15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

17 maj, 2018
2 comments

Att både äta kakan och ha den kvar

Det är som att allting går i 120 just nu.

Det är roligt såklart men jag slits som vanligt mellan de två motpolerna:

Någon slags eremit-fantasi som alltid varit oerhört lockande, att bara få vara i fred. Sitta på en kökssoffa med en kopp kaffe och höra en klocka ticka. Och så den andra:

Engagemanget och drivkraften, att det finns viktiga saker att prata om. Att det finns viktiga kamper som vi måste orka ta. Att jag vill något mer än att bara stå vid sidan om och titta på.

Så jag kämpar på för att kunna få lite av varje. Sjukt svårt. Som att både äta kakan och ha den kvar.

Här ovanför ser ni i alla fall höstens planering för den ojämställda stressen. Jag landade till slut i de här 3 städerna och i nuläget är inga andra städer eller tidpunkter aktuella.

Gå in under fliken föreläsningar om ni vill köpa biljetter.

Jag hoppas ständigt och alltid på att få mer tid och ork till att hålla igång bloggen. Men just nu räcker inte mina 24 timmar om dygnet till riktigt. Så jag hoppas att ni har lite överseende med det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi    Relationer
                                                     
1 maj, 2018
2 comments

1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.

En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.

Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.

Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.

Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.

Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.

Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna.  Konsten. Musiken. Litteraturen.

De storslagna stunderna och de små stunderna.

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?

Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018.  Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.

Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.

Det är  inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.

Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.

Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.

Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.

Till sist.

Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.

Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.

Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.

För att förstå och förändra, måste vi våga se.

Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet ”..men” efter:

Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)

Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:

”Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”

Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                    
27 april, 2018
12 comments

De ska inte le när det finns skäl att gråta

”Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans  ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”

Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.

Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.

Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.

Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister ”hatar män” så får jag INTE ihop det där.

Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar.  Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.

Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att ”hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att ”hjälpa till.”

Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:

”När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)

Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.

ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?

Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)

Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.

När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.

När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?

Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:

”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”

Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.

För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:

”Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”

Jag kommer aldrig att ge upp.

Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av  deras kön.

Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:

De ska inte le när det finns skäl att gråta.

De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.

De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.

De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.

De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.

Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.

Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                          
27 januari, 2018
5 comments

Länge leve gråskalorna!

Tack så mycket för ert engagemang och för alla exempel som ni delat med er av.

En del av syftet med jämställd vardag handlar om att synliggöra just den s.k projektledarrollen. Egentligen tänker jag att sådana där samlingsbegrepp som projektledarrollen, härskartekniker, eller relationsarbete beskriver en mängd beteenden som i sin tur hör ihop med mönster av tankar och känslor. Alla beteenden lyder under relativt enkla regler och det är inte rocketscience att våra beteenden formas av den kontext vi lever i. När jag använder ordet kontext så betyder det egentligen ungefär samma sak som miljö fast med fler faktorer som språket, (aka verbala beteenden) maktdimensioner i hur vissa beteenden blir förstärkta och andra nästan helt omöjliggörs.

Men poängen är.  Jag tror att ni skulle bli ganska trötta på att läsa om jag i varje inlägg beskrev såhär teoretiskt detaljerat kring de mekanismer som bygger upp vår ojämställda vardag.

(Eller? Vissa av er kanske skulle älska det ;))

Jag vill i alla fall försöka lyfta hur svårt det kan vara att leva tillsammans för det tänker jag att det är. När vi ska leva och organisera ett gemensamt liv så bygger det hela tiden på kompromisser, skav och att ingenting  någonsin är klart. Vill vi leva tillsammans så behöver stå vi ut med både det ena och det andra längs vägens gång. Oavsett kön på de inblandade. Det som däremot är intressant och viktigt att förmedla är de mönster av ojämställdhet som framförallt byggs in i heteronormativa relationer.

I teorin borde ju problemen vara mer jämt fördelade, en massa män borde vara hemma med barn, tvätta och tjata på sin partner om att ta mer ansvar. Men så ser det inte ut i praktiken.

Det här beror på att ingen av oss bara är individer, vi är, eller rättare sagt vi gör också hela tiden kön. Ja ALLA gör kön. Det fins ingen individ i det här samhället som har gått opåverkad av strukturerna som bygger upp våra gemensamma liv.

Vi kan kämpa och streta emot. För det behövs vilja, kunskap och en känsla av att det är meningsfullt.

Det räcker inte med vilja. De flesta vill ju göra väl, men vet inte riktigt hur.

Det räcker inte med kunskap. Många gillar att prata, men lyfter i praktiken inte ett finger för att förändra.

Vi behöver kombinera kunskap med vilja och när vi pratar om att göra något som stundtals både känns tungt, jobbigt och svårt behöver vi känna att det fins en större mening med att vi håller på.

Så det är det som vi håller på med här. Grunden för att orka hålla på när det gäller nära relationer är att det finns grundläggande respekt, glädje och kärlek mellan de ingående parterna. Finns inte det så är det i många fall bättre att gå vidare. Göra slut. Skiljas. Men i praktiken kan många känna sig oerhört fastlåsta i sina relationer. På grund av gemensamma barn, ekonomi samt tusen andra skäl.

Det i sig handlar också om makt, ojämställdhet och kontext.

Jag skrev ett inlägg för något år sedan som handlade om att många av er som läser oroar er för vad min man tycker om att jag skriver om de här frågorna. Det känns lite cringe men jag känner ändå att jag _igen_ behöver poängtera det här. Jag och min coworker har levt med varandra i 18 år, vi har pratat om och på olika sätt gjort jämställdhet i princip från början av vår relation. Vi pratar om det jag skriver i bloggen och han läser alla inlägg. På vissa sätt lever vi troligtvis mer jämställt än många andra och på andra sätt möter vi fortfarande på svårigheter. Det är en del av livet. Vi människor har ett verbalt beteende som handlar om att bygga upp ”Berättelsen om oss själva.” Den ska helst vara stringent och ha en röd tråd, för vi vill att andra ska förstå. Dessutom så vill vi också bygga berättelsen på motsatser, ungefär såhär:

”Vi lever jämställt, min partner är fab och vi älskar varandra.” Eller motsatsen:

”Vi lever ojämställt, min partner suger och vi borde nog skiljas.” Men vet ni vad?

Verkligheten är sjukt mycket mer komplex än så:

”Vi försöker leva jämställt, men ibland blir det ändå ojämställt och min partner är både fab och suger ibland och vi älskar varandra och ibland så vill vi skiljas.”

Kan det här få vara ok? Kan vi få försöka prata gråskalorna i den här bloggen?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                            
8 januari, 2018
4 comments

JAG har det bra. Slutsats: ALLA har det bra.

Måndagsmorgon. Sorterar bland tankar nu när jobbet drar igång igen.

Jag har tänkt väldigt mycket på en typ av pratande. Det handlar om normativt tyckande och åsikter.

Alltså ni vet, något som är sagt så _många gånger_ att det blir en sanning. Trots att det är helt felaktigt.

Det gör att vi glömmer bort att själva grunden för sägandet behöver ifrågasättas på ett nytt sätt.

Som när tex Bianca Ingrosso säger:

”Jag tycker att folk börjar gå på tok över gränsen. Män har inte någon talan längre.” (Läs här.)

Då behöver vi plocka fram sådant som fakta & kunskap.

Hur ser det ut i Sverige i nuläget:

Löner: Kvinnor tjänar fortfarande 87% av männens löner. Om vi korrigerar för deltider, VAB och annat tjänar kvinnor 81% av männens löner. För samma jobb.

Hem & hushåll: Kvinnor gör i genomsnitt 1 timme mer obetalt arbete i hemmet, PER DAG!

Föräldraskap: Män tar ut ca. 18% av föräldradagarna innan barnets tvåårsdag. Det är skrattretande att då konstatera att det beror på en ”olycklig slump” att  kvinnor tar ut resterande 82%.

Våld & sexuellt våld: Män står för närmare 97% av allt sexuellt våld och ungefär 80% av allt våld totalt sett.

Maktpositioner: Det är vanligare att heta Anders, Göran eller Johan och vara VD i ett börsnoterat företag än att vara kvinna och VD i ett börsnoterat företag. (95% män, 5% kvinnor är siffran). Ungefär 72% av alla chefer i det här landet är män. Mer jämnt fördelat i offentlig sektor och sämst i privat sektor.

Arbetsförhållanden: Det är en riskfaktor att jobba i offentlig sektor när det gäller utmattning & stressrelaterad ohälsa. Ni kan väl gissa vilket kön som dominerar offentlig sektor? Jo men ni gissade rätt. Kvinnor. Arbetsmiljön i offentlig sektor är under all kritik, där alla riskfaktorer som vi känner till är mer regel än undantag: Skiftarbete, långa arbetspass, deltidsarbete, tillfälliga & otrygga anställningar (vikariat). Höga krav och otillräckliga resurser. Lägre löner. Lägre status. Fler anställda per chef. (OBS! Ett viktigt nyckeltal).

Ja alltså jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle ha kunnat skriva små miniavhandlingar på varje område som jag listar ovan, samt lägga till fler kategorier. Men poängen är den här:

All samlad kunskap, forskning & statistik visar att vi INTE uppnått jämställdhet inom något område.

Men det verkar inte ha någon som helst betydelse när folk bestämt sig för att åsiktsbajsa. Jag skulle säga att problemet är att folk (och där är Bianca Ingrosso bara en i mängden) inte klarar av att skilja på individ och gruppnivå samt inte klarar av att lyfta blicken från sin egen navel. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt för dagens människor att vara så fruktansvärt egocentriska i sitt tänkande enligt modellen:

”Jag har det bra. Slutsats: Alla har det bra.”

Hur lyckades vi bli sådana? Vart på vägen tappade vi förmågan till empati och insikt om att det finns en värld och ett samhälle utanför oss själva? Fan vad skrämmande det är.

Det här hör också ihop med det här rådet jag har fått några gånger av ”omtänksamma” människor sedan jag startade eget. Det låter ungefär såhär:

”Prata inte så mycket om jämställdhet & feminism Sandra. Det är inte bra för affärerna.”

Och jag tänker att det är HELT fel. Företag, organisationer och folk som inte fattar att samhällsengagemang, jämställdhet & jämlikhet, demokrati och värdebaserat agerande är framtiden. Företag som på riktigt tycker att J-ordet är så skrämmande att det inte går att prata om. Nä men alltså seriöst, visst fattar ni att de är körda? De är omoderna och jag är jätteledsen att behöva vara den som berättar det här för er. Men de kommer att:

1. Bli utkonkurrerade. 2. Ha svårt att rekrytera. 3. Gå under.

För det är dåligt för affärerna att INTE prata om och göra jämställdhet.

Feminism    Företagande och yrkesliv
                          
5 januari, 2018
6 comments

Den normativa koftan- om språkets makt

Illustration: Johan Lindström//Joxon Design

Jag tror att det är dags att vi på allvar börjar ifrågasätta den normativa koftan bestående av vårt samhälles allmänna sanningar, tankar och känslor som alltid förminskat kvinnor och allt vad kvinnor gör.

Vi har generellt sett svårt att ställa oss utanför vår egen förståelse av språket och ifrågasätta den. Men vi kan träna upp förmågan. Det betyder i korthet att vi behöver ifrågasätta självklara sanningar och omtolka betydelsen av det som sägs med till exempel genusglasögonen på. Ett exempel:

”Män är så härliga och raka, de säger vad de tycker, inget tjafs och inget skitsnack.”

Människor bygger till stor del förståelsen av oss själva och vår omvärld kring motsatspar. (Vi härleder, tolkar och drar slutsatser hela tiden.) Det här stämmer väldigt bra när det gäller till exempel kön. I meningen ovan finns en motsats till män som jag INTE behöver skriva ut med ord, ni kommer ändå att läsa in den. När vi säger att män är på ett speciellt sätt så säger vi indirekt och samtidigt att kvinnor är motsatsen:

”Kvinnor vrider och vänder på allt, de är lömska och manipulativa, tjafsar och skitsnackar mest hela tiden.”

(Någon som absolut aldrig hört något liknande? Nej, tänkte väl det.)

När det gäller kön, som vi är extra intresserade av här, så behöver vi också förstå att män och maskulint kodade beteenden inte bara är normen utan också värderas högre. Egenskaper som traditionellt sett har förknippats med män kommer att tolkas och förstås som mer eftersträvansvärda. Andra ord som används för att förklara ungefär samma sak är till exempel  könsmaktsordning eller patriarkala strukturer. Så faktumet att både att män och kvinnor ses som:

  1. Olika på nästan alla sätt och att…
  2. olikheterna dessutom inte värderas på samma sätt.

Är en viktig del i att förstå hur ojämställdhet upprätthålls.

Om vi åter tittar på meningarna ovan, och nu tänker på att vi _genom hela livet_ lär oss att göra kopplingen ”manliga egenskaper lika med positiva och önskvärda” och ”kvinnliga egenskaper lika med negativa och oönskade” då är det kanske inte särskilt märkligt att det är lätt att föra vidare den här normativa så kallade kunskapen? För oss alla.

Notera dessutom att det inte har någon som helst relevans att det i praktiken finns individer av alla kön som kan göra, och gör de här beteendena.  Vi har alla lärt oss att känna igen stereotyperna, vi tänker kanske till och med ”ingen rök utan eld” och så plockar vi ur minnet fram situationer som verifierar vår uppfattning om att påståendet är sant. Så upprätthålls många av våra normativa uppfattningar om kön. Och det handlar inte om att vi hört meningen ovan någon enstaka gång.

Det handlar om att vi vuxit upp och befunnit oss i ett samhälle där en normativ berättelse om kön pågått varje minut, timme och dag sedan vi föddes.

Vi skulle dessutom kunna göra ett litet experiment och problematisera det första påståendet om män, genom att ändra på den språkliga innebörden, vi säger samma sak men på ett annat sätt:

”Män lyssnar inte, de kör över andra och hävdar alltid sina egna åsikter i första hand. De sårar utan att bry sig om konsekvenserna. De förklarar sådant som ingen har frågat efter, de är rigida och svartvita i sitt tänkande. De vill inte diskutera/problematisera eller reflektera.”

I princip beskriver jag här SAMMA beteenden som i den första meningen, men inte längre med den normativa och positiva diskursen om mäns beteenden. Och jag behöver inte beskriva motsatsen, de flesta av er kommer nu i era tankar göra en bild av kvinnor som motsatsen till det jag ovan skriver om män, bara eventuellt mer positivt den här gången.

Fortfarande är påståendet lika generaliserande, men vändningen är ett tydligt sätt att demonstrera makten som ligger i språket.

Hur vi säger saker har betydelse. Hur vi lyssnar på saker har betydelse. Glöm aldrig det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Psykologi    Relationer
                                   
31 december, 2017
2 comments

Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull

Nästa år har jag en massa mål, idéer och visioner. Men nummer 1 är som alltid:

KROSSA PATRIARKATET!!! Dag för dag. Steg för steg.

Och vet ni vad? Det finns ingen människa som är en ö. Alltså gör vi det tillsammans.

Kärlek & kamp. På återseende 2018.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                                                            
19 oktober, 2017
2 comments

Att vara värd ett hjärta mitt i all oändlig smärta

Finns så mycket att säga, tänka & analysera runt hela ”sexuella övergrepp är vardagsmat, mäns våld och normaliseringen av detsamma.” [Aka våldtäktskulturen]. Men jag har inte tänkt vara den som gör någon djuplodande analys eller kommer med någon handfast lösning på problemet.

Jag vill bara lufta några funderingar och ställa en fråga som inte vill lämna mitt huvud.

Fundering 1: Män erkänner att de begått sexuella övergrepp och får pepp och hjärtan för deras mod ”Åh så himla fint erkännande gullis. Skönt att det inte var mig. Eller min dotter. Eller min syster. Som du våldtog. Hade kanske vart lite magstarkt att posta hjärtögon och tummen upp då?”

Fundering 2: Kvinnor erkänner att de blivit våldtagna av namngivna män. Får hot, hat och skammande som aldrig förr ”Åh din sinnessjuka rättshaveristiska kvinna. Hur kan du berätta om något som DU varit med om utan att *blurra* VEM det var som gjorde det?”

Fundering 3: (inklusive frågan)

Ponera att MarTin. T eller FreDrik. V helt plötsligt erkänner att de begått sexuella övergrepp under hashtaggen #ihave

VAD HÄNDER DÅ??? Imploderar världen? Får de hurrarop och ryggdunk för sitt mod? Leder det till rättsprocess? Rämnar patriarkatet? Eller fortsätter allt som det alltid gjort. Med kvinnohat till vardagsmat.

Kan inte sluta tänka på den här världens sjuka värdesystem.

På makten i orden och hur ingen någonsin kan förstå det som inte kan förstås.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                 
29 september, 2017
2 comments

Den dagliga kampen giv oss idag (och förlåt oss våra skulder)

Jag blir gång på gång förvånad över hur svårt det verkar vara för människor att se/ förstå och göra analyser utanför sin egen individuella bubbla. Hur kunskap tycks som bortblåst så fort det går utanför ens eget tyckande.

För mig innebär kunskapen kring strukturer, makt och till exempel kön att det går att se på och analysera ALLA delar,  områden, miljöer, ämnen, sammanhang, beteenden utifrån det perspektivet. Det handlar inte om huruvida jag personligen brinner för området.

Det är helt galet hur någon slags egoistisk, kapitalistisk, ultraindividuell agenda styr dagens debatter.

Jag ska förklara hur jag menar:

1.  Strukturell analys av sport (ojämställd fördelning av resurser, mindre pengar, mindre utrymme i media, mer sexualisering & objektifiering osv).

Person 1: ”Fast jag hatar sport, så låt grabbarna hålla på med sin hockey, kampsport, motorsport. (Kvinnor som spelar hockey nakna hahahahaha vem bryr sig?”)

2. Strukturell analys av jakt & fiske (domineras av män, könsstereotypa normer och jargong som exkluderar).

Person 2: ”Fast jag är vegan och hatar jakt, så låt de där djurmördarna göra vad de vill. (Kvinnor som dricker mjölk förtjänar att våldtas!)”

3. Strukturell analys av ledningsgrupper, VD:poster, företagande (ojämställd resursfördelning, glastak, homosocial rekrytering, bastuklubbsnormer).

Person 3: ”Men vem bryr sig om de där kapitalistiska svinen, de är ju redan asrika & mäktiga. (Kvinnor som har dyra handväskor förtjänar sjukt mycket hån!) Varför ska vi överhuvudtaget ägna en tanke åt det?”

4. Strukturell analys av barnkläder (könsstereotyp uppdelning, nedvärdering av feminina uttryck, klassmarkörer)

Person 4: ”Så sjukt löjligt att lägga fokus på de där frågorna, visst finns det viktigare frågor att ägna sig åt? (Typiskt löjliga mammor att bry sig om sånt!) Så less på att debatten alltid ska hamna där.”

5. Strukturell analys av mäns våld mot kvinnor (samhällsproblem, våld som maskulint beteende, våldspyramiden, objektifiering)

Person 5: ”Men alltså män utsätts för mer våld, dessutom är det mycket värre i andra länder/ kulturer. (Btw om du som KVINNA inte har en rasistisk analys så förtjänar du att… ja just det våldtas!) Varför funderar ni inte på det istället?

Jag skulle kunna fortsätta. I all evighet. För varje ämne och område där det går att göra en strukturell analys så bör det göras.

DU kanske inte gillar eller överhuvudtaget bryr dig om just det området. Det betyder INTE att det är mer eller mindre viktigt. Bara att du personligen tycker att det är mer eller mindre viktigt/ intressant /alarmerande/ engagerande. Men snälla rara ni som ändå har försökt gör någon slags strukturell analys av världen. Sluta navelskåda så förbannat och stötta de människor som orkar vara in och förändra i de områden där du inte vill eller orkar vara.

Det finns inga miljöer/ sammanhang som är jämställda. Allt du gör kommer att tolkas, förstås och hanteras olika på grund av kön på de inblandade parterna. Att vara kvinna i dagens samhälle är att utsättas för hot, våld, skammande, förlöjligande, osynliggörande så fort du överhuvudtaget existerar.

Det går inte att vinna. Det går inte heller att lägga på enskilda kvinnor att frälsa hela världen. Men det går att fundera ett varv till över varför det är viktigt att föra dagliga kamper inom alla områden. Samtidigt.

I det stora och i det lilla.

I ditt hem. På din arbetsplats. I din lokala förening. I din kommun. På din skola. Med dina vänner. I det offentliga rummet. I det privata rummet. I en butik nära dig. På dina barns förskola. På universitet. Industrin. Hemtjänsten. Facebookgruppen. Lunchrummet. Styrelserummet. Omklädningsrummet.

Och vi andra ska stötta er som orkar. Det är fan i mig det minsta krav vi kan ställa på varandra.

Feminism
              
8 juli, 2017
2 comments

Inget nytt under solen men vi är i alla fall extremt jämlika!

Ni vet att hur vi pratar har betydelse för hur vi förstår världen? Vissa saker som sägs anses så självklara och normala att vi knappt märker hur de bygger upp en väv av så kallade sanningar om världen, om kvinnor och män, om kön generellt och miljoner andra grejer.

Vissa saker som sägs får också en självklar status. Jag tänker på den svensknordiska diskursen om att vi redan är jämställda på alla sätt och vis. Eller egentligen är nog den mest problematiska diskursen den som säger att:

”Kön aldrig har betydelse”

Ni vet alla har samma förutsättningar och misslyckas någon beror det på individuella tillkortakommanden och aldrig någonsin på strukturella faktorer kopplat till kön. Det är ju tokigt eftersom alla siffror och all forskning visar på motsatsen, det vill säga:

”Kön har alltid betydelse”

Jag mötte en man i vintras som glatt slängde ur sig att han inte fattar den här jämställdhetsgrejen eftersom han verkligen ”Bara ser individer”. Jag fascinerades av hur samme man bara några minuter senare slängde ur sig saker som:

”Typiskt kvinnligt kommunikationssätt” och antydde saker som att kvinnor bråkar, tjafsar och kacklar mer än män. Hur är det möjligt att så säkert påstå något för att sedan motsäga sig själv utan att skämmas?

Jo för att vissa saker är så självklara att vi inte ens märker när vi säger dem. Det är självklart att säga att en är för jämställdhet, eftersom det i princip är omöjligt att säga motsatsen:

”Jag är emot jämställdhet” (Det sociala motstånd den personen som ändå kläcker ur sig en sådan grej möter vill de flesta av oss aktivt undvika).

Men det fungerar att ta omvägen via att säga den socialt accepterade sanningen:

”Jag är för jämställdhet MEN…” (Fyll på med valfritt alternativ av skäl till att jämställdhet inte fungerar på er arbetsplats, i er relation, i ditt föräldraskap, i er idrottsförening, i er styrelse, osv).

Det här blev så tydligt när jag läste i inredningstidningen Residence nr 6:

Patrik & Sara Grimlund lever ett helt vanligt liv (nåja, kanske lite flottare än de flesta av oss). De har tre barn på 3, 2 respektive 1 år. Sara tar hand om HEMMET och KÖKET (Patrik sköter ekonomin och Sara shoppingen tihi).

Jag skulle nog säga en klassisk könsstereotyp, traditionell och väldigt ojämställd fördelning. Inget konstigt alls. Och notera att något är traditionellt och könsstereotypt INTE behöver betyda att parterna är missnöjda. På många sätt kan det ju vara tydligt och enkelt att hålla sig till den normativa och tydliga fördelningen som en ojämställd och könsbunden indelning innebär. Men det intressanta är att det skulle vara omöjligt för Patrik att säga:

”Vi lever ojämställt och min fru har en traditionell kvinnoroll med ansvar för hem & hushåll. Vi gör precis som de flesta gjorde 2010 och fortfarande gör och är extremt ojämlika i vår relation.”

Istället säger han detta:

Härligt att Grimlunds har hittat sin egen definition på ordet jämlikhet. Jag skulle så himla gärna vilja veta lite mer om EXAKT HUR jämlikt det kan vara i en familj med TRE BARN under 3 år där kvinnan i sköter hem & hushåll. Kanske kommer en ny artikel om det i nästa nummer?

Feminism    Föräldraskap    Psykologi    Relationer
                                               
1 2 3
Om