Jag får ibland frågor om hur en kan göra sin relation mer jämställd, hur en på bästa sätt kan synliggöra ansvar och hur en kan undvika att hamna i projektledarrollen. Hur få “någon” att se det där som tycks vara osynligt, men som tydligen bara är osynligt för en part i förhållandet. 

Jag vill en gång för alla säga att svaret ligger i könsfördelningen över er som ställer de frågorna. Ni är till 100% kvinnor. Och ja. Det är orättvist. Det är dumt. Det är könsmaktsordningens orubbliga logik. Kvinnor som grupp kommer att behöva driva kampen för förändring och män som grupp kommer att behöva förändra sina beteenden. 

Era partners/ äkta män/ sambor skriver inte och frågar mig om hur de ska göra ER relation mer jämställd. Jag förstår att det kanske skaver, men män har inte särskilt stort intresse i jämställdhetsprojekt när det handlar om konkret förändring i relationen, hemmet och föräldraskapet (många män har däremot tränat upp förmågan att prata OM jämställdhet på ett fint och korrekt sätt).

⚖️Så steg ett, och något som är absolut oundvikligt, är att ni (du!) behöver acceptera att det pågår en konflikt mellan kvinnor och män, både på strukturell och individuell nivå. Du behöver förstå att kvinnor och män har vitt skilda intressen av att förändra ojämställda relationer till att bli mer jämställda. 

Det betyder i klartext att även din partner gör ojämställdhet i praktiken tex genom att säga att du är dryg eller att ditt tjat är problemet när du påtalar orättvisor. När han vägrar att svara och föra en normal dialog om 

✅När? ✅Hur? ✅Vem? Eller när han helt enkelt skiter i (“glömmer”) att du gör (ger) mer än honom i hemmet, relationen och föräldraskapet. 

⚖️ Det andra steget är att inse att om du vill _göra förändring_ kommer det att kräva tid, kraft och tårar. Du kan inte ta för givet att någon annan ska fixa jämställdhet åt dig: Vare sig i samhället, dina relationer i ditt hem eller på din arbetsplats. Orättvist? Ja. Rimligt att göra det ändå? Ja, men bara om du tycker att det är viktigt. Bara då. Bara du. ❤️

På samma sätt som språket kan upprätthålla och förstärka maktstrukturer och normer kan språket också vara det som hjälper oss till förändring.⠀⠀⠀⠀⠀

Vi kan aktivt göra motstånd och omformulera gamla sanningar. Det är ju det vi håller på med här och nu. 

Men det är också ett faktum att förändring alltid möter motstånd. Framförallt från de som riskerar att förlora privilegier men också för att vi människor generellt gillar att veta hur saker och ting förhåller sig: 

Vi gillar att göra ungefär som vi alltid tidigare gjort. Det är enklast. Det är bekvämast. Det innebär att inte behöva riskera något. (Emotionell smärta, konflikter, obehagliga sanningar som kanske riskerar att krypa fram…)

Vi säger dessutom ofta saker som vi vet att de flesta håller med om. Pröva att fråga någon om de vill att vi ska ha ett rättvist och jämställt samhälle. Majoriteten kommer att säga ”Ja men självklart”. För det är så vi lärt oss att svara.⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Och ändå händer något när jag börjar skriva/ prata om konkreta handlingar och om vardagslivet, då är det inte längre självklart att alla är för jämställdhet. För då blir det något annat. Dels något som _aktivt behövs göras/ förändras_ men också för att det då börjar handla om våra manliga vänner, söner, bröder, pappor, partners som vi inte vill ska vara en del av förtrycket. Det är smärtsamt och svårt att inse det. Men så länge män inte aktivt deltar i kampen, plockar upp de skitiga sockarna från golvet, tar hand om kärlekskneget och relationerna. Hellre arbetar än är föräldralediga. Låter någon annan bry sig om sina gamla föräldrar. Inte fixar fredagsfikat på arbetsplatsen. Sorterar tvätten. Så länge män vill behålla sina privilegier. Så är de precis det.⠀⠀⠀⠀⠀⠀

En del av förtrycket.