15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

14 november, 2016
5 comments

Den tystade erfarenheten av att ha vuxit upp som kvinna i ett manssamhälle

händer

Av någon anledning började jag fundera på det här med ålder. Hur mycket lugnare och tryggare mitt liv är nu jämfört med när jag var yngre. Jag läste sedan det här inlägget av skådespelaren Claudia Galli Concha och det påminde mig om något som jag nästan glömt bort. Hur utsatt en är som ung kvinna i det här samhället.

Nästan alla kvinnor har historier om övergrepp, sexuella trakasserier, våldtäkter med sig i sin ryggsäck. Vi pratar sällan om det eftersom det är förknippat med så mycket skam. Det begravs så djupt inom oss att vi nästan glömmer bort det. Jag vet inte hur det är för er men sedan jag blev ”vuxen” så känns det mer avlägset. Jag vet i alla fall att det inte är något nytt fenomen som rasisterna vill ha gällande. Kvinnor har i alla tider blivit utsatta. Jag kan minnas känslan av att inte bli tagen på allvar. Hur det gjorde att en inte ens orkade försöka. (Som de sa till Claudia: ”Han skojar ju bara”).

Det är som att hela samhället har två sidor, en där alla låtsas om som att allt är ”bra som det är” och en där ingenting av det vi lärt oss stämmer. I den världen som vi faktiskt lever i är det sällan någon som skriker och springer från en psykopatisk våldtäktsman. Där är det bara en tystnad som råder. En smärta över att ingenting var, eller är, som det borde vara. En överenskommelse om att inte hänga ut  män för de synder de begått. (Det är ju så länge sedan, nu är han schysst. Tänk på hans familj. Tänk på hans liv. Ta hänsyn.)

Det som skett när vi var barn, tonåringar och unga vuxna får inte pratas om igen. Dött och begravet.  Ännu ett exempel på hur svårt det är att prata om hur det faktiskt ser ut i vårt samhälle var när Amanda Leander vågade berätta om hur hon blivit våldtagen ett flertal gånger under sitt liv. I min värld så väcker det en ilska och frustration över att kvinnor så ofta blir utsatta. I den värld som inte är min utsattes Amanda för hatdrev, misstänkliggörande och slutshaming när hon vågade berätta PRECIS SOM DET VAR. Läs här. Det är liksom omöjligt att vinna.

Jag blir rädd när jag tänker på mina egna döttrar och att de snart är där.

Hur ska vi som är vuxna kvinnor nu kunna förändra när det är så svårt och stigmatiserande att prata om egna erfarenheter? Hur länge ska tystnaden, lojaliteten och hänsynen till män (som ”egentligen” är rätt schysta)  få vara den normativa diskursen?

Jag har inga svar.

Feminism    Livet
                          
10 november, 2016
14 comments

Ingen skön brud

vinterland

I mörkret några hundra meter från vårt hus stod helt plötsligt två stora älgar. Omöjliga att fånga på bild, men de tittade på mig och jag tittade på dem. Snöflingor som singlade mot marken och en känsla av en oändlig rymd. Att det finns något mer.

***

Jag vet att en del tycker att jag tjatar om det här med orättvisor och ojämställdhet hela tiden. Ni har helt rätt, det är det jag gör. Inte för att jag älskar att gnälla men för att jag ser det som en skyldighet att synliggöra vad som faktiskt pågår. Gång på gång. Jag vet att jag inte drar hem så många ”Skön brud TM” poäng på det. Jag vet att det finns andra mer framgångsrika strategier att ta sig fram i det här samhället. Som till exempel att:

Skratta och le åt män som berättar tråkiga skämt.

Alltid vara pedagogisk, ställa frågor, lyssna och förstå.

Aldrig vara obekväm och prata om jobbiga saker.

Inte göra anspråk på att faktiskt ha något viktigt att säga.

Vara lagom klädd, lagom sminkad, lagom smaltjock. Lagom helt enkelt.

Aldrig, aldrig, aldrig glömma sin plats. Att jag får vara med och leka så länge jag följer spelets regler. De där som jag inte var med och bestämde från början. De där som river sönder var och varannan kvinna i det här samhället.

Folk brukar klaga på att jag skriver så trist, argt och felaktigt att jag skrämmer bort ”de som verkligen behöver detta”. Det gör mig sjukt arg för hur kan folk ta sig rätten att definiera vem det är jag skriver för? Hur kan någon ens i sin vildaste fantasi tro att jag riktar mig till SD-män och antifeminister? Antagligen för att det är så spelreglerna ser ut. Jag ska rikta mig mot män. Jag ska tänka på män. Deras känslor. Jag ska ta hänsyn. Krasst sagt så räcker det inte med att jag gör ”emotional labour” hemma i mina nära relationer, jag ska också göra det i mina texter.

Det är absurt. Vi måste sluta nu.

Vi måste skriva om spelets regler. Det är värt priset att inte kunna ta priset som deras leende nickedocka. Nej, jag är ingen skön brud. Nej, jag har inte tänkt vara trevlig. Nej, helt enkelt. Jag gör anspråk, jag tar mig ton och jag tjatar.

Det är min livsuppgift och min värderade riktning. Den tar aldrig slut.

Feminism    Livet
9 november, 2016
6 comments

Tänk om en galen kvinna vunnit valet

img_0001-5

Kontrasternas morgon. Stiger upp i ottan för att fira vår åttaåring med presenter och sång. Vårt lilla hus, tryggt inbäddat i ett lager av snö och stjärnorna blinkande mot en kolsvart Norrlandsnatt. Värme, glädje och borttappade långkalsonger hinner avhandlas innan gryningen kommer.

En stund senare möts jag av beskedet att en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk man vinner valet i USA. Lyssnar på analyser där det som allra tydligast framgår är att hatet växer. Hatet mot etablissemanget. Hatet mot grupper som en inte själv tillhör. Alla står sig själv närmast. Trump kanske kan fixa jobb. Trump kan sätta dit surfittan Clinton haha!! Rätt åt er.

Jag har mött åsikter, som vanligt främst från män, att Clinton är en ovärdig krigsgalen kapitalist och som vanligt säger de här vänstermännen att det ABSOLUT inte har att göra med hennes kön att de tycker som de tycker. Jag tycker att det är synd att människor inte klarar av att göra analyser som innefattar något annat än egenintressen.

Män är alltid bara solidariska med kvinnor så länge kvinnorna till 100% står bakom det som männen tycker. En inomgruppen-solidaritet med ”våra” kvinnor. Och nej, jag pratar inte om SD nu. Jag pratar om ”vanliga, hyggliga” män.

Vänstermän som tycker att Blondinbella och Birgitta Ohlsson borde skjutas. Veganmän som tycker att kvinnor som dricker mjölk eller bär päls inte borde gnälla om de våldtas, eftersom det är samma sak. Religionshatande män som tycker att kvinnor ska förbjudas att bära slöja och tror att religion är något fristående som inte är uppbyggt av män(niskor) för (män)niskor som allting annat i den här världen?

Men även sådant som att så fort en inte gillar eller sympatiserar med något så blir frågan om jämställdhet och representation oväsentlig. Näe men jag tycker att krigsspel är ointressanta så varför ska jag bry mig om kvinnor spelar eller finns representerade där? Jag hatar [hockey, teater, Moderater, akademiker, körsång, präster, insert valfritt osv]  så det är väl bra att det bara är män som håller på med det där. Och så vidare.

Ni har verkligen inte fattat någonting. Solidaritet måste sträcka sig längre än till egenintressen. Jag vet att ni hatar Clinton men kan ni förstå att det hade betytt ganska mycket för kvinnor att för första gången i världshistorien se en kvinna bli president i USA? Går det överhuvudtaget för er att förstå? Jag tänker att det till och med hade varit ganska befriande om en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk kvinna hade  slagit sig fram och vunnit folks hjärtan som Trump gjort.

Men det HADE ALDRIG KUNNAT HÄNDA. För kön har alltid betydelse. Kvinnor bedöms, tolkas och ses inte på samma sätt som män. Har aldrig gjort och kommer kanske aldrig att göra?

Hade Clinton varit Trump hade hon aldrig tagit sig in i maktens korridorer. Hon hade gömts undan som familjens skam. En galen kvinna. Som helt öppet pratar om hur hon gillar att förgripa sig på unga vackra män. Hon hade blivit inspärrad.

Inlåst och med nyckeln bortkastad. Men jag antar att ni skiter i det.

För så långt som till kvinnor med andra åsikter än era egna räcker inte er så kallade solidaritet och medmänsklighet.

Feminism    Livet
                    
7 november, 2016
2 comments

Hemma igen

img_0006

Vi kom med nöd och näppe hem från Sundsvall i går. Jag gillar ju snö men att köra 40 mil i snöstorm och dessutom drabbas av ett däckhaveri i mörkret på E4:an med tre barn i baksätet är inget jag rekommenderar.

Allt gick bra hursomhelst vi är hemma. Det är huvudsaken. Nu har barnen något att prata om i alla fall. (De är så roliga, ”mamma gråter, det måste jag berätta på fritids!” sa vårt mellanbarn, hehe).

Nu sitter jag och ska försöka planera upp arbetsveckan, mellanbarnets 8-årskalas och all den där logistiken som krävas för att få livet att gå ihop. Hur ser er kommande vecka ut?

Föräldraskap    Livet
4 november, 2016
2 comments

Nödvändigheten i fredagsmys

img_0002-2

I helgen är hela familjen i Sundsvall och hälsar på min lillasyster och hennes familj. Det är så himla mysig! Mat, prat och barn fulla huset.

I går skrev jag en debattartikel i Metro. Den handlar om hur skevt det är att allt som unga kvinnor och kvinnor generellt gör, säger eller gillar tenderar att problematiseras, skammas och ifrågasättas. Män däremot beskrivs ju knappt alls. Vad gör unga män på nätet? Allvarligt, det är ingen retorisk fråga, har ni någon som helst koll på det?

 

metrodebatt2

Här kan ni läsa hela artikeln.

Nu ska jag återgå till fredagsmys & häng med nära och kära. Min återhämtning och källa till glädje och energi, glöm aldrig bort hur viktigt det är.

Vi behöver ta hand om oss själva för att orka bry oss om andra.

Feminism    Livet
  
2 november, 2016
4 comments

Att göra jämställdhet är inte roligt

img_0002

Nu sitter jag här igen. Hemma i köket med snön som yr utanför fönstret, en kopp kaffe och datorn. Jag ska villigt erkänna att jag älskar min nuvarande arbetsplats.

Under min bloggpaus har jag jobbat med andra skrivprojekt som jag hoppas kunna berätta mer om framöver, det finns så mycket att säga, skriva och prata om. En outsinlig källa av frustration, ilska och sorg över att vårt samhälle fortfarande ser ut på det här sättet. Men också pepp, glädje och styrka i att det faktiskt rör på sig.

För varje stelbent normativt försök att hålla kvinnor på plats, skamma in oss i leden och behålla läget status quo så kommer motreaktioner och kämpaglöd från en mängd andra håll. Jag vet exakt vilka ämnen som gör folk mest upprörda, som får dem att slita sitt hår och skrika av frustration. Det är sådana galna tankar som att en könsneutral och individualiserad föräldrapenning skulle vara en bra grej i ett modernt samhälle. Jag tycker att det är helt ok att vara av en annan åsikt, men det jag vägrar tolerera är när folk låtsas som att det INTE handlar om kön. Säg gärna att ni hatar idén om ett jämställt föräldraskap men kom inte dragandes med era intressanta tankar om att ert engagemang MOT detsamma skulle ha med något annat än kön att göra.

Porr är en annan vattendelare, och prostitution. Härliga, jämställda män som älskar sin helt frisinnade och på inget sätt misogyna snuttefilt att objektifiera, sexualisera och köpa andra människor för sitt höga nöjes skull. Det är också oerhört tacksamt att använda alla tillgängliga härskartekniker för oss som vill problematisera den kvinnohatande industri som pågår året runt, dygnet runt i ett så kallat ”jämställt” samhälle: ”Sexhatande, pryda, moralistiska, löjliga, ni ska inte prata om sådant ni inte förstår. Du måste konsumera stora mängder porr för att överhuvudtaget få ha en åsikt, censur, åsiktspolis, vill du bestämma hur folk vill ha sex, HATAR DU oss som gillar BDSM? Hatar du och vill förminska alla som hör till HBTQ?? Och till sist DU vill att alla ska ligga i ett släckt rum och köra missionären va??”

Ja, jag vet inte riktigt vart en ska börja. En gemensam ingång vore ju att det gick att problematisera porr och mäns patriarkala sexualitet utan att låtsas som att världen är vackrare än den faktiskt är. Jag skulle vilja jämföra det med ett ämne som jag ofta skriver om:

Ojämställda, oerhört normativa, monogama heterorelationer. Romantiken och patriarkatets högborg. Jag tänker såhär det vore en oerhört naiv och världsfrånvänd reaktion om jag, som ändå tror på och vill kämpa för något slags jämställda heterorelationer, låtsades om som att den var helt problemfri när någon annan riktade kritik mot den typen av relationer:

”Va?? Vill du förbjuda heterorelationer?? Hatar du heteros? Hur kan du uttala dig om du själv inte levt i ett sådant förhållande i tusentals år? Du VET INGENTING! Alla heterorelationer är redan jämställda och finns det något litet problem så är det bara JAG som får prata om det. För jag har TOLKNINGSFÖRETRÄDE i den här frågan vettu!”

Ok sorry för raljerandet, men jag har haft en månad på mig att bygga upp en massa oskriven text. Slutsatsen av mitt ohämmade lilla utbrott är det här:

Motståndet är alltid som störst där förändringen skulle skava som allra mest. I teorin är alla för jämställdhet, men så fort det handlar om att i praktiken behöva förändra minsta lilla grej, förlora något slags privilegium  eller kanske ifrågasätta sina egna beteenden så är det inte längre intressant. Att göra jämställdhet är fan inte roligt, men nödvändigt. Varsågod och svälj den beska medicinen.

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och kämpa vidare för en jämställd värld.

Feminism    Livet
                                
1 november, 2016
8 comments

Elden brinner ännu

eld

God morgon, nu har jag nog pausat klart. Det har varit otroligt skönt, jag har eldat i kaminen, druckit stora muggar med rykande te och tittat på Netflixserier. Bara det, i en månads tid.

Haha eller näe inte så förstås, men erkänn att det skulle ha varit härligt!

Jag har ett nystartat företag, tre barn i olika åldrar, en äkta hälft som också driver ett företag. Vi har ett gammalt trähus och är två vuxna som är totalt ohändiga och ganska ointresserade av renovering och inredning. Vi har en jättegammal Volvo och är två vuxna som aldrig skulle komma på tanken att meka? (Vad är det ens?)

Vi har högar med tvätt som alltid behöver tvättas, vi har middagar som måste planeras, handlas och lagas om och om igen. Vi lever i ett kretslopp som bygger på upprepning. Det spelar ingen roll hur duktig någon av oss är, det tar aldrig slut.

För mig är det här ingen klagosång, bara ett konstaterande. Det är så det är.

Vi har det bra. Det finns de som har det sju resor värre. Det finns de som har det sjuttio resor värre. Jag tänker att vi alla behöver hjälpas åt så gott det går.

Jag tänker på viktiga ord som solidaritet, rättvisa och jämlikhet.

För mig är det självklart att det är de orden vi behöver träna på att göra i praktiken. Dagligen. I varje litet steg. Räcka ut en hand till någon som håller på att gå under.

Ibland handlar det kanske om att jobba för samhällsförändringar och stora politiska skeenden, ibland kanske det handlar om något så enkelt som att plocka ihop de smutsiga kläderna för tiotusende gången och lägga dem i tvätten istället för att ta för givet att någon annan ska göra det.

Det finns ingen människa som är en ö. Vi behöver varandra.

Livet
26 september, 2016
18 comments

Bloggpaus

barnkrokko

Jag var inte helt ärlig med er igår, och inte med mig själv heller. Jag borde ha sagt att de två alternativen egentligen var en desperat vädjan (mellan raderna, till er att förstå) att jag inte orkar leverera någonting just nu. Jag hade kanske hoppats att ni skulle svara, ”skriv om vad som helst det blir säkert bra”. Men det är klart att jag vet att det inte är därför ni följer Jämställd vardag. Jag blir såklart också superglad & stolt över att ni gillar det jag skriver och att ni tycker att mina texter tillför någonting.

Men jag känner mig också ganska arg och irriterad.  Jag vet att det är kroppens sätt att försöka prata med mig, säga att något är inte är bra som det är, och att jag behöver förändra något. Det kändes rimligt att skriva att jag kanske bara uppdaterar en gång per vecka, men direkt när jag insåg att ni faktiskt då kommer att förvänta er något mer än vad jag orkar just nu så kändes alternativet bloggpaus mycket mer vettigt.

Jag skulle egentligen vilja prata om det här, alltså bloggandet. Kommer ni ihåg att jag efterlyste feministiska bloggar här i början? Nästan alla som skrev under min förra bloggperiod (då jag bloggade som Oxhen) hade lagt ner sina bloggar. Varför är det så?

Jag tänkte på Hannas (One way communikation) avskedsinlägg. Om hur något som börjar som helt frivilligt skrivande lätt efter en stund  kan kännas övermäktigt krävande. Jag tänker på diskussionen hos Bloggkommentatorerna om varför så många bloggar upplevs tråkiga och likriktade. Men jag tror också att ni som bloggar/ har bloggat vet hur fruktansvärt stor skillnad det är att skriva något om något som är något mer än att skriva: ”Idag har jag haft ont i en tand” eller  ”Vilken mysig helg jag haft”.

Jag tänker, men vet inte om ni håller med, att det sliter extremt mycket att blogga om ett ämne som berör och upprör. Jag är djupt imponerad av de som gör det år efter år (tex Lady Dahmer eller Underbara Clara). För UC har dock bloggandet blivit en del av hennes yrke, det är inget som hon gör gratis och ideellt på sin fritid längre utan är en stor och viktig del av hennes varumärke.

Jag vet också att det är superorättvist mot er som läser, men jag kan inte låta bli att tänka att ni är så himla bortskämda med att få levererat utan att ge något tillbaka. Jag vill skrika till er att jag bakom rubriken ”Jämställd vardag” är en människa, inte en robot. Det jag skriver om kämpar jag också med. Jobb, barn, relationer, sjukdom, sorg, ilska allt det där som suger musten ur alltför många kvinnor. Läste om utmattning hos kvinnor som engagerar sig i jämställdhetsfrågor. Och ni vet att många av de 700 tillfrågade i den studien berättade om hur kvinnor i mycket högre grad än män förväntas ställa upp och ge det där ”lilla extra” såväl i arbetssituationer som i hemmet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till bloggande som ju är en starkt kvinnodominerad verksamhet. Hur skrivande som görs i bloggar dels nedvärderas och anses som ”dåligt skrivande” men också det här med att bloggare ofta ger väldigt mycket till sina läsare, utan att kunna kräva något tillbaka.

Men jag orkar inte just nu. Jag kan tyvärr inte ge det där ”lilla extra” jag kan inte leverera det ni vill ha just nu. Därför pausar jag en liten stund.

Ni som följt mig i mina tidigare bloggar vet att när jag avslutar en blogg gör jag det ordentligt. Det här är absolut inte ett slut, utan en chans för mig att hämta andan.

Jag kan inte säga för hur länge, jag kommer att läsa mail och svara på eventuella kommentarer så det är bara att höra av er om i vill.

Kram på er alla! //Sandra

Feminism    Livet
        
25 september, 2016
10 comments

Sjuk och tankar om bloggen

storasystermorgonrock_small

Den här veckan blev inte alls som jag tänkt mig. Måndagen började med att jag skulle operera bort en visdomstand, det gick nästan bra förutom alla vidriga detaljer som ingår när en käkkirurg ska försöka dra ut en tand som sitter fast i käkbenet (tur att jag insisterade på att få MYCKET lugnande innan hehe). Det slutade med att tandroten fick sitta kvar och så sydde han ihop och sa att det säkert blir bra ändå.

Det kanske det blir.

Men nu ligger jag i sängen och har feber, ont, inte bara i tanden utan lite överallt.

Om jag hade fått bestämma (vilket jag ju uppenbarligen inte får) så hade jag skrivit en massa inspirerande, arga och lite glada inlägg om jämställdhet, relationer och allt däremellan. Just nu känns det som att jag inte ens orkar titta på datorn.

Jag funderar också på om jag ska börja blogga lite mer sådär ”varje-dag-bloggigt” alltså ni vet då skulle skillnaden vara att jag inte alltid skriver särskilt genomtänkta inlägg. Lite mer blaj som i det här inlägget till exempel. 😉

Ok, vi kör en omröstning:

  1. Bättre med täta uppdateringar och då ibland mindre genomarbetade texter? Lite mer av min vardag liksom. Eller:
  2. Uppdateringar ganska sällan, kanske någon gång i veckan, men då alltid med fokus på temat för bloggen (dvs, jämställdhet, feminism, relationer, psykologi)

Vad tycker ni som läser? //Sandra

Livet
  
18 september, 2016
6 comments

Men hur fint?

_DSF3134

Var det inte att få läsa era kommentarer!!

Så spännande när ni får vara något annat än siffror i en stapel. Att blogga är lite speciellt på det sättet. Jag skriver och funderar och så sitter ni någonstans och läser som anonyma mottagare, det blir liksom lite för abstrakt för mig.

Jag tänker ofta (fast jag rationellt vet att det inte är så) att jag sitter och skriver för mig själv… hehe.

Nu ska jag dricka en massa kaffe och fundera över veckans ämnen på Jämställd vardag. Glöm inte att hojta om det är något speciellt ni önskar att jag ska skriva om.

Livet
        
1 … 15 16 17 18
Om