15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

3 november, 2018
2 comments

Cheerleaders och sköna snubbar

Jag har tänkt en hel del på det här med emotional labour senaste tiden. Det där relationella_emotionella beteendet som knappt ens har en vettig svensk översättning.

Den där känslan av att ni vet… kommer ni håg den här radiodängan av Omi som var populär för något år sedan? Ni vet känslan när en sitter och glatt sjunger i bilen och samtidigt inser att texten sätter fingret på något relevant om hur män ständigt blir frestade av andra kvinnor men kan hålla sig till en kvinna om hon ser till att vara STÄNDIG KÄRLEKSJOUR och glad, härlig och peppig. Inget utrymme för någon jävla PMS eller tjat om städning där:

”And I got the magic wand
All these other girls are tempting
But I’m empty when you’re gone
And they say
Do you need me
Do you think I’m pretty
Do I make you feel like cheating.
And I’m like no, not really cause’
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
She gives me love and affection
Baby did I mention, you’re the only girl for me
No I don’t need the next one
Mama loves you too, she thinks I made the right selection”
***
Och just det där. Att det han ger tillbaka är att vara trogen. Trots alla frestelser från andra sexiga kvinnor som han egentligen vill ligga med. Det ska liksom vara nog.
Då ska en som kvinna vara OERHÖRT tacksam. Idén om att män skulle betala tillbaka på samma sätt: Genom att vara glada och peppiga cheerleaders som ständigt har någon annans behov för ögonen. Som bara ger villkorslös kärlek och ömhet. Som inte behöver ett schema för att plocka undan från köksbordet utan vet att allt som en skiter i att göra landar på någon annans axlar.
***
Så himla härligt ändå. Att få ha en egen personlig cheerleader. Alla gillar ju sådana. Och INGEN gillar missunsamma, tjatiga gnällkärringar. Som håller på och påpekar saker som att ett gemensamt behöver städas, att barn behöver trygghet och oftast mår bra av rutiner som att lägga sig på kvällen för att orka med förskola och skola. Att tjata om sådant är dåligt. Det är alla överens om, oavsett kön.
***
Ingen gillar en gnällspik. Och kvinnor är ju i princip ALLTID problemet som vill prata om sådana idiotiska och vidriga saker som: Hur ofta det ska dammsugas i ett gemensamt hem, om sängar ska bäddas, om sopor ska bäras ut, hur tvätt ska tvättas, om rutten frukt och bananflugor är så himla big deal, om obytta blöjor verkligen är något att prata om.
***
Nej tacka vet vi cheerleaders. Och sköna, avslappnade snubbar.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Relationer
                                
25 oktober, 2018
4 comments

Vintern kommer

I morse började snön falla här i Stämningsgården.

Några försenade gäss flög över åkern. De flesta varelser med lite förnuft flyr mörkret och kylan. Men inte alla.

Jag har det bra inne vid köksbordet, elden sprakar i kaminen och jag tänker på…

Hur folk säger att de är _för jämställdhet_ och sen inser att det är jobbigt att göra i praktiken. Besvärligt. Krångligt. Onaturligt. Skavigt. Nästan omöjligt.

Jag tänker tex på feministmän som väldigt gärna vill framhålla sin teoretiska kunskap inom området intersektionell analys men inte ser drivorna av tvätt i det gemensamma hemmet. Eller så här. Ni som vet, ni vet vad jag menar: ”Men Britta har du inte läst senaste avhandlingen om skärningspunkten mellan kön och klass?”  Typ när hon (och alla andra kvinnor) bara önskade att han för en gångs skull skulle ta ansvar för fredagsfikat på jobbet.

Eller alla som går i taket vid blotta tanken på en individualiserad föräldrapenning. SAY WHAT?? Gärna jämställdhet men INTE om vi måste förändra något överhuvudtaget + MILJONER individuella skäl till varför det ABSOLUT inte går. Förutom det enda riktiga skälet som likt Voldemort ALDRIG får sägas högt dvs kön. Kön. KÖN. KÖN!!!

Eller den manligt dominerade arbetsplatsen/ styrelsen/ idrottsföreningen som bara: ”Det finns inga tjejer att anställa/hitta/som är intresserade/ osv i all evighet amen.” Fast alla vet att skälet är att de inte har försökt dra fram någon annan än deras egna kloner ur RÖVEN. Typ såhär: ”Nisse vet du någon brud som vill va mä? Näe. Lasse har du hört talas om en kvinna som kan vara VD? Näe. Pelle har du någonsin hört talas om.. Näe.” VI HAR FÖRSÖKT JU!!!

Eller den trendiga byrån som bara: ”Åh så himla viktigt (och säljande *blinkblink) med normkritiska bilder. Se till att ha med minst 7 normbrytare i den här kampanjen!” På kontoret: 100% homogena, ljushyade, svartklädda, normativt smala medelklasshipsters. VaFalls?? Ska vi måste tänka på ALLT. Vi som har det så mysigt (och nåja, stressigt) tillsammans.

Vilka saker, när det gäller jämställdhet i praktiken, tycker ni är mest irriterande/ svåra/ motsägelsefulla?

Feminism    Livet
20 oktober, 2018
4 comments

Kontrasterna

Jag tycker att jag har hittat ett sätt att jobba och leva som jag trivs med.

Grejen är att jag har ett stort behov av återhämtning, vila och lugn och ro. Jag måste också få gå ut i naturen typ varje dag och lugna ner mig för jag blir väldigt uppskruvad och min kropp har svårt att reglera ner stressnivån. Men vissa rutiner kan liksom hjälpa till med det.  Jag har egentligen också ett behov  av en lugn vardag, men problemet med  det är att jag dör lite inombords av uttråkning när varje dag ser likadan ut. Fast det där är inte riktigt sant. Om jag fick vara ledig och bara vara hemma, dricka kaffe, tänka på saker, läsa böcker, ta promenader och hänga lite med familjen  skull jag nog kanske kunna göra det… för alltid? Haha jag vet att vissa blir väldigt provocerade av att jag är så inaktiv. Verkligheten är ju också att jag måste jobba på ett eller annat sätt och det sätt jag jobbar på nu passar mig så otroligt bra.

De flesta dagar sitter jag hemma vid köksbordet och jobbar. Förbereder utbildningar & föreläsningar, skriver rapporter, pratar i telefon, svarar på mail. Betalar räkningar. Fixar tvätten, stökar i och ur diskmaskinen. Går ut med Chili. Sitter med mjukisbyxor och en utsliten myströja typ. Behöver inte bry mig om jag har huvudvärk eller ont i magen, det fungerar ändå att jobba på lite i min egen takt.

Andra dagar är det verkligen inte så. Jag reser väldigt mycket. Bor på hotell. Står i centrum för allas uppmärksamhet. Måste se till att vara på topp och kan inte slappna av för en sekund. Men grejen är att det också är SUPERROLIGT! Utmanande, härligt och sjukt meningsfullt. Jag känner att jag gör något viktigt istället för att bara sitta hemma och ha det gött.

De här kontrasterna och vetskapen om att jag byggt in dem i mitt liv och yrkesliv gör att det här fungerar. Jag blir aldrig uttråkad. När jag får panik över att det känns som att allt snurrar för fort så har jag hela tiden vetskapen om att jag snart kan landa här hemma igen. Med familjen, glädjen och tryggheten. Med återhämtningen i naturen. Då längtar jag ut mot äventyret på nytt. Då känns det helt ok att vinka hejdå och dra iväg en stund igen.

Idag är en hemmadag:

Hela familjen ska göra den årliga toppturen upp på ett litet (med betoning på litet haha) berg här i närheten. Första året vi gick upp där så bar vi vår yngsta i bärsele, han var väl 11 månader den gången. Nu är han 7 år, så det börjar vara några år vi gjort det. Men det är premiär för Chili!

Hoppas ni också har en härlig lördag framför er.

Företagande och yrkesliv    Livet
18 oktober, 2018
6 comments

Premiär för ny podd! Systemfel.

Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg

Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!

Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂

Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.

Pssst… en liten hemlis…officiell premiär  i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:

http://systemfel.libsyn.com/website

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer    Systemfelpodden
                                                                                
16 oktober, 2018
2 comments

Nostalgiskt skimmer på en buss

Igår var det måndag och jag åkte buss och jobbade med det roliga som är på gång som jag inte kan berätta om riktigt än.

Det regnade när jag åkte hem. Det tar 2 timmar med bussen  (13 mil enkel väg) och jag pendlade den sträckan under 3 års tid när jag pluggade på psykologprogrammet. Så jag satt där på bussen och blev lite nostalgisk när jag tänkte på den tiden i vårt liv. Så lite pengar, inget hus, ingen bil, ett barn och en liten hund. Ärvda kläder och bebisprylar. En 90-talsbarnvagn som var typ.. aprikos? Vi hade liksom mindre av allt.

Men mer tid.

Och jag vet inte om det bara är det nostalgiska skimret, men var det inte lite mer kravlöst också? Många tyckte ju att vi var lite knäppa som helt plötsligt, mitt i studierna, och knappt torra bakom öronen, gick och fick barn. Men jag tycker själv att det var grymt smart för både jag & Johan blev då tvungna att ta oss i kragen och det var en sådan himla bra motivation att tänka att allt en gör inte bara är för en själv utan också för någon annan. För henne. Den där lilla bebisen med de stora blå ögonen och det klotrunda ansiktet. Hon som inte själv valt att sätta sig till världen. Som inte valt att få oss till föräldrar utan bara hamnade med oss och tog för givet att vi alltid, alltid skulle ta hand om henne.

Och det gjorde vi. Det gör vi. Snart fyller hon 16 år och är på väg ut i världen.

Föräldraskap    Livet
10 oktober, 2018
4 comments

På väg söderut

Den här gången ska jag INTE skriva att jag lämnar Västerbotten eftersom det ledde till allmän förvirring & oro förra gången jag skrev det.

Så jag skriver så tydligt jag bara kan:

I morgon åker jag till Malmö där jag kör den ojämställda stressen! Det blir ju typ Le Grande finale, för efter Malmö har jag inga fler öppna föreläsningar inplanerade.

Det här året som jag varit ute med den ojämställda stressen har verkligen varit SÅ SJUKT ROLIGT! Men inte bara. Det har liksom varit allt. Från medverkan i tidningar, radio & poddar, till möten med fantastiska människor (och en del hemska möten, som kvinnan som dissade mig så hårt att jag fortfarande är lite rädd när folk kommer fram och vill prata efter föreläsningen.)

Det har också varit FRUKTANSVÄRT mycket jobb. Hitta lokaler som är vettiga i städer där en aldrig varit. Boka & fixa. Sälja biljetter. Svara på frågor. Boka resor och boende. Få ihop logistiken med allt annat i livet. Marknadsföra. Vara rädd att allt ska bli pannkaka. Rodda teknik. Få höra att det är sjukt att prata om sådana självklara saker och ha mage att ta betalt för det. Få höra att det är sjukt att låtsas som att Sverige är ojämställt när det egentligen är JÄMSTÄLLDHETEN SOM GÅTT FÖR LÅNGT! Få höra att en bara borde hålla käften. osv…

Men mest bara så JÄVLA MYCKET KÄRLEK & STYRKA!!!

Tack alla ni som kommit & lyssnat. Ser också så mycket fram emot den här helgen i Malmö. Johan följer med mig den här gången och hjälper till- det är superlyxigt!

Nu när jag tar en liten paus med de öppna föreläsningarna (det går fortfarande att boka mig om ni vill att jag kommer ut till företaget/ arbetsplatsen/skolan eller föreningen och snackar ojämställd stress!) så kan jag avslöja att det kommer att hända (minst) en annan väldigt rolig grej och det ganska så snart! Jag avslöjar vad det är under helgen eller till veckan, men jag lovar att det blir grymt!

Den ojämställda stressen    Livet
7 oktober, 2018
1 comment

Tack för allt & förlåt för allt

En generation av kvinnor byggde vår välfärd. Som otack för det är de nu fattigpensionärer.

Det jobb som kvinnor gjort, och till stor del fortfarande gör, nedvärderas och osynliggörs systematiskt:

Det vill säga, att ta hand om våra gemensamma hem, våra barn, gamla och sjuka.

Jag kan bli så himla arg när jag tänker på det.

Nej jag menar, jag blir typ galen varje dag när jag tänker på det. Vilket jag gör.

För mig är det helt ofattbart hur de människor som kämpat, slitit, vårdat, städat, tvättat, bakat, lagat mat åt familjen nu som tack för det är så fattiga att de efter att hyran är betald och maten inköpt har svårt att betala grundläggande saker som läkarbesök, mediciner, tandläkarvård och som absolut inte har råd med någon form av social aktivitet, ni vet som  att gå på bio eller teater, äta ute med en vän någon gång och alla de andra små, små stunderna som är så viktiga för oss människor.

Jag tycker att det vore oerhört rimligt att ekonomiskt kompensera de här vardagshjältarna i efterhand. Nu när vi faktiskt vet att deras nuvarande situation beror på en vidrig ojämställt kontext där det för män belönades att ha en kärleksslav fjättrad vid spis, hem och barn. Någon som möjliggjorde för män att både äta kakan och ha den kvar. Att kunna ha förmånen att ha ett tryggt hem att komma hem till efter arbetsdagen. Att ha rena kläder att ta på sig på morgonen. Att få lagad mat serverad. Att sätta barn till världen utan att behöva ta ansvar för omsorgen som då krävs.

Kvinnorna som gjorde det jobbet borde få ett skadestånd av samhället. Nu. De borde få ett pris ur kungens hand. Utmärkelser. Pompa och ståt.

De borde få upprättelse och en ursäkt för hur deras liv och gärning ALDRIG lyftes upp som hörnstenen och grundbulten i vad som krävdes för att bygga ett välfärdssamhälle.

Även om jag vet att många av dem skulle säga:

Nejnejnej inte var det där något speciellt. Inte ska jag ha något pris. Jag gjorde bara det som behövde göras- och om ingen gjort det hur hade det blivit då?

Ja exakt. Hur hade det blivit då?

Jag önskar att jag kunde göra mer, men det enda jag kan säga nu, från djupet av mitt hjärta är.

Tack för allt & förlåt för allt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Relationer
4 oktober, 2018
2 comments

Jag är någon.

Alltså ni är helt underbara. Jag tycker så mycket om er. Ni som läser. Kloka, omtänksamma och vänliga människor. Jag är så stolt över att ni vill vara här med mig. Ta del av mina tankar & reflektioner över vardagens dilemman, svårigheter och glädjeämnen.

Tack för att ni ställde upp när jag bad om stöd.

När jag känner mig trött och ledsen igen så kan jag alltid återvända till all den  kärlek, omtanke och omsorg som ni gav mig under förra inlägget. Här och på FB. Många av er har också messat, mailat, PM:at eller hört av er på andra sätt. Jag är evigt tacksam.

Ville bara säga det.

Att vara feminist, kvinna och offentligt kritisera manssamhället och allt som kommer därtill innebär att tvingas vänja sig vid hot, hat och påhopp. Men det innebär också att få så mycket tillbaka. Utöver känslan att stå upp för rättvisa, stå upp för något som är viktigt för väldigt många fler än bara en själv. Så får jag också er. Ni som finns här bakom, framför och runt mig. Som tar emot mig när jag faller.

Avslutar med det här citatet som känns som mina egna ord, men som sagts och tänkts och känts av kvinnor som kämpat förut. Kvinnor som kämpar nu. Kvinnor som kommer att kämpa i framtiden. Som orkar bry sig. Som orkar vara obekväma för att någon måste vara det:

”Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det, tills jag insåg att JAG var någon.”

All kärlek <3

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet
27 september, 2018
52 comments

Stormen och känslan av att inte räcka till

I natt kunde jag inte sova. Blåsten var så hård att den fick rutorna att skallra och en känsla av ledsenhet och oro virvlade både utanför huset och innanför min hud.

Jag känner ofta (alltid) att jag måste stå där framme på barrikaderna. Att det knappt ens längre är ett val. Det är bara något jag gör. Mitt jobb. Min förbannade plikt. Att ta några av smällarna för de av er som mailar mig och berättar att ni läser min blogg i smyg, men aldrig skulle våga gilla eller dela ett inlägg på Facebook. För att män i er närhet inte tolererar det. Jag vill så gärna göra rätt för mig och betala tillbaka åtminstone lite, lite för att jag är så oerhört priviligerad på så många andra sätt. Och självklart kan det ändå aldrig räcka till. Det finns alltid saker jag hade kunnat göra bättre. Göra mer av. Tänka mer på alla de andra tusentals viktiga samhällsfrågorna som behöver hanteras.

Och jag vet egentligen. Ni behöver inte säga det. Självklart kan jag inte göra allt. Jag kan inte engagera mig i alla frågor. Det kan ingen människa. Det är BARA vågen av oss alla tillsammans som kan göra förändringen. Ensam har aldrig någonsin varit stark. Jag säger det igen.

Ensam har ALDRIG någonsin varit stark.

För er som just nu har en liten stund av extra ork & tid över skulle jag vara så himla tacksam om ni orkade lämna någon slags pepp här i bloggen eller på Facebook.

Jag skulle verkligen behöva det och ber om ursäkt för att jag inte lindar in mitt behov av stöd. <3

Den ojämställda stressen    Livet
1 … 13 14 15 … 39
Om