En utmaning värd att kämpa för.

I dagens Sverige är det många som strävar efter att leva jämställt och rättvist i sina relationer, men det är inte alltid så lätt som det kan låta. Statistiken talar sitt tydliga språk; Kvinnor utför fortfarande mer obetalt arbete i hemmet per dag än män. Kvinnor tar ut mer föräldraledighet, vabbar och arbetar deltid i högre utsträckning än män. Löneskillnaderna består. Det är den krassa statistiken. Men vi vet också att statistiken inte visar allt. Det finns många små detaljer i vardagen som inte mäts, men som känns. Som skaver.

Brödsmulorna som bara ligger kvar på bordet. Tvätten som aldrig tvättar, viker och lägger sig i rätt byrålåda själv. Alla de där födelsedagarna som ingen minns, gympasäckar som ska packas, helhetsperspektivet. Projektlederiet. Det känslomässiga ansvaret. Att vara den som ständigt tar initiativet till att prata och lösa problem.

I dagens Sverige är det många som strävar efter att leva jämställt och rättvist i sina relationer, men väldigt få som faktiskt gör det i praktiken.

Vad är det då som ställer till hinder för oss? Varför är det så himla svårt? Och hur kan vi göra för att närma oss riktig jämställdhet och inte bara fastna i tomma ord.

De frågorna och många andra kommer att avhandlas här tillsammans med er som läser.

Ett första steg tänker jag är att våga prata om att det ibland är otroligt svårt och att du inte är ensam. Nästa steg är att våga se hur strukturer, makt och språk påverkar oss och våra liv. In i minsta tanke och känsla. Att strävan efter att leva jämställt i ett samhälle som behandlar människor efter kön från deras första minut i livet till deras sista andetag kanske bara är tokigt. Att försöka leva jämställt i ett ojämställt samhälle innebär ofta en hög kostnad. Frustration. Stress. Diskussioner. Ifrågasättande.

Men jag vill ändå säga att det är värt strävandet och försöken. För resan är målet.

Och resan pågår så länge vi lever. //Sandra