Vet ni vad? Jag är på väg in i något som känns lika delar asroligt som skrämmande. Jag sökte tidigare under det här året ett stipendium som jag för några veckor sedan fick det glada beskedet att jag som en av fyra utvalda tilldelats.

Stipendiet innebär att jag om två veckor ska åka till det här stället:

Foto: visitostergotland.se

Detta är Ellen Keys Strand. Där ska jag vara i två veckor!! Hemifrån, utan familj och barn. Jag som är världens mest hemmakära människa, ni fattar att det känns en aning utmanande va?

Jag har en ambition att försöka blogga mer regelbundet under vistelsen, men tydligen är uppkopplingen oerhört tveksamt fungerande där ute.. haha (på gränsen till hysteriskt nervöst skratt). Jag ska skriva & läsa när jag är där, förkovra mig, som det så vackert kallas, i viktiga ämnen som stress, (o)jämställdhet, heteronormativa relationer och hur hemmets och arbetets organisation påverkar framförallt kvinnor i det här samhället.

Så det känns förstås som en dröm, att ohejdat kunna ägna sig åt mina största intressen i livet under två långa veckor. Jag tänkte också att jag ska berätta lite mer för er som kanske inte har hundra koll på vem Ellen Key var och vad hon gjorde i något inlägg framöver.

Annars då? Har ni något på gång?

Så har tiden kommit för att avsluta mitt gästpostande på Jämställd Vardag. Jag vill börja med att tacka Sandra för ett finfint samarbete. Vi (och de nära och kära som länge tjatade på mig att jag borde träffa Sandra) hade på känn att vi skulle komma bra överens, men jag tror minsann verkligheten till och med överträffade förväntningarna. 

För mig som feminist, pedagog och journalist har det varit ett fantastiskt tillfälle att få prova min röst på en redan befintlig plattform. Här på Jämställd Vardag har jag fått lufta mina tankar om allt från härskartekniker till föräldraledighet och jag har fått en lokaltidnings kommentarsfält att gå bananas, vilket alla vet är i topp på offentliga feministers bucket list…

Sedan vill jag såklart tacka er följare. Tack för ert engagemang, era kloka kommentarer och tips. Jag vet att frågor om jämställdhet, särskilt när det blir nära inpå som i relationer och vardagsbeskrivningar, väcker en hel del känslor, och era röster blir ovärderliga för autenciteten i våra texter. Utan era modiga medhåll och igenkännanden blir vi ju bara två bittra tanter som gnäller på sakernas tillstånd, och så kan vi ju inte ha det.

Och däri någonstans vilar även kärnan till förändring. Att samarbeta, att lyssna in, lära av och backa varandra.
Jag kommer att fortsätta att skriva om saker som skaver, ibland ganska argt, oftast hyfsat pedagogiskt, alltid med fokus på jämställdhet och normvariation.

Jag har startat upp sidan Plattform på Facebook och så kommer jag ju genom mitt jobb som jämställdhetsutvecklare finnas, lite som Wonder Woman, varhelst det finns orättvisor att ta itu med där ute i samhället, haha.

Fortsätt höj rösten och ta plats. Tillsammans förändrar vi världen.

Tack för mig.
//Irja

Här sitter jag vid sidan om och låter Irja sköta ruljansen och det gör hon med ju med bravur. När jag inte bråkar så kan jag vara säker på att det finns andra som gör det. Vi är inte ensamma.

Men jag känner mig så… trasig?

Jag har många gånger tänkt den tanken: Att jag är trasig.

Jag kan liksom inte svara på vart det började (När jag föddes? Hur det blev? Vad jag gjorde? Vad andra gjorde eller inte gjorde? Vad det här samhället berättade för mig att jag kunde vara? Jag har fortfarande inget riktigt svar. Tror inte att det spelar så stor roll)  Ni som läste min gamla blogg Oxhen (jag har inte längre någon koll på hur många ni är eller vilka som ”kände mig” när jag skrev där. Men några vet jag har hängt med hela vägen) fick ta del av en mycket mer personlig, kanske i vissa ögon gränslös berättelse i bloggform. Det fanns en enorm skillnad när jag bloggade som Oxhen och det var anonymiteten. Jämställd vardag har aldrig varit och kan aldrig bli så. Det går inte att lämna ut sig på det sättet, även om jag egentligen skulle vilja. (Att jag skriver det här känns så jobbigt, inte bara för att det är rent allmänt utlämnande utan för att jag vet att en massa människor som på riktigt hatar mig och allt jag står för är här inne på bloggen och läser.)

På senare år har jag börjat tänka att jag är lite trasig (Vem är inte det liksom?) men jag har blivit så jäkla duktig på att laga mig själv. Jag klipper och klistrar, plåstrar om mig. Jag är för fan expert på det. Jag har stenkoll på allt. (Nu måste jag vila, nu måste jag få känna såhär, göra såhär, nu måste jag vara försiktig så att jag inte trasas sönder igen). Och jag är så himla stark. Det måste jag vara eftersom jag dessutom valt ett yrke som framförallt handlar om att försöka lära andra människor att laga sig själva. Klippa och klistra, plåstra om sig själva. Dag efter dag. Hur skulle det se ut om jag la mig ner på marken och gav upp.

Men ni vet ju lika väl som jag att det där är skitsnack. Ingen människa kan vara så duktig. Ingen människa orkar hela tiden. Ibland brukar jag fantisera om att när jag blir superstark, då vill jag ta alla utmattade, sönderslitna och trasiga  kvinnor i min famn och bara hålla om er alla. Jag vill viska i era öron:

Det ordnar sig, allting ordnar sig. Jag finns här för er.

Men ni vet, en del skulle kalla det där för hybris eller totala motsatsen till vad som behöver göras.

För jag vet att ni också är starka. Jag vet att ni alla kämpar. Jag önskar nog egentligen att ni kunde få finnas här med mig, och viska i mitt öra:

Det ordnar sig, allting ordnar sig. Vi finns här för dig.