GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Den senaste veckan har vi skrivit mycket om sexistiska skämt och hur de reproducerar och förstärker förtryck. Men hur i hela friden kan det då komma sig att kvinnor också skrattar gott åt dessa? Hur mycket sten kan en slänga i ett glashus?

Egentligen är det hela rätt enkelt:

1. Betänk att vi kvinnor också är uppvuxna i ett patriarkat, med samma utbud av humor och kultur som alla andra (tänk t ex att extremt få filmer än idag passerar bechdel-testet*). I och med detta kan det uppstå något som kallas ‘internaliserat kvinnohat’. Läskigt va; vi bokstavligen LÄR oss att hata oss själva. Att tänka att kvinnor i allmänhet ÄR hysteriska och osmarta, att “vackra” kvinnor i synnerhet ÄR de mest korkade, att män inte bara är norm utan även överlägsna oss i allt och att lite stryk aldrig skadat någon. (För att inte tala om att hata varenda uns av våra kroppar, som inte passar in i de ideal som den manliga blicken föredrar, men det är en helt egen radda av bloggposter.)
2. Många kvinnor i Sverige är – tack och lov – privilegierade nog att inte leva i en misshandelsrelation utan med förhållandevis ”snälla” män, och kan därför inte relatera till allvaret i varken “skämt” eller statistiska fakta. Inte heller upplever de att de utsätts för sexism. Gott så. Som Rosa Luxemburg uttryckte det: “Those who do not move, do not notice their chains”. Det finns stunder då jag avundas dem. Korta stunder, men likväl.
3. Vi lär oss att inte vara obekväma. Att inte ställa till en scen. Att vara “sköna brudar” som grabbarna kan skratta med (och uppenbarligen ÅT) och att den bästa komplimang vi kan få är: “Du är inte som de andra tjejerna, du är mer som en kille. Fast snygg.” Så vi skrattar med. Och kommenterar “de andra” tjejerna. Elakt. Mer poäng till oss, tjoho!
4. Och nu kommer fakta i kioskvältarklassen: kvinnor kan både ha kassa värderingar och dålig “humor”. Japp, hör och häpna. Alla ovanstående punkter spelar antagligen in här, men till syvende och sist kan även kvinnor, precis som män, vara praktarslen.

Som en liten brasklapp angående det internaliserade kvinnohatet och kvinnor som skammar varandra, så finns ett numera bevingat citat av USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright som lyder: “Det finns en särskild plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper andra kvinnor”.
Citatet i sig förutsätter att kvinnor på något vis kan ducka det beteende som åratal av patriarkal uppfostran har lärt dem, och alltid ska bära med sig en slags inre ridderlighet gentemot sina medsystrar och aldrig agera själviskt eller i egenintresse (så himla o-kvinnligt) om det skulle råka vara på någon annan kvinnas bekostnad. Fin tanke och ädel tanke, men det tar även bort lager av mänsklighet hos halva befolkningen och lägger en dubbelbestraffning och skam på kvinnor som män aldrig utsätts för (för att de förväntas vara skitstövlar, eller?).
Systerskap är ingen medfödd dygd, utan snarare en överlevnadsstrategi som går emot allt vi lärt oss och som vi får kämpa oss till.

*Bechdeltestet är ett verktyg för att mäta hur kvinnor framställs på film. Det innehåller tre korta regler:
1. Filmen har minst två namngivna kvinnliga karaktärer.
2. … som pratar med varandra…
3. … om något annat än MÄN.
På allvar, kolla nästa gång ni ser film. Det låter enkelt, men få filmer uppfyller ens dessa pyttekrav. Och nej, att en film passerar gör den inte automatiskt icke-sexistisk, märk väl.
Grease (1978), som bilden ovan är tagen från, passerar faktiskt även om med en hårsmån.