15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

11 februari, 2018
18 comments

Ojämställdhet? Men min man är ju toppen!!??

Nu måste jag skriva om den här grejen igen. För er som läst bloggen från start förstår jag om ni tycker att jag upprepar mig, men det är liksom en del av harvandet och upprepandet som är syftet.

Så lets go again.

ALLA. ALLA. ALLA.

Människor är påverkade av det ojämställda samhälle vi vuxit upp i och som vi fortfarande lever i. Det betyder att strukturer och normer kommer att påverka hur ni tänker, känner och gör. Det betyder också att det ni gör, eller inte gör, kommer att värderas enormt olika beroende på kön.

När jag skriver om STRUKTURELLA problem. Alltså enorma samhällsproblem. Typ som att kvinnor blir dödade och misshandlade av manliga partners, så betyder det att det är ett problem

ÄVEN OM DU ALDRIG BLIVIT SLAGEN AV EN MANLIG PARTNER.

Ok är ni med på den?

När jag skriver om strukturella problem. Alltså enorma samhällsproblem. Typ som att kvinnor drabbas enormt mycket hårdare än män av stressrelaterad ohälsa och utmattning, så betyder det att det är ett problem.

ÄVEN OM DU INTE ÄR STRESSAD OCH/ELLER UTMATTAD.

Ok är ni med på den?

När jag skriver om strukturella problem. Alltså enorma samhällsproblem. Typ som att kvinnor gör enormt mycket mer av det obetalda arbetet i hemmet och dessutom nästan alltid blir familjens projektledare samt sköter det relationella arbetet, så betyder det att det är ett problem.

ÄVEN OM DU INTE GÖR EN MASSA OBETALT ARBETE OCH ÄR PROJEKTLEDARE OCH RELATIONSARBETARE.

OK är ni med på den?

Jag förstår att gemene man inte har koll på forskning/statistik och gör nulägesanalyser utifrån gruppnivå. Jag förstår att gemene kvinna relaterar saker de läser till om det är något de känner igen från sitt eget liv. Det är såklart ok. Men däremot tänker jag att lite vanligt hyfs är något som de flesta skulle behöva förhålla sig till.

Såhär: Om du läser ett inlägg som handlar om något som är ett lidande för en massa människor, säg sexuella trakasserier eller våldtäkter. Då kanske du har personliga erfarenheter eller inte. Om du inte har personliga erfarenheter så är det motsatsen till god ton att skriva:

”Åh så härligt jag har då ALDRIG blivit våldtagen eller trakasserad, men det är bara för att jag är så sjukt bra på att se till att umgås med rätt män och aldrig befinna mig i farliga situationer. Hurra för mig!”

MIG. MIG. MIG.

Jag ska vara ärlig och säga att den typen av otroligt egocentrerade kommentarer provocerar. Det är exakt samma mönster av victimblaming och kvinnobashing som går igenom ÖVERALLT. HELA TIDEN. (Problemet är INTE vad kvinnor gör eller inte gör. Problemet är att män slår, våldtar, misshandlar, skiter i barnen, skiter i tvätten , skiter i hemmet, skiter i om någon fyller år, skiter i att göra det lilla extra för en medmänniska. OBS! På gruppnivå och som samhällsproblem.)

Igår lackade jag ur på en person som under inlägget om mönstret av ojämställdhet som i de flesta heteronormativa relationer är ett fruktansvärt lidande skrev om sin toppenman. En annan person gick då in och frågade om jag inte tycker att det är ok att vara stolt över sin partner?

MEN FÖR I HELVETE -DET ÄR KLART ATT DET ÄR OK!!!

Men dels tycker jag att tajmingen och platsen är en sak som folk kan lära sig att fundera över. Jag tycker att folk kanske borde träna lite på att fråga sig:

Hur hjälper den typen av kommentar alla som lever i sjukt ojämställda relationer? Hur är det relaterat till det här inlägget som jag just skrivit? Som handlar om den nuvarande verkligheten för så oerhört många i det här samhället. Hur kan något förändras av att vissa har ”tur” och hittar ”toppenmän” när det vi pratar om här är ett gigantiskt samhällsproblem, dvs den strukturella ojämställdheten som påverkar överallt hela tiden och då framförallt i hemmet, relationer och föräldraskap? Det är SJÄLVKLART att det finns enskilda män som tar ansvar, men tyvärr fungerar här devisen ”inte alla män” alltför bra.

Om någon skriver till mig om ett exempel på ojämställdhet:

”Jag måste alltid klippa barnens naglar.” Då skulle jag kunna svara:

”Jaha vad konstigt, här hemma är det bara Johan som kommer ihåg att klippa barnens naglar. Du borde nog ha blivit ihop med Johan istället hahahahaha…”

Men igen. Tycker inte ni att det är ganska problematiskt att svara på det sättet? Vad blir bättre av att jag bemöter någons problem med att säga att det INTE är ett problem för mig? Bara fundera på det en liten stund.

Hur som helst, det här är bara en sida och i det här fallet handlade det om att jag för ovanlighetens skull inte orkade hålla ”God ton”. Förlåt för det. (Personen valde också att plocka bort sin kommentar.)

Men. Den andra sidan av myntet som jag nu tänker skriva om är väldigt mycket mer väsentlig när det handlar om varför mönster av ojämställdhet är så himla svåra att förändra och det är den här:

  1. Måttstocken för kvinnor och män är enormt olika, män får i princip medalj för exakt samma saker som det bara tas för givet att kvinnor gör, och..
  2. Det kommer ALDRIG in män på den här bloggen och skriver:

MIN FRU ÄR EN RIKTIG TOPPENKVINNA! Hon hjälper till med både tvätt och städning. Dessutom tog hon fyra månader föräldraledigt med vårt första barn. Fattar ni hur smart & insiktsfull fru jag har?? Ibland glömmer hon grejer men när jag påminner henne så gör hon verkligen sitt bästa. Jag har fått lära upp henne och prata om hur viktigt det är att vi delar på ansvaret. Sådant som att hon måste se till barnen även när vi är på fester. Nu fattar och försöker hon verkligen.

Tänk om alla män kunde se till att vara ihop med någon som henne.

Vet ni vad. Det händer aldrig.

Era toppenmän är inte här och berättar om hur duktiga ni är. Era män känner uppenbarligen inget behov av att rycka ut till ert försvar och berätta om hur duktiga och smarta och fina ni är när det gäller att ta hand om barn, sköta hemmet, städa, tvätta, vara projektledare och påminna.

Att så många kvinnor känner det behovet är en del av en oerhört ojämställd struktur.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Relationer
10 februari, 2018
10 comments

Känner du igen dig?

Här är en berättelse om kvinnor och män som lever tillsammans (i kärlek) år 2018.

Kvinna: ”Vet inte vart jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner.”

VARDAGSKAMPEN.

Idag är det barnens pappa som lämnar på förskolan.

Man: ”Oj vart är vantarna, mössorna, snuttefilten, väskan bäst att jag sms:ar och frågar den allvetande projektledaren istället för att lösa problemet själv.”

Kvinna: ”Det är inte ok att du stör mig på jobbet med den typen av frågor.”

Man: ”Varför är du alltid så himla självisk och ohjälpsam?”

Man: ”Jag har hämtat barnen två dagar den här veckan.”

Kvinna: ”Ok, men vem hämtar barnen alla andra dagar?”

Man: ”Du ser inte det jag gör. Bara det jag INTE gör.”

Man: ”Har du sett min snusdosa? Har du sett skruvdragaren? Har du tvättat några kallingar? Har du sett den där räkningen? Har du sett tv-dosan? Vad har barnen för personnummer?”

Kvinna: ”Jag orkar inte heller hålla reda på alla de där sakerna. Det stör mig att du glider fram i en egen gräddfil och aldrig behöver stå till svars för att du bara lyckas uppnå en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings.”

Man: ”Varför klagar du alltid på mig? Jag klagar ju aldrig på dig. Du får mig att känna mig dum och korkad.”

Kvinna: ”Det går ju inte att bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt. Tycker inte du det också?”

Man: [Tystnad.]

 ATT LÄGGA BARNEN ELLER VÄNTA PÅ ATT NÅGON ANNAN GÖR DET?

Kvinna: ”Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att han tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma,oklart när dock, men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio, optimala är om barnen sover vid åtta, så är hans egen agens i frågan som bortblåst.”

Man: ”Jag har annat viktigt att tänka på.”

Kvinna: ”Vi måste ta tag i nattningen för sonen klarar inte dagarna i skolan annars.”

Man: ”Absolut, inte senare än 19.30.”

En stund senare.

Man: ”Ahh oj är klockan 20.30 redan?”

Barnet: ”Jag är jättetrött pappa. Vill sova nu.”

Kvinna: ”Vi har pratat om läggtider för barnen, många gånger. Vi är överens om att det är kl.20 som gäller på vardagar. I kväll är det hans tur att lägga. Klockan är 20.45 barnen är fortfarande uppe, har inte fått en chans att varva ner. Han sitter framför datorn.”

Kvinna: ”Men alltså du hade ju lovat att lägga barnen i tid för att de är så trötta på morgonen. Vi var överens om kl.20 på vardagar?

Man: ”Var vi? Det minns jag inte.”

Kvinna: ”Men kom igen nu. Vi hade den överenskommelsen!”

Man: ”Men SPELAR DET VERKLIGEN SÅ HIMLA STOR ROLL??”

Kvinna: ”Ja.”

Man: ”Det här har ingen betydelse alls, det är DITT eviga tjatande som är problemet.”

Kvinna: ”Det är jag och mitt tjat som är problemet. Inte att barnen är uppe kl. 20.45 på en vardag trots att du lovade att lägga dem i tid?”

Man: ”Varför hatar du mig så himla mycket?

Några dagar senare. Klockan närmar sig läggdags för barnen.

Kvinna: ”När ska barnen gå och lägga sig på vardagar?”

Man: ”Jag vet inte. Men du kan ju be mig att lägga dem.”

Kvinna: ”Nej det tänker jag inte göra. Men jag antar att du vill att jag ska ta ansvar för att göra det?

Man: ”VARFÖR ska du alltid bråka?”

FÖRÄLDRASKAPET ÄR ETT DELAT ANSVAR ÄVEN PÅ FESTER OCH SOCIALA TILLSTÄLLNINGAR?

Kvinna: ”Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Har inte koll på vad barnen gör, hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få middagen att flyta, som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe.”

Man: ”Min roll är att vara avslappnad och social.”

Kvinna: ”Han har ingen känsla för vad som behöver göras för att få middagen att flyta, sådant som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker om jag ger order, men ENDAST då och endast efter flera tillsägelser.”

Man: ”Men slappna av. Det är mycket roligare att vara den sociala på fester. En skön snubbe helt enkelt.”

Kvinna: ”Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc.”

Man:  ”Som sagt. Jag kopplar av och njuter av samvaron. Det är skönt.”

Kvinna: ”Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har sprungit efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls.”

Man: ”Jag underhåller gästerna.”

ATT VARA DEN SOM KOMMER IHÅG.

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 1.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 2.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar. Du jobbar precis vid affären där det går att köpa nya vantar. Kan du köpa nya vantar idag?” Dag 3.

Man: ”Ok.”

Kvinna: ”Vart är vantarna?” Dag 4.

Man: ”Hoppsan jag glömde visst.”

Kvinna: ”Jag har börjat fråga honom på samma sätt vart saker finns. Men det verkar omöjligt för honom att förmedla information om den typen av detaljer.”

Kvinna: Vart la du min glasögon när du städade?

Man: ”Vet inte.”

Kvinna: ”Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig?”

Man: ”Minns inte.”

Kvinna: ”Vart ställde du bakpulvret efter att du packat upp?”

Man: ”?”

Man: ”Kan du fixa nåt system som gör att jag kommer ihåg att betala mina räkningar?”

Kvinna: ”Vad tänker du göra till middag ikväll?”

Man: ”VARFÖR ska du veta det?”

Kvinna: ”Frågar inte nästa gång. Resultat: Strul och ingen tog ansvar.

Man: ”Varför frågade du inte? Du kan ju inte ta för givet att jag ska göra saker?”

PASSIVITET SOM STRATEGI.

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Åh vad roligt! Kan du se till att boka in det på en lämplig tid? Alltså så att det passar med barnen och allt roddande. Ja men du vet!”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Ja vad roligt! Har du inte kollat upp det än? För att kunna boka den bästa tiden gäller det ju att vara ute i god tid.”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: WTF VARFÖR HAR DU INTE BOKAT?? VI PRATADE OM DET HÄR FÖR TVÅ VECKOR SEDAN???

Man: ”Varför är du ALLTID så himla grinig och sur?? Jag skiter väl i att gör den där grejen då. På grund av dig.”

ATT VARA DEN SOM DRIVER FRÅGAN

Kvinna: ”Känner även att något som pyr hos mig blir när jag har tagit ansvar för att bemöta,starta samtal, reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan: ”Vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala.” Sedan är det som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket: “Såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa.”

Kvinna: ”Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig, ställer sin tallrik i diskmaskinen, whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning. Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg, frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort. Utan även för vad han inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.

Kvinna: ”Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. ”

ATT VARA DEN SOM INTE ORKAR LÄNGRE…

Kvinna: Jag kämpar för att vår vardag ska fungera och flyta på för oss alla.

Man: Varför ska du hålla så himla hög nivå i hemmet? Du måste skärpa dig och slappna av istället.

Kvinna: Jag fattar inte hur vår vardag ska fungera om de här sakerna inte görs? Du vet: Städa, tvätta, diska, renbädda, ta hand om barnen, lägga barnen, klippa barnens naglar. Se till att barnen duschar & byter till rena underkläder. Komma ihåg att betala räkningar och köpa presenter, skriva julkort och packa gympapåsen kvällen innan. Och miljoner andra grejer.

Man: ”Varför är du så tråkig?”

Kvinna: ”Jag befinner mig på utmattningens brant.”

Man: ”Varför vill du aldrig ligga nu för tiden?”

Kvinna: ”Jag är så trött. Blotta tanken på allt som behöver göras och som jag ALLTID behöver vara den som tar ansvar för. Påminner om. Pratar om. Gör mig utmattad.”

Man: ”Du får mig att känna mig äcklig. Ditt tjat förstör relationen.”

Kvinna: ”Nu är jag sjukskriven på heltid. Utmattning.”

Man: ”Du visar aldrig att du älskar mig.

Man: ”Nu är jag otrogen. Nu porrsurfar jag hela nätterna. Nu dricker jag mycket alkohol. Nu spelar jag bort våra pengar. Nu drar jag mig undan och vägrar prata.”

Man: ”Du var ju hursomhelst alltid så tråkig, tjatig och otacksam över allt jag gjorde.”

Man: ”Nu har jag en ny kvinna. Hon verkar vara mycket bättre än dig.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                                              
7 februari, 2018
6 comments

Godmorgon

Jag tog en veckas semester. Bara sådär. Nu väntar en vårtermin (ja jag delar fortfarande upp året i terminer, skolskadad för livet som jag är) med väldigt mycket jobb.

Det känns hur kul som helst. Vissa av er (som bor i Umeå) kunde läsa ett reportage med mig förra veckan om den kommande föreläsningen. Hela texten kan ni läsa  här. Jag har sagt det förr men måste säga det igen. Att jag är ute och gör föreläsningen ”Den ojämställda stressen” är verkligen en dröm som går i uppfyllelse. Jag får många förfrågningar om jag ska komma till olika städer. I de bästa av världar så hoppas jag kunna göra föreläsningen över hela Sverige. Men det är sjukt mycket administration, pusslande, tid och pengar som krävs för att arrangera på egen hand. Så vi får se vad som händer. Men som sagt var, Umeå Folket Hus nästa vecka. På alla hjärtans dag, så himla romantiskt. Det kommer att bli grymt och jag hoppas på att några av er som läser är där. Med mig.

Jag håller också på och sammanfattar era bästa/värsta exempel till ett inlägg. Så det kommer framöver.

I övrigt har jag ett lika ansträngt och oskönt förhållningssätt till bloggandet som alltid. Älskar bloggen, och att skriva, samtidigt som jag tycker den kan vara ett ok på min axlar som bara stressar och känns kravfyllt. Jag skulle vilka kunna pladdra på och vara en härlig livsstilsblogg som alla älskar. Men näe det vore jättekonstigt. Ni får stå ut med gnäll, tjat och pepp och oregelbundna poster och upprepningar och allt det där som Jämställd vardag är och inte är.

Jag gör mitt bästa och det är inte alltid så himla bra, men det får duga.

Den ojämställda stressen    Livet
27 januari, 2018
5 comments

Länge leve gråskalorna!

Tack så mycket för ert engagemang och för alla exempel som ni delat med er av.

En del av syftet med jämställd vardag handlar om att synliggöra just den s.k projektledarrollen. Egentligen tänker jag att sådana där samlingsbegrepp som projektledarrollen, härskartekniker, eller relationsarbete beskriver en mängd beteenden som i sin tur hör ihop med mönster av tankar och känslor. Alla beteenden lyder under relativt enkla regler och det är inte rocketscience att våra beteenden formas av den kontext vi lever i. När jag använder ordet kontext så betyder det egentligen ungefär samma sak som miljö fast med fler faktorer som språket, (aka verbala beteenden) maktdimensioner i hur vissa beteenden blir förstärkta och andra nästan helt omöjliggörs.

Men poängen är.  Jag tror att ni skulle bli ganska trötta på att läsa om jag i varje inlägg beskrev såhär teoretiskt detaljerat kring de mekanismer som bygger upp vår ojämställda vardag.

(Eller? Vissa av er kanske skulle älska det ;))

Jag vill i alla fall försöka lyfta hur svårt det kan vara att leva tillsammans för det tänker jag att det är. När vi ska leva och organisera ett gemensamt liv så bygger det hela tiden på kompromisser, skav och att ingenting  någonsin är klart. Vill vi leva tillsammans så behöver stå vi ut med både det ena och det andra längs vägens gång. Oavsett kön på de inblandade. Det som däremot är intressant och viktigt att förmedla är de mönster av ojämställdhet som framförallt byggs in i heteronormativa relationer.

I teorin borde ju problemen vara mer jämt fördelade, en massa män borde vara hemma med barn, tvätta och tjata på sin partner om att ta mer ansvar. Men så ser det inte ut i praktiken.

Det här beror på att ingen av oss bara är individer, vi är, eller rättare sagt vi gör också hela tiden kön. Ja ALLA gör kön. Det fins ingen individ i det här samhället som har gått opåverkad av strukturerna som bygger upp våra gemensamma liv.

Vi kan kämpa och streta emot. För det behövs vilja, kunskap och en känsla av att det är meningsfullt.

Det räcker inte med vilja. De flesta vill ju göra väl, men vet inte riktigt hur.

Det räcker inte med kunskap. Många gillar att prata, men lyfter i praktiken inte ett finger för att förändra.

Vi behöver kombinera kunskap med vilja och när vi pratar om att göra något som stundtals både känns tungt, jobbigt och svårt behöver vi känna att det fins en större mening med att vi håller på.

Så det är det som vi håller på med här. Grunden för att orka hålla på när det gäller nära relationer är att det finns grundläggande respekt, glädje och kärlek mellan de ingående parterna. Finns inte det så är det i många fall bättre att gå vidare. Göra slut. Skiljas. Men i praktiken kan många känna sig oerhört fastlåsta i sina relationer. På grund av gemensamma barn, ekonomi samt tusen andra skäl.

Det i sig handlar också om makt, ojämställdhet och kontext.

Jag skrev ett inlägg för något år sedan som handlade om att många av er som läser oroar er för vad min man tycker om att jag skriver om de här frågorna. Det känns lite cringe men jag känner ändå att jag _igen_ behöver poängtera det här. Jag och min coworker har levt med varandra i 18 år, vi har pratat om och på olika sätt gjort jämställdhet i princip från början av vår relation. Vi pratar om det jag skriver i bloggen och han läser alla inlägg. På vissa sätt lever vi troligtvis mer jämställt än många andra och på andra sätt möter vi fortfarande på svårigheter. Det är en del av livet. Vi människor har ett verbalt beteende som handlar om att bygga upp ”Berättelsen om oss själva.” Den ska helst vara stringent och ha en röd tråd, för vi vill att andra ska förstå. Dessutom så vill vi också bygga berättelsen på motsatser, ungefär såhär:

”Vi lever jämställt, min partner är fab och vi älskar varandra.” Eller motsatsen:

”Vi lever ojämställt, min partner suger och vi borde nog skiljas.” Men vet ni vad?

Verkligheten är sjukt mycket mer komplex än så:

”Vi försöker leva jämställt, men ibland blir det ändå ojämställt och min partner är både fab och suger ibland och vi älskar varandra och ibland så vill vi skiljas.”

Kan det här få vara ok? Kan vi få försöka prata gråskalorna i den här bloggen?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                            
25 januari, 2018
20 comments

Kan ni ge mig era bästa/värsta exempel?

Det är ganska mycket just nu.

Och då menar jag inte bara all den snö som vräkt ner senaste veckorna. Att bo i norra Västerbotten innebär per definition att det brukar snöa en del, men det här! Jag skämtar inte, det är helt galet MYCKET snö. Men busiga hunden tycker det är kul. Han tycker att det mesta är kul faktiskt.

Men alltså generellt är det mycket. Önskar att jag ibland kunde ta det sådär manslugnt, till exempel som i den här situationen häromveckan:

Jag 1: Påminner om att kolla så att alla extra ingredienser som behövs till  ”Matkassen AB” finns hemma. Sms:ar den bifogade listan.

Veckan påbörjas, jag ser att en grej till maten ändå saknas.

Jag 2: Frågar vänligt om hur coworker tänker runt det.

Manssvaret: ”Jaha, det tog jag så för givet att vi hade hemma att jag inte ens kollade.”

Hahahahaha, alltså ni fattar. Det finns många grejer som jag är sjukt bra (och som coworker är bra på) på men den där grejen övergår mitt förstånd.

Jag skulle vilja höra fler liknande situationer kopplat till att vara projektledare i relationen eller familjeprojektet. Ni vet rollen som ständigt ansvarig. Att hålla koll och påminna om allt, inklusive sådant vi redan kommit överens om. Jag tänkte göra ett inlägg på det temat. Men jag vet att det kan vara lite känsligt, så om ni vill får ni väldigt gärna maila mig era värsta/ bästa exempel på: sandra@jamstalldvardag.se. Annars kan ni såklart bara skriva i kommentarsfältet också.

Tänkte att det kommande inlägget ska få heta: Känner du igen dig? Då kan vi använda det som påminnelse till alla som har lite svårt att få till det där med det övergripande ansvaret för hemmet och barnen och alla de andra miljontals grejerna som behövs för att få vardagen att flyta på.

Hejhå lets go!

Livet    Relationer
                                
19 januari, 2018
11 comments

Kritik vs förakt. Vart går din gräns?

Trump är en korkad idiot.

Andra ord som beskriver honom. Galen, mentalt instabil, psykiskt sjuk, narcissist, psykopat, osmart, trög, dum som ett spån… äsch det tar liksom inte slut.

Den här bilden illustrerar hur dum han är. [Fan vad vi alla hatar folk som har svårt att fatta.]

Och han är dessutom fet.

”FASCIST TRUMP is a GIANT FAT SLOB”… osv i typ 70 nyanser av svartvitt. Ful och äcklig.

Han är alltså enligt folket (på nätet) inte bara en vidrig, efterbliven idiot utan har dessutom den dåliga smaken att vara FET.

[Visst borde 71-åriga presidenter se till att hålla sig normativt smala? Det har ju SÅÅÅ mycket att göra med den politik som förs. Och så ogillar väl alla feta människor? Dålig disciplin. Och han ska vara president??? Herregud.]

Tycker ni att det här är ok?

Jag kan inte släppa att jag inte tycker det.

Jag kan inte tycka att det leder till något gott att vi låter våra fördomar och olika former av internaliserat och externaliserat förakt. Avsky. Hat. Få fritt spelrum om en annan människa. Oavsett den personens status i samhället. Jag vet. Din korkade, feta granne kanske inte är president. Men är det ok att kalla din granne för korkad & fet?  Är det så här vi vill att vinna? Är det så här vi vill att våra gemensamma spelregler ska se ut? Hade det varit skillnad om en svensk kvinnlig kommunalpolitiker (oavsett partitillhörighet) fått höra att hon var för korkad, fet & ful för sitt uppdrag? Det här föraktfulla pratandet/ skrivandet säger mer om oss och våra normer och mindre om Trump än vad vi tror. Oavsett om ni gillar det faktumet eller inte.

Jag tycker det är helt ok att hur hårt som helst kritisera den politik Trump för. De är ok att slå tillbaka mot sådant han säger och gör. Det är ok att vara arg, ledsen eller rädd över hur det är möjligt att _så många_ tänkte att den här mannen ”ska fixa till allt det som är fel”. Det är ok att känna det du känner. Men på samma sätt som jag kan tänka att jag egenmäktigt skulle slita ögonen ur den som gav sig på mina barn så är jag ändå emot dödsstraff.

Vårt gemensamma åtagande måste vara större och klokare än rasande och rädda individer.

Jag kan till och med i någon slags ”Gandhi //god-ton-anda” tycka att folk är i sin fulla rätt att tycka att den här mannen är kompetent nog att leda ett land. Att jag intellektuellt, känslomässigt och politiskt kryper ur skinnet av obehag över det faktumet. Det är liksom en annan grej.

Vad tycker ni om det här ohejdade (och påhejade) skammandet av en persons hälsa & kognitiva kapacitet och utseende? Vart går din gräns?

Livet
        
14 januari, 2018
5 comments

Dagdrömmer om ett omvänt 50-tal.

Äh va fasen. Jag hade tänkt skriva något om motsatsen till objektifiering, alltså vänskap och medkänsla.

Empati och solidaritet.

Men så tuggade hunden sönder mina nya skor och jag blev för arg för att kunna tänka klart. (Inte på hunden såklart, bara inombords.)

Sedan tänkte jag att jag skulle skriva om det här med att män så lätt glömmer bort andras behov när deras egna behov kallar. (”Näe men alltså om jag skulle gå på toa nu i en halvtimme under det här kaoset. Skönt att läsa en tidning. Det verkar bara en bra prioritering. *Nöjd med sig själv.”)

Och då började jag osökt tänka på det här med män och att hålla kolla på många uppgifter och behov från andra SAMTIDIGT. (”Näe men nu sorterar jag strumplådan. Då går det ju inte samtidigt att tänka på att hunden ska ut och barnen behöver lunch. Åh vad jag är D U K T I G som sorterar strumplådan. *Nöjd med sig själv.”

Men jag orkade inte.

Jag skulle vilja läsa en massa litteratur och skriva. Timmar och dagar i sträck. Göra som män i alla tider gjort och komma hem till ett fantastiskt välordnat hem, lagad mat, välartade barn och en kärleksfull man. Göra ett omvänt 50-tal och bara få ägna mig åt viktiga, spännande och kreativa grejer. Leka lite med barnen och få beröm för vilken fantastisk varm och kärleksfull förälder jag är. (Hehe bitter? No I just love to complain ;))

Men all min tid, ork och tankekraft går åt till att hålla ihop det här livet som jag helt frivilligt valt.

Vad drömmer ni om att göra som ni känner att ni aldrig hinner/ orkar med/ prioriterar?

Den ojämställda stressen    Föräldraskap    Livet
12 januari, 2018
4 comments

Tystnaden & smärtan

-24 grader.

Det är märkligt hur tyst allting blir när kylan tar över. Som att till och med ljuden fryser bort. I tystnaden blir knarret av skorna mot snön det enda som hörs. Den korta stunden som krävs för att ta av sig vantarna och dra fram kameran får konsekvenser som känns. Smärta.

Men den är övergående. Som tur är.

Inte som tystnaden som allt för länge har legat över vårt gemensamma samhälle.

Inte som smärtan över allt lidande som osynliggjorts under så lång tid.

En av de saker som gör allra mest ont med vårt ojämställda samhälle är att män någonstans på vägen till vuxna människor sakta men säkert lär sig att objektifiera och dehumanisera kvinnor.

Hur de lär sig att tänka att vissa människor är en vara. Ett ting. Någonting som är till för att användas. Köpas. För deras höga nöjes skull. Länsstyrelsen i fyra län här i norra Sverige släppte en rapport om prostitution för några veckor sedan. Där kunde bland annat det här läsas:

”Den allra vanligaste åldern hos dessa personer var mellan 21 och 24 år. Siffrorna bekräftas av informanterna då de i sitt arbete främst haft kontakt med kvinnor i 20–25 års ålder.

Några som inte syns i siffrorna är utsatta barn och ungdomar. Informanterna berättar att de arbetat med fall där den utsatta misstänks vara under 18 år och att det vid era tillfällen nns misstanke om att kvinnorna i annonser/ profiler har lägre ålder än den angivna. Länsstyrelsens kartläggning från 2016 visar också på flera fall där ensamkommande flyktingbarn misstänks vara utsatta. Informanterna tar upp att efterfrågan är stor på så unga tjejer som möjligt, samtidigt som annonsörerna vet om att det är riskabelt att i annonser skriva ut en lägre ålder än 18 år då polisen är extra uppmärksamma på brott mot barn.” (Läs hela rapporten här.)

Kan ni _på riktigt_ ta in att det finns män som har vuxit upp och någonstans på vägen lärt sig att det är ok, inte bara att köpa andra människor, utan också lärt sig att sexualisera och tända på så unga tjejer som det bara är möjligt? Utan att reflektera över hur galet och misogynt det är?

Kan ni förstå att de här männen inte är några utomjordingar utan att de går omkring bland oss som helt vanliga kollegor, kompisar, pappor, bröder, pojkvänner, sambos och makar. Det går inte att se vilka de är. Och de är inga monster. Det är helt vanliga pojkar som vuxit upp till män och lärt sig att det är ok att plåga, förnedra, köpa, knulla, njuta av makten att få göra vad som helst med en annan människa för att det ska kännas skönt i snoppen en liten stund.

Den smärtan går inte över.

Den tystnaden behöver bli till en orkan av ljud som inte går att ignorera.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                       
8 januari, 2018
4 comments

JAG har det bra. Slutsats: ALLA har det bra.

Måndagsmorgon. Sorterar bland tankar nu när jobbet drar igång igen.

Jag har tänkt väldigt mycket på en typ av pratande. Det handlar om normativt tyckande och åsikter.

Alltså ni vet, något som är sagt så _många gånger_ att det blir en sanning. Trots att det är helt felaktigt.

Det gör att vi glömmer bort att själva grunden för sägandet behöver ifrågasättas på ett nytt sätt.

Som när tex Bianca Ingrosso säger:

”Jag tycker att folk börjar gå på tok över gränsen. Män har inte någon talan längre.” (Läs här.)

Då behöver vi plocka fram sådant som fakta & kunskap.

Hur ser det ut i Sverige i nuläget:

Löner: Kvinnor tjänar fortfarande 87% av männens löner. Om vi korrigerar för deltider, VAB och annat tjänar kvinnor 81% av männens löner. För samma jobb.

Hem & hushåll: Kvinnor gör i genomsnitt 1 timme mer obetalt arbete i hemmet, PER DAG!

Föräldraskap: Män tar ut ca. 18% av föräldradagarna innan barnets tvåårsdag. Det är skrattretande att då konstatera att det beror på en ”olycklig slump” att  kvinnor tar ut resterande 82%.

Våld & sexuellt våld: Män står för närmare 97% av allt sexuellt våld och ungefär 80% av allt våld totalt sett.

Maktpositioner: Det är vanligare att heta Anders, Göran eller Johan och vara VD i ett börsnoterat företag än att vara kvinna och VD i ett börsnoterat företag. (95% män, 5% kvinnor är siffran). Ungefär 72% av alla chefer i det här landet är män. Mer jämnt fördelat i offentlig sektor och sämst i privat sektor.

Arbetsförhållanden: Det är en riskfaktor att jobba i offentlig sektor när det gäller utmattning & stressrelaterad ohälsa. Ni kan väl gissa vilket kön som dominerar offentlig sektor? Jo men ni gissade rätt. Kvinnor. Arbetsmiljön i offentlig sektor är under all kritik, där alla riskfaktorer som vi känner till är mer regel än undantag: Skiftarbete, långa arbetspass, deltidsarbete, tillfälliga & otrygga anställningar (vikariat). Höga krav och otillräckliga resurser. Lägre löner. Lägre status. Fler anställda per chef. (OBS! Ett viktigt nyckeltal).

Ja alltså jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle ha kunnat skriva små miniavhandlingar på varje område som jag listar ovan, samt lägga till fler kategorier. Men poängen är den här:

All samlad kunskap, forskning & statistik visar att vi INTE uppnått jämställdhet inom något område.

Men det verkar inte ha någon som helst betydelse när folk bestämt sig för att åsiktsbajsa. Jag skulle säga att problemet är att folk (och där är Bianca Ingrosso bara en i mängden) inte klarar av att skilja på individ och gruppnivå samt inte klarar av att lyfta blicken från sin egen navel. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt för dagens människor att vara så fruktansvärt egocentriska i sitt tänkande enligt modellen:

”Jag har det bra. Slutsats: Alla har det bra.”

Hur lyckades vi bli sådana? Vart på vägen tappade vi förmågan till empati och insikt om att det finns en värld och ett samhälle utanför oss själva? Fan vad skrämmande det är.

Det här hör också ihop med det här rådet jag har fått några gånger av ”omtänksamma” människor sedan jag startade eget. Det låter ungefär såhär:

”Prata inte så mycket om jämställdhet & feminism Sandra. Det är inte bra för affärerna.”

Och jag tänker att det är HELT fel. Företag, organisationer och folk som inte fattar att samhällsengagemang, jämställdhet & jämlikhet, demokrati och värdebaserat agerande är framtiden. Företag som på riktigt tycker att J-ordet är så skrämmande att det inte går att prata om. Nä men alltså seriöst, visst fattar ni att de är körda? De är omoderna och jag är jätteledsen att behöva vara den som berättar det här för er. Men de kommer att:

1. Bli utkonkurrerade. 2. Ha svårt att rekrytera. 3. Gå under.

För det är dåligt för affärerna att INTE prata om och göra jämställdhet.

Feminism    Företagande och yrkesliv
                          
5 januari, 2018
6 comments

Den normativa koftan- om språkets makt

Illustration: Johan Lindström//Joxon Design

Jag tror att det är dags att vi på allvar börjar ifrågasätta den normativa koftan bestående av vårt samhälles allmänna sanningar, tankar och känslor som alltid förminskat kvinnor och allt vad kvinnor gör.

Vi har generellt sett svårt att ställa oss utanför vår egen förståelse av språket och ifrågasätta den. Men vi kan träna upp förmågan. Det betyder i korthet att vi behöver ifrågasätta självklara sanningar och omtolka betydelsen av det som sägs med till exempel genusglasögonen på. Ett exempel:

”Män är så härliga och raka, de säger vad de tycker, inget tjafs och inget skitsnack.”

Människor bygger till stor del förståelsen av oss själva och vår omvärld kring motsatspar. (Vi härleder, tolkar och drar slutsatser hela tiden.) Det här stämmer väldigt bra när det gäller till exempel kön. I meningen ovan finns en motsats till män som jag INTE behöver skriva ut med ord, ni kommer ändå att läsa in den. När vi säger att män är på ett speciellt sätt så säger vi indirekt och samtidigt att kvinnor är motsatsen:

”Kvinnor vrider och vänder på allt, de är lömska och manipulativa, tjafsar och skitsnackar mest hela tiden.”

(Någon som absolut aldrig hört något liknande? Nej, tänkte väl det.)

När det gäller kön, som vi är extra intresserade av här, så behöver vi också förstå att män och maskulint kodade beteenden inte bara är normen utan också värderas högre. Egenskaper som traditionellt sett har förknippats med män kommer att tolkas och förstås som mer eftersträvansvärda. Andra ord som används för att förklara ungefär samma sak är till exempel  könsmaktsordning eller patriarkala strukturer. Så faktumet att både att män och kvinnor ses som:

  1. Olika på nästan alla sätt och att…
  2. olikheterna dessutom inte värderas på samma sätt.

Är en viktig del i att förstå hur ojämställdhet upprätthålls.

Om vi åter tittar på meningarna ovan, och nu tänker på att vi _genom hela livet_ lär oss att göra kopplingen ”manliga egenskaper lika med positiva och önskvärda” och ”kvinnliga egenskaper lika med negativa och oönskade” då är det kanske inte särskilt märkligt att det är lätt att föra vidare den här normativa så kallade kunskapen? För oss alla.

Notera dessutom att det inte har någon som helst relevans att det i praktiken finns individer av alla kön som kan göra, och gör de här beteendena.  Vi har alla lärt oss att känna igen stereotyperna, vi tänker kanske till och med ”ingen rök utan eld” och så plockar vi ur minnet fram situationer som verifierar vår uppfattning om att påståendet är sant. Så upprätthålls många av våra normativa uppfattningar om kön. Och det handlar inte om att vi hört meningen ovan någon enstaka gång.

Det handlar om att vi vuxit upp och befunnit oss i ett samhälle där en normativ berättelse om kön pågått varje minut, timme och dag sedan vi föddes.

Vi skulle dessutom kunna göra ett litet experiment och problematisera det första påståendet om män, genom att ändra på den språkliga innebörden, vi säger samma sak men på ett annat sätt:

”Män lyssnar inte, de kör över andra och hävdar alltid sina egna åsikter i första hand. De sårar utan att bry sig om konsekvenserna. De förklarar sådant som ingen har frågat efter, de är rigida och svartvita i sitt tänkande. De vill inte diskutera/problematisera eller reflektera.”

I princip beskriver jag här SAMMA beteenden som i den första meningen, men inte längre med den normativa och positiva diskursen om mäns beteenden. Och jag behöver inte beskriva motsatsen, de flesta av er kommer nu i era tankar göra en bild av kvinnor som motsatsen till det jag ovan skriver om män, bara eventuellt mer positivt den här gången.

Fortfarande är påståendet lika generaliserande, men vändningen är ett tydligt sätt att demonstrera makten som ligger i språket.

Hur vi säger saker har betydelse. Hur vi lyssnar på saker har betydelse. Glöm aldrig det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Psykologi    Relationer
                                   
1 … 20 21 22 … 41
Om