15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

10 oktober, 2017
41 comments

En regnig morgon

Sitter vid köksbordet och jobbar. Tittar ut på den blygråa himlen och hör regnet smattra mot rutan.

Kaffekoppen står bredvid datorn och i kaminen brinner elden. Det är väldigt fint att jobba hemifrån. För mig en av de bästa sakerna med att jag tog klivet och startade eget.

De där kontrasterna.

På torsdag åker jag till Umeå för att föreläsa om den ojämställda stressen för primärvårdspsykologer från hela Sverige och sedan åker jag till Stockholm för utbildarhelg med Make Equal.  Det ska bli hur kul som helst, men det känns fint att få ladda upp med den här dagen hemma innan det drar igång igen.

Jag saknar ganska ofta min lilla hundvän Affe som dog förra sommaren. Det var så ledsamt när han försvann ur mitt liv och är det något jag saknar när jag sitter här hemma och jobbar så är det sällskapet av honom. Och utöver sällskapet så gav han mig också det bästa skälet till att komma ut varje dag, oavsett väder & vind.

Affe <3

Men vill ni veta en rolig grej! Om två veckor ska en ny liten hundvalp flytta hem till oss. En brun labradorvalp.

Längtar.

Senaste tiden har det tillkommit en del läsare och det var länge sedan jag hörde av er andra. Kan inte du som läser här (precis nu!)  skriva en rad om varför du läser just Jämställd vardag? Skulle göra mig så glad.

Företagande och yrkesliv    Livet
7 oktober, 2017
4 comments

Vad är viktigt just nu? Om det livsnödvändiga behovet av återhämtning

Idag ska jag bara vara hemma. I vårt gamla stökiga, slitna, kaosiga och helt underbara gamla trähus. Med människorna som jag älskar. Som jag blir galen på. Som jag inte vill vara utan. Som jag skulle gå genom eld och vatten för.

För att orka det måste jag också ta hand om mig själv. Vila. Få vara ensam.

Människor blir INTE sjuka av stress. Människor är byggda för att hantera stress.

Det som gör oss sjuka är inte stress utan det är bristen på återhämtning. Mellan alla de där stressiga stunderna måste vi få en chans att ladda batterierna. Men det är så lätt att prioritera ner sina egna behov till plats 234 på listan över allt som ska hinnas med.

I den här vansinniga samhällsekvationen som vi byggt oss själva.

[Prestera. Leverera. Förbättra. Konsumera.]

Vi har alla bara ett visst mått av resurser och vi har alla samma antal timmar på ett dygn. Den moderna människan med all sin klokskap har ändå ofta missat att vi inte kan jiddra hur mycket som helst med vår fysiska kropps grundläggande behov.

[Sova. Äta. Hitta en balans mellan krav/aktiviteter och återhämtning.]

När vi under för lång tid prioriterar bort de här livsnödvändiga behoven så gör våra kroppar det vi själva inte förmår.

[Sätter stopp. Stänger av. Strejkar.]

Min arbetsvecka har varit hektisk, rolig, intensiv.

Jag har lanserat datum för min första öppna föreläsning ”Den ojämställda stressen” som blir den  16/11 i Skellefteå.

Det känns så fantastiskt roligt. Att få göra det här. Som jag drömt om. Att få komma ut och prata om det här livsnödvändiga ämnet. Samhällsproblemet. Systemfelet. Att få en möjlighet prata om individen i strukturen och om strukturerna i individen. Det är viktigt.

Men nu behöver jag göra andra saker.

Som att gå ut och känna lukten av hösten.

För det är viktigare än allt annat. Just nu.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet
     
4 oktober, 2017
4 comments

Hur nå fram till någon som inte vill lyssna för han redan är bättre än andra män?

Sitter i bilen och lyssnar på musik. Regnet smattrar mot rutan och mörkret är på väg att vinna. Vintern kommer.

Plötsligt hör jag skrålet från Shawn Mendes radioplåga:

Cause I know I can treat you better

Than he can

And any girl like you deserves a gentleman

Tell me why are we wasting time

On all on your wasted crying

When you should be with me instead

I know I can treat you better 

Better than he can

Give me a sign

Take my hand, we’ll be fine

Am  

Promise I won’t let you down

Just know that you don’t

Have to do this alone

Promise I’ll never let you down

Han lovar mycket den där Shawn hinner jag tänka. Han ska aldrig svika och hon ska aldrig behöva fixa saker på egen hand. För han är ju tydligen så sjukt mycket bättre än den där andra snubben som hon hänger med just nu. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att lova och hur svårt det är att hålla, när ens tredje barn kissar ner sig i sängen för tredje gången under lika många nätter och du inte sovit ordentligt på flera veckor och i morgon ska du upp klockan sex och i tvättstugan växer sig berget  bara högre och högre och högre….

Dagdrömmandet avbryts av en mobil som ringer:

”Mamma, du har väl inte glömt att det är vi som ska skjutsa ikväll och vart är mina svarta tights du har väl tvättat dem som du lovade?”

Är det här med män som tycker att de åtminstone är bättre än andra män en del av grundproblemet? Att de går omkring med en tanke, som blir till en sanning:

”Ja jag kanske har mina brister, men jag är då fan så mycket bättre än andra män.”

Jag tror det och därför har jag formulerat ett brev från alla kvinnor som har levt med en man. För er att läsa. Tänka på. Till alla män.  Ja till dig också. Och dig. Och dig.

***

Hej XX (valfritt mansnamn)!

”Vill du verkligen att det ska vara såhär? När du bemöter mina försök till att prata om det som jag tycker är svårt och om sådant som är ojämställt med motstånd och ilska, eller undvikande:

-Jo du är ju väldigt bra på att ALLTID påpeka hur värdelös jag är. Eller:

-Jag klagar aldrig på dig. Eller:

-Gör som du själv vill. Eller:

Bara är tyst.

Hur tänker du då att vi ska komma vidare?

Jag tycker så mycket om dig. För mig känns det fruktansvärt jobbigt och egoistiskt att behöva ta upp att jag inte tycker att saker fungerar så himla bra just nu. Jag vill ju att du ska få göra det du älskar. Få tid till att vara kreativ. Vara med barnen och känna dig glad. Men samtidigt är det väl inte rättvist mot någon av oss att jag också går omkring och hatar dig lite i smyg. När jag känner bitterhet över att vara den som både tänker på (och gång på gång) försöker prata om oss. Om jämställdhet. Om det där som jag och du knappt kan prata om längre för att det blivit så laddat med en massa negativa känslor. Jag vet att du vet. Och jag vet att du vill. Och jag vet att du älskar mig och vårt gemensamma liv.

Det handlar inte om det.

Det handlar om tvätten. Om ett hushåll i förfall. Det handlar om något som är jobbigt och tar tid från oss båda, men som ändå måste göras. Igen och igen. Varje dag, hela tiden. Från det att vi vaknar till det att vi somnar.

Hur vill du att vi ska lösa det? Genom att INTE prata om det?

Tror du innerst inne att den metoden kommer att fungera? Vi har ju gjort så mycket. Vi har pratat om jämställdhet, rättvisa och fördelning. Vi har kört med listor och vi har försökt båda två. Men just nu finns det ändå saker som skaver. Jag är ledsen över att behöva säga att det är så. Att det känns så.

Om du fick bestämma. Vad skulle jag då göra?

Kram// XX (valfritt kvinnonamn)

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
9 september, 2017
6 comments

Jag lever.

Hej alla fina bloggvänner!

Ni som följer mig på fejjan vet ju att jag lever. Men för er som inte gör det säger jag nu -Hej! så att ni inte behöver oroa er. Bilden till det här inlägget är just nu i fokus! Äntligen ska jag gör´t. Inte bara skriva utan också åka ut och träffa er IRL 😀

Inga platser eller datum är spikade än, men självklart återkommer jag med sådana viktiga grejer när jag har koll på vart ni kan komma och träffa mig.

Just nu firar jag det här med att åka ut i en stuga i skogen där jag ska sitta & skriva & läsa 5 dagar i sträck!!

Tjihoo. Jag är redan mörkrädd. Kanske återkommer med lite fler uppdateringar. Eller…

Feminism    Livet
6 augusti, 2017
6 comments

Tack

Igår kväll kände jag hur en viss herre (hosthostLamotte) retade upp mig igen trots att jag lovat mig själv att inte lägga en sekunds tankeverksamhet på en person som njuter så mycket av att få så många som möjligt att lägga en massa tankeverksamhet på honom.

Så jag bestämde jag mig för att istället läsa igenom allt klokt som skrivits /illustrerats och filmats om AB-grejen. Jag postade alla de smarta, roliga, förbannade, ledsna inlägg som jag kunde hitta på Jämställd vardags facebooksida och tänkte för mig själv #härärfeministerna för varje inlägg som jag postade. Och vet ni vad?

Jag blev så himla glad när jag gjorde det! Nästan euforisk, ni vet känslan av att inte vara ensam. Shit vad många vi är och vilken urkraft vi besitter. Så mycket klokhet. Och så tänkte jag en stund på alla de som aldrig syns i sociala medier men som är sådan grymma vardagshjältar:

Alla ni som jobbar på kvinnojourerna. Alla ni som jobbar inom vård och omsorg. Ni som tar hand om barn och gamla. Ni som sliter och släpar dag ut och dag in. Utan att supa er fulla och uttrycka förakt och ilska mot andra människor. Utan att begära någonting. Ni som får det här samhället att gå runt. Ni som tänder ett litet ljus vid middagen för att visa omtanke och trevnad. Ni som lyfter upp ett gråtande barn och blåser på såret. Ni som frågar hur dagen varit och faktiskt stannar upp en stund och lyssnar på svaret.

Ni är där varje dag. Ni fanns där långt innan jag hade möjlighet att uttrycka min tacksamhet och ni kommer att finnas långt efter att jag är försvunnen.

När jag till slut gick och la mig för att sova så var all ilska som bortblåst. Jag tänkte på allt som gjorts och allt som fortfarande behöver göras.

Tillsammans med er alla.

Tack.

Feminism    Livet
5 augusti, 2017
5 comments

Vill inte vara den som förstör

Hela den här ”Anders Borg blir full och förvandlas till frontallobsinkompetent sexist” är så obehaglig. Egentligen är inte det mest obehagliga att en man blir full och börjar agera ut kvinnohatande strukturer (tankar och föreställningar kopplat till makt och kön) i konkreta beteenden. Det händer ju, precis som de här manliga kommentarsfälten också säger, nästan alla (män) någon gång. Ironin i att det här är samma män som bara för någon vecka sedan:

”Nej vet ni vad MANS-FRI FESTIVAL så JÄVLA KRÄNKANDE!! Inte alla män. Bara män som är annorlunda (sjuka i huvudet på något sätt) och jag vill minsann få gå på kvinnofestival också!!”

[Som vanligt den berömda logiken]

Fast för mig är det här en samhällsdebatt. Ett tydligt exempel på hur strukturer och makt påverkar människor och individer. Något som män som grupp behöver ta till sig och förstå. Ni behöver sluta stoppa huvudet i sanden och se hur den bristande logiken är precis det som gör det så himla svårt att förändra. Nej Anna Kinberg Batra skulle inte ha kunnat göra det här. Hon hade säkert kunnat bli för full (om hon nu dricker) och gjort dumma grejer men det hade med nästan hundra procents säkerhet inte varit sexuella trakasserier, att visa sitt kön och kalla män för horor. Det är ett patriarkalt beteende som är exklusivt tillgängligt för män (”Alla har vi varit där” stämmer helt enkelt inte). Det är precis samma beteende som jag skrev om i förra inlägget. Att bli full och arg på krogen, fester och trakassera kvinnor, det är vardag. Män som påstår att de inte märkt något av det här borde fråga lite fler kvinnor i sin närhet. Eller läsa i Anders Borgs kommentarsfält med män som ryggdunkar tröstar och bekräftar att lite kvinnohat och sexuella trakasserier faktiskt förekommer hela tiden.

Allt det här är det som jag skriver om i den här bloggen. Vi lever i ett ojämställt samhälle. Det finns ingen miljö som är fri från strukturer, som påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Och jag känner ännu mer obehag för att det kommer så nära. På tok för nära. En fest helt nyligen. Någon blir för full och gör och säger saker som inte är ok. Det som nästan skrämmer mig mest. Min egen reaktion:

Skäms. Vill inte berätta för det förstör ju stämningen. Vill inte vara den som tjafsar och bråkar. Skäms över honom och över mig själv. Tänker att det är väl inget att bråka om. Han var ju full. Att jag blev rädd var ju en överdriven reaktion. Det obehag som jag kände blir direkt underordnat att han är en trevlig, rolig och snäll vän. Det tycker ju alla.

Jag också.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
2 augusti, 2017
3 comments

Små saker

Jag vet liksom inte vart jag ska börja. Hur berätta om rädslan, våldet och förtrycket utan att göra någon ledsen. Arg. Upprörd. Vilka ord ska användas. Hur måste de sägas och framförallt [hur måste de höras av de öron som tar emot?]

Det skulle kunna handla om sådant som att försöka förklara hur det är att vara tjej, kvinna, mamma för någon som vuxit upp som kille och sedan stått i normens öga som man i ett samhälle byggt av män för män.

”Jo du vet kära make, det började när de satte mig mellan Pelle och Kalle i klassrummet för att de bråkade så mycket och jag var tyst. Sen fortsatte det med att de vuxna förklarade att kärlek är våld. Och vet du vad? Tonårens vidrigheter fick mig att inse att det allt för ofta är sant.”

Jaha, oj. Kan du skicka kaffet?

”När ni män säger, eller jag menar inte alla män förstås, att ni aldrig märkt något problem. Då är det för att män inte går fram till er på krogen och undrar varför ni tjejer sitter ensamma fast ni inte alls är ensamma för ni är ju med varandra. De (inte alla männen) säger att du är vacker, de vill bara prata, du försöker le och vara trevlig trots att du vet exakt vad som kommer att hända om en liten stund. Bara om en liten stund. Det är inte första gången. Det är miljonte gången. Det är vardag för dig och dina vänner. En hand på låret. De älskar kvinnor och när du säger nej jag är inte intresserad då säger de ditt jävla luder. Du har lurat mig. Varför log du sådär om du inte vill något mer varför pratade du varför finns du här om inte för min skull…”

Fan någon borde skjuta de där asen. Titta här i tidningen står det om en våldtäkt, ett mord och en misshandel. Kan du skicka smöret älskling?

”När ni läser om de där sakerna som drabbar någon annan kvinna så är det för långt borta från er verklighet för att ni ska förstå. Skräcken när jag går på en mörk gångväg, stjärnorna som lyser och kylan som tränger in genom för kalla kläder och för höga klackar. Händerna som vitnar när de håller hårt om nycklarna. Varför tog jag inte taxi. Varför gick jag själv. Varför kan jag inte höra något annat än min egen puls som bultar för högt. Jag ser en svartklädd man en bit fram vid tunneln. Han är är säkert en av inte alla män så det är lugnt. Nu ska jag inte vara rädd för det är kränkande för inte alla män när jag är rädd. När jag är rädd för att bli dödad, slagen, våldtagen.”

Jag förstår. Någon borde göra något åt saken. Nu åker jag till jobbet.

”När vi blev föräldrar förändrades min syn på ansvar. Jag förstod på en gång utan att någon behövde säga det att jag alltid ska finnas där. Ingen behövde be mig om det, ingen behövde lära mig. Barnens liv och välmående ligger alltid på mina axlar. I det ingår att ordna livet och vardagen så att de mår bra. Veta vart deras borttappade grejer finns. Resa mig upp och hjälpa till med något hundra gånger när jag egentligen vill dricka kaffe, prata med en kompis, sitta på en filt. Läsa en tidning. Gå på toa. För dig verkar det inte lika självklart?”

Överdriver du inte nu?

”När vi ska planera tillsammans betyder det i praktiken att jag måste be dig om att göra saker. Jag måste följa upp om det känns ok för dig. Jag måste initiera varje samtal som handlar om fördelning och ansvar. Om jag inte gör det så blir konsekvenserna helt orimliga för vår familj. Du blir arg för att saker går fel när du inte tänkt efter innan. För att något är glömt. För att barnen blir ledsna. Vi kan aldrig prata om det för du bemöter varje försök till förändring med att säga att jag är negativ. Att jag söker efter fel. Att jag aldrig är nöjd.”

Oj ursäkta. Varför är du tillsammans med en idiot som mig då?

”För att jag älskar dig?”

Men varför klagar du så mycket hela tiden. Jag klagar aldrig på dig ju?

”För att jag vill leva jämställt?”

Kan vi inte bara var nöjda.

”Nej det fungerar inte så.”

Feminism    Livet
25 juli, 2017
8 comments

Postmoderna prövningar

Det finns de, nämner inga namn, som har haft så himla roligt åt att jag på typ två veckor lyckades gå från hyggligt omtyckt person med vettiga (nästan) normala feministiska åsikter till att vara en provokativ galning som springer patriarkatets & kapitalismens (samt inte att förglömma cannabismaffians) ärenden i den här bloggen.

Så kan det gå när en försöker introducera lite postmodernt tänkande i en hederlig manshatarblogg (Obs! Skämt!).

Språkliga sanningar och fusionerade tankar, diskursiv psykologi, att dekonstruera normativa antaganden som självaste Jacques Derrida (googla) på ämnen som barnkläder, Agnes Wold eller cannabis passar sig kanske inte så bra i bloggformat. Vad vet jag. Men det är lite härligt att kunna sitta självgod som f*n på sin kammare och tänka:

”Point proof” när det uppenbarligen inte går att använda språkliga exempel som språkliga exempel för att förklara hur språket gör vissa saker nästan omöjliga att prata om. Hehe ”sorry not sorry” för att fortsätta med svengelskan.

När jag kommer hem (är just nu i en stuga på en ö) lovar jag att skriva lite mer om män igen. Så att ni inte behöver avfölja en gång för alla. Måste för övrigt (med tanke på hur mina senaste inlägg tagits emot) ge det fåtal män som läser den här bloggen så sjukt mycket cred. Jag fattar hur svårt det måste vara att ens försöka tänka att det det finns ett annat sätt att tänka runt sådant som projektleda familj & hem, känslomässigt arbete, hur vårt sätt att prata påverkar hur vi alla gör. Ni vet vilka ni är.

Ge inte upp. Jag bråkar för att jag tror att det kan ge nya insikter. Och nya insikter kan vara ett första steg mot något stort. Som förändring.

Livet
13 juli, 2017
7 comments

Vad ska jag bråka om härnäst?

—

Det känns som att jag tappade farten, fast det är ju inte sant för jag hade väl ingen vidare fart i bloggandet innan heller. Ibland är det nyttigt att få stanna upp och känna på sådant som tar ont. Tankarna vill gärna gå i riktningen att jag tar en bloggpaus, fast jag vet att det bara är något slags flyktbeteende. Och ni är så många som peppar, stöttar, mailar och berättar så himla fina grejer om er själva, om era liv och att ni tycker om att läsa det jag skriver. Jag blir så stolt att jag nästan skäms. Så där är det lättare att bara bestämma sig för att fortsätta. En stund till. Den stund som är nu. Vad som händer sedan får vänta till dess.

Djupt andetag. Nu kör vi. Peppen!

Jag har en lista med grejer som jag hade tänkt skriva om, typ som rubriker. Ni kan få den stora äran att hjälpa mig att välja vad jag ska försöka skriva (bråka/provocera/jiddra/fundera/analysera) mer om framöver:

  1. Förtryck strukturell diskriminering vs individer
  2. Rädd att göra/säga/ tänka fel
  3. ”Stresstålig”
  4. Hemmet, inredning och ojämställdhet som tar nya former
  5. Koll på detaljerna (Varför? Är det ens bra?)
  6. Porr/ prostitution
  7. Säga ifrån/ vara tydlig/ vara rak (=inte alls populärt i verkligheten)
  8. För ”snygga” feminister
  9. Stress (en I-landsfråga?)
  10. Små saker som känns omöjliga att prata om i en relation (det verkar sinnessjukt)

Ja men typ så. Jag fattar om rubrikerna i sig kan rymma väldigt mycket, men det är ämnen/ teman som varit aktuella i min hjärna senaste veckorna hehe. Jag lovar att jag tänker på andra saker ibland också.

Nu ut i sommaren med skrikande, bråkande, jobbiga och alldeles, alldeles underbara barn. <3

Feminism    Livet
11 juli, 2017
26 comments

Flickan i klänningen

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag känner att jag egentligen inte kan skriva. I takt med att den här bloggen har blivit större och mer offentlig så upplever jag att mitt utrymme att vara privat har minskat i samma takt. Jag kanske kommer att ångra att jag ens försöker förklara något som just nu pågår inuti mig och ni behöver inte bli jätteförvånade om jag helt ångrar mig och plockar bort den här posten om ett tag.

Jag har skrivit två inlägg om min syn/ mina tankar på kopplingen mellan förakt för femininitet och barnkläder. Det väcker känslor såklart, det väcker debatt och motstånd. Så långt är allt helt ok. Det vore ju orimligt om alla alltid skulle hålla med om allt jag skriver om i den här bloggen.  Jag tycker alltid att det är lite mer jobbigt när fellow feminister tycker att jag skriver knäppa grejer än när vidriga idioter skriver att jag är en äcklig feminazi som hjärntvättar både mina egna barn och tydligen hela samhället. Är det konstigt? Jag kan inte svara på den frågan.  Det är liksom som det är.

Men idag fick jag en kommentar som gjorde mig så himla ledsen. Jag försökte skoja bort det och sen åkte jag och familjen iväg på utflykt. Men hela tiden var det en mening i den där kommentaren som inte ville lämna mig. Jag är själv förvånad över min reaktion och sanningen är att nu när jag sätter mig och skriver det här så får jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det bränner och svider i bröstkorgen och jag har en stor svart klump i magen som vägrar att försvinna.

”Och när du skriver om bylsiga pojkkläder så visar du samtidigt bilder på flickor i stora klänningar i volangform, sydda i vävda (ostretchiga) tyger. Som gjorda för att klättra i alltså
Eh, nej… Dom kan faktiskt vara farliga att leka sådana lekar i till och med. ”

Jag förstår att personen som skrev den där kommentaren inte menar något illa.  Det här var bara en liten del av en lång kommentar som gick ut på att bevisa att flickkläder visst är dåliga och en önskan om att jag ska förstå att jag tänker fel i den här frågan. Trots att jag gång på gång påpekat att jag inte är intresserad av kläderna i sig utan vill prata om det faktumet att ÄVEN barnkläder och hur vi pratar om dem, som ALLTING annat är påverkat av en fruktansvärt ojämställd kontext.

Men det var naturligtvis inte det som gjorde mig så ledsen att jag flera gånger under dagen har känt tårarna bränna bakom ögonlocken. Det som av någon anledning gjorde så jävla ont var att ”de där flickorna i stora klänningar” är foton av mitt mellanbarn. Ett barn som från den dagen hon föddes har varit älskad som ingen annan, men som också nästan rivit itu vår familj. Det är barnet som aldrig gått att kontrollera, tala tillrätta eller få att passa in i en normativ syn på hur barn (flickor) ska vara. Det är barnet som under flera års tid inte bara grät, utan skrek som att vi skulle ha bränt henne med glödande järn av nästan alla kläder, skor och byxor. Ja vi pratar alla byxor. Det är barnet som i princip bara kunde ha den där vinröda klänningen dag efter dag efter dag. Om vi inte ville att allt skulle vara flera timmars kaos, gråt och förtvivlan. Det är barnet som när vi andra i familjen på fredagskvällen ville sätta oss ner och se en film och mysa, grät förtvivlat tills någon av oss följde henne ut i stället. Så många kvällar jag bara gått ut med henne i skogen, och hon har lekt och lekt i en helt egen värld. Gått och pratat för sig själv, samlat pinnar och varit nöjd. De där stunderna av nöjdhet, hos ett  barn som nästan aldrig är nöjt, aldrig tillfreds, det kan nog bara ni föräldrar som har sådana barn förstå. De stunderna är mer värda än allt guld i världen.

Och precis det där som sägs i kommentaren är exakt det vi fått höra av andra föräldrar i så många år. ”Hur kan ni låta henne ha de där kläderna?” Fellow feminister och mammor som rynkar på näsan. När hon cyklade snabbare än alla andra barn, i blodiga och sönderslagna knän, ständigt skitig och med rufsigt hår så fick hon aldrig de där kommentarerna som ni är så rädda att era flickor ska få. det var ALDRIG någon som sa att hon var söt. Det är hon inte. Hon är så mycket mer. Hon är galen, egensinnig och kreativ. Men. Det är alltså inte bara fjolligt och passiviserande med klänningar utan jag har alltså också riskerat mitt barns liv. Jag vet att jag överreagerar, det är väl så det brukar kallas när en regerar ”för starkt” på något som en bara stoiskt borde svälja. Att jag har valt att aktivt försöka förändra mina beteenden, klättra tillsammans med henne trots att jag är höjdrädd, bestämt mig för att inte vara den rädda mamman istället peppa och heja på även när saker känts läskiga för mig. Det betyder ingenting, för den där klänningen som hon älskade mer än allt annat har hindrat henne. Andra föräldrar har tänkt att jag är helt jävla dum i huvudet som riskerar min dotters liv och hälsa genom att låta henne bära ett klädesplagg som är så skadligt och farligt. Ett barn som vänliga människor fler än en gång sagt att:

”Ni kanske borde säga till henne på skarpen”. Nu pratar vi om barnet som jag skrikit åt så jag tappat rösten, som jag hållit fast på tok för hårt. Som jag varit så arg på att jag övervägde att själv söka någon typ av föräldrastöd. Som jag stundtals varit en vidrigt dålig förälder åt. Det gör mig så förtvivlad  att tänka på. Hur jag tänkt tankar som handlar om att inte längre orkar. Jag pallar inte att vara förälder åt det här barnet. Det vore bättre om hon slapp mig. Men visst jag kanske skulle ha varit ännu hårdare. Fan jag är så himla ledsen nu. Det är som att allt väller upp. Allt skammande och all oförståelse. Hur det är omöjligt att förklara med ord hur det känns.

Jag överreagerar kanske när jag tänker varför utsätter jag mig för det här? Varför skriver jag ens i en offentlig blogg. Om en ska göra det borde det vara ett krav att ha mer ”skinn på näsan” (hur ofta hör ni det talesättet om någon som är man?) Jag kan inte heller låta bli att dra paraleller till när tex Lady Dahmer gång på gång skriver om hur tjocka människor blir diskriminerande, kränkta och utsatta och så kommer det alltid och folk och bara:

”Men tänk på hälsan. HÄLSAN. Det är ohälsosamt att vara tjock. Tänk på det istället”

Det är så svårt för de här människorna är så fångade i en diskurs där fetma=ohälsosamt att de inte ens märker hur de derailar, skammar och fortsätter göra samma sak. Tålamodet hos LD är så beundransvärt. Hon fortsätter att skriva och förklara gång på gång på gång. Hon präntar in ett nytt sätt att språka om fetma, tjocka kroppar, tjocka människor. Och det gör skillnad. Inte hos alla, men väldigt många har nog börjat tänka ett extra varv innan de skammar, hälsohetsar eller raljerar kring folks vikt. Jag fick en annan kommentar som jag tyckte var så himla fin:

”Åh va intressant med lite nya perspektiv i kläddebatten! Nu fick jag saker att fundera på!”

Jag blev glad av den. M som skrev den sa INTE att hon höll med mig, hon skrev inte: ”Så himla bra, rätt analyserat och skrivet Sandra. I all sin enkelhet så uttryckte den bara ett intresse. Något att fundera på liksom. Ett annat sätt att se på barnkläder. Inte rätt eller fel, bara ett annat sätt.

Varför ska jag hålla på och skriva och tycka och tänka om en massa provocerande saker. Jag vill ju helst bara ligga i en hängmatta och läsa en god bok. Det är väl en himla vettig fråga. Jag måste fundera en stund till på den. Kram alla <3

Föräldraskap    Livet
1 … 10 11 12 … 18
Om