”Nej vet ni vad MANS-FRI FESTIVAL så JÄVLA KRÄNKANDE!! Inte alla män. Bara män som är annorlunda (sjuka i huvudet på något sätt) och jag vill minsann få gå på kvinnofestival också!!”

[Som vanligt den berömda logiken]

Fast för mig är det här en samhällsdebatt. Ett tydligt exempel på hur strukturer och makt påverkar människor och individer. Något som män som grupp behöver ta till sig och förstå. Ni behöver sluta stoppa huvudet i sanden och se hur den bristande logiken är precis det som gör det så himla svårt att förändra. Nej Anna Kinberg Batra skulle inte ha kunnat göra det här. Hon hade säkert kunnat bli för full (om hon nu dricker) och gjort dumma grejer men det hade med nästan hundra procents säkerhet inte varit sexuella trakasserier, att visa sitt kön och kalla män för horor. Det är ett patriarkalt beteende som är exklusivt tillgängligt för män (”Alla har vi varit där” stämmer helt enkelt inte). Det är precis samma beteende som jag skrev om i förra inlägget. Att bli full och arg på krogen, fester och trakassera kvinnor, det är vardag. Män som påstår att de inte märkt något av det här borde fråga lite fler kvinnor i sin närhet. Eller läsa i Anders Borgs kommentarsfält med män som ryggdunkar tröstar och bekräftar att lite kvinnohat och sexuella trakasserier faktiskt förekommer hela tiden.

Allt det här är det som jag skriver om i den här bloggen. Vi lever i ett ojämställt samhälle. Det finns ingen miljö som är fri från strukturer, som påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Och jag känner ännu mer obehag för att det kommer så nära. På tok för nära. En fest helt nyligen. Någon blir för full och gör och säger saker som inte är ok. Det som nästan skrämmer mig mest. Min egen reaktion:

Skäms. Vill inte berätta för det förstör ju stämningen. Vill inte vara den som tjafsar och bråkar. Skäms över honom och över mig själv. Tänker att det är väl inget att bråka om. Han var ju full. Att jag blev rädd var ju en överdriven reaktion. Det obehag som jag kände blir direkt underordnat att han är en trevlig, rolig och snäll vän. Det tycker ju alla.

Jag också.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
2 augusti, 2017
3 comments

Små saker

Jag vet liksom inte vart jag ska börja. Hur berätta om rädslan, våldet och förtrycket utan att göra någon ledsen. Arg. Upprörd. Vilka ord ska användas. Hur måste de sägas och framförallt [hur måste de höras av de öron som tar emot?]

Det skulle kunna handla om sådant som att försöka förklara hur det är att vara tjej, kvinna, mamma för någon som vuxit upp som kille och sedan stått i normens öga som man i ett samhälle byggt av män för män.

”Jo du vet kära make, det började när de satte mig mellan Pelle och Kalle i klassrummet för att de bråkade så mycket och jag var tyst. Sen fortsatte det med att de vuxna förklarade att kärlek är våld. Och vet du vad? Tonårens vidrigheter fick mig att inse att det allt för ofta är sant.”

Jaha, oj. Kan du skicka kaffet?

”När ni män säger, eller jag menar inte alla män förstås, att ni aldrig märkt något problem. Då är det för att män inte går fram till er på krogen och undrar varför ni tjejer sitter ensamma fast ni inte alls är ensamma för ni är ju med varandra. De (inte alla männen) säger att du är vacker, de vill bara prata, du försöker le och vara trevlig trots att du vet exakt vad som kommer att hända om en liten stund. Bara om en liten stund. Det är inte första gången. Det är miljonte gången. Det är vardag för dig och dina vänner. En hand på låret. De älskar kvinnor och när du säger nej jag är inte intresserad då säger de ditt jävla luder. Du har lurat mig. Varför log du sådär om du inte vill något mer varför pratade du varför finns du här om inte för min skull…”

Fan någon borde skjuta de där asen. Titta här i tidningen står det om en våldtäkt, ett mord och en misshandel. Kan du skicka smöret älskling?

”När ni läser om de där sakerna som drabbar någon annan kvinna så är det för långt borta från er verklighet för att ni ska förstå. Skräcken när jag går på en mörk gångväg, stjärnorna som lyser och kylan som tränger in genom för kalla kläder och för höga klackar. Händerna som vitnar när de håller hårt om nycklarna. Varför tog jag inte taxi. Varför gick jag själv. Varför kan jag inte höra något annat än min egen puls som bultar för högt. Jag ser en svartklädd man en bit fram vid tunneln. Han är är säkert en av inte alla män så det är lugnt. Nu ska jag inte vara rädd för det är kränkande för inte alla män när jag är rädd. När jag är rädd för att bli dödad, slagen, våldtagen.”

Jag förstår. Någon borde göra något åt saken. Nu åker jag till jobbet.

”När vi blev föräldrar förändrades min syn på ansvar. Jag förstod på en gång utan att någon behövde säga det att jag alltid ska finnas där. Ingen behövde be mig om det, ingen behövde lära mig. Barnens liv och välmående ligger alltid på mina axlar. I det ingår att ordna livet och vardagen så att de mår bra. Veta vart deras borttappade grejer finns. Resa mig upp och hjälpa till med något hundra gånger när jag egentligen vill dricka kaffe, prata med en kompis, sitta på en filt. Läsa en tidning. Gå på toa. För dig verkar det inte lika självklart?”

Överdriver du inte nu?

”När vi ska planera tillsammans betyder det i praktiken att jag måste be dig om att göra saker. Jag måste följa upp om det känns ok för dig. Jag måste initiera varje samtal som handlar om fördelning och ansvar. Om jag inte gör det så blir konsekvenserna helt orimliga för vår familj. Du blir arg för att saker går fel när du inte tänkt efter innan. För att något är glömt. För att barnen blir ledsna. Vi kan aldrig prata om det för du bemöter varje försök till förändring med att säga att jag är negativ. Att jag söker efter fel. Att jag aldrig är nöjd.”

Oj ursäkta. Varför är du tillsammans med en idiot som mig då?

”För att jag älskar dig?”

Men varför klagar du så mycket hela tiden. Jag klagar aldrig på dig ju?

”För att jag vill leva jämställt?”

Kan vi inte bara var nöjda.

”Nej det fungerar inte så.”

Feminism    Livet
25 juli, 2017
8 comments

Postmoderna prövningar

Det finns de, nämner inga namn, som har haft så himla roligt åt att jag på typ två veckor lyckades gå från hyggligt omtyckt person med vettiga (nästan) normala feministiska åsikter till att vara en provokativ galning som springer patriarkatets & kapitalismens (samt inte att förglömma cannabismaffians) ärenden i den här bloggen.

Så kan det gå när en försöker introducera lite postmodernt tänkande i en hederlig manshatarblogg (Obs! Skämt!).

Språkliga sanningar och fusionerade tankar, diskursiv psykologi, att dekonstruera normativa antaganden som självaste Jacques Derrida (googla) på ämnen som barnkläder, Agnes Wold eller cannabis passar sig kanske inte så bra i bloggformat. Vad vet jag. Men det är lite härligt att kunna sitta självgod som f*n på sin kammare och tänka:

”Point proof” när det uppenbarligen inte går att använda språkliga exempel som språkliga exempel för att förklara hur språket gör vissa saker nästan omöjliga att prata om. Hehe ”sorry not sorry” för att fortsätta med svengelskan.

När jag kommer hem (är just nu i en stuga på en ö) lovar jag att skriva lite mer om män igen. Så att ni inte behöver avfölja en gång för alla. Måste för övrigt (med tanke på hur mina senaste inlägg tagits emot) ge det fåtal män som läser den här bloggen så sjukt mycket cred. Jag fattar hur svårt det måste vara att ens försöka tänka att det det finns ett annat sätt att tänka runt sådant som projektleda familj & hem, känslomässigt arbete, hur vårt sätt att prata påverkar hur vi alla gör. Ni vet vilka ni är.

Ge inte upp. Jag bråkar för att jag tror att det kan ge nya insikter. Och nya insikter kan vara ett första steg mot något stort. Som förändring.

Livet
17 juli, 2017
3 comments

Den heliga modern, alkohol, Cannabis och objektiva fakta

Ni vet att ett viktigt syfte med den här bloggen är att fundera över faktorer som gör att våra liv ofta är ganska ojämställda trots att ”alla” vill leva jämställt.

Många av er som läser tycker nog att det känns både rimligt och rättvist att dela på ansvaret för hem & hushåll, om ni har barn kanske dela på föräldraskapets bördor och glädjeämnen. Det är så himla lätt att SÄGA självklara saker. Som att det är självklart att dela och hjälpas åt. Men i verkligheten är det lika svårt för någon som aldrig tänkt eller tränat på beteendet att ansvar för emotionellt arbete eller projektledarrollen som det är för vissa av er att föreställa er att kläder som signalerar flickighet kanske inte är djävulens påfund? Jag kommer att skriva mer om det framöver men först måste vi prata om sådant som inte går att prata om.

Det finns ingenting som är objektivt, vi är alla summan av våra tänkta tankar.

Tillsammans (på samhällsnivå) har vi bestämt att det som anses ligga ganska nära någon slags objektiv sanning är att mäta & räkna. Att titta på stora grupper,  populationer eller som det ofta kallas i tex feministisk forskning, strukturer.

Men det finns språkliga hinder för att vara FÖR objektiv. Ett supertydligt exempel är professor Agnes Wold. Hon kör strikt på objektiva forskningsdata, läser stora forskningsöversikter och säger sedan EXAKT det siffrorna säger. Det här borde anses vara höjden av objektivitet och vetenskapligt tänkande. Men.

DET ÄR INTE POPULÄRT. DET FUNGERAR INTE.

Att säga att det är ”ok att dricka något glas vin under graviditeten” går emot allt vi någonsin lärt oss. Åtminstone har jag aldrig hört något annat än att det är en fullständigt sinnessjuk och horribel grej att göra. Det finns så mycket moral, rädsla, hot och skam inbyggt i vår syn på detta. (Typ det mest tabubelagda i vårt samhälle att som mor riskera att skada/döda sitt eget barn.)

Det som vi egentligen vet är närmast den objektiva sanningen, det vill säga att det inte finns någon forskning som visar att några få glas vin under graviditeten ger fosterskador spelar ingen roll. Hotet upplevs ändå för stort. Det är ok att att ha ”råkat dricka” om du inte visste att du var gravid (det är nog både en och annan som gjort det) men OM du visste och ändå gjorde det, då jävlar.

Således blir Agnes Wold omtalad som en ”galen, livsfarlig lögnerska. Den största idioten som någonsin vandrat på jordens yta.” etc etc. Inte bara av de vanliga jättearga männen utan även av feminister och andra kvinnor.

Jag har ett annat exempel, det är en kille Amir Englund, som forskar om Cannabis, exakt samma sak. Spelar ingen roll hur många studier han visar. Korrekta siffror och viktig forskning om Cannabis. Det är INTE gångbart eller populärt, och många normalt sett akademiska personer stänger av. Vägrar lyssna.

I vår kultur är det ok att dricka alkohol (förutom när du är gravid då ;)) men LIVSFARLIGT ATT RÖKA CANNABIS!!!! Spelar ingen roll vad forskning & statistik visar. För VI VET och KÄNNER att det är fel.

Det är nästan omöjligt att prata & diskutera utanför det som kallas en normativ diskurs.

En språklig sanning som är etablerad på samhällsnivå.

Att ändå göra det innebär ett pris. Att ses som en lögnare eller som en samhällsfarlig person. Att bli bespottad. Som Ellen Key. Eller Kerstin Thorvall. De hade viljan att vara modiga på sin tid. Bägge blev i princip landsförvisade. Det fungerade inte att prata/ skriva som de gjorde. Det var inte gångbart. Inte populärt. Men de gjorde det ändå.

Så därför vill jag passa på att säga tack för att du vågar Agnes Wold.

Feminism    Föräldraskap    Psykologi
14 juli, 2017
5 comments

Att kliva ut genom fönstret på glas är dumt

Eftersom jag tar omröstningen om kommande ämnen EXAKT lika seriöst som flygplansinformationen ovan så redovisar jag nu resultatet från gårdagens inlägg:

Tveklös vinnare med 7 starka röster blev:

Nummer 10. Små saker som känns omöjliga att prata om i en relation (det verkar sinnessjukt)

FUCK!!! Det är ju ett jättespännande ämne så jag fattar att ni är nyfikna, men eftersom jag inte kan prata om de här grejerna kommer det här ju att bli sjukt awkward att skriva om det i en offentlig blogg. Haha där fick ni mig. Jag kommer såklart att skylla på er om det resulterar i skilsmässa. Hehe. Återkommer.

Feminism    Relationer
1 … 22 23 24 … 39
Om