15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

2 mars, 2018
2 comments

Det är inte ditt fel

Personligen har jag aldrig kunnat förlika mig med synen på könen som väsensskilda och varandras motsatser i allt och ingenting. Att böcker som Grays bestseller ”Män är från Mars och kvinnor är från Venus” är så populära kan jag delvis förstå men samtidigt känna en uppgivenhet över.

Det jag förstår är frustrationen över hur svårt det är att leva och respektera varandra som människor i ett samhälle som hela tiden reducerar oss till kön. Jag förstår att människor, framförallt kvinnor försöker hitta en väg ut. Något som förklarar att det inte är mitt fel. Allt det där som skaver, kanske på samhällsnivå, men framförallt i det som är våra liv.  Smulor som ligger kvar på bordet efter frukosten och skär som knivar i hjärtat. Omtanke och initiativtagande till allt det där som rör er relation men som med tiden kanske börjat kännas mer som en boja runt foten än ett fritt val.

Då är det inte så konstigt att vi lockas av tanken av de här tröstande orden:

”Män och kvinnor är olika, det är inte ditt fel, det är biologin.”

Problemet är att om vi köper den sanningen så fråntar det oss både hopp om förändring eller motivation till att ens försöka. Ungefär såhär:

”Nä men nu är det ju så att män rent genetiskt inte kan se damm, ta hand om små barn, låta bli att våldta eller fälla ned toalocket efter att ha stått upp och kissat.”

Jag förstår verkligen att det  på ett sätt (eller flera) vara bekvämt att bara finna sig i den här typen av ”vetenskapliga fakta” men när jag skriver så skriver jag alltid till er som inte har resignerat. Gett upp. Eller slutat hoppas att förändring är möjlig.

Det finns alltid finns hopp för oss människor.

Vi är fantastiska, jag motsäger inte att vi i grunden är hårlösa apor.  Men vi är apor som genom evolutionen utvecklat något helt unikt. Språket. Som ger oss ett sammanhang och förklarar världen omkring oss. Det finns inga andra levande varelser på den här planeten som tänker på det sätt vi gör. Det vackra med vår medvetenhet, om oss själva och vår omvärld, är också till viss del vår förbannelse. För vi människor lider, våra tankar kan dra oss tillbaka till smärtsamma minnen ur det förflutna eller skrämma oss med föreställningar om allt hemskt som ska hända i framtiden. Jag vill bara  försöka förklara varför vi istället för att fastna i destruktiva tankar om kollektiv skuld och skam behöver lyfta oss och prata om kollektivt och individuellt ansvar.

Som ett medvetet beteende, som en medveten strävan mot rättvisa.

För vi kan välja. Vårt medvetande ger oss möjligheten att välja.

Så länge vi lever och andas.

Feminism    Livet    Psykologi
21 februari, 2018
4 comments

Att orka fortsätta

 

I samband med föreläsningen på Folkets Hus i Umeå blev jag intervjuad om det obetalda, osynliggjorda och undervärderade arbetet som pågår dagligen i våra hem.

Vi måste inse att frågan handlar om HUR vi gemensamt ska organisera våra liv på ett långsiktigt hållbart sätt för alla. Vem ska göra jobbet (ta hand om våra hem, våra barn, våra gamla…) om ingen känner för det?

I det här korta klippet tipsar jag loss på temat hur GÖRA mer jämställdhet i vardagen:

Psykologens tips.

Det skulle vara roligt om de här kommentarsmänniskorna som alltid vill leka ”djävulens advokat” och klaga på hur (och vad) jag skriver om nu blev supernöjda över att få tre extremt förenklade och supersnabba tips. (46 sekunder! Prova gärna själva hur mycket ni hinner säga på den stunden.)

Men det händer ju inte. Det är ärligt talat helt omöjligt att förhålla sig till läsare som bara läser ett inlägg och sedan vill ”problematisera”. (Varför ger du inte konkreta råd? Varför förenklar du? Varför klagar du? Varför fattar du inte att det är svårt? Har du provat det? Varför skriver du inte mer om det? Eller om det? Ärligt så fattar jag grejen, men är jävligt less på folk som inte orkar göra en snabb genomgång om VAD jag faktiskt skrivit om under de här åren. Så. Jag är inte mer än människa.)

För er som eventuellt tycker att det här (46 sekunder) korta inlägget snuttifierar ämnet ”göra jämställdhet i hemmet” kan jag rekommendera er att söka efter mer fördjupade inlägg här i bloggen. Här har jag på olika sätt vridit och vänt på de här frågorna sedan maj 2016. Så det finns lite att läsa.

För er som ÄNDÅ tycker att det är för ansträngande, tipsar jag här om några av mina egna favoriter:

(Alltså det här är lite stört, men när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit för typ ett år sedan så kan jag nästan bli förvånad själv…Va!! har JAG skrivit sådär bra?!… hahahahaha sorry ödmjukhet är inte alltid min bästa sida ;))

  1. Alla män
  2.  Om vi inte är jämställda ska vi skämmas!! (Eller kasta ut fanskapet som Leif GW skulle sagt)
  3. Det obetalda arbetets organisering
  4. Hemmets härd är guld värd
  5. Fredagsfrågan #3
  6. Vardagstips till män

Det finns mer, ni kan kolla under kategorierna i sidan också! Jag må verka vara en riktig mästare på att klaga men egentligen är jag sjukt pepp! Jag tror på förändring och hoppet lever. För oss alla.

Det är det som gör att jag orkar fortsätta.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi    Relationer
                                
10 februari, 2018
10 comments

Känner du igen dig?

Här är en berättelse om kvinnor och män som lever tillsammans (i kärlek) år 2018.

Kvinna: ”Vet inte vart jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner.”

VARDAGSKAMPEN.

Idag är det barnens pappa som lämnar på förskolan.

Man: ”Oj vart är vantarna, mössorna, snuttefilten, väskan bäst att jag sms:ar och frågar den allvetande projektledaren istället för att lösa problemet själv.”

Kvinna: ”Det är inte ok att du stör mig på jobbet med den typen av frågor.”

Man: ”Varför är du alltid så himla självisk och ohjälpsam?”

Man: ”Jag har hämtat barnen två dagar den här veckan.”

Kvinna: ”Ok, men vem hämtar barnen alla andra dagar?”

Man: ”Du ser inte det jag gör. Bara det jag INTE gör.”

Man: ”Har du sett min snusdosa? Har du sett skruvdragaren? Har du tvättat några kallingar? Har du sett den där räkningen? Har du sett tv-dosan? Vad har barnen för personnummer?”

Kvinna: ”Jag orkar inte heller hålla reda på alla de där sakerna. Det stör mig att du glider fram i en egen gräddfil och aldrig behöver stå till svars för att du bara lyckas uppnå en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings.”

Man: ”Varför klagar du alltid på mig? Jag klagar ju aldrig på dig. Du får mig att känna mig dum och korkad.”

Kvinna: ”Det går ju inte att bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt. Tycker inte du det också?”

Man: [Tystnad.]

 ATT LÄGGA BARNEN ELLER VÄNTA PÅ ATT NÅGON ANNAN GÖR DET?

Kvinna: ”Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att han tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma,oklart när dock, men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio, optimala är om barnen sover vid åtta, så är hans egen agens i frågan som bortblåst.”

Man: ”Jag har annat viktigt att tänka på.”

Kvinna: ”Vi måste ta tag i nattningen för sonen klarar inte dagarna i skolan annars.”

Man: ”Absolut, inte senare än 19.30.”

En stund senare.

Man: ”Ahh oj är klockan 20.30 redan?”

Barnet: ”Jag är jättetrött pappa. Vill sova nu.”

Kvinna: ”Vi har pratat om läggtider för barnen, många gånger. Vi är överens om att det är kl.20 som gäller på vardagar. I kväll är det hans tur att lägga. Klockan är 20.45 barnen är fortfarande uppe, har inte fått en chans att varva ner. Han sitter framför datorn.”

Kvinna: ”Men alltså du hade ju lovat att lägga barnen i tid för att de är så trötta på morgonen. Vi var överens om kl.20 på vardagar?

Man: ”Var vi? Det minns jag inte.”

Kvinna: ”Men kom igen nu. Vi hade den överenskommelsen!”

Man: ”Men SPELAR DET VERKLIGEN SÅ HIMLA STOR ROLL??”

Kvinna: ”Ja.”

Man: ”Det här har ingen betydelse alls, det är DITT eviga tjatande som är problemet.”

Kvinna: ”Det är jag och mitt tjat som är problemet. Inte att barnen är uppe kl. 20.45 på en vardag trots att du lovade att lägga dem i tid?”

Man: ”Varför hatar du mig så himla mycket?

Några dagar senare. Klockan närmar sig läggdags för barnen.

Kvinna: ”När ska barnen gå och lägga sig på vardagar?”

Man: ”Jag vet inte. Men du kan ju be mig att lägga dem.”

Kvinna: ”Nej det tänker jag inte göra. Men jag antar att du vill att jag ska ta ansvar för att göra det?

Man: ”VARFÖR ska du alltid bråka?”

FÖRÄLDRASKAPET ÄR ETT DELAT ANSVAR ÄVEN PÅ FESTER OCH SOCIALA TILLSTÄLLNINGAR?

Kvinna: ”Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Har inte koll på vad barnen gör, hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få middagen att flyta, som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe.”

Man: ”Min roll är att vara avslappnad och social.”

Kvinna: ”Han har ingen känsla för vad som behöver göras för att få middagen att flyta, sådant som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker om jag ger order, men ENDAST då och endast efter flera tillsägelser.”

Man: ”Men slappna av. Det är mycket roligare att vara den sociala på fester. En skön snubbe helt enkelt.”

Kvinna: ”Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc.”

Man:  ”Som sagt. Jag kopplar av och njuter av samvaron. Det är skönt.”

Kvinna: ”Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har sprungit efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls.”

Man: ”Jag underhåller gästerna.”

ATT VARA DEN SOM KOMMER IHÅG.

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 1.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar.” Dag 2.

Man: […]

Kvinna: ”Barnet behöver nya vantar. Du jobbar precis vid affären där det går att köpa nya vantar. Kan du köpa nya vantar idag?” Dag 3.

Man: ”Ok.”

Kvinna: ”Vart är vantarna?” Dag 4.

Man: ”Hoppsan jag glömde visst.”

Kvinna: ”Jag har börjat fråga honom på samma sätt vart saker finns. Men det verkar omöjligt för honom att förmedla information om den typen av detaljer.”

Kvinna: Vart la du min glasögon när du städade?

Man: ”Vet inte.”

Kvinna: ”Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig?”

Man: ”Minns inte.”

Kvinna: ”Vart ställde du bakpulvret efter att du packat upp?”

Man: ”?”

Man: ”Kan du fixa nåt system som gör att jag kommer ihåg att betala mina räkningar?”

Kvinna: ”Vad tänker du göra till middag ikväll?”

Man: ”VARFÖR ska du veta det?”

Kvinna: ”Frågar inte nästa gång. Resultat: Strul och ingen tog ansvar.

Man: ”Varför frågade du inte? Du kan ju inte ta för givet att jag ska göra saker?”

PASSIVITET SOM STRATEGI.

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Åh vad roligt! Kan du se till att boka in det på en lämplig tid? Alltså så att det passar med barnen och allt roddande. Ja men du vet!”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: ”Ja vad roligt! Har du inte kollat upp det än? För att kunna boka den bästa tiden gäller det ju att vara ute i god tid.”

Man: ”Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: WTF VARFÖR HAR DU INTE BOKAT?? VI PRATADE OM DET HÄR FÖR TVÅ VECKOR SEDAN???

Man: ”Varför är du ALLTID så himla grinig och sur?? Jag skiter väl i att gör den där grejen då. På grund av dig.”

ATT VARA DEN SOM DRIVER FRÅGAN

Kvinna: ”Känner även att något som pyr hos mig blir när jag har tagit ansvar för att bemöta,starta samtal, reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan: ”Vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala.” Sedan är det som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket: “Såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa.”

Kvinna: ”Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig, ställer sin tallrik i diskmaskinen, whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning. Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg, frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort. Utan även för vad han inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.

Kvinna: ”Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. ”

ATT VARA DEN SOM INTE ORKAR LÄNGRE…

Kvinna: Jag kämpar för att vår vardag ska fungera och flyta på för oss alla.

Man: Varför ska du hålla så himla hög nivå i hemmet? Du måste skärpa dig och slappna av istället.

Kvinna: Jag fattar inte hur vår vardag ska fungera om de här sakerna inte görs? Du vet: Städa, tvätta, diska, renbädda, ta hand om barnen, lägga barnen, klippa barnens naglar. Se till att barnen duschar & byter till rena underkläder. Komma ihåg att betala räkningar och köpa presenter, skriva julkort och packa gympapåsen kvällen innan. Och miljoner andra grejer.

Man: ”Varför är du så tråkig?”

Kvinna: ”Jag befinner mig på utmattningens brant.”

Man: ”Varför vill du aldrig ligga nu för tiden?”

Kvinna: ”Jag är så trött. Blotta tanken på allt som behöver göras och som jag ALLTID behöver vara den som tar ansvar för. Påminner om. Pratar om. Gör mig utmattad.”

Man: ”Du får mig att känna mig äcklig. Ditt tjat förstör relationen.”

Kvinna: ”Nu är jag sjukskriven på heltid. Utmattning.”

Man: ”Du visar aldrig att du älskar mig.

Man: ”Nu är jag otrogen. Nu porrsurfar jag hela nätterna. Nu dricker jag mycket alkohol. Nu spelar jag bort våra pengar. Nu drar jag mig undan och vägrar prata.”

Man: ”Du var ju hursomhelst alltid så tråkig, tjatig och otacksam över allt jag gjorde.”

Man: ”Nu har jag en ny kvinna. Hon verkar vara mycket bättre än dig.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                                              
27 januari, 2018
5 comments

Länge leve gråskalorna!

Tack så mycket för ert engagemang och för alla exempel som ni delat med er av.

En del av syftet med jämställd vardag handlar om att synliggöra just den s.k projektledarrollen. Egentligen tänker jag att sådana där samlingsbegrepp som projektledarrollen, härskartekniker, eller relationsarbete beskriver en mängd beteenden som i sin tur hör ihop med mönster av tankar och känslor. Alla beteenden lyder under relativt enkla regler och det är inte rocketscience att våra beteenden formas av den kontext vi lever i. När jag använder ordet kontext så betyder det egentligen ungefär samma sak som miljö fast med fler faktorer som språket, (aka verbala beteenden) maktdimensioner i hur vissa beteenden blir förstärkta och andra nästan helt omöjliggörs.

Men poängen är.  Jag tror att ni skulle bli ganska trötta på att läsa om jag i varje inlägg beskrev såhär teoretiskt detaljerat kring de mekanismer som bygger upp vår ojämställda vardag.

(Eller? Vissa av er kanske skulle älska det ;))

Jag vill i alla fall försöka lyfta hur svårt det kan vara att leva tillsammans för det tänker jag att det är. När vi ska leva och organisera ett gemensamt liv så bygger det hela tiden på kompromisser, skav och att ingenting  någonsin är klart. Vill vi leva tillsammans så behöver stå vi ut med både det ena och det andra längs vägens gång. Oavsett kön på de inblandade. Det som däremot är intressant och viktigt att förmedla är de mönster av ojämställdhet som framförallt byggs in i heteronormativa relationer.

I teorin borde ju problemen vara mer jämt fördelade, en massa män borde vara hemma med barn, tvätta och tjata på sin partner om att ta mer ansvar. Men så ser det inte ut i praktiken.

Det här beror på att ingen av oss bara är individer, vi är, eller rättare sagt vi gör också hela tiden kön. Ja ALLA gör kön. Det fins ingen individ i det här samhället som har gått opåverkad av strukturerna som bygger upp våra gemensamma liv.

Vi kan kämpa och streta emot. För det behövs vilja, kunskap och en känsla av att det är meningsfullt.

Det räcker inte med vilja. De flesta vill ju göra väl, men vet inte riktigt hur.

Det räcker inte med kunskap. Många gillar att prata, men lyfter i praktiken inte ett finger för att förändra.

Vi behöver kombinera kunskap med vilja och när vi pratar om att göra något som stundtals både känns tungt, jobbigt och svårt behöver vi känna att det fins en större mening med att vi håller på.

Så det är det som vi håller på med här. Grunden för att orka hålla på när det gäller nära relationer är att det finns grundläggande respekt, glädje och kärlek mellan de ingående parterna. Finns inte det så är det i många fall bättre att gå vidare. Göra slut. Skiljas. Men i praktiken kan många känna sig oerhört fastlåsta i sina relationer. På grund av gemensamma barn, ekonomi samt tusen andra skäl.

Det i sig handlar också om makt, ojämställdhet och kontext.

Jag skrev ett inlägg för något år sedan som handlade om att många av er som läser oroar er för vad min man tycker om att jag skriver om de här frågorna. Det känns lite cringe men jag känner ändå att jag _igen_ behöver poängtera det här. Jag och min coworker har levt med varandra i 18 år, vi har pratat om och på olika sätt gjort jämställdhet i princip från början av vår relation. Vi pratar om det jag skriver i bloggen och han läser alla inlägg. På vissa sätt lever vi troligtvis mer jämställt än många andra och på andra sätt möter vi fortfarande på svårigheter. Det är en del av livet. Vi människor har ett verbalt beteende som handlar om att bygga upp ”Berättelsen om oss själva.” Den ska helst vara stringent och ha en röd tråd, för vi vill att andra ska förstå. Dessutom så vill vi också bygga berättelsen på motsatser, ungefär såhär:

”Vi lever jämställt, min partner är fab och vi älskar varandra.” Eller motsatsen:

”Vi lever ojämställt, min partner suger och vi borde nog skiljas.” Men vet ni vad?

Verkligheten är sjukt mycket mer komplex än så:

”Vi försöker leva jämställt, men ibland blir det ändå ojämställt och min partner är både fab och suger ibland och vi älskar varandra och ibland så vill vi skiljas.”

Kan det här få vara ok? Kan vi få försöka prata gråskalorna i den här bloggen?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                            
5 januari, 2018
6 comments

Den normativa koftan- om språkets makt

Illustration: Johan Lindström//Joxon Design

Jag tror att det är dags att vi på allvar börjar ifrågasätta den normativa koftan bestående av vårt samhälles allmänna sanningar, tankar och känslor som alltid förminskat kvinnor och allt vad kvinnor gör.

Vi har generellt sett svårt att ställa oss utanför vår egen förståelse av språket och ifrågasätta den. Men vi kan träna upp förmågan. Det betyder i korthet att vi behöver ifrågasätta självklara sanningar och omtolka betydelsen av det som sägs med till exempel genusglasögonen på. Ett exempel:

”Män är så härliga och raka, de säger vad de tycker, inget tjafs och inget skitsnack.”

Människor bygger till stor del förståelsen av oss själva och vår omvärld kring motsatspar. (Vi härleder, tolkar och drar slutsatser hela tiden.) Det här stämmer väldigt bra när det gäller till exempel kön. I meningen ovan finns en motsats till män som jag INTE behöver skriva ut med ord, ni kommer ändå att läsa in den. När vi säger att män är på ett speciellt sätt så säger vi indirekt och samtidigt att kvinnor är motsatsen:

”Kvinnor vrider och vänder på allt, de är lömska och manipulativa, tjafsar och skitsnackar mest hela tiden.”

(Någon som absolut aldrig hört något liknande? Nej, tänkte väl det.)

När det gäller kön, som vi är extra intresserade av här, så behöver vi också förstå att män och maskulint kodade beteenden inte bara är normen utan också värderas högre. Egenskaper som traditionellt sett har förknippats med män kommer att tolkas och förstås som mer eftersträvansvärda. Andra ord som används för att förklara ungefär samma sak är till exempel  könsmaktsordning eller patriarkala strukturer. Så faktumet att både att män och kvinnor ses som:

  1. Olika på nästan alla sätt och att…
  2. olikheterna dessutom inte värderas på samma sätt.

Är en viktig del i att förstå hur ojämställdhet upprätthålls.

Om vi åter tittar på meningarna ovan, och nu tänker på att vi _genom hela livet_ lär oss att göra kopplingen ”manliga egenskaper lika med positiva och önskvärda” och ”kvinnliga egenskaper lika med negativa och oönskade” då är det kanske inte särskilt märkligt att det är lätt att föra vidare den här normativa så kallade kunskapen? För oss alla.

Notera dessutom att det inte har någon som helst relevans att det i praktiken finns individer av alla kön som kan göra, och gör de här beteendena.  Vi har alla lärt oss att känna igen stereotyperna, vi tänker kanske till och med ”ingen rök utan eld” och så plockar vi ur minnet fram situationer som verifierar vår uppfattning om att påståendet är sant. Så upprätthålls många av våra normativa uppfattningar om kön. Och det handlar inte om att vi hört meningen ovan någon enstaka gång.

Det handlar om att vi vuxit upp och befunnit oss i ett samhälle där en normativ berättelse om kön pågått varje minut, timme och dag sedan vi föddes.

Vi skulle dessutom kunna göra ett litet experiment och problematisera det första påståendet om män, genom att ändra på den språkliga innebörden, vi säger samma sak men på ett annat sätt:

”Män lyssnar inte, de kör över andra och hävdar alltid sina egna åsikter i första hand. De sårar utan att bry sig om konsekvenserna. De förklarar sådant som ingen har frågat efter, de är rigida och svartvita i sitt tänkande. De vill inte diskutera/problematisera eller reflektera.”

I princip beskriver jag här SAMMA beteenden som i den första meningen, men inte längre med den normativa och positiva diskursen om mäns beteenden. Och jag behöver inte beskriva motsatsen, de flesta av er kommer nu i era tankar göra en bild av kvinnor som motsatsen till det jag ovan skriver om män, bara eventuellt mer positivt den här gången.

Fortfarande är påståendet lika generaliserande, men vändningen är ett tydligt sätt att demonstrera makten som ligger i språket.

Hur vi säger saker har betydelse. Hur vi lyssnar på saker har betydelse. Glöm aldrig det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Psykologi    Relationer
                                   
31 december, 2017
2 comments

Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull

Nästa år har jag en massa mål, idéer och visioner. Men nummer 1 är som alltid:

KROSSA PATRIARKATET!!! Dag för dag. Steg för steg.

Och vet ni vad? Det finns ingen människa som är en ö. Alltså gör vi det tillsammans.

Kärlek & kamp. På återseende 2018.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                                                            
29 november, 2017
2 comments

Stresskonferens 2017

Är hemma igen efter två dagars konferens på temat stress & utmattning.

Vi har tagit del av de nyaste forskningsrönen, behandlingsmetoder och utvärderingar. Mycket viktigt & relevant.

Men. Samtidigt är det så otroligt anmärkningsvärt att det i två dagar går att prata om stress & utmattning utan att en enda gång lyfta det obetalda arbetets organisering. Det är anmärkningsvärt att forskare som ägnat sitt liv att lära sig allt om hjärnas strukturer inte kan svara på en enkel fråga om kön & utmattning utan att göra bort sig (kanske kvinnor är lite biologiskt sköra ändå hmmm…hmmm eller vet inte..)

Tips! Säg bara såhär:

”Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare.” Allvarligt? Hur svårt kan det vara att säga de orden?

Det är anmärkningsvärt att det i en bisats nämndes att det inte finns någon forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning. Att det inte pratas mer om att ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Och att det påverkar kvinnor.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskapet. I relationer.

Inte en gång lyftes faktumet att kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Inte en gång nämndes faktumet att kvinnor förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Och hur det gör att ekvationen inte längre går ihop. Inte en gång nämndes samtalet som trots allt pågår i stora delar av samhället:

Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället. Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.

Det är anmärkningsvärt att ingen ens vågar gissa varför sjuktalen för kvinnor ser ut som de gör. Eller jo gissningar fick vi höra. Som att kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.

Där kanske ni kan lära er att säga:

”Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Det är anmärkningsvärt att det går att hålla en tvådagars konferens om stress & utmattning utan att en enda gång prata om samhällshaveriet.

Vem ska göra allt det som behöver göras?

*Det fanns ljuspunkter också. Såklart. Jag förringar inte heller att människor som redan har blivit sjuka ska få bästa tillgängliga vård & rehabilitering. Extra stort tack till Ingibjörg Jonsdottir, professor vid Institutet för stressmedicin VGR, som gång på gång försökte lyfta samtalet från individ till organisationsnivå i arbetslivet. Samt till professor Kerstin Ekberg, professor emerita, Linköpings universitet som flertalet gånger nämnde #metoo som en anledning till stress & ohälsa hos kvinnor.

 

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
26 november, 2017
2 comments

Kavla upp ärmarna & jobba på

Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

 

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

”Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
                                               
17 november, 2017
1 comment

Gårdagens föreläsning

I går kväll kom då stunden som jag peppat & jobbat för. Längtat till.

Jag var som vanligt jättenervös innan. Inte så mycket för själva pratandet, mer för kringdetaljer som att tekniken inte ska fungera eller andra bitar som jag inte till 100% kan ha kontroll över.

Men! Allting fungerade.

Så till slut fick jag äran att stå framför drygt 130 personer och prata om det här livsviktiga ämnet.

Ni kan kolla ett kort klipp från föreläsningen här:

IMG_5996

Den ojämställda stressen.

Ni vet det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Samhället. Vardagen. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva.

Hinna njuta av det liv som vi har förmånen att äga en liten stund.

Tycker faktiskt att det mest rimliga vi kan göra är att bygga ett gemensamt samhälle där människor kan få göra de här sakerna & slippa bli sjuka av ett galet system.

Eller hur?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                     
17 juli, 2017
3 comments

Den heliga modern, alkohol, Cannabis och objektiva fakta

Ni vet att ett viktigt syfte med den här bloggen är att fundera över faktorer som gör att våra liv ofta är ganska ojämställda trots att ”alla” vill leva jämställt.

Många av er som läser tycker nog att det känns både rimligt och rättvist att dela på ansvaret för hem & hushåll, om ni har barn kanske dela på föräldraskapets bördor och glädjeämnen. Det är så himla lätt att SÄGA självklara saker. Som att det är självklart att dela och hjälpas åt. Men i verkligheten är det lika svårt för någon som aldrig tänkt eller tränat på beteendet att ansvar för emotionellt arbete eller projektledarrollen som det är för vissa av er att föreställa er att kläder som signalerar flickighet kanske inte är djävulens påfund? Jag kommer att skriva mer om det framöver men först måste vi prata om sådant som inte går att prata om.

Det finns ingenting som är objektivt, vi är alla summan av våra tänkta tankar.

Tillsammans (på samhällsnivå) har vi bestämt att det som anses ligga ganska nära någon slags objektiv sanning är att mäta & räkna. Att titta på stora grupper,  populationer eller som det ofta kallas i tex feministisk forskning, strukturer.

Men det finns språkliga hinder för att vara FÖR objektiv. Ett supertydligt exempel är professor Agnes Wold. Hon kör strikt på objektiva forskningsdata, läser stora forskningsöversikter och säger sedan EXAKT det siffrorna säger. Det här borde anses vara höjden av objektivitet och vetenskapligt tänkande. Men.

DET ÄR INTE POPULÄRT. DET FUNGERAR INTE.

Att säga att det är ”ok att dricka något glas vin under graviditeten” går emot allt vi någonsin lärt oss. Åtminstone har jag aldrig hört något annat än att det är en fullständigt sinnessjuk och horribel grej att göra. Det finns så mycket moral, rädsla, hot och skam inbyggt i vår syn på detta. (Typ det mest tabubelagda i vårt samhälle att som mor riskera att skada/döda sitt eget barn.)

Det som vi egentligen vet är närmast den objektiva sanningen, det vill säga att det inte finns någon forskning som visar att några få glas vin under graviditeten ger fosterskador spelar ingen roll. Hotet upplevs ändå för stort. Det är ok att att ha ”råkat dricka” om du inte visste att du var gravid (det är nog både en och annan som gjort det) men OM du visste och ändå gjorde det, då jävlar.

Således blir Agnes Wold omtalad som en ”galen, livsfarlig lögnerska. Den största idioten som någonsin vandrat på jordens yta.” etc etc. Inte bara av de vanliga jättearga männen utan även av feminister och andra kvinnor.

Jag har ett annat exempel, det är en kille Amir Englund, som forskar om Cannabis, exakt samma sak. Spelar ingen roll hur många studier han visar. Korrekta siffror och viktig forskning om Cannabis. Det är INTE gångbart eller populärt, och många normalt sett akademiska personer stänger av. Vägrar lyssna.

I vår kultur är det ok att dricka alkohol (förutom när du är gravid då ;)) men LIVSFARLIGT ATT RÖKA CANNABIS!!!! Spelar ingen roll vad forskning & statistik visar. För VI VET och KÄNNER att det är fel.

Det är nästan omöjligt att prata & diskutera utanför det som kallas en normativ diskurs.

En språklig sanning som är etablerad på samhällsnivå.

Att ändå göra det innebär ett pris. Att ses som en lögnare eller som en samhällsfarlig person. Att bli bespottad. Som Ellen Key. Eller Kerstin Thorvall. De hade viljan att vara modiga på sin tid. Bägge blev i princip landsförvisade. Det fungerade inte att prata/ skriva som de gjorde. Det var inte gångbart. Inte populärt. Men de gjorde det ändå.

Så därför vill jag passa på att säga tack för att du vågar Agnes Wold.

Feminism    Föräldraskap    Psykologi
1 … 6 7 8 9
Om