Tack så mycket för ert engagemang och för alla exempel som ni delat med er av.

En del av syftet med jämställd vardag handlar om att synliggöra just den s.k projektledarrollen. Egentligen tänker jag att sådana där samlingsbegrepp som projektledarrollen, härskartekniker, eller relationsarbete beskriver en mängd beteenden som i sin tur hör ihop med mönster av tankar och känslor. Alla beteenden lyder under relativt enkla regler och det är inte rocketscience att våra beteenden formas av den kontext vi lever i. När jag använder ordet kontext så betyder det egentligen ungefär samma sak som miljö fast med fler faktorer som språket, (aka verbala beteenden) maktdimensioner i hur vissa beteenden blir förstärkta och andra nästan helt omöjliggörs.

Men poängen är.  Jag tror att ni skulle bli ganska trötta på att läsa om jag i varje inlägg beskrev såhär teoretiskt detaljerat kring de mekanismer som bygger upp vår ojämställda vardag.

(Eller? Vissa av er kanske skulle älska det ;))

Jag vill i alla fall försöka lyfta hur svårt det kan vara att leva tillsammans för det tänker jag att det är. När vi ska leva och organisera ett gemensamt liv så bygger det hela tiden på kompromisser, skav och att ingenting  någonsin är klart. Vill vi leva tillsammans så behöver stå vi ut med både det ena och det andra längs vägens gång. Oavsett kön på de inblandade. Det som däremot är intressant och viktigt att förmedla är de mönster av ojämställdhet som framförallt byggs in i heteronormativa relationer.

I teorin borde ju problemen vara mer jämt fördelade, en massa män borde vara hemma med barn, tvätta och tjata på sin partner om att ta mer ansvar. Men så ser det inte ut i praktiken.

Det här beror på att ingen av oss bara är individer, vi är, eller rättare sagt vi gör också hela tiden kön. Ja ALLA gör kön. Det fins ingen individ i det här samhället som har gått opåverkad av strukturerna som bygger upp våra gemensamma liv.

Vi kan kämpa och streta emot. För det behövs vilja, kunskap och en känsla av att det är meningsfullt.

Det räcker inte med vilja. De flesta vill ju göra väl, men vet inte riktigt hur.

Det räcker inte med kunskap. Många gillar att prata, men lyfter i praktiken inte ett finger för att förändra.

Vi behöver kombinera kunskap med vilja och när vi pratar om att göra något som stundtals både känns tungt, jobbigt och svårt behöver vi känna att det fins en större mening med att vi håller på.

Så det är det som vi håller på med här. Grunden för att orka hålla på när det gäller nära relationer är att det finns grundläggande respekt, glädje och kärlek mellan de ingående parterna. Finns inte det så är det i många fall bättre att gå vidare. Göra slut. Skiljas. Men i praktiken kan många känna sig oerhört fastlåsta i sina relationer. På grund av gemensamma barn, ekonomi samt tusen andra skäl.

Det i sig handlar också om makt, ojämställdhet och kontext.

Jag skrev ett inlägg för något år sedan som handlade om att många av er som läser oroar er för vad min man tycker om att jag skriver om de här frågorna. Det känns lite cringe men jag känner ändå att jag _igen_ behöver poängtera det här. Jag och min coworker har levt med varandra i 18 år, vi har pratat om och på olika sätt gjort jämställdhet i princip från början av vår relation. Vi pratar om det jag skriver i bloggen och han läser alla inlägg. På vissa sätt lever vi troligtvis mer jämställt än många andra och på andra sätt möter vi fortfarande på svårigheter. Det är en del av livet. Vi människor har ett verbalt beteende som handlar om att bygga upp ”Berättelsen om oss själva.” Den ska helst vara stringent och ha en röd tråd, för vi vill att andra ska förstå. Dessutom så vill vi också bygga berättelsen på motsatser, ungefär såhär:

”Vi lever jämställt, min partner är fab och vi älskar varandra.” Eller motsatsen:

”Vi lever ojämställt, min partner suger och vi borde nog skiljas.” Men vet ni vad?

Verkligheten är sjukt mycket mer komplex än så:

”Vi försöker leva jämställt, men ibland blir det ändå ojämställt och min partner är både fab och suger ibland och vi älskar varandra och ibland så vill vi skiljas.”

Kan det här få vara ok? Kan vi få försöka prata gråskalorna i den här bloggen?