GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

På en middag för ett tag sedan berättade min vän för mig om ett par vi känner som, efter över 15 år tillsammans, ringer varandra varje lunch. Det behöver inte vara långa samtal, men ett litet “hej, hur mår du”, bara för att visa att de tänker på varann.
Anledningen till att det kom upp var att vi pratade om den lilla extra omtanken, det känslomässiga arbetet, som ligger utanför alla vardagsbestyr och all logistik som vi som vuxna par, ofta med barn, ska hantera varje dag. Det vi ofta glömmer bort. Och när jag säger vi, menar jag extremt välvilligt, eftersom kvinnor i heterorelationer betydligt oftare lägger både tid och energi på detta, ack så viktiga arbete. Hon tänker in sin partner, och hans känslor, i det allra mesta som sker. Hon har ofta ett “vi” i tanken när hon fattar beslut, planerar och agerar. Han har ett “jag” (och ibland möjligen ett “men det vore ju kul om du hakade på”).

Vanligtvis när vi pratar Emotional labour avses allt det där extra tänkandet; vi håller koll på vem som är allergisk mot vad, vem som fyller år när, att farmor tycker mest om tulpaner, att kaffefiltren håller på att ta slut och vi vet var allt från glödlampor till barnens extrastövlar finns. ‘Men ååååh, vi har ju just lyckats dela lika på disk, tvätt, jox och bök, varför behöver ni ständigt komma dragandes med MER?’, kanske en del tänker nu. Mjo, det ska jag nu förtälja: Kvinnor GÖR redan detta, varje dag, vecka ut, vecka in.

Men utöver allt extra tänk som har med hem och vardag att göra så tänker jag nu dessutom lägga på en extra dimension: den som håller relationen i gång. Den som får er som par att fungera. Den som görs per automatik i nyförälskelsen, i uppstarten av tvåsamheten, men som ofta läggs åt sidan när barn kommer in i bilden, för plötsligt finns ju ett nytt känslomässigt projekt att ta sig an så det där första (kanske största) projektet, VI:et, får puttra på lite av sig självt. Och om det upplevs och uppmärksammas att det gått i stå kan en ju alltid skaffa ett barn till, så åker känslorna i topp igen. Problem solved. Eller?

Ett superduperexempel på när den här delen av det känslomässiga arbetet KAN fungera är under semestern. En del har då möjlighet att lämna hemmet, se en ny plats, slippa vardagslogistiken, barnen är glada, solen skiner; jättebra yttre faktorer som kan sätta fart på de avsvalnade inre. Men alla andra dagar då? Och nu tänker jag vara sådär sjukt trist och fyrkantig, men inget kommer att hända där förrän ni sitter ner och pratar om det. Ibland krävs kanske exakt så rutinmässiga överenskommelser som ett telefonsamtal på lunchen. Eller något annat, som precis som sophämtning och annat NÖDVÄNDIGT, har en bestämd plats och tid, bara att det handlar om att känslomässigt uppmärksamma partnern.

Aldrig blir den här delen av det känslomässiga arbetet så synliggjort som när en lever i ett distansförhållande, som jag nu råkar göra. Vardagsbestyren, det som tar upp all tid när en lever som par, existerar ju inte. Vi måste aktivt, med tid, energi och inte minst ekonomi, prioritera att träffas, bara där har vi möjlighet att väldigt tydligt se vem som gör vad och i vilken utsträckning.
Men det är ju också så att när du inte träffar din partner under långa perioder, så blir de små meddelandena och de korta samtalen, som bara checkar av, jätteviktiga. Vi har ju inte sett varann över frukost, vi vet ju inget om hur den andre har sovit, hur det gick att få iväg barnen till skolan eller vad som står på agendan för dagen. En rutin som vi snabbt skapade var att skriva ‘God morgon’ till varann när vi vaknar. Just detta var en mer omedveten rutin, åtminstone om jag talar för mig själv, men jag blev snabbt påmind om att den var ett måste, när jag missade en morgon. För att min partner tog ansvar. Där hade kanske ’God morgon’-rutinen kunnat dö annars. En liten grej, men för oss viktig.
Vi behöver också tänka in varann i planerandet av aktiviteter eftersom vi har så lite tid tillsammans i jämförelse med par som bor ihop på heltid. Eller, har vi verkligen? När jag ser på många vänners vardag, hur de ibland knappt ses på flera veckor på grund av åtaganden och uppbokningar, annat än kanske snabba möten i hallen på väg ut eller in, så tänker jag att vi har ju betydligt mer tid än många andra. För att vi skapar den. Och är grymt osociala, haha.

Så, några korta konkreta tips, nu önskar jag ju såklart att alla män är initiativtagare, men oavsett hur ni får till det så kan kanske det här vara till hjälp:

• Skicka små meddelanden till varann under dagen. Kan kännas corny till en start, men ett litet ‘Hej’ räcker lång väg, eller en emoji (varför inte en rebus?). Vill ni sedan utveckla till små dikter, bilder på något ni vet er partner gillar, ja ni, här sätter bara fantasin gränser, jag tänker stoppa här, hehe.

• Har ni möjlighet: ring. Räcker med ett superkort samtal, men om ni vet med er att ni tänker: “vad har nu hänt?!” när er partners nummer syns på skärmen så vet ni att ni behöver några samtal som enbart innehåller “hej, jag tänker på dig”.

• Ha en fast dag (regelbundet, men behöver inte vara jätteofta eftersom det kan vara svårt att få till med barn) då ni växelvis planerar en heldag med er partner. Och det behöver inte vara extravaganta planer (frukost på sängen och seriemaraton på tv:n är väl aldrig fel) eller så blir det en liten tävling i att överraska varann med uppfinningsrikedom. Om det blir varje månad, en gång per halvår, är inte så noga, att bestämma att det ska ske är det viktiga.

• När ni – och nu tänker jag på män mest – sitter och saknar ‘tid med polarna’ ta en liten funderare: vad är din sambo/partner då? Är hen inte din vän? Brukade ni inte uppskatta att göra saker tillsammans där i starten, då ni bara var ni två? Låt hen få veta att hen är mer än en person som råkar dela ert hem och era barn, visa att hen är någon du tycker om att tillbringa tid med.

Well, ni har säkert massor mer att komma med, fortsätt gärna tipsa. Hitta de sätt som funkar för er, men ett är rätt säkert: kärlek kräver arbete. Se till att din partner inte sitter ensam med bördan.