15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

18 juni, 2017
12 comments

Överanalysera mera

*Här sitter jag och överanalyserar livet som vanligt*

Jag fick för ett tag sedan en kommentar från en manlig läsare som jag funderat lite på. Så här skrev Magnus:

”Står mycket tänkvärt i texten. Det som handlar om mer vardagliga spörsmål. Arbetsfördelningen i hemmet, hur vi män lämnar saker åt slumpen och sambos, fruar m.m får ökad arbetsbörda. Hur vi slentrianmässigt tänker: ”jag är väl snäll” och brister i självreflektion. Där är jag med. Men när argumentationer som dessa glider över på de stora maktstrukturerna, makroperspektivet så får jag alltid för mig att Sveriges mäktigaste kvinnor; Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Busch-Thor, Annika Falkengren (VD SEB), Helena Stjernholm (VD industrivärlden), Birgitte Bonnesen (VD Swedbank), Allison Kirkby (VD Tele2), ja även de tyngsta kvinnliga ministrarna i S/mp-regeringen. Ylva Johansson, Margot Wallström, Magdalena Andersson, Karolina Skog m.fl. m.fl. att dessa inte haft tid att överanalysera könsmaktsordning, genusteorier osv. Det tar en väldigt massa energi, tid och så vidare i anspråk. Man kan fundera på hur mycket de egentligen snöat in på sånna här frågor, argumentationer, analyser, teorier som står ovan och hur mycket de låtit sig uppröras och förbittras i detta i förhållande till hur mycket de istället satsat på att ta plats, ta initiativ och satsat på personlig utveckling. Frågan är också om inte de gör mycket mer för att bana vägen i makro-perspektivet för jämställdhet och feminism än alla förståsigpåare på nätet. Jag har en dotter och jag hoppas verkligen hon får samma möjligheter och chanser som alla pojkar får. Men jag ska göra allt för att övertyga henne om att det som kommer leda henne fram är hennes ambition och prioriteringar. Att hon kan göra och bli vad hon vill – för det tror jag att hon kan i detta land. Skulle hon börja tänka för mycket på det som står här ovanför, det som står i vägen, det som bromsar henne i hennes , i hennes liv, i hennes studier. Då tror iallafall jag att chansen minskar att hon blir partiledare, bankchef eller VD (om det nu är det hon vill). Men då är jag precis som de kvinnliga partiledare liberal mittenväljare, så vad vet jag.”

Den här kommentaren tycker jag egentligen känns hyfsat nyanserad och det används inga könsord för att beskriva mig eller mina feministiska allierade. Magnus har helt enkelt tagit sig en funderare och bestämt sig för att dela med sig av sina tankar. Jag gillar ju att analysera språk och makt, så jag har i min tur valt att plocka ut vissa partier ur Magnus kommentar och fundera över ordval:

”m.fl. att dessa inte haft tid att överanalysera könsmaktsordning, genusteorier osv. Det tar en väldigt massa energi, tid och så vidare i anspråk.” 

Magnus tycker att det verkar som att kunskap och intresse för frågor om könsmaktsordning och genusteorier verkar vara något som människor med lite för mycket tid håller på med. Han har absolut rätt i att det tar energi och tid i anspråk. På samma sätt som min psykologutbildning tog energi och tid, 5 år av mitt liv, om jag ska vara specifik. Jag tänker att alla människor som vill bli bra på något idrottare, forskare, fågelskådare, läkare, snickare, lärare osv osv behöver lägga både mängder med tid och energi på det. Det går liksom inte att göra något utan att lägga tid på det. Något annat som jag tänker tar framförallt kvinnors tid och energi i anspråk är obetalt hushållsarbete och vård av barn. För att inte prata om inredning, sina manliga partners känslomässiga behov, att vara den som håller koll på alla detaljer som rör hemmet och familjeprojektet AB.

Sen har vi förstås ordvalet:

ÖVERANALYSERA (Vilket betyder ungefär samma som att överdriva, älta eller övertänka. Finns också språkliga kopplingar till kön, när jag googlar ordet kommer det upp en mängd artiklar om ”tjejer som överanalyserar sina förhållanden” och så vidare.) Jag har svårt att tror att Magnus skulle sagt att en forskare i matematik överanalyserar siffror, eller att en historieprofessor överanalyserar hur världen och samhället fungerade innan nutiden?

Men det stannar inte där:

”Man kan fundera på hur mycket de egentligen snöat in på sånna här frågor, argumentationer, analyser, teorier som står ovan och hur mycket de låtit sig uppröras och förbittras i detta i förhållande till hur mycket de istället satsat på att ta plats, ta initiativ och satsat på personlig utveckling.”

Igen lyfter Magnus hur problematiskt det är att snöa in på feministisk teori och drar en direkt koppling till att de som är kompetenta och kunniga inom det området också är = upprörda & förbittrade 🙂

Magnus ger här också lite tips på vad han tänker att alla förbittrade och upprörda feministkvinnor istället borde ägna energi åt:

  1. TA PLATS
  2. TA INITIATIV
  3. SATSA PÅ PERSONLIG UTVECKLING

Det Magnus egentligen säger är alltså att personer (kvinnor) som är feminister, inte samtidigt, kan ta plats, initiativ eller satsa på personlig utveckling. Det är jätteroligt tycker jag och det finns så många lager i detta. Som alla vet är ju män experter på att ta plats, det gör de överallt och hela tiden, i lokaltrafiken, i media, i livet. Och som alltid har ju stereotypt manliga beteenden hög status (det vet vi som ägnat en massa tid och energi åt att kartlägga genus, normer & makt) så att ta plats och armbåga sig fram är ju väldigt fint i motsats till att tex ge andra utrymme, backa och lyssna in. Personlig utveckling kan säkert vara jättebra, men ärligt talat är det en så diffus term att jag inte ens vet vad det betyder? Eller rättare sagt, jag vet allt för väl att det kan betyda tusen olika saker beroende på vem jag frågar.

Till sist lyckas också Magnus smyga in kängan där i mitten av texten. Han behöver inte kalla någon för feminazi, han behöver inte vara otrevlig, det är så himla lätt att trycka till någon med ett leende på läpparna och faktiskt är det mer effektivt än att bara bröla och hata:

”Frågan är också om inte de gör mycket mer för att bana vägen i makro-perspektivet för jämställdhet och feminism än alla förståsigpåare på nätet.”

Igen så tänker jag att självklart, högt uppsatta politiker och företagsledare har mer formell makt än en privatperson som bloggar. Men är det inte så att högt uppsatta politiker har mer formell makt än de flesta i det här samhället? Både på nätet och IRL? Förståsigpåare är inte heller ett särskilt neutralt ordval utan synonymt med ord som ”viktigpetter” eller ”besserwisser”. Här någonstans så börjar jag nu överanalysera Magnus åsikter om folk som är intresserade av och skriver om feminism på nätet.

[Jag tror att han inte gillar oss. Han tycker att jag borde ägna mer tid åt personlig utveckling och mindre tid åt sån här skit va?]

Magnus har en dotter. Han kommer definitivt inte att uppmuntra henne att ägna tid och tanker åt så fåniga och tidskrävande grejer som att krossa patriarkatet. Magnus kommer att peppa henne att armbåga sig fram till en värdefull position i samhället.

Lycka till med det Magnus.

Under tiden fortsätter vi förbittrade och upprörda förståsigpåare på nätet att överanalysera mera.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
              
5 maj, 2017
5 comments

Om vi inte är jämställda så ska vi skämmas!! (Eller kasta ut fanskapet som Leif GW skulle sagt)

Jag får ibland frågor om hur en kan göra sin relation mer jämställd, hur en på bästa sätt kan synliggöra ansvar och hur en kan undvika att hamna i projektledarrollen. Hur få ”någon” att se det där som tycks vara osynligt, men som tydligen bara är osynligt för en part i förhållandet.

Jag vill en gång för alla säga att svaret ligger i könsfördelningen över er som ställer de frågorna.

Ni är till 100% kvinnor.

Era partners/ äkta män/ sambor skriver inte och frågar mig om hur de ska göra ER relation mer jämställd. Jag förstår att det kanske skaver, men det är ett faktum att män inte har särskilt stort intresse i jämställdhetsprojektet, framförallt inte när det handlar om konkret förändring i relationen, hemmet och föräldraskapet (många män har däremot tränat upp förmågan att prata OM jämställdhet på ett fint och korrekt sätt).

Jag tänker att steg ett, och något som är absolut oundvikligt, är att ni (du!) behöver acceptera att det pågår en konflikt mellan kvinnor och män, både på strukturell och individuell nivå. Du behöver förstå att kvinnor och män har vitt skilda intressen av att förändra ojämställda relationer till att bli mer jämställda. Det betyder i klartext att även din Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas gör motstånd när du påtalar orättvisor eller helt enkelt skiter i (”glömmer”) att du gör mer än honom. Det är klart som fan att de osynliga grejerna inte alls är särskilt osynliga om en ägnar en sekunds seriös tankeverksamhet åt dem, men det behöver han inte göra.

En klok människa sa typ detta: ”En heterorelation kan aldrig bli mer jämställd än mannen i förhållandet tillåter.” Det ligger så mycket i den meningen.

Jag kan också, nu när jag är på mitt bråkiga sanningssägarhumör, tillägga att det spelar ingen roll om en man är föräldraledig några månader, eller flera år. Det spelar ingen roll att ni båda är ute och yrkesarbetar eller att ni delar hyfsat rättvist på arbetsfördelningen i hemmet. Om ni inte kan prata om och faktiskt för er själva erkänna att många av de beteenden och mönster ni dagligen upprätthåller är grymt ojämställda så kommer ni att fortsätta vara grymt ojämställda. Vårt samhälles normer och diskurser har gjort det tydligt för att oss att kön aldrig ska vara problemet. Vi är ju redan jämställda (så gott som). Vi är alla vår egen lyckas smed. Vi ska leda oss själva och nå framgång. Vi ska bara tänka positivt så löser sig allt. Vi ska ta ett djupt andetag istället för att bråka.

Och. OM VI INTE ÄR JÄMSTÄLLDA SÅ SKA VI FAN SKÄMMAS!!!! (Va fan har du valt för karl? Kasta ut fanskapet! Svarade Leif GW en miljon gånger i en söndagsbilaga nära dig.)

Så det leder till att vi förklarar Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas ojämställda beteenden med typ personlighet (han är ju så virrig, glömsk, slarvig, gullig och JAG är ett kontrollfreak… fnissfniss).  Eller med lite mer avancerad terminologi (hos medelklassakademiker & psykologer) ”Ehh ja men har nog nedsatta exekutiva förmågor eller arbetsminne, kanske till och med en diagnos som gör det OMÖJLIGT för honom att ta hand om barn & hushåll (men egna företag kan de tydligen driva, de kan bli läkare, psykologer, jurister eller forskare, visst är det himla lustigt? …fnissfniss)

Och. Vilken tur att just denna _unika snöflinga_ till man blev ihop med ett pedant, kontrollfreak som aldrig för en sekund släpper ansvaret. Eller kanske en härlig liten kärleksfull projektledare som inte bara kan rodda ansvarsfulla jobb utan OCKSÅ barn, hem och hushåll.

Vilken slump. Det är ödet. Men ALDRIG ALDRIG ALDRIG….

…Så handlar det om (KÖN) de mönster och de beteenden som vi har lärt oss från dag ett?  Nej, nej, nej vårt förhållande är absolut inte ojämställt. För det skulle kanske betyda att Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas INTE ÄLSKAR DIG???? Att han är dum. elak, självisk?Att ni är dåliga och herregud det betyder ju i förlängningen att… DU ÄR DÅLIG.

SKAM.

Men vet ni vad kära kvinnor som skriver till mig. Det är inte enskilda individers skam och skuld att bära andra människors beteenden och val på sina axlar. Inte ens din älskade partners. Vi lever ojämställt i ett ojämställt samhälle. Om vi bara kan konstatera det faktumet istället för att värdera så har vi nått en ganska lång bit på vägen.

Jag vet inte om just din Johan, Kalle, Lars, Sven, Robert, Göran, Magnus, Olle, Ali, Kurt eller Tomas är beredd att prata om er relation. Om rättvisa, jämställdhet eller bara om en schysst fördelning. Om han vägrar, tycker att det är ditt problem eller tycker att the mainproblem är att DU TJATAR inte att han vägrar att se eller faktiskt göra lika mycket. Ja jag är jätteledsen men det är inget som jag eller någon annan på den här planeten kan göra något åt.

Det du kan göra är att konstatera att du är tillsammans med någon som tycker att ojämställdhet är helt ok och att han inte tänker lägga ett finger i kors för att göra något åt saken. Du kan då antingen fortsätta att förhandla, bråka och sträva efter jämställdhet för att DU tycker att det är viktigt. Det är ett arbete som aldrig tar slut, jämställdhet är INTE ett mål som går att bocka av. Det kan vara rätt kul också, jag har svårt att föreställa mig ett liv där jag inte skulle ha fortsatt prata om , intressera mig för och vrida och vända på de där jävla stenarna gång på gång. Det blir ett sätt att leva och jag gillart. Ibland ropar jag nästan EUREKA för mig själv och hinner tänka ”fy fan vad vi är jämställda” och nästa dag står vi igen och jiddrar om hur jävla svårt det är för en MAN att ta initiativet till att styra upp hela det sluttande familjeprojektet enligt principen att säga: Nu är det kanske dags att styra upp va? (Hur kan det vara så svårt?).

Om du inte vill eller orkar, eller ens bryr dig så skit i det. Det kan väl finnas tusen andra skäl till att du vill fortsätta leva med den där människan och det är helt ok.

Eller… så gör du slut och kastar ut fanskapet 😉

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                             
16 april, 2017
1 comment

Flickstreck?

Män som hotar, trakasserar och kränker kvinnor.

Det finns väl ingen som tycker att det är ok? Och ändå. Så pågår det hela tiden. Det är som en spiral som aldrig tar slut. Så därför vill jag idag prata om hur (och varför) vi behöver SLUTA normalisera kopplingen mellan pojkar och våld. Jag pratar om faktumet att HUR vi pratar om saker har betydelse. Jag vill nämna idiotin i att fortsätta cementera och vidmakthålla pojkars sätt att vara/ göra genom att anamma citat som:

”BOYS WILL BE BOYS”

Kan någon ens förklara för mig hur ni tänker när ni tänker de orden? Menar ni på allvar att pojkar har en medfödd oförmåga till att ta ansvar för sina handlingar? Menar ni på allvar att de inte har förstånd till att förstå att vissa beteenden inte är ok?

Ett till ord som jag vill lyfta är ”pojkstreck”.

Nog är vi många som minns de där tokiga pojkstrecken från skoltiden? Det var ju så sjukt coolt (och sanktionerat av vuxna och lärare) redan på den tiden att hota och trakassera sina tjejkompisar.

Pojkstreck.

Jag minns för några år sedan när det framkom hur manliga studenter på en teknisk högskola trakasserade, hotade och förföljde kvinnliga studenter och hur det då beskrevs som:

”Pojkstreck som blivit GRÖVRE.”

Det kändes så bisarrt att ordet pojkstreck användes i det sammanhanget. Men det kanske faktiskt var närmare sanningen än vad vi vill tänka oss.

Våldtäkter, sexuella trakasserier och kvinnomisshandel är kanske just de ”oskyldiga” pojkstrecken som hela tiden blir grövre? Som en del i en våldspyramid som aldrig tar slut. Ett språk som befäster och vidmakthåller beteenden som aldrig någonsin kan vara ok. Normaliserad sexism. Normaliserat våld. Jag tänker inte att vi som lyfter de här frågorna är överkänsliga, snarare har vi alla blivit enormt avtrubbade. Läste senast igår  ännu en artikel om en man som försökte döda sin partner när hon ville göra slut. Bläddrar vidare och dricker mitt morgonkaffe. Som om ingenting hänt. Det är vardag. Män som dödar kvinnor. Ska det fortsätta vara så? Jag tycker inte det.

Så vet ni vad?

De där s.k pojkstrecken är är något som måste tas på allvar och arbetas med i hemmet och på förskolor och skolor. Vi måste sluta försvara och förklara beteenden som inte är ok med hänvisning till kön. Det kan ALDRIG vara ett giltigt skäl att göra saker som är dumma med hänvisning till att det är så killar ALLTID gjort och alltid kommer att göra. Vi måste börja med våra barn. När tjugoåriga, trettioåriga eller sextioåriga män trakasserar, hotar och kvinnor och dessutom hela sitt liv blivit matade med ett språk som godkänt det sättet att vara (och göra) utan att behöva ta ansvar så började det inte där och då.

Och en sak till, apropå språk & kön:

Vem har någonsin hört talas om flickstreck som blivit grövre?

Eller flickstreck överhuvudtaget?

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                                   
25 mars, 2017
11 comments

Ensam är inte stark min son

Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag läser nästan dagligen i olika medier om pappor som blir feminister när de får en dotter, och det är väl bra, men ändå så fruktansvärt skevt på något sätt. Varför blir de inte feminister när de får en son?

Det skrivs också text efter text om hur tufft det är att vara ung tjej och så småningom kvinna i det här samhället. (Ja det är det). Inte alltför sällan är dock kontentan av texterna som skrivs:

  1. Ta ingen skit kära dotter.
  2. Var stark, tuff och framåt.
  3. Sluta sminka dig och ha inte rosa kläder med volanger. Obs! Mycket viktigt.

Absolut. Det kan säkert vara tänkvärt, men hur många gånger har jag inte samtidigt tänkt:

”Varför skriver ni inte bara att era döttrar helst ska bli som män? För det är ju det ni egentligen vill?”

Och innan ni nu går i taket. Nej egenskaperna ovan är såklart inte knutna till ett specifikt kön, men ni kan fan inte låtsas om som att traditionellt maskulint kodade beteenden och egenskaper inte är HIMLA EFTERSTRÄVANSVÄRDA OCH UPPHÖJDA. De värderas högre, eller inte bara högre, utan i det här samhället finns det ingenting annat som verkar värderas överhuvudtaget.

Det är synd. Jag drömmer mardrömmar om när vi fulländat det där samhället.

Ett samhälle där ingen tar skit, alla armbågar sig fram och är starka, tuffa och framåt. Där det är helt ok att tatuera sig, ha kepsen bak och fram och raka sig i ansiktet men inte på benen. Där färger som blått och svart är helt ok för kidz av alla kön men rosa, volanger och puffärmar istället  är totalförbjudna.

Tänk så härligt det kommer att bli. Alla bara lägger ner engagemanget för allt annat utom sig själv. Kärlekskneget vad är det liksom? Här är varje person en ö som får klara sig bäst den kan. Survival of the fittest. Ensam är stark, eller hur? Ingen kommer att gnälla om ansvar eller någon störig projektledarroll i hemmet. Bara låt allt bli som det blir.

FAN VAD BRA VI KOMMER ATT HA DET NÄR ALLA, OAVSETT KÖN ÄR SKÖNA SNUBBAR!!!

***

Näe men vet ni vad. Jag tror inte att lösningen på problemet är att tjejer blir lite mer som killar. Jag tror inte lösningen på problemet ens går att hitta i vår galet tvåkönsnormativa värld. Men fram till dess att vi lyckats skapa en jämlik och rättvis värld så känner jag att vi alla behöver skriva fler texter till våra söner. För vet ni vad? Anledningen att det är tufft att växa upp i den här världen beror på män. Det är tufft för alla oavsett kön. Pojkar och män utsätts för extremt mycket våld i det här samhället. De får så jäkla mycket skit om de gör ni vet, töntiga grejer som att plugga i skolan. När ska vi egentligen få läsa Gustav Fridolins bok:

”Duktiga pojkars revansch?”.

Män och pojkar får lära sig att det är ok att objektifiera och köpa sina medmänniskor. De får lära sig att någon annan tar hand om deras känslomässiga behov. De får lära sig att de är värda kärlek, men inte hur de ska ge tillbaka och inte hur de ska hålla relationer vid liv på egen hand. Det är synd tycker jag. Visst de har större chanser till både formell och informell makt, men priset är högt. För högt.

***

Jag vill avsluta det här inlägget med ett kort meddelande till min son, en liten och underbar person som ännu är fylld med kärlek, glädje och nyfikenhet inför livet:

  1. Det är helt ok att bli ledsen när någon är dum mot dig. Det är ok att vara skör, svag och att bli kränkt om någon kränker dig. Det är ok att söka skydd och tröst hos andra när du behöver det.
  2. På samma sätt som du ibland kommer att känna dig svag, ledsen och liten så gör andra människor också det. När du ser att någon i din närhet behöver tröst, en trygg famn, ett plåster på såren så kan du ge tillbaka. Ta hand om dina vänner. Ring och fråga hur de mår om de inte hör av sig.
  3. Kom alltid ihåg att ensam inte är stark. Det är tillsammans med andra som vi växer. Att vinna makt genom att trampa ner människor längs vägen kommer alltid ha ett pris som är för högt att betala.
  4. Du har aldrig någon rätt att behandla människor som varor, som saker eller något som går att köpa för ditt höga nöjes skull.
  5. Glöm aldrig att kärlek är att ta gemensamt ansvar. I relationer, samhället och livet i stort.
  6. Och till sist, obs viktigt! Om någon säger att allt är bra som det är nu. Kom ihåg att ingen är fri förrän alla är fria. Låt det bli en påminnelse om att vi ännu har en lång bit kvar att gå.

All kärlek till dig, att både få och ge tillbaka <3 //Mamma

 

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                       
17 mars, 2017
2 comments

Fredag och fina män

Ja då var det fredag igen. Veckorna rusar förbi och i eftermiddag åker jag ner till Stockholm igen. Jag ska berätta mer om helgens äventyr under nästa vecka hade jag tänkt. (Fast med mig vet en inte, jag är själva definitionen av ”lovar runt och håller tunt” när det gäller bloggandet just nu ;)).

Jag hade planerat ett inlägg om ”Fina män TM” som säger att de ALDRIG har gjort något förtryckande eller mindre bra mot kvinnor och som därför inte vill klumpas ihop med andra män. I nästa andetag låter de fina männens retorik såhär:

  1. När män blir ledsna, sårade börjar de rösta på SD. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnor/ feministers fel att MÄN röstar på SD.)
  2. Kvinnor tar hand om hem och barn. Ger omsorg, uppfostrar och finns där. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnors/ mammors fel att MÄN är som de är och gör som de gör.)
  3. Det finns människor som kämpar för att lösa problem och de som bara skapar problem. (Fina mannens slutsats: Feminister skapar problem och ”Fina män TM” löser alla problem.)

Haha ja vart ska en börja liksom? Jag känner så väl igen retoriken.

Kvinnor är ansvariga för sin egen underordning.

Att män våldtar, sextrakasserar, använder våld som strategi, objektifierar, använder människor som handelsvaror, skrämmer och dödar sina partners. (Bara för att ta ett litet axplock).

Det är inte bara det helvete kvinnor lever i utan också.. tja typ mitt fel? Att engagera sig för en jämställd värld och att vara mamma till sina barn, det är brottet jag (och så många andra kvinnor) dagligen begår. Och när ”Fina mannen TM” som ALDRIG någonsin sagt eller gjort något dumt får bestämma så är straffet för detta i rimlig proportion, ett kränkt mans-ego för en våldtäkt liksom.

Annars då kära läsare? Hur är er fredag? Och vilka sanningar om världen har ni fått berättade för er senaste tiden?

 

Feminism    Män och maskulinitet
              
12 mars, 2017
4 comments

Fyra shades av mansplaining.

Gästinlägg av Irja Berntson.

The Original Mansplainer är den som Rebecca Solnit beskriver i boken “Män förklarar saker för mig” från 2008 (mycket underhållande läsning, rekommenderas varmt). Mansplainern är en person, oftast man, som tar sig rätt att förklara fenomen och företeelser för person, oftast kvinna, som är mer insatt i frågan än han är (potentiellt, han bryr sig inte nämnvärt om att fråga eller lyssna in om så är fallet). En svensk översättning, som dock inte används så mycket, är att Förkarla.

En variant av Mansplainern är The Derailer (urspåraren). Han är egentligen inte så intresserad av att diskutera sakfrågan, han tycker bara att ingen ägnar honom nog mycket uppmärksamhet. Så, in i en diskussion eller ett kommentarsfält, så gott som undantagslöst attackerandes kvinnor, börjar han styra sakfrågan bort från poängen och mot, ja, det kan hamna exakt var som helst.

Ett vanligt förekommande fenomen i den feministiska debatten är The Translator (översättaren). Han delar sällan, typ aldrig, texter kvinnor skrivit, och backar dem inte heller om de får hatsvansen efter sig. Istället kan han kommentera kvinnors texter, utan att tillföra något nytt, han upprepar i princip bara exakt det hon sagt. Ibland skippar han helt att kommentera kvinnan, tar bara poängerna, som hon då allt som oftast fått ton av skit för, och publicerar en egen text. Enter the ryggdunks. Vilken kille!
(Nu vill jag på ingalunda sätt säga att det här är ”lika illa” som att vara anti-feminist, men beteendet visar på strukturen där kvinnor kämpar i motvind och inte ens de ”goda” männen hjälper nämnvärt. Det skulle ju vara så enkelt att bara dela bra texter som kvinnor skrivit, ge kredd och lyfta dem, istället för att filtrera genom mansöversättaren.)

En extremvariant av the Translator är The MaLotte*. Han inte bara återupprepar det kvinnor har sagt, skrivit, skrikit, DÖTT FÖR, i hundratals år, han säger sig även ha gjort mer för feminismen än någon av de nämnda kvinnorna. Det farliga med MaLotten är när kvinnor påpekar hans brister blir de attackerade av hans allt annat än feministiska svans, vilket han uppenbarligen tycker är helt i sin ordning.

(*Nej, namnet är inte exakt så här, men pga nämnda svans vill jag inte att det ska vara googlingsbart)

Här är några favoritexempel på Mansplaining in action.

  • Fackförbundet Union lanserade en kampanj mot just mansplaining, där de via en telefonlinje där en kunde få utbildning i hur en kan motverka härskartekniker på jobbet. Telefonlinjerna blev nedringda – av män som förklarade på alla upptänkliga vis varför det här var en dålig kampanj.
  • Ordlistan Urban Dictionary har svämmats över av mansplainers som förklarar ordet Mansplaining. You can´t make this shit up.
    Exempel på de ljuvliga förklaringarna:
    “A word used by pseudo-intellectual feminist (e.g. ugly chicks, over 30 single moms with no chance in hell of getting a man their own age, and insecure fat chicks or combo of all three) on the internet to justify their loosing argument and/or anti-male rhetoric.”
    (Stavfel ingår, varsågoda för womansplaining)

Och avslutningsvis: Mansplaining, the statue. Komplett med mansplaining såklart!

Feminism    Män och maskulinitet
  
11 mars, 2017
3 comments

Det börjar med mig, dig, oss.

 

Plötsligt händer det! Era favoritbloggare sammanstrålar i huvudstaden och hänger en hel dag och kväll. Lyx!

Anledningen, förutom att få en chans att jämföra skellefte-mål (det kan ha uppstått en Hanna Marklund-skala, efter fotbollsexperten med den grymma dialekten) var att projektet Fatta Man hade avslutningskonferens och release av sitt metodmaterial Det börjar med mig.

Bakgrunden till Fatta Man är att när debatten kring sexuellt våld tog fart var det, som så väldigt ofta, nästan bara kvinnor som engagerade sig. Som om kvinnor kan lösa problemet med sexuellt våld när förövarna till 97% är män. Projeketet Fatta tog därför kontakt med föreningen MÄN för Jämställdhet och under tre år har nu alltså en bunt män vridit och vänt på frågor kring manlighet, normer och våld.

Och nu till deras slutsats, ni som följt bloggen har ju redan koll på detta, men en viss liten skyltincident på ett kött-hak i Skellefteå visar att kunskapen generellt är skrämmande låg: det börjar med sexistiska skämt, objektifiering och traditionella könsroller.

Alltså basen i våldspyramiden, som jag skrev om här.

Det börjar med mig, dig, oss. Vi kan alla gör något. Vi kan alla säga att “det där är inte ok”. Om det så gäller en kompis taskiga “humor”, någons sexistiska/´homofoba/rasistiska skällsord, eller varför inte en idiotisk skylt. Vi kan alla motverka att normalisera botten av våldspyramiden, den som berättigar alla de övre lagren.

För lärare, utbildare eller övriga intresserade finns Fatta Mans gratismaterial här. Titta med era barn, titta utan era barn, diskutera vid middagsbordet, diskutera på jobbet.

Och ja, jag riktar mig till MÄN speciellt nu: Börja idag.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
        
17 februari, 2017
16 comments

Alla män

Alla män förtrycker.

Den där meningen väcker så mycket ilska och inte alltför sällan vågor av hat och hot med grovt patriarkala inslag. (Ni vet redan hur det låter, eller hur? Om inte, gå in i valfritt kommentarsfält där män raljerar, äcklas och hånar kvinnor som försöker förklara varför jämställdhet & jämlikhet är en rätt schysst grej i ett demokratiskt samhälle.)

Meningen ovan väcker andra känslor också, som skam och förvirring. ”Men jag har väl aldrig förtryckt någon?” ”Jag gör ju mitt bästa och jag har hört att jag är en schysst snubbe.”

Båda de här reaktionerna skulle jag säga beror på begreppsförvirring och brist på kunskap om hur makt reproduceras. Människor generellt har inte koll på sådant och det tycker jag är synd. Det blir så svårt att förstå sig själv och sin omvärld när en går omkring och ser på begreppet makt som att det handlar om en kung eller diktator som under mer eller mindre allvarliga hot ser till att alla lyder minsta vink: ”Gå och hämta min mantel nu.. annars! (halshuggning).”

Makt kan dels handla om väldigt konkreta och mätbara faktorer som ekonomisk, materiell och politisk makt. Vilka som äger och förvaltar kapitalet i samhället eller vilka som styr landet. Vilka som sitter i reella  maktpositioner. Här har vi väldigt konkreta siffror på hur långt ifrån jämställdhet vi tyvärr ännu befinner oss. I vårt land är det män, män, män som sitter på kapital och konkreta maktpositioner. Det är vanligare att en VD i ett börsnoterat företag heter Johan än att en VD är kvinna. Politiskt har vi kämpat för att få till en jämn fördelning, men vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister och samtliga partier har ett specifikt kvinnoförbund men inget motsvarande mansförbund. Tänk er så härligt och normbrytande det skulle vara att höra ”S-männen” föra fram krav på individualiserad FP och ökade anslag för att bryta kopplingen män och våld. (När kommer det att hända? Kanske aldrig?)

Men även om den typen av makt är viktig så vill jag idag prata mer om makten som finns i relationer mellan människor. I språket, vårt sätt att tala, tänka och göra. I vardagspraktiken. I normer. Det är först när vi pratar om och förstår makt på det sättet som den här meningen kan anses självklar istället för provocerande:

Alla män förtrycker.

Normer upprätthåller maktförhållanden och erbjuder utrymme, synlighet och trygghet för de som följer normen. Det män gör anses vara det normala, riktiga och det förstår ju alla med lite sunt förnuft. Det är därför det aldrig har behövts något mansförbund, män pratar om allmänmänskliga frågor och i kvinnoförbunden pratas ”minoritetsfrågor” (Så kallade kvinnofrågor har historiskt sett och även idag setts som just minoritetsfrågor trots att kvinnor då är ungefär 50% av befolkningen. Det är sjukt eller hur?)

Att tillhöra en normgrupp innebär alltid privilegier och med dem kommer ansvar. Ni vet ett privilegium är att aldrig behöva fundera på och definiera sig utifrån sitt kön. Jag är ganska säker på att det är en del av det som väcker ilska hos män när vi pratar om män som grupp. De är så oerhört ovana att behöva definieras och beskrivas utifrån sin könstillhörighet, de är ju MÄNNISKOR.

Men till sist är det också lite extra svårt att förstå det här med ALLA män. Det blir ju så oerhört hotande och väcker frågor som:

”Är jag ond? Är jag dålig? Bär jag på en kollektiv skuld för något som jag aldrig gjort?”

Om en ser på makt och förtryck på det här sättet. Som att det skulle handla om att vara ond, dålig eller behöva bära på en kollektiv skuld då förstår jag att en reagerar med ilska. Men problemet är ju att det inte alls är det som är poängen. Vad är då poängen? Jo poängen är att om du vandrar genom världen i tron om att du är rakt igenom härlig och god så kommer du troligtvis att reproducera mer förtryck än någon som reflekterat över sina egna beteenden, sätt att prata, sätt att se på världen.

Människor som slänger ur sig sköna saker som:

”Jag ser inte kön jag ser bara individer!” kommer absolut att göra mer förtryck än den som ser att kön ALLTID har betydelse i ett ojämställt samhälle. När du som man går tillbaka till ditt heltidsjobb 10 dagar efter att ditt barn fötts, funderar du då på om samma sak skulle vara möjlig att göra för en kvinnlig partner? När du som man säger att du aldrig märkt någon sexism, tafs eller våldtäkter har du då reflekterat över att något som du gör får kvinnor i din närhet att inte våga/vilja dela med sig till dig? Har du som man överhuvudtaget några vänner som är kvinnor? Tycker du att det är möjligt för människor av olika kön att vara nära vänner? Om svaret är nej, vad får dig att tänka så?

Tycker du att det är jobbigt med kvinnor som tjatar om jämställdhet i tid och otid? Tycker du att det känns överdrivet? Tänker du att kvinnor saknar humor? Ägnar du mer tid åt att störa dig på människor som kämpar för jämställdhet än faktum som att kvinnor över hela världen och även i Sverige, dödas, misshandlas och våldtas av män. Män. Män. Män.

När du tänker att er fördelning av hushållsarbete säkert är ok annars borde hon väl säga till, har du då förstått att det är ditt ansvar att fråga om det verkligen känns så för henne också? När du sitter kvar på jobbet en kvart extra och tänker att det är väl inget att tjata om. Har du då upplevt frustrationen i att hantera ett trött, hungrigt, grinigt barn dygnet runt i flera, flera månader eller år? Har du känt den där känslan av att du går sönder om inte den andre föräldern håller det den lovat?

Har du som jämställd man, gjort en lista över allt arbete som behöver genomföras i ett hem. Satt dig ner med din partner och frågat: ”Hur ska vi fördela det här på bästa möjliga sätt? Har jag glömt något? Finns det saker som du upplever att du gör och som jag inte ens märker?”

Om du inte svarar ja på den här frågan, så kanske du förstår vad poängen är. Du upprätthåller också förtryck. Inte för att du är ond eller vill göra din partner illa. Men för att du är en man och därmed har ett större utrymme att ”glömma bort” ”göra det senare” eller inte alls tänka på de här sakerna. Du har inte aktivt tränats in i en roll där du känner dig ansvarig eller intresserad av att ägna tid/ tankekraft/ energi åt att försöka förändra dynamiken i din familj/ relation.

Det är ditt privilegium.

Du är en del av en struktur som håller kvinnor på plats. Du är en av alla män.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
12 februari, 2017
2 comments

Rättfärdiga riddare med patriarkatets rustning

Illustration: Joxon Design

Sitter och funderar över männen som höjs till skyarna för att de säger saker som att:

”Vi har ett samhälle som går åt fel håll, där tjejer inte kan gå på festival utan att bli våldtagna, blir tafsade på och utsatta för hot och hat i sociala medier” (inte rakt av citat, men ja inspirationen kommer Joakim Lamottes FB-sida).

Det tar emot att skriva mer om det här (ni som läste min förra blogg, kanske minns när Lamotte och några andra män bestämde sig för att FOFF var deras personliga lekplats/ marknadsföringssida). Men jag måste igen lyfta hur fruktansvärt skevt det blir när män vill ”hjälpa kvinnor” och då totalt har missat hela begreppet maktanalys och hur det hör ihop med medvetenhet om sin egen privilegierade position och att självrannsakan alltid bör vara punkt 1a.

Lamotte drömmer antagligen vackra drömmar om sig själv varje natt. Hur han sitter på en stor vit häst med en skinande rustning och räddar vackra unga prinsessor till höger och vänster. Han är i sin fulla rätt att avgöra vad som är rätt och fel.

Han är god, det kan ingen ifrågasätta.

Det må väl vara hänt. Det finns ju folk som inte är intresserade av hur andra uppfattar deras så kallade hjälp.

Men det som verkligen är bekymmersamt är att män som Lamotte hittar på en verklighet utifrån sitt eget perspektiv. Vi som vuxit upp i ett samhälle där tafs, kränkningar, våldtäkter alltid förekommit och där generationer av kvinnor fört en fantastisk och framgångsrik kamp för ett mer jämställt samhälle. (Rösträtt, barnomsorg, aborträtt, att inte ägas av sin man, att inte få våldtas inom äktenskapet, att män inte har rätten att köpa oss.) Där vi bär på historier från GENERATIONER av förtryck. Där så många av oss fick höra att tafs och kränkningar var för att ”killarna vara kära i oss” under 70- 80- 90 och 00-talet. Där skammen över våldtäkter varit vår att bära. För att vi gjort något fel, klätt oss fel, pratat fel, befunnit oss på fel plats med fel män. Vi har viskat, pratat och skrikit i förtvivlan över det här i många, många, många år.

För oss blir det så uppenbart att män som Lamotte hittar på och anger sina egna skäl till att få fortsätta leka riddare, när vi i så många år sagt att den rättfärdiga riddaren OCKSÅ alltid varit vår förtryckare och förövare.

Manshistorien är inte kvinnohistorien.

Vi behöver inte fler män som sitter på höga hästar. Vi behöver (män)niskor som går vid vår sida. Utan rustning, men med empati och medkänsla. Vi behöver män som lyssnar & frågar, inte män som blockar och raderar våra kommentarer när vi undrar hur den våldsamma patriarkala och ofta grovt rasistiska riddarkampen egentligen hjälper oss?

Jag vet att de här männen finns och jag önskar att fler lyfte upp deras solidariska arbete: Män för jämställdhet och Fatta man som några exempel på organisationer som kämpar och jobbar sida vid sida med kvinnor.

EN man kan aldrig ha gjort mer än hundratals år av kvinnokamp. Den som påstår det är både historielös och gravt självcentrerad. Vi får aldrig glömma att det är tillsammans med andra som vi gör skillnad. Vi måste komma ihåg att ensam aldrig är stark.

Feminism    Män och maskulinitet
                          
1 februari, 2017
4 comments

Men, det var ju bara ett skämt …

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson. 

“Kvinnor behöver värme och ömhet.
Däng dom in i elementet så blir dom både varma och ömma.”

Det här “skämtet” minns jag från min barndom. Jag minns inte var jag hörde det eller från vem, men jag minns att jag länge gillade ordvitsen i det utan att någonsin reflektera över vad som egentligen sades. Däng dom in i elementet.

Det har väl knappast undgått någon som läser den här bloggen att bästa Sandra varit på krigsstigen i veckan, angående en ICA-butiks hiskeligt dåliga smak att sälja kort med sexistiska “skämt”.

Men äääär det så farligt nu då, tänker många? Fåååår en aldrig skratta åt skämt som är uppenbart sexistiska, rasistiska eller transfoba?

Svaret är Jo, det får du för all del, men det vore önskvärt att du vore medveten om vilka fördomar och förtryck du reproducerar och förstärker. Se, det hänger nämligen ihop! Även om det kan tyckas långsökt, så är det exakt samma mekanismer av “men det var ju bara…” som mobbare och kvinnomisshandlare använder sig av för att berättiga sitt beteende.
Och genom att okeja ett “skämt”, på din eller på andras bekostnad, ger du tillåtelse till andra att sätta sina egna gränser för vad som är okej och inte.

Och jag vet, det är inte kul att vara party poopern, den där som ständigt dödar stämningen och får alla att känna sig obekväma. Men så här är det: du är den som har rätt. Den som “skämtar” är den som dödar stämningen, med sin sexism/rasism eller vad hen nu förmedlar. Syna hen. Säg “det där är helt enkelt inte kul”. Låt dem himla med ögonen och tycka att du är “humorlös”. Det är fan så mycket bättre än att vara förtryckare.
Det här är särskilt en uppmuntran till aktion för alla MÄN, i era sammanhang frodas denna typ av ”humor” mest. Grow som f***ing balls (världens sämsta uttryck för övrigt, pungen är ju as-vek…) och våga säg ifrån.

Och en uppmaning till – särskilt till MÄN: gör som Sandra och vår läsare, Anna, som skrev till ICA-butiken med de vidriga korten, syna företagen som fortsätter att förmedla dessa unkna värderingar, förtäckta som “humor”. Inte bara för att genom konsumentmakt få dem att sluta kränga sexism vid sidan av chips och tacosås, men också för att ifall fler män säger ifrån så avlastar ni alla dessa kvinnor som ständigt tar kampen.
Av erfarenhet vet jag att Sandra utsätter sig för en skitstorm av manligt näthat genom att uttala sig i media om något så banalt som vykort på en ICA-butik, men kvinnohatet har ingen farstu. Backa oss. Nu.

Feminism    Män och maskulinitet
     
1 … 5 6 7 … 9
Om