15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

30 december, 2017
2 comments

En helt vanlig morgon

Det är en lugn lördagmorgon. Hela familjen är samlad, barnen ligger i soffan och Johan sitter och skissar vid köksbordet.

Jag dricker kaffe och kollar lite bloggar.

Så läser jag det här inlägget av Krickelin (Kristin Lagerqvist). Det känns som ett slag i magen. Jag försöker säga något till Johan som sitter mittemot:

”Det är det här som gör mig så upprörd när folk skämtar om #metoo... rösten bryts och tårarna väller fram. Jag ursäktar mig och säger att jag är för upprörd för att kunna fortsätta. Går upp på övervåningen en stund. Sätter mig på sängen och gråter av ilska, frustration och sorg.

Jag tänker på det här. När jag skrev gårdagens inlägg. Hur män pratar om metoo i alla möjliga sammanhang utan att ha förstått någonting. De tror att det är samma sak  som att prata väder och vind eller vad de åt till middag. För de här männen är att prata om metoo ingenting mer än ord. Som någon slags intressant teori som ska diskuteras. De förstår inte hur många av oss som går omkring med PTSD-symptom, ångest och sorg. Väl dolda hemligheter och trauman av olika slag.

Hur den här hösten har gett hopp om förändring, för första gången i vårt samhälles historia. Men samtidigt rivit upp sår hos så många av oss.

Ärr som ni inte ser men som finns under våra kläder, i våra själar, i våra minnen och tankar även när vi gjort vårt bästa för att glömma.

Ärren som en får av att ha vuxit upp och av att leva som kvinna i det här samhället.

Kan ni förstå hur det känns att bearbeta och hantera det här och samtidigt höra någon på ett drygt och fullständigt känslokallt sätt säga:

”Det här med miitooo har blivit ganska överdrivet tycker JAG. Det går ju inte längre att skämta om någonting. Nu har min arbetskamrater börjat säga åt mig när jag pratar och skämtar i lunchrummet, det tycker jag är taskigt.”

Kan vi, och ni, tänka på tex Kristins upplevelser nästa gång ni hör något liknande:

”Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där. Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig.”

All styrka & kärlek till dig Krickelin som delar med dig. Du är inte ensam. Det är sådana här erfarenheter som vi bär med oss när vi hör er raljera i fikarummet, på krogen, hemma vid middagen, i FB-grupper, under utbildningsdagar. Faktiskt precis vart som helst. En del människor verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget.

Jag bär med mig både egna och andras erfarenheter av våld, våldtäkter, sexuella övergrepp varje dag.

De finns där, som en del av mitt yrke, men också som en del av mitt egna liv och erfarenheter.

Jag har under många år funderat på hur det ens kan vara möjligt att ett samhälle kan ha en sådan mörk sida utan att det verkligen lyfts upp som ett samhällsproblem. Hur det är möjligt att låta kvinnojourerna leva på  ideellt engagemang istället för att vara statligt finansierade myndigheter. Hur män tycker att det är ok att betala för att våldta medmänniskor. Hur män kan betala för att sitta och titta på unga kvinnor som utsätts för extremt sexuellt våld och säga att det inte skadar någon. Hur kvinnor behandlas som varor och objekt. (Vilken kvinna ska du klicka in på i kväll, nr. 1, nr. 2, nr. 3, nr. 4 eller nr. 52? Hela nätet är en stor dagligvarubutik där kvinnor för er inte är mer än ett paket spagetti eller en mjölkliter.)

Jag är så tränad i att hålla god min och inte förstöra stämningen i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag hjälper män som inte klarar av att kommunicera genom att nicka, le och ställa följdfrågor på rätt ställen.

Nu får det fan vara nog med det.

Det här var en helt vanlig morgon, men ingenting är sig längre likt.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
29 december, 2017
10 comments

Det är kvinnors fel att män våldtar (någon som hört det förut?)

Äsch ni är ju helt omöjliga. Vägrar att kommentera. Ni bara läser och läser och läser…

Nä men goddag kära läsare. Känns så fint att ni är här tillsammans med mig. Alltid kul att veta att en inte är ensam med tankar och funderingar inför det nya året.

Jag tror för övrigt att jag ska göra en topplista över vidriga saker som folk sagt eller skrivit under 2017.

I går fick jag en kommentar som direkt platsade på topp 3-listan. Jag har hört den förut i olika versioner:

”Jag tror att problemet i dag med hur människor behandlar varandra är hur dom blev uppfostrade som barn. Nu har vi facit på hur det gick när det i stort sett bara var mammorna som skötte den biten och vi pappor inte fick vara med.”

Den här korta meningen är så genial i all sin kvinnohatande logik. Den summerar liksom allt. Hur det är omöjligt för kvinnor att någonsin få upprättelse.

Vi är inte bara ansvariga för att män våldtar, slåss och skiter i omsorg av barnen.

Vi bär också hela skulden.

Genom att vara de som INTE våldtar och slåss utan istället vara hemma med barn och ta hand om våra gemensamma hem. Bädda en säng. Byta en blöja. Läsa en godnattsaga. Gå ner i arbetstid för att hinna med. Åka till jobbet och ta hand om gamla och sjuka.

Så bär vi också skulden för mäns beteenden. Vuxna mäns beteenden.

Det är inte vuxna män som bär ansvaret för sina egna beteenden.

Det är kvinnor som bär ansvaret. Allt är vårt fel.

Det har det varit sedan den dagen vi lurade stackars Adam att käka äpple.

Om vi inte hade klätt oss fel. Umgåtts med fel män. Valt fel partners. Befunnit oss på fel platser. Pratat för mycket med män på krogen. Sminkat oss för mycket. Gått ut ensamma. Provocerat. Och så vidare i alla evighet. [Så hade män ju aldrig behövt våldta oss så himla mycket. Döda oss i våra egna hem.] Istället hade de tagit på sig förklädet. Lagat mat och bakat bullar. Städat och fejat. Satt upp nya gardiner. Ringt och frågat gamla mamma hur hon mår. Pyntat granen med barnen.

Oj ursäkta. Men jag blir arg. Riktigt arg.

Och en till viktig sak. Jag tror INTE att det viktigaste är hur vi uppfostrar våra barn. De flesta av oss gör så gott vi kan. Vi älskar våra ungar. Vi försöker få dem att överleva och må bra. Men det är inte det som förändrar ett samhälle.

Det viktigaste om vi verkligen vill förändra är att KÄMPA för att förändra. Engagera sig. Vi behöver rannsaka våra egna beteenden, våra egna relationer, våra egna arbetsplatser, vårt eget samhälle. Vi kan inte sitta och vänta på att våra gulliga, små och oskyldiga barn ska lösa allt när de växer upp och blir vuxna.

Vi behöver jobba för förändring NU och lämna över något bättre till våra barn som sedan får ta stafettpinnen vidare och jobba för att lämna över något bättre till deras barn som sedan får ta över stafettpinnen och…

Det går inte att bli klar.

Vi måste göra jämställdhet, jämlikhet, demokrati, rättvisa hela tiden.

Feminism    Föräldraskap
                                
28 december, 2017
12 comments

Nyårslöften //mål 2018

Förra året hade jag de här nyårslöftena:

  1. Bråka mer! Både privat och offentligt. Förnöjsamhet har aldrig förändrat någonting.
  2. Äta mer frukt & grönsaker. Det låter bra tycker jag.
  3. Vara mer obekväm. Vara den som tar upp besvärliga frågor, både privat och offentligt.
  4. Springa ett halvmarathon. Har haft det som mål två gånger tidigare utan att lyckas få till det. Tredje gången gillt!!
  5. Ifrågasätta så kallade “sanningar”. Varför är det jag som anses vara besvärlig när jag bråkar och är obekväm? Fundera istället på vad i SITUATIONEN det är som tvingar mig att bli arg och hur jag kan vara så himla modig och snäll att jag faktiskt lyfter det dilemmat.
  6. Vara ute i naturen, spara ihop pengar så att jag kan köpa en ny hund (en svart labrador). Saknar Affe varje dag <3
  7.  Bli lite mer social och inbjudande, tacka ja till saker. (Går emot min natur, men eftersom jag ganska mycket skiter i naturen så kan det vara bra med lite beteendeförändrande utmaningar!)
  8. Skriva mycket mer om så kallade “jämställda relationer”. Det finns oändligt med uppslag. Så mycket ilska, frustration och kärleksfull lojalitet från kvinnor som går på knäna trots att de lever med s.k “jämställda män”. Jag tror att vi kan ännu bättre. Jag tror att vi är värda ännu mer.

***

Vissa har gått riktigt bra, andra mindre bra.

De saker jag lyckats med är absolut att bråka, vara obekväm och ifrågasätta. Så check på punkt 1,3 och 5. Den här förmågan kan jag nog ändå utveckla lite mer under 2018. Trots att det är så himla mycket skönare att vara en ”skön tjej” och att inte göra alla situationer helt awkward så känner jag att stämningen kräver (som en parafras på Karl-Bertils pappa) lite mer ifrågasättande. Eftersom så otroligt många, framförallt män och gubbar,  skiter fullständigt  i om de gör mig och alla andra obekväma så kan de behöva få lite mer mothugg. Jag har under hösten tvingats genomlida män som skämtar på ett sjukt sätt, alternativt bara pratar på ett sjukt sätt om #metoo i helt opassande sammanhang (vet inte exakt när det skulle vara ett passande sammanhang iofs haha). De behöver få veta det och tyvärr behöver jag vara _den som är den_ under 2018. Förra året användes ordet ”cringe” (något som är pinsamt) ganska mycket av vissa i den här familjen, nu är det tydligen cringe att använda ordet cringe. Men jag ska bli bättre på att påpeka när något är så JÄVLA CRINGE. Kan ni bara tänka efter innan ni pratar om #metoo kan ni bara inse att så många av oss är utsatta för allt från våldtäkter och sexuella övergrepp till ständigt förminskade, sexistiska skämt och att reduceras till objekt i alla miljöer? Vi är inte kroppar, prydnader eller leksaker åt er. Vi är människor. Och ja, med oss menar jag kvinnor. Alla kvinnor. Kan ni överhuvudtaget stava till ordet empati när ni börjar babbla om era äckliga teorier om hur jobbigt det är med samtycke eller hur besvärligt det är nu när kvinnor hänger ut förövare på nätet, kafferepet eller i lunchrummet. Om det känns jobbigt ändå, så se till att:

  1. Inte vara en våldtäktsman.
  2. Inte vara en sexistisk idiot.
  3. Vara en normalfungerande allierad.

Varje gång någon säger något idiotiskt så kommer jag att prata om de här frågorna med er, vare sig ni vill det eller inte. DET är nyårslöfte och ett slags varning för er som helst bara vill prata väder och vind. Tips! Gör det då och börja inte prata om #metoo med mig.

Ett till nyårslöfte är att jag inte ska lyssna på råd från folk som är otroligt okunniga på mitt område. Det här är värt att skriva mer om, så tema ”dåliga råd” kommer som ett eget inlägg inom en snar framtid. Jag har fått höra allt från att jag borde ligga lågt med att”säga att jag är feminist” till att prata för mycket om ”jämställdhet” och ännu en klassiker är att inte låtsas om som att en är särskilt kunnig inom något område.

Jag tror att personen sa: ”Det är så härligt med ödmjuka personer som inte gör anspråk på att kunna så himla mycket (fast de egentligen kan det!). Ledsen människa som sa det här, men mitt nyårslöfte är att GÖRA ANSPRÅK på att jag kan så sjukt mycket om vissa ämnen som tex. jämställdhet, relationer, stress, arbetsmiljö & psykologi generellt.

Så jag citerar och lovar att jag under 2018 ska göra mitt bästa för att leva enligt Edit Södergrans devis:

”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag har för övrigt ätit sjukt mycket frukt och grönsaker, det ska jag fortsätta med.Tyvärr blev 2017 året då jag helt slutade springa istället för att springa extra långt. Så det suger, men då får mitt nya löfte vara att ta upp springet igen under 2018.

Jag har KÖPT en labrador!! Wihoo!!! Det blev en brun liten Chili istället för en svart, men vem bryr sig?

Jag har varit hyfsat lagom social. Försöker hitta en balans mellan att säga ja och säga nej. Ett ständigt avvägande.

Och såklart har jag gjort punkt 8!! Jag har pratat, skrivit och jobbat. Jag har suttit med i TV4-soffan och snackat ojämställd stress med fina Kajsa Kettil (Läs ”Lilla råtta” som hon skrivit om ni inte redan gjort!) har dessutom börjat vara ute och föreläsa om ämnet. Här kommer ni att kunna läsa om relationer & (o) jämställdhet förstås och jag har också som målsättning att vara ute och föreläsa under hela 2018 om den ojämställda stressen. (Nästa tillfälle är 14/2 i Umeå!))

Jag ska vara mer snäll också under 2018. Både med mig själv och med andra. Jag gillar att vara snäll och för mig betyder att vara snäll inte att säga ja till allt. Det betyder inte att vara passivaggressiv och göra en massa saker som jag inte vill. Det betyder inte att vara mesig och att inte bråka med (ni vet vilka!). Det betyder helt enkelt att betydelsen av ordet ”snäll” har förvanskats och förminskats. För mig betyder det att inte göra andra illa om jag kan undvika det. För mig betyder det att när jag har möjlighet aktivt och medvetet välja att sätta andras behov framför mina egna,  att hjälpa, stötta och finnas till för de som behöver mig. Men samtidigt,  i allt det här, ta hand om mig och ta ansvar för mitt liv.

Vara snäll.

Sen så ska jag också försöka hitta tillbaka till mitt trädgårdsintresse och LÄSA mer böcker. Puuhhhh.

Men nu vill jag höra av er. Våga er inte på att läsa det här inlägget och skita i att svara:

Vad är era nyårslöften/ mål för 2018? Vad behöver ni göra eller inte göra? 

Feminism    Livet
                                                     
20 december, 2017
2 comments

Det är män som måste förändra sig

Jag var i Piteå och föreläste i måndagskväll. Supermysigt, vi höll till i en biosalong med popcornätande publik (!) haha det är då en kan känna sig som entertainment 4-real.

Tidigt på tisdagsmorgon blev jag sedan intervjuad av P4 Norrbotten, om den ojämställda stressen. Ni kan lyssna på klippet här.

Jag fick under intervjun en fråga: ”Om det är mäns eller kvinnor ansvar att fixa till ojämställdheten.” Jag sa det då och jag säger det nu:

DET ÄR MÄN SOM MÅSTE FÖRÄNDRA SIG!!

Ok? Är alla med på det eller är det någon som har invändningar? Hoppas inte.

Förresten så vill jag också utropa:

ÄNTLIGEN!

Angående förslag om förbättrad, förnyad och mer jämställd föräldraförsäkring.

Nu måste jag ut och fixa julgranen.

Den ojämställda stressen    Livet    Män och maskulinitet
18 december, 2017
0 comment

Ingenting är någonsin förlorat

Efter en helg i Stockholm är jag tillbaka i det här snöiga vackra vinterlandskapet som är mitt hem.

Det händer så mycket bra saker nu. Samtyckeslag! FATTA! Det ger så otroligt mycket hopp att se att det LÖNAR SIG att kämpa.

Ingenting är någonsin förlorat.

Så många  människor som vägrat att ge upp. Eldsjälar och samhällsomvandlare som Ida Östensson och hela Fatta-rörelsen tillsammans med många, många andra har banat väg för det här. Så mycket kärlek och kamp.

Allt det här påminner om en text som jag skrev för ganska exakt ett år sedan, idag känns den mer sann än någonsin så ni får den i repris som en påminnelse om varför vi aldrig slutar kämpa:

***

Det är så lätt att bli cynisk. Kall och förbannad. Inte bara sådär förbannad som en behöver vara för att vilja kämpa för förändring, utan på livet självt.

Jag kämpar emot.

Inte mot att blir arg, upprörd, ledsen, förtvivlad, orolig eller förbannad när det behövs. Men mot att bli kall, cynisk, obrydd, passiv eller fylld av hat.

Jag tror på människor.

En sak har livet lärt mig. Det är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är måhända svårare att förhålla sig till men de gör (motsägelsefullt nog) livet så mycket mer fyllt av färger. Nyanser. Möjligheter. Hopp.

För varje fruktansvärd händelse jag läser om eller möter, så finns det alltid en rörelse i motsatt riktning.

Jag blir fortfarande överraskad, både av att fina människor ibland gör dåliga saker, och att personer som tycks vara bortom all räddning gör något gott. Det finns människor som kallar det här förhållningssättet naivt och godtroget.

Det är ok, ni kan kalla det vad ni vill.

För mig är det viktigt.

Ni som kämpar så hårt med att odla motsatsen, ni som skriver att jag och mina vänner borde våldtas, skjutas, tystas. Att vi hatar män för att vi strävar efter jämställdhet, att vi hatar svenskar för att vi tror på solidaritet över gränser och samtidigt vräker ur er att våldtäktsmän och andra människor som ni tycker gör fel borde kastreras, sänkas i havet, låsas in för alltid. Att nyckeln ska kastas bort. Ni som säger att ni själva vill vara både domare och bödlar. Ni som vill bygga murar av taggtråd runt vårt land. Ni som spottar på människan som kämpar för sin överlevnad utanför Ica. Ni som kallar barn för lögnare.

Jag vill inte bli som er.

Aldrig.

Ju mer ni hatar desto mer förstår jag hur viktig motsatsen är.

Våldet ni förespråkar gör mig bara mer övertygad om att det går att hitta andra vägar.

När ni vill bygga murar och stanna både tiden och utvecklingen så tänker jag att er strävan är lika omöjlig som att stoppa en tidvattenvåg genom att stå på stranden och skrika, hota och slå.

När ni stänger in er, blundar och håller för öronen så missar ni den enorma styrka vi andra just nu bygger.

Ni ser inte hur vi lär våra barn, som i sin tur lär sina barn, nya sätt:

Att stelbenta normer är till för att brytas, att ett delat bröd smakar bättre än att äta själv, att hot & hat bara får oss att bli tomma inombords. Vi lär dem att tänka, analysera och agera i en riktning som gör de växer.

Vi lär våra barn att kärleken alltid segrar.

Vi är tidvattenvågen som kommer.

***

Feminism    Livet
                                      
12 december, 2017
4 comments

Lite kvällsglädje & fotoflams

Min kamera har varit obrukbar i… jaaa men alltså.. säg ett halvår? Och jag har inte orkat (hunnit, prioriterat) göra något åt saken. Men NU!! Hurra jag kan fota på riktigt igen och ni slipper en massa korniga mobilbilder. Jag kanske skulle låta Jämställd vardag bli en fotoblogg och så kan ni få gissa på vilket sätt barnens julgran (bilden ovan) har med jämställdhet att göra.

Haha, skämtar förstås.

Men lite mer bilder från vardagen kommer det nog att bli. När jag har både en kamera och den här fantastiska lilla sötnosen är det svårt att låta bli.

Hur som helst. Nu ska jag sova. I morgon och torsdag jobbar jag. På fredag åker jag till Stockholm över helgen för att träffa finfina vänner. Måndag nästa vecka ska jag föreläsa om den ojämställda stressen i Piteå.

Känns hur kul som helst.

Men jag längtar också väldigt mycket till julledighet och mys med familjen dygnet runt. Snart är vi där.

Vad längtar du efter just nu?

 

Livet
7 december, 2017
0 comment

Nä NU har det gått för långt!

Hemma efter 3 dagars intensiv utbildning. Vi jobbade från tidig morgon till sen kväll och jag tycker verkligen att det är sjukt påfrestande att hela tiden behöva vara bland folk. Men är supernöjd med innehållet och miljön vi befann oss i var vacker och stämningsfull (Näsby slott).

I går kväll missade jag flyget hem till Skellefteå. Kände extremt stor förståelse för alla barn som lägger sig ner och skriker och gråter,  till exempel på Ica.

Fick använda all min viljestyrka och impulskontroll för att inte göra _exakt så_ vid den stängda gaten på Arlanda.

Men det löste sig och nu sitter jag här hemma med ett sjukt och febrigt barn.

Läste för övrigt att 45% av alla män (och 30% av alla kvinnor) i en undersökning tyckte att #Metoo ”gått för långt”. Det är ingen chock. Jag antar att det är exakt samma människor som tycker att jämställdheten gått för långt.

För HUR ur skulle det se ut om alla människor hade samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter i vårt samhälle??

Lite lagom mycket våldtäkter, kvinnomord, misshandel, sexuella övergrepp och tafsande måste vi ändå ha. För att inte tala om sexistiskt skämtande och synen på män som totalt impulskontrollstörda och empatilösa.

Det är väl ändå rimligt? Eller ska vi inte få ha något som helst förtryck i det här landet längre?

Chocken, förvirringen och krisen hos hälften av männen och en tredjedel av kvinnorna är total. Alltså. Jag är så himla ledsen kära motsträviga, rädda och ledsna upprätthållare av patriarkatet.

Men era dagar är räknade.

Feminism    Livet
3 december, 2017
0 comment

Första advent & ljuset är tänt (ursäkta rimmet)


Idag är det första advent och jag har haft en fin helg här hemma i mörkret och snön.

För er som inte redan vet det så älskar jag hela december. Tomtar, mys, godis, glögg, snö, julmusik, elda i kaminen, se på julkalendern med barnen. Om jag skulle bli jätterik någon gång skulle mitt första mål vara att alltid vara ledig hela december. Haha förlåt, men det är verkligen en av mina favorittider på året.

***

Okristligt tidigt i morgon bitti åker jag till Stockholm för 3 dagars intensiv utbildning i ett viktigt ämne. Det är en metod för att utreda kränkande särbehandling på arbetsplatser. Vi har tyvärr alltför många exempel på när otydliga rutiner och en flathet hos chefer & arbetsgivare gjort att trakasserier & mobbing inte bara pågått under lång tid utan också aktivt sopats under mattan. Om jag får tid kan jag skriva lite mer om det framöver.

Men ni vet. Jag vågar inte lova något.

Jag gör det jag pallar och jag kommer aldrig låtsas som om jag inte behöver sömn och återhämtning som alla andra människor. För att orka fortsätta kämpa behöver våra oerhört mänskliga batterier få ladda upp mellan varven.

Vissa saker är för dyrbara för att prioritera bort och vad jag vet så har vi bara ett liv att förvalta. Det liv vi lever nu.

Hoppas ni får en fin första advent oavsett vart ni är.

Livet
2 december, 2017
8 comments

Det här är det jag gör

Senaste dagarna har jag fått så himla mycket snälla mail, kommentarer & pepp. Det gör mig otroligt glad & stolt. Det känns verkligen oförtjänt på många sätt, jag vet hur ni alla kämpar på i era liv. Hur många vi är som drömmer om och försöker vara förändringen.

Därför vill jag tacka alla er som är här tillsammans med mig.

Som läser, funderar & diskuterar.

Jag vet att ni har min rygg när det blåser kallt. Många av er har följt mig och mitt bloggande ändå från (2013 tror jag? Med Stökboet.) Och så Oxhen förstås, där jag vände in och ut på mig själv efter en period i mitt liv där jag gick sönder totalt. Jag tror faktiskt att skrivandet som jag gjorde under Oxhen-tiden på många sätt var en läkeprocess. Det var så otroligt skönt att sortera i skärvorna av ett liv och sätta ihop hela min historia på ett nytt sätt. I en ny kontext. Med nya glasögon.

Nu känner jag mig så himla trygg i min osäkerhet. Jag brukar tänka på det. Hur till exempel Linnea Claesson (som är en helt fantastisk person) har tuffa, smarta & kvicka svar på all sexism och hemskheter som hon utsätts för. Hur hon framställs som Superkvinnan TM. Jag tror att vi behöver sådana som Linnea. Det är så himla skönt att ha en ställföreträdande som kan ge alla de där idioterna svar på tal.

Jag tror också att det är viktigt att vi förstår att alla inte kan vara sådana. (Och självklart fattar både ni och jag att bilden av Linnea till stor del är skapad av media.)

Jag hinner aldrig ge svar på tal när någon säger hemska saker IRL. Jag kan bli arg och med gråten i rösten säga ifrån, men särskilt kvick är jag inte. Jag blir bara ledsen och upprörd. När ni skriver fina saker så gråter jag och tänker att jag aldrig kan leva upp till förväntningarna. När folk skriver arga saker får jag ångest som fan. När jag raderar & blockar idioter från bloggen så känns det så himla bra. På ett småsint sätt.  Jag har ingen lust att ens försöka svara, eller lägga en sekund av min energi när galningar skriver romaner till kommentarer om hur allting _egentligen_ ligger till.

Ibland försöker jag skriva inlägg på kvällstid, fast jag vet att jag inte orkar. Då slutar det bara med att jag skriver precis det. Att jag inte orkar mer. Inte ett ord till. Att det enda jag vill är att få vara ifred. Dricka kaffe, lyssna på en klocka som tickar. Gå i skogen med min hund. Lyssna på knarret från iskalla snön och titta upp mot den kolsvarta, oändliga himlen.

Men som jag skrev i en kommentar till en av er då slutar det med att jag lägger mig och sover. Raderar hela inlägget. Tänker på något annat.

Sedan när jag vaknar på morgonen så känns det bra igen och jag tänker att jag inte längre har något val. Eller rättare sagt. Det här är mitt val.

Det här är det jag gör.

Livet
29 november, 2017
2 comments

Stresskonferens 2017

Är hemma igen efter två dagars konferens på temat stress & utmattning.

Vi har tagit del av de nyaste forskningsrönen, behandlingsmetoder och utvärderingar. Mycket viktigt & relevant.

Men. Samtidigt är det så otroligt anmärkningsvärt att det i två dagar går att prata om stress & utmattning utan att en enda gång lyfta det obetalda arbetets organisering. Det är anmärkningsvärt att forskare som ägnat sitt liv att lära sig allt om hjärnas strukturer inte kan svara på en enkel fråga om kön & utmattning utan att göra bort sig (kanske kvinnor är lite biologiskt sköra ändå hmmm…hmmm eller vet inte..)

Tips! Säg bara såhär:

”Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare.” Allvarligt? Hur svårt kan det vara att säga de orden?

Det är anmärkningsvärt att det i en bisats nämndes att det inte finns någon forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning. Att det inte pratas mer om att ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Och att det påverkar kvinnor.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskapet. I relationer.

Inte en gång lyftes faktumet att kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Inte en gång nämndes faktumet att kvinnor förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Och hur det gör att ekvationen inte längre går ihop. Inte en gång nämndes samtalet som trots allt pågår i stora delar av samhället:

Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället. Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.

Det är anmärkningsvärt att ingen ens vågar gissa varför sjuktalen för kvinnor ser ut som de gör. Eller jo gissningar fick vi höra. Som att kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.

Där kanske ni kan lära er att säga:

”Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Det är anmärkningsvärt att det går att hålla en tvådagars konferens om stress & utmattning utan att en enda gång prata om samhällshaveriet.

Vem ska göra allt det som behöver göras?

*Det fanns ljuspunkter också. Såklart. Jag förringar inte heller att människor som redan har blivit sjuka ska få bästa tillgängliga vård & rehabilitering. Extra stort tack till Ingibjörg Jonsdottir, professor vid Institutet för stressmedicin VGR, som gång på gång försökte lyfta samtalet från individ till organisationsnivå i arbetslivet. Samt till professor Kerstin Ekberg, professor emerita, Linköpings universitet som flertalet gånger nämnde #metoo som en anledning till stress & ohälsa hos kvinnor.

 

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
1 … 19 20 21 … 39
Om