Vi är inte framme
”Nämen nu är det väl ändå dags att kvinnor slutar klaga? Det finns i princip ingenting som kvinnor inte kan uppnå om de bara anstränger sig hårt nog och fokuserar på rätt saker. Vi har ju till och med en kvinnlig statsminister, i mina ögon har det här jämställdhetstjafset gått på tok för långt.”
Mannen som sitter en bit ifrån mig skrävlar högt med sin kompis. Jag får en plötslig impuls att vända mig till dem och säga:
”Hej killar, ja precis ni där, som tycker att jämställdheten gått för långt. Det är en sak som åtminstone hälften av befolkningen nog inte riktigt håller med om. Jag skulle förresten också vilja prata med er om något som alltför många kvinnor känner igen från sin vardag. De där små sakerna som att behöva FÖRKLARA för en annan vuxen människa att tvätten inte sköts av en magisk fe, att små barn behöver en förälder för att komma i säng, läsa läxor och få nya kläder i rätt storlek, att det är schysst att komma ihåg släktingars födelsedagar, att det fullständigt dränerar en att behöva påminna om att andras behov spelar roll. Att ens egen bekvämlighet ibland måste sättas åt sidan och att det handlar om kärlek, respekt, förbannat folkvett och att inget av det här är orimliga krav att ställa på människor som delar ett gemensamt liv!
Jag säger inget av det där… Orkar inte bråka ännu en gång, känner mig som den lille mannen som slogs mot väderkvarnar. Men jag tänker på alla de här männen som i sin vardag aldrig tycks se de förpliktelser som ingår i familjelivet, föräldraskapet, i våra kärleksrelationer, och i våra hem. De som glömmer saker, låtsas att de inte kan förstå tvättmaskinen trots att de är högutbildade, aldrig påminner om något själva eller tar egna initiativ. De där som kan kosta på sig att bli irriterade över helt normala samtal och kalla det för ”det var då ett jäkla tjat”. De där som har privilegiet att sätta sig på tvären mot den som faktiskt ger förslag. Som säger att det är onödigt att planera, för att sedan helt tappa humöret när de inser att vissa saker ändå måste göras och då inte verkar ha några som helst problem med att kvinnor i deras omgivning vrider sig ur led för att stötta, trösta, förklara och projektleda.
Jag orkar inte bråka hela tiden, det gör väl ingen? Men hur ska vi förhålla oss till vardagslivets orättvisor som tycks ha blivit till vår samtids skitigaste skyttegrav?
Personligen har jag aldrig kunnat förlika mig med synen på kvinnor och män som väsensskilda och varandras motsatser i allt och ingenting. Att böcker som Grays bestseller ”Män från Mars och kvinnor från Venus” har sålts i miljoner exemplar kan jag delvis förstå, men samtidigt känna en uppgivenhet över. Det jag däremot verkligen helt och fullt ut förstår är frustrationen över hur svårt det är att leva och respektera varandra som människor i ett samhälle som hela tiden reducerar oss till kön.
Jag förstår att framför allt kvinnor försöker hitta en väg ut. Något som förklarar att det inte är vårt fel, allt det där som skaver, kanske på samhällsnivå, men mest av allt i det som är våra egna liv. Våra enda liv. Med partners som vi älskar och hoppas att de älskar oss tillbaka. Vi ger och ger av kärlekskraft och omtanke, och vi tänker för oss själva att det ska gå i bägge riktningar, men i det som kallas för vardagspatriarkatet så följs inte alls de regler som vi trodde var självklara (om jag har din rygg så har du min). Då är det inte så konstigt att man lockas av tanken på de tröstande orden:
”Män och kvinnor är olika, det är inte ditt fel, det är naturen.”
Men det är inte, och har aldrig varit, naturen som sätter gränserna och ramarna. Det kan vara smärtsamt att tänka på men det är du, jag, din partner, din mamma, din bror, din kompis, din son som är och gör det där som vi kallar för normer och strukturer. Det är vi tillsammans som upprätthåller det djupt ojämställda samhälle som vi fortfarande lever i. Men det som är min viktigaste poäng är att vi OCKSÅ TILLSAMMANS IDAG (men även igår och i morgon, för 8 mars är inte bara ett PR-jippo för den populistiska samtiden) kan utöva motstånd mot rådande tillstånd. Vi kan driva vår vilja och önskan om att skapa ett hållbart, rättvist och jämställt samhälle. Men då måste vi först vara medvetna om att vi inte är framme, och det är det som gör det hela så komplicerat och såklart också det jag borde ha sagt till de två männen:
”Vi är inte framme, och jämställdhet* kan ALDRIG gå för långt.”
*Jämställdhet, att alla människor oavsett kön ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.