Idag tänkte jag skriva lite om min syn på feminism. Ni är ju ändå så sjukt svårflörtade. (Men näe bara skit i att kommentera då vettja… hehe jag är inte alls bitter ;))

En av de saker jag funderat på är feminismen generellt, hur viktig den är för att kunna uppnå jämställdhet. Och hur mångfacetterad den kan vara när vi dessutom adderar en intersektionell analys.

Men jag känner också en oro över att en del verkar tro att feminism är någon slags Messias som inte BARA ska vara ett verktyg för att nå jämställdhet, utan ett verktyg för att uppnå ALLT!

Eftersom feminister ofta är benägna att lyssna på, och försöka förstå, historier av förtryck, ofta kanske har förstått betydelsen av att inte ta tolkningsföreträde i miljöer där privilegier gör dig till en del av förtrycket, och helt enkelt inte vill vara samma slags douchebags som antifeminister eller jämställdister så finns också en fara att vi glömmer bort grundpremissen. Det vill säga, feminism som ett verktyg för att nå JÄMSTÄLLDHET

[jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.]

Jämställdhet ligger alltså i förtrycket mellan könen, det strukturella förtryck som innebär att män som GRUPP (obs!) förtrycker kvinnor som grupp. Det finns också speciella utmaningar med just förtrycket mellan könen, dels är män/kvinnor ungefär 50/50 (jag skriver ungefär för det finns också en hel del människor som inte identifierar sig med de binära könen) dels lever många i heterosexuella förhållanden, dvs. med individer ur den förtryckande gruppen.

Det dilemmat, att vi lever nära, och faktiskt älskar de individer som ingår i strukturen som förtrycker oss gör det hela än mer komplicerat. Men även om vi inte är heterosexuella, även om vi inte definierar oss som man eller kvinna så påverkas vi av att män som grupp genom historien och nu totalt har dominerat hela vårt samhälle, vår värld. Den patriarkala maktordningen finns ju alltid närvarande, även när dimensioner som klass, etnicitet, sexualitet tas med i analysen. Den skär genom allt.

Och det får vi inte glömma bort.

I vår iver att lyssna på alla individer får vi inte glömma grunden, att det är ett strukturellt förtryck vi pratar om. Om det försvinner på vägen är vi inne i ett så ultraliberalt superindividualistiskt tänk att vi lika gärna kan slänga all kamp mot strukturer på soptippen. Jag är så otroligt medveten om hur många människor som lider och kämpar på med sina liv så gott de kan. Lidandet, sorgerna, förlusterna, ilskan, skammen är inte kopplat till vare sig kön eller någon annan dimension.

Vi är alla människor.

Men tillbaka till feminismen. Den är i grunden alltså bara ett verktyg för att minska ojämställdhet mellan könen. Hur vi använder oss av och förstår det verktyget  kommer naturligtvis att påverkas av en mängd andra faktorer, som vart vi är födda, vad vi har upplevt, vilka andra förtryckande strukturer vi måste förhålla oss till. Jag tror inte att det alltid går att vara överens, jag märker hur de andra förtryckande strukturerna ibland verkligen ställer till det. När någon pratar om betydelsen av färger på kläder, raljerar om ”idioterna som klär sina barn i små könsuniformer” så skymtas ofta också ett illa dolt klassförakt upp till ytan. Men samtidigt så är könsuniformerna oerhört problematiskt för alla som inte vill eller kan passa in i den binära, statiska uppdelningen av kön.

Det är komplicerat, jag påstår absolut inte något annat, och jag älskar att feminismen är dynamisk, levande och mångfacetterad. Men den löser inte alla problem.

Det är inte syftet och har aldrig varit.