15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

18 september, 2018
8 comments

Dags att åka

Nu lämnar jag min trygga hamn. Mitt ställe i världen. Västerbotten.

Har jag berättat om hur komplicerat mitt förhållande till mina kära hemtrakter är? Hur jag inte vill leva utan den gnistrande, vita och magiska vintern här uppe samtidigt som jag känner att den nästan tar död på mig. Grejen är att alla de vardagsgrejerna: Stressen, jäkten, ungar som ska till skola och träningar trots att det känns helt orimligt. Kläder som inte riktigt räcker till för att värma, förfrusna fingrar och ögonfransar som förvandlas till istappar. Cyklar som inte fungerar i -30 grader och bilar som slutar fungera samtidigt och det är alltid JÄTTEBRÅTTOM. Eller som förra vintern när vi körde fast på vår egen uppfart vid upprepade tillfällen.

Och mörkret. Solen som vid lunchtid kämpar för att ta sig över horisonten, inte riktigt klarar det och en minut senare är mörkret tillbaka.

Om en bara fick sitta inne vid kaminen, dricka te och läsa böcker. Gå ut när en själv valde det. Åka pulka och grilla och dricka varm choklad hela tiden. Då skulle den romantiserade fantasin om den eviga vintern vara helt OK.

Här kan ni lyssna på mig i Dreamfactorypodden om ni vill:

Avsnitt #9 med psykologen, föreläsaren & bloggaren Sandra Lindström.

Om att läsa molekylärbiologi, att inte trivas i labbrock, vad hon skrev på högskoleprovet, sitt hästintresse, vad det mänskliga lidandet beror på, hur hon uppmärksammades på ojämställdhet i vardagen, vad du hinner på en timme om dagen, det emotionella ansvaret, det sorgliga med hennes framgång, Anna Ricknell, vad som var hennes dröm med företaget, vad hon drömde om som ung, vem hon var i skolan och såklart en hel del Västerbotten.

Wish me luck nu och så kanske vi ses i Göteborg på onsdag eller Uppsala på torsdag?

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
11 september, 2018
9 comments

Lugnet innan stormen

Såhär ser kvällarna ut för mig nu för tiden. En massa tända ljus och så läser jag böcker. Det var min stugvecka som gjorde att jag fick lugnet som krävs för att läsa. Tyvärr så har jag nästan förstört förmågan att behålla tålamodet som krävs för att läsa en bok och istället klickar jag runt på sociala medier eller kollar Netflix. Det är väl egentligen inget större fel med det förutom den lilla grejen att jag alltid älskat att läsa och saknar det när jag inte gör det. Men just nu så… (Hur gör ni? Orkar ni läsa böcker?)

Nästa vecka drar det igång ordentligt. Först åker jag till Göteborg på tisdagkväll efter att varit och jobbat i Piteå under dagen. Sedan på onsdagen har jag en lunchföreläsning om vikten av att arbeta för jämlika & inkluderande arbetsmiljöer. På kvällen håller jag min egen föreläsning ”Den ojämställda stressen” i Folkets Hus, Göteborg och dagen därpå åker jag till Uppsala och kör samma grej där!

Kommer ni ihåg att jag var med i P4 i våras? Idag så var det i alla fall ett uppföljande reportage med familjen som jag träffade för att prata jämställdhet & vardagsdilemman. Jag blev verkligen både stolt, glad och lite rörd över hur de hade uppfattat vårt möte! Ni kan läsa/lyssna här.

Nu ska jag passa på att fortsätta njuta en liten stund till av lugnet innan stormen.

Dricka te, läsa klart boken och och inte oroa mig så himla mycket för det som komma skall. Det blir bra. Allt blir bra. Eller som jag tänker om valet det kunde varit ännu värre. Visst?

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
26 augusti, 2018
0 comment

Gråskalorna

När jag skriver om strukturella problem och orättvisor så finns det alltid ett antal människor som tycker att det är bullshit och hittepå, för:

”De har aldrig sett några problem, aldrig blivit utsatta själva, aldrig mött någon som blivit utsatt. De har jättesnälla pojkvänner som kan bli ledsna när jag skriver så himla elaka saker. Och tusen olika argument där de hade kunnat sammanfatta med INTE ALLA MÄN och så vidare…”

De här människorna tycker att det är dumt att någonsin skriva om orättvisor överhuvudtaget. Det är ens eget fel om en är ledsen, trött och utmattad. Det är bara att spotta i nävarna, bita ihop och aldrig, aldrig prata om övergripande mönster och specifikt i det här fallet om könsnormativa mönster. Om de inte känner igen sig och personligen har drabbats SÅ ÄR DET INGET PROBLEM. Om jag skriver att män är DUMMA då ska de minsann ALDRIG göra något överhuvudtaget. Män skriver och berättar att de tappar lusten att hjälpa till om vi pratar om att män våldtar, slåss och dödar kvinnor och varandra. De vill väldigt gärna att jag ska ge konkreta förslag istället för att GNÄLLA SÅ FÖRBANNAT!!

När jag då ibland skriver om konkreta förslag på vad en som individ kan göra för att förändra, agera och försöka påverka sitt liv, trots strukturella orättvisor så finns det alltid ett antal människor som tycker det är bullshit och hittepå, för:

”För mig finns det inga möjligheter att någonsin göra något för att förändra. Orättvisorna gör mig helt lamslagen, hur skulle jag någonsin kunna ta mig rätten att vila, säga nej, eller agera när män är dumma, samhället suger och  jag är ett offer för patriarkatet.”

De här människorna blir arga och provocerade av att någon någonsin tänker att det är möjligt att påverka även när det är svårt. Det är alltid någon annans fel att livet suger och själva är de bara offer för omständigheter och behöver inte själva reflektera över sitt agerande i den här världen. De har lagt sig ner och stoppat huvudet i sanden och tänker INTE vara den som agerar. De blir arga för de tycker att män MINSANN ska ge svaren och män ska förändra samtidigt som de sitter och väntar. (Om 1000 år kommer de fortfarande att sitta och vänta. Nej jag skojar ju för då är de döda sedan länge.)

Jag önskar att fler människor kunde sammanfoga bilderna: Ja det finns orättvisor och strukturella problem OCH ja vi kan och ska ändå göra allt vi kan för att inte förlora agensen i våra egna liv.

Vi kan ofta påverka väldigt mycket mer än vad vi tror. Även i de mest horribla/utsatta/ stressande situationer så kan vi agera utifrån vad som är värdefullt för oss. Våga be någon hjälp. Säga nej trots att någon blir sur. Tacka ja för att ingenting är viktigare just nu, trots att det inte passar egentligen.

Går det att prata om strukturella problem utan att skapa passiva individer? Jag tror det. Men det är svårt eftersom vi så gärna blir fyrkantiga, svartvita och rigida i vårt tänkande.

I verkligheten kan någon som är dum också vara snäll.

I verkligheten kan saker vara svåra och stundtals lätta.

I verkligheten kan jag vara arg och samtidigt tacksam.

I verkligheten regerar gråskalorna. Mindre bekväma än tydliga. Men ganska praktiska att kunna förhålla sig till och absolut nödvändiga för att kunna förändra.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi
20 augusti, 2018
13 comments

Vila får man göra i graven

När jag är ute och föreläser pratar jag mycket om vikten av återhämtning. Hur den inte får prioriteras bort om vi inte är beredda att betala priset för en utmattning. Betala aldrig det priset. Det kan aldrig vara värt det. Det finns inget jobb som är så viktigt. Eller rättare sagt, när du väl har blivit utmattad så kommer ALLT som du tyckte var viktigt att ha gått förlorat. Åtminstone för en stund. I värsta fall för en väldigt lång tid, kanske för alltid.

Jag hörde en gång en väldigt stressad person säga:

”Vila får man göra i graven.”

Det är verkligen sorgligt. Gör inte så. Säg inte så. Bara sluta.

Hitta era vägar för att någonstans i vardagen få andas lugnt. Göra något ni tycker om.

Det som är så problematiskt för oss människor att det som är återhämtning för en individ kan vara stressande för en annan. Försök att komma ihåg det. Reflektera över hur olika vi är. Använd inte dig själv som måttstock för andra. Ta dig tid att lyssna: För någon är ett föräldramöte en mysig stund, för andra en enorm ansträngning. För någon är att baka bullar en vardagskväll så mycket medveten närvaro som det kan bli för andra kanske det känns som ett vidrigt måste för att få godkänt som förälder. ( ja egentligen menar jag förstås inte förälder, för det finns inga pappor som känner sig tvingade att baka bullar, men kraven för att vara mamma, ni vet få godkänt som den ultimata Mamman TM. Om ni tror att bullar är ett krav och ni inte ens gillar det …SKIT I DET DÅ. Gör det bara inte.)

I min by här i Västerbotten finns ett stilla lugn. Här kan jag gå ut på kvällen och titta ut över ängarna och bara ta det lugnt.

Andas mellan uppdragen. Lägga ner kampen för en stund.

Leva istället för att bara överleva.

Vad är din återhämtning i vardagen?

Den ojämställda stressen    Livet    Psykologi
11 augusti, 2018
0 comment

Mer om emotional labor aka kärlekskneget

Jag fick ett mail häromdagen som beskrev ett fenomen som jag så väl känner igen från alla möjliga sammanhang.

Det handlar om kvinnor som fått höra att de är: Besvärliga. ”känslomänniskor” och till slut självklart tagit det till sig som dagens sanning. (För att vårt samhälle trashar kvinnor och allt som är förknippat med kvinnor/ tjejer/ feminitet. Jämt. Allts som kvinnor gör. Säger. Det är så sjukt.) Om hur känslor och ansvar för känslomässiga reaktioner beskrivs på ett sätt om du är kvinna och på ett helt annat sätt om du är man. Såhär:

”Dom är helt inne på att det är besvärligt för omgivningen och något de borde sluta med. När vi börjar reda ut det är det sällan som de verkligen på ett osunt sätt styrs av känslor utan mer att de är i kontakt med känslor. Jag ser inte att kvinnor i en hektisk vardag har råd att styras av sina känslor. De känner och ger kanske uttryck för det men låter tex sällan sina känslor gå ut över och påverka övriga i familjen eller sällskapet. De tar i stället ofta ansvar för att påverka klimatet positivt, dvs gör ett känsloarbete. Väldigt trötta är vi på att se alla dessa män, som anklagar kvinnor för att vara besvärliga känslomänniskor, totalt ohämmat bete sig utifrån hur de känner sig just nu, och inte ta ansvar för hur det påverkar andra. De ska då läsas av och andra ska anpassa sig och gärna lirka dem in i bättre humör. Det är väl att, på ett negativt sätt, vara känslomänniska? Hur många kvinnor tillåter sig tex att vara sura och irriterade i största allmänhet? Eller att sitta tysta och låta andra se till att det blir trevligt för att de som inte ids hjälpa till? Hur många kvinnor hanterar mäns känslostyrda sätt att bete sig genom att lirka med både man och barn i stressiga situationer? Hur många får höra att de är besvärliga känslomänniskor (oprecist men med negativ konnotation) för att de tar ansvar för att ta upp känsliga ämnen som berör och också beskriver att de är berörda?”

Exakt så. Det här måste vi prata mer om.

Hur förvriden sanningen blir i en kontext som alltid gynnat mäns sanningar om hur saker ”är”. Det här ständiga pratandet som formas i en värld där kvinnor aldrig kan vinna : Känslostyrda, irrationella, falska, tjatiga ni vet, och sedan män som i sin tur beskrivs som logiska, rationella, raka och sköna. Vem vill du vara? Vilka egenskaper har du lärt dig att se som önskvärda och upphöjda? Och hur påverkar det oss alla?

Jag skriver ju ganska mycket om det konkreta arbetet som sker i våra hem: Hur det osynliggörs och nedvärderas. Hur det tar tid och kraft. Men det handlar ju inte bara om det konkreta och mätbara. Det handlar om så mycket annat också. I höst vill jag skriva mer om det här i bloggen. En av anledningarna till att det är så svårt att få till det där konkreta och praktiska i vardagen handlar mycket om motstånd och oförmåga (ovilja) till att sätta andras behov i fokus. Det handlar om att män inte orkar bry sig om att kärleksknega (emotional labor, känsloarbete, prosociala beteenden, så osynliggjort att vi knappt har en svensk översättning.) det där lite diffusa som nästan alla kvinnor gör:

Ser till att stämningen är god. Hjälper andra att sätta ord på känslor. Ser till att samtalet inte bara blir en monolog som sedan byts ut mot en annan monolog. Vänder in och ut på sig själva även när det inte är bekvämt. När en inte känner för det. För att andra människor är viktiga. För att andras behov är viktiga. För att partners, barn, vänner och släktingar ska få känna sig sedda och omhändertagna. Trygga. Älskade.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                 
10 augusti, 2018
4 comments

Anteckningar – random mobil 2018

Han: Tar inte ansvar för sina egna behov, känslor eller för att prata. Om inte DU löser det så blir jag arg och gör dumma grejer som du inte vet om.

Han: Kan helt plötsligt vägra att kommunicera/ svara på på frågor. De egna behoven prioriteras alltid högst. Nu vill JAG leka/ prata/ göra något. Då är det ok. Inte annars.

Han: Lovar saker. Gör det inte. Skyller på något/ någon annan. (Som gjorde att det inte råkade bli som han lovat.)

Män som gör exakt det vi MÅSTE BE OM. Aldrig själva har koll eller tar initiativ. (Fatta drömlivet!!!)

Kom ihåg lista:

  1. Påminn om..
  2. Vid rätt tillfälle
  3. Ta ansvar för…
  4. Hans känslor
  5. Annars blir det jobbigt
  6. För alla andra
  7. Inklusive barn…
  8. Och då är det
  9. DITT FEL
  10. GLÖM ALDRIG DET!!!
Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                       
8 augusti, 2018
2 comments

Det är så orättvist

En typ av kommentar som kommer som ett brev på posten när en ger konkreta förslag på hur göra för att få en mer jämställd vardag är att det är orättvist:

”Jag borde inte behöva. Han borde fatta ändå.”

Några blir jättearga på mig och ifrågasätter själva uppdelningen i sig, alltså att det absolut inte borde behövas några listor/struktur eller rollfördelningar i hemmet. Det ska bara lösa sig ändå:

”Jag gör hellre allt själv, än skriver några jävla listor.”

Jag ska vara helt ärlig nu och dels säga att det är otroligt naivt och blåögt att tro att ALLA de miljarder grejer som behövs göras i ett hem, framförallt om en också råkar ha en hög med ungar, ska ske av sig självt. Med en slags magisk, härlig och helt ordlös kärlekskommunikation. Men fine, jag vill förtydliga att alla får göra som de vill. För min del behöver ingen ens försöka leva jämställt. Mina råd riktar sig främst till de som trots allt vill försöka. För jag är av den starka övertygelsen om att inte alla män (haha jag sa det) i heterorelationer jävlas med mening med sina partners. Men när vartenda steg vi tar, vartenda ord vi säger, varenda liten grej vi gör formas i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet och kvinnoförakt, både internaliserat och helt öppet, så ja.. jag är  ledsen att behöva säga det, men DET ÄR ORÄTTVIST. Jag har aldrig påstått något annat.

Hela den här bloggen handlar om den orättvisan.

Men alternativet, att sitta och vänta på att förändringen ska ske, att du en morgon vaknar upp till en perfekt värld, ett perfekt hem, en perfekt relation utan att själv ha gjort något. Det kommer inte att hända.

Om vi levde i en rättvis, jämställd värld skulle det ju inte behövs några jäkla tips fattar ni väl? Då skulle vi ju alla bara springa omkring på gröna ängar och älska varandra hela tiden.

Fram till dess får de som vill och orkar kavla upp ärmarna och föra kamper på olika sätt. I samhället. På jobbet. I skolan. I hemmet. I sina relationer. Ingen kamp är för liten för den som drömmer om ett alternativ. Att göra jämställdhet i praktiken ÄR jobbigt. Svårt. Kanske idiotiskt. Men för min egen del kan jag ändå säga att det är värt det. Alla gånger om. Det betyder inte att alla behöver välja  den vägen. En del väljer istället helt bort relationer med män, en del hittar andra vettiga sätt att organisera sina liv. Det går naturligtvis också bra. Välj det som fungerar för dig.

Men gör det med öppna ögon, för den patriarkala sanningen om hur våra liv ska levas är så jäkla skev.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
6 augusti, 2018
0 comment

Synliggöra motståndet

En fantastiskt fin start på veckan. Chili ligger i soffan och tillsammans lyssnar vi på regnet som smattrar utanför, det är första gången på flera veckor som det verkligen regnar. Jag och barnen är egentligen lediga en vecka till, men de har ställt om till sommarlovstider och sover fortfarande.

Jag skulle vilja kommentera en sak om tipsen för en mer jämställd vardag som jag skrev under våren och som publicerades både i Modern Psykologi och DN (för er som missade, läs här.)

Att göra överenskommelser (punkt 2) och varför det finns flera skäl till varför det är viktigt.

Dels handlar det om ren pragmatism, alltså oavsett vad folk tycker om att fördela arbetet i hemmet, så kommer det att vara 1000 gånger lättare om alla vet som vad behövs göras.

MEN överenskommelserna handlar också väldigt mycket om att synliggöra motståndsstrategier. För tyvärr kan framförallt män i gemensamma hem och relationer fortfarande använda sig av en viss typ av sägningar som kvinnor ALDRIG skulle komma undan med.

Ni vet hur det kan låta när en man ”glömt” att plocka undan, byta blöjor, gå ut med hunden, båda sängen, sortera tvätten, hålla koll på födelsedagarna etc:

”Men det visste jag inte, hur skulle jag kunna veta…???”

”Oj det hade jag glömt bort….”

”Jag förstod inte att det var SÅ HIMLA VIKTIGT (för dig)!! Sorry för fan.”

De tydliga överenskommelserna handlar ganska mycket om att förstöra de här klassiska och supernormativa motståndstrategierna. För nej, det är inte bara en olycklig slump att så många män inte såg, inte visste, inte förstod eller glömde gång på gång. När en överenskommelse bryts blir det mycket, mycket svårare att att säga använda sig av de här sägningarna. Har en och samma person glömt något mer än två gånger så är det dags att hitta strategier för att lösa problemet istället för att fortsätta med meningslösa ursäkter. Till exempel: Bestäm en exakt tidpunkt, ställ ett larm för att påminna och så vidare. Väldigt få av de här personerna glömmer att gå till jobbet eller till den roliga AW:n med kompisarna eller den superviktiga fotbollsmatchen. Det handlar om vad en tycker är VIKTIGT och vad en prioriterar. Det handlar om vardagsmakten som ingen undkommer. Det är ojämställdhet i praktiken.

En sak till också. När du som lever med en blodigel till partner märker att det inte fungerar. Att människan som påstår sig älska dig fullständigt skiter i era överenskommelser och inte visar minsta vilja till att göra ett rättvist liv tillsammans kanske det kan hjälpa dig att ta ett rationellt beslut. (Fortsätta leva med den här själviska idioten och göra allt själv, eller dags att lämna?).

Och ibland, om lämna inte är ett alternativ, åtminstone kunna sluta skuldbelägga dig själv och lägga SKAMMEN DÄR DEN HÖR HEMMA, dvs hos den part som INTE tänker göra sin del av ansvaret och låtsas att det är fine.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
5 augusti, 2018
8 comments

Back to bloggen

Åh hallå alla ni som klamrar er kvar!

Jag har haft en så himla välförtjänt semester, med sol, värme (haha alltså jag vet att den detaljen är otroligt onödig att upplysa om, men ändå..) bad och allmänt skönt häng med familjen. Jag hoppas att ni också haft det fint. (Åtminstone några stunder mellan frukost, lunch, packande, mellis, plocka undan, hålla koll, tänka ut middag, handla middag, laga middag och så vidare. )

Nu är jag färdigvilad och grymt taggad på att kavla upp ärmarna och låta min allra käraste (hat-älsk) blogg få blomstra igen. Har samlat ämnen under sommaren, de ligger som korta små notiser i anteckningar i min mobil. Ganska mycket kärlekskneg, relationer, jämställdhet och ojämställdhet. Precis som vanligt med andra ord 🙂

Ni som har lite ork får jättegärna köra en önskelista med ämnen som ni vill att jag ska skriva om inför hösten. Min ganska högtflygande ambition är att skriva åtminstone några dagar per vecka, men försöka hålla inläggen kortare och eventuellt inte alltid ha bilder till varje inlägg… Bu eller bä på det?

Så nu gör jag så. Kort och koncist. Hörs snart igen.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
27 juni, 2018
2 comments

Error systemfel deluxe (och vi försöker bara överleva)

Jag har skrivit ett kapitel i en antologi om psykologer i primärvården.

En av anledningarna till att jag valde att starta eget, jobba med utbildningar och föreläsningar istället för med behandling och rehabilitering var för att kunna lyfta och belysa det strukturella problemet med stress och utmattning i vårt nutida samhälle. Det är ju helt orimligt att de människor som jobbar och sliter för att plåstra om individer en och en i taget längs vägen själva riskerar att braka in i den berömda väggen. Jag vet inte om det är ok att säga såhär; men jag är så himla stolt över att jag vågade ta det klivet. Ibland när jag tänker att jag inte orkar hålla på längre så påminns jag om att det finns en mening och ett syfte med att jag håller på och tjatar om det här ämnet i tid och otid.

För som jag skriver i mitt kapitel om den ojämställda stressen:

”Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning. […]

Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva.

Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Psykologi    Relationer
                                               
1 … 4 5 6 … 9
Om