Vardagens kamp
Under alla år jag skrivit om jämställdhet i vardagen så har det blivit väldigt tydligt med hur vårt sätt att prata om och förklara skälen till ojämställdhet i sig är djupt påverkade av just… ojämställdhet. Könsmaktsordningen påverkar vårt sätt att tänka och när vi söker lösningar på problemet så befäster vi exakt samma förhatliga strukturer som vi så gärna vill förändra. Till exempel är det alltid någon som vill förklara problemet med bristande jämställdhet i hem, relationer och föräldraskap med att kvinnor generellt har för ”höga krav.”
Vi måste sluta upprepa den s.k ”sanningen”.
Om två eller fler vuxna personer lever under samma spelar det liksom ingen roll om ni bestämt er för att:
Skita i att städa, skita i att tvätta, skita i att fira högtider, skita i att ta hand om varandra och andra – alltså lika bra att jag sammanfattar allt på en gång: Skita i ALLT obetalt arbete och bara njuuuuta. Dels är det ju helt orealistiskt och dels är det ett väldigt sorgligt (och samtida) sätt att föreställa sig våra gemensamma liv.
Problem nummer två är dessutom att det är en myt. Kvinnor som grupp har gjort massiva beteendeförändringar under de senaste decennierna, de förvärvsarbetar mer och städar väsentligt mindre. Män som grupp har gjort minimala beteendeförändringar. De förändringar som trots allt skett har en tydlig koppling till lagstiftning och reformer på samhällsnivå. (Mest kopplat till föräldraskap och mindre till omsorg om våra hem).
Så generellt sett är problemet INTE ALLS att kvinnor som grupp har för höga krav. Problemet är att män som grupp INTE gjort motsvarande förändringar, det vill säga de har inte axlat det jobb och ansvar som behövs göras för att få vår vardag, våra hem, vårt samhälle och våra liv att gå runt. De har inte gått in i hemmen i motsvarande omfattning som kvinnor gått ut ur hemmen. Och det har i sig skapat en brist på resursen tid. Tid har tagits från något som behövs göras men som systematiskt osynliggjorts och nedvärderats.
Om vi skulle fortsätta lösa problemet på samma sätt som vi hittills gjort betyder det att kvinnor borde jobba ännu mer och städa ännu mindre. Kvinnor borde tänka mer på sig själva och mycket mindre på andra. Om vi fortsätter tänka på och förklara problemet som kopplat till kvinnor så kommer vi att fullända det patriarkala systemet. Där ingen någonsin har ork/ kraft/ tid till något annat än att tänka på sig själv. Det är samtidens religion där vi tillber individualismen och självständigheten som det enda eftersträvansvärda och rimliga sättet att leva.
Så det relevanta är alltså inte i den exakta nivån för hur just er familj har det. Problemet ligger i dynamiken som uppstår på samhällsnivå när nödvändiga funktioner förringas. Det obetalda arbetet. Vardagens kamp. Städning och tvätt. Omsorg och vård. Barn, gamla och sjuka som behöver tid. Vi behöver ALLA ställa oss frågan:
Vem som ska göra det, när och hur?
Samt vad som blir konsekvensen om ingen någonsin känner för att göra det. ❤️