15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

11 september, 2018
9 comments

Lugnet innan stormen

Såhär ser kvällarna ut för mig nu för tiden. En massa tända ljus och så läser jag böcker. Det var min stugvecka som gjorde att jag fick lugnet som krävs för att läsa. Tyvärr så har jag nästan förstört förmågan att behålla tålamodet som krävs för att läsa en bok och istället klickar jag runt på sociala medier eller kollar Netflix. Det är väl egentligen inget större fel med det förutom den lilla grejen att jag alltid älskat att läsa och saknar det när jag inte gör det. Men just nu så… (Hur gör ni? Orkar ni läsa böcker?)

Nästa vecka drar det igång ordentligt. Först åker jag till Göteborg på tisdagkväll efter att varit och jobbat i Piteå under dagen. Sedan på onsdagen har jag en lunchföreläsning om vikten av att arbeta för jämlika & inkluderande arbetsmiljöer. På kvällen håller jag min egen föreläsning ”Den ojämställda stressen” i Folkets Hus, Göteborg och dagen därpå åker jag till Uppsala och kör samma grej där!

Kommer ni ihåg att jag var med i P4 i våras? Idag så var det i alla fall ett uppföljande reportage med familjen som jag träffade för att prata jämställdhet & vardagsdilemman. Jag blev verkligen både stolt, glad och lite rörd över hur de hade uppfattat vårt möte! Ni kan läsa/lyssna här.

Nu ska jag passa på att fortsätta njuta en liten stund till av lugnet innan stormen.

Dricka te, läsa klart boken och och inte oroa mig så himla mycket för det som komma skall. Det blir bra. Allt blir bra. Eller som jag tänker om valet det kunde varit ännu värre. Visst?

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
4 september, 2018
14 comments

Drömmen om att sluta hålla på så himla mycket

Chili äter blåbär och jag njuter av hur vacker hösten är.

Förra veckan fick jag en kommentar här på bloggen som var så jävla… elak. Eftersom jag själv styr och ställer med diktatorisk hand inne i min blogg så godkände jag den inte. Jag vet att vissa verkligen skulle kunna hålla det emot mig. Alltså det här med att jag inte släpper igenom alla kommentarer. Men ärligt talat, jag orkar inte. Jag vill så gärna att den här bloggen ska få vara en fristad för mig och för er som läser och jag vet att många inte håller med mig om att en öppen blogg någonsin kan jämföras med ens eget vardagsrum, men jag gör det ändå. Det här ÄR mitt vardagsrum och jag vet att ni är så många som finns här inne med mig. Som vill vrida och vända på allt det där jobbiga som pågår mitt i vardagen. Som kanske vill försöka förstå saker och fundera över hur det kommer sig att vårt samhälle och våra hem och våra relationer inte är jämställda trots att de uppenbarligen borde vara det. Som vill slippa börja om från noll varje gång av typen: Det var en gång en saga som handlade om inte alla män..osv 

Det tar emot att ens nämna den här kommentaren, för jag vill inte ge personen som skrev tilfredsställelsen i att veta att jag ändå blir ledsen när jag läser. Egentligen inte så himla ledsen över att någon inte gillar mig och det jag gör (jag är inte hur naiv som helst) men det jag blir mest ledsen över är att det finns människor som liksom njuter att av att vara elaka.

Den här kommentaren var inte skriven av någon vanlig random: ”Hatar dig och allt du gör…brööl jag går in på alla feministbloggar och skriver om den stora konspirationen som PK-eliten driver mot stackars schyssta snubbar.” Den var mer utstuderad, typ som någon som ändå ansträngt sig lite.

I korthet gick den ut på att jag gjort mig en karriär på att föreläsa om osynliga strukturer. Och så lite vanligt kletigt skammande om att jag uppenbarligen har problem i min egen relation och därför hatar män i allmänhet och så tyckte den anonyme kommenteraren att jag skulle lösa det genom att gå i parterapi istället för att manshatarblogga. Typ så.

Och jag vill inte ge personen tillfredsställelse i att kanske läsa det här nu, det känns som att jag gör mig sårbar när den personen kanske får reda på att jag ändå reagerar. Men hur ska vi annars kunna förändra något? Om vi inte kan berätta om hur anonyma kommentarer ger oss ont i magen, ångest och obehag? Hur ska folk kunna fatta att jag reagerar som en helt vanlig människa när någon är elak? Trots att jag vet att många tycker att jag får skylla mig själv som offentligt pratar om, skriver om och till och med föreläser om något så jävla provocerande som drömmen om jämställdhet.

Jag önskar att jag kunde vara en tuff och skön och avslappnad person som tog det mesta med en klackspark. Men det är jag inte.

Jag gör något som jag tycker är viktigt. Inte bara för mig utan också för en massa andra människor: För mina barn. För mina vänner. För er som läser den här bloggen. För de som kommer och lyssnar på mina föreläsningar. Det är det som är min drivkraft. Men ni skulle bara veta hur ofta jag tänker på hur skönt det vore att bara stänga ner.

Sluta hålla på så himla mycket. Sluta tycka och tänka överhuvudtaget.

Bara stanna här i skogen. Se Chili äta blåbär och njuta av den vackra hösten.

Feminism    Livet
26 augusti, 2018
0 comment

Gråskalorna

När jag skriver om strukturella problem och orättvisor så finns det alltid ett antal människor som tycker att det är bullshit och hittepå, för:

”De har aldrig sett några problem, aldrig blivit utsatta själva, aldrig mött någon som blivit utsatt. De har jättesnälla pojkvänner som kan bli ledsna när jag skriver så himla elaka saker. Och tusen olika argument där de hade kunnat sammanfatta med INTE ALLA MÄN och så vidare…”

De här människorna tycker att det är dumt att någonsin skriva om orättvisor överhuvudtaget. Det är ens eget fel om en är ledsen, trött och utmattad. Det är bara att spotta i nävarna, bita ihop och aldrig, aldrig prata om övergripande mönster och specifikt i det här fallet om könsnormativa mönster. Om de inte känner igen sig och personligen har drabbats SÅ ÄR DET INGET PROBLEM. Om jag skriver att män är DUMMA då ska de minsann ALDRIG göra något överhuvudtaget. Män skriver och berättar att de tappar lusten att hjälpa till om vi pratar om att män våldtar, slåss och dödar kvinnor och varandra. De vill väldigt gärna att jag ska ge konkreta förslag istället för att GNÄLLA SÅ FÖRBANNAT!!

När jag då ibland skriver om konkreta förslag på vad en som individ kan göra för att förändra, agera och försöka påverka sitt liv, trots strukturella orättvisor så finns det alltid ett antal människor som tycker det är bullshit och hittepå, för:

”För mig finns det inga möjligheter att någonsin göra något för att förändra. Orättvisorna gör mig helt lamslagen, hur skulle jag någonsin kunna ta mig rätten att vila, säga nej, eller agera när män är dumma, samhället suger och  jag är ett offer för patriarkatet.”

De här människorna blir arga och provocerade av att någon någonsin tänker att det är möjligt att påverka även när det är svårt. Det är alltid någon annans fel att livet suger och själva är de bara offer för omständigheter och behöver inte själva reflektera över sitt agerande i den här världen. De har lagt sig ner och stoppat huvudet i sanden och tänker INTE vara den som agerar. De blir arga för de tycker att män MINSANN ska ge svaren och män ska förändra samtidigt som de sitter och väntar. (Om 1000 år kommer de fortfarande att sitta och vänta. Nej jag skojar ju för då är de döda sedan länge.)

Jag önskar att fler människor kunde sammanfoga bilderna: Ja det finns orättvisor och strukturella problem OCH ja vi kan och ska ändå göra allt vi kan för att inte förlora agensen i våra egna liv.

Vi kan ofta påverka väldigt mycket mer än vad vi tror. Även i de mest horribla/utsatta/ stressande situationer så kan vi agera utifrån vad som är värdefullt för oss. Våga be någon hjälp. Säga nej trots att någon blir sur. Tacka ja för att ingenting är viktigare just nu, trots att det inte passar egentligen.

Går det att prata om strukturella problem utan att skapa passiva individer? Jag tror det. Men det är svårt eftersom vi så gärna blir fyrkantiga, svartvita och rigida i vårt tänkande.

I verkligheten kan någon som är dum också vara snäll.

I verkligheten kan saker vara svåra och stundtals lätta.

I verkligheten kan jag vara arg och samtidigt tacksam.

I verkligheten regerar gråskalorna. Mindre bekväma än tydliga. Men ganska praktiska att kunna förhålla sig till och absolut nödvändiga för att kunna förändra.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi
16 augusti, 2018
1 comment

Disk vs byta däck på bilen.

I vår familj är jag ansvarig för att byta däck på bilen.

Jag har räknat ut att det tar mig MAX 1,5 timme per år. På riktigt.

  1. Köra bilen till verkstaden (ca. 5 minuter).
  2. Sitta och dricka kaffe i bil-väntrummet… vad heter det egentligen? (ca. 20 minuter).
  3. Köra tillbaka bilen. (ca. 5 minuter).

Totalt: 30 minuter á 2 ggr per år. = 1 timme per år.

Jag har då räknat bort tiden det tar att boka via nätet, bära däcken i och ur garaget. Kanske tillkommer ca. 30 minuter. Betalar ungefär 300 kr. inkl.moms för den här arbetsuppgiften.

Det här med att byta bildäck har alltså i hundratals år (ok jag överdriver men poängen ni vet!)  använts av vissa som en fullt rimlig arbetsuppgift att jämföra med att tex plocka i och ur diskmaskinen.

I vår familj turas vi som TUR VAR om med att plocka i och ur diskmaskinen.

Jag har räknat ut att det tar oss ungefär 121 timmar per år. På riktigt.

Vi plockar i och ur MINST en gång per dag, när barnen är hemma och lediga kan det också bli två gånger per dag. Om vi räknar bort tiden det tar att plocka av från bordet till diskbänken, torka bord, biskdänkar, ställa in i kylskåpet, handdiska grytor, stekpannor  m.m och sådant där som oftast faller på i- och -ur plockarens lott, så skulle jag säga att det tar 10 minuter att plocka i och 10 minuter att plocka ur.

Det blir 20 minuter per dag á 365 dagar per år. = 121 timmar per år.

OBS! KAN NI SNÄLLA KOMMA IHÅG DETTA NÄSTA GÅNG NÅGON VILL JÄMFÖRA S.K ”KVINNO-SYSSLOR” MED S. K ”MANS-SYSSLOR”.

Och kom ihåg det när folk säger att det är fint att inte hålla på och prata så himla mycket (ni vet det är ju sååååååååååååå oromantiskt) utan att det skönaste läget är när  alla bara gör det som de är ”bra på” eller det som faller sig ”naturligt”.

Jag kan lova er en sak: När saker faller sig naturligt och känns sköna så blir de normativa, könade och jävligt ojämställda. Och det suger.

Den ojämställda stressen    Feminism    Relationer
                       
11 augusti, 2018
0 comment

Mer om emotional labor aka kärlekskneget

Jag fick ett mail häromdagen som beskrev ett fenomen som jag så väl känner igen från alla möjliga sammanhang.

Det handlar om kvinnor som fått höra att de är: Besvärliga. ”känslomänniskor” och till slut självklart tagit det till sig som dagens sanning. (För att vårt samhälle trashar kvinnor och allt som är förknippat med kvinnor/ tjejer/ feminitet. Jämt. Allts som kvinnor gör. Säger. Det är så sjukt.) Om hur känslor och ansvar för känslomässiga reaktioner beskrivs på ett sätt om du är kvinna och på ett helt annat sätt om du är man. Såhär:

”Dom är helt inne på att det är besvärligt för omgivningen och något de borde sluta med. När vi börjar reda ut det är det sällan som de verkligen på ett osunt sätt styrs av känslor utan mer att de är i kontakt med känslor. Jag ser inte att kvinnor i en hektisk vardag har råd att styras av sina känslor. De känner och ger kanske uttryck för det men låter tex sällan sina känslor gå ut över och påverka övriga i familjen eller sällskapet. De tar i stället ofta ansvar för att påverka klimatet positivt, dvs gör ett känsloarbete. Väldigt trötta är vi på att se alla dessa män, som anklagar kvinnor för att vara besvärliga känslomänniskor, totalt ohämmat bete sig utifrån hur de känner sig just nu, och inte ta ansvar för hur det påverkar andra. De ska då läsas av och andra ska anpassa sig och gärna lirka dem in i bättre humör. Det är väl att, på ett negativt sätt, vara känslomänniska? Hur många kvinnor tillåter sig tex att vara sura och irriterade i största allmänhet? Eller att sitta tysta och låta andra se till att det blir trevligt för att de som inte ids hjälpa till? Hur många kvinnor hanterar mäns känslostyrda sätt att bete sig genom att lirka med både man och barn i stressiga situationer? Hur många får höra att de är besvärliga känslomänniskor (oprecist men med negativ konnotation) för att de tar ansvar för att ta upp känsliga ämnen som berör och också beskriver att de är berörda?”

Exakt så. Det här måste vi prata mer om.

Hur förvriden sanningen blir i en kontext som alltid gynnat mäns sanningar om hur saker ”är”. Det här ständiga pratandet som formas i en värld där kvinnor aldrig kan vinna : Känslostyrda, irrationella, falska, tjatiga ni vet, och sedan män som i sin tur beskrivs som logiska, rationella, raka och sköna. Vem vill du vara? Vilka egenskaper har du lärt dig att se som önskvärda och upphöjda? Och hur påverkar det oss alla?

Jag skriver ju ganska mycket om det konkreta arbetet som sker i våra hem: Hur det osynliggörs och nedvärderas. Hur det tar tid och kraft. Men det handlar ju inte bara om det konkreta och mätbara. Det handlar om så mycket annat också. I höst vill jag skriva mer om det här i bloggen. En av anledningarna till att det är så svårt att få till det där konkreta och praktiska i vardagen handlar mycket om motstånd och oförmåga (ovilja) till att sätta andras behov i fokus. Det handlar om att män inte orkar bry sig om att kärleksknega (emotional labor, känsloarbete, prosociala beteenden, så osynliggjort att vi knappt har en svensk översättning.) det där lite diffusa som nästan alla kvinnor gör:

Ser till att stämningen är god. Hjälper andra att sätta ord på känslor. Ser till att samtalet inte bara blir en monolog som sedan byts ut mot en annan monolog. Vänder in och ut på sig själva även när det inte är bekvämt. När en inte känner för det. För att andra människor är viktiga. För att andras behov är viktiga. För att partners, barn, vänner och släktingar ska få känna sig sedda och omhändertagna. Trygga. Älskade.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                 
10 augusti, 2018
4 comments

Anteckningar – random mobil 2018

Han: Tar inte ansvar för sina egna behov, känslor eller för att prata. Om inte DU löser det så blir jag arg och gör dumma grejer som du inte vet om.

Han: Kan helt plötsligt vägra att kommunicera/ svara på på frågor. De egna behoven prioriteras alltid högst. Nu vill JAG leka/ prata/ göra något. Då är det ok. Inte annars.

Han: Lovar saker. Gör det inte. Skyller på något/ någon annan. (Som gjorde att det inte råkade bli som han lovat.)

Män som gör exakt det vi MÅSTE BE OM. Aldrig själva har koll eller tar initiativ. (Fatta drömlivet!!!)

Kom ihåg lista:

  1. Påminn om..
  2. Vid rätt tillfälle
  3. Ta ansvar för…
  4. Hans känslor
  5. Annars blir det jobbigt
  6. För alla andra
  7. Inklusive barn…
  8. Och då är det
  9. DITT FEL
  10. GLÖM ALDRIG DET!!!
Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                       
8 augusti, 2018
2 comments

Det är så orättvist

En typ av kommentar som kommer som ett brev på posten när en ger konkreta förslag på hur göra för att få en mer jämställd vardag är att det är orättvist:

”Jag borde inte behöva. Han borde fatta ändå.”

Några blir jättearga på mig och ifrågasätter själva uppdelningen i sig, alltså att det absolut inte borde behövas några listor/struktur eller rollfördelningar i hemmet. Det ska bara lösa sig ändå:

”Jag gör hellre allt själv, än skriver några jävla listor.”

Jag ska vara helt ärlig nu och dels säga att det är otroligt naivt och blåögt att tro att ALLA de miljarder grejer som behövs göras i ett hem, framförallt om en också råkar ha en hög med ungar, ska ske av sig självt. Med en slags magisk, härlig och helt ordlös kärlekskommunikation. Men fine, jag vill förtydliga att alla får göra som de vill. För min del behöver ingen ens försöka leva jämställt. Mina råd riktar sig främst till de som trots allt vill försöka. För jag är av den starka övertygelsen om att inte alla män (haha jag sa det) i heterorelationer jävlas med mening med sina partners. Men när vartenda steg vi tar, vartenda ord vi säger, varenda liten grej vi gör formas i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet och kvinnoförakt, både internaliserat och helt öppet, så ja.. jag är  ledsen att behöva säga det, men DET ÄR ORÄTTVIST. Jag har aldrig påstått något annat.

Hela den här bloggen handlar om den orättvisan.

Men alternativet, att sitta och vänta på att förändringen ska ske, att du en morgon vaknar upp till en perfekt värld, ett perfekt hem, en perfekt relation utan att själv ha gjort något. Det kommer inte att hända.

Om vi levde i en rättvis, jämställd värld skulle det ju inte behövs några jäkla tips fattar ni väl? Då skulle vi ju alla bara springa omkring på gröna ängar och älska varandra hela tiden.

Fram till dess får de som vill och orkar kavla upp ärmarna och föra kamper på olika sätt. I samhället. På jobbet. I skolan. I hemmet. I sina relationer. Ingen kamp är för liten för den som drömmer om ett alternativ. Att göra jämställdhet i praktiken ÄR jobbigt. Svårt. Kanske idiotiskt. Men för min egen del kan jag ändå säga att det är värt det. Alla gånger om. Det betyder inte att alla behöver välja  den vägen. En del väljer istället helt bort relationer med män, en del hittar andra vettiga sätt att organisera sina liv. Det går naturligtvis också bra. Välj det som fungerar för dig.

Men gör det med öppna ögon, för den patriarkala sanningen om hur våra liv ska levas är så jäkla skev.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
6 augusti, 2018
0 comment

Synliggöra motståndet

En fantastiskt fin start på veckan. Chili ligger i soffan och tillsammans lyssnar vi på regnet som smattrar utanför, det är första gången på flera veckor som det verkligen regnar. Jag och barnen är egentligen lediga en vecka till, men de har ställt om till sommarlovstider och sover fortfarande.

Jag skulle vilja kommentera en sak om tipsen för en mer jämställd vardag som jag skrev under våren och som publicerades både i Modern Psykologi och DN (för er som missade, läs här.)

Att göra överenskommelser (punkt 2) och varför det finns flera skäl till varför det är viktigt.

Dels handlar det om ren pragmatism, alltså oavsett vad folk tycker om att fördela arbetet i hemmet, så kommer det att vara 1000 gånger lättare om alla vet som vad behövs göras.

MEN överenskommelserna handlar också väldigt mycket om att synliggöra motståndsstrategier. För tyvärr kan framförallt män i gemensamma hem och relationer fortfarande använda sig av en viss typ av sägningar som kvinnor ALDRIG skulle komma undan med.

Ni vet hur det kan låta när en man ”glömt” att plocka undan, byta blöjor, gå ut med hunden, båda sängen, sortera tvätten, hålla koll på födelsedagarna etc:

”Men det visste jag inte, hur skulle jag kunna veta…???”

”Oj det hade jag glömt bort….”

”Jag förstod inte att det var SÅ HIMLA VIKTIGT (för dig)!! Sorry för fan.”

De tydliga överenskommelserna handlar ganska mycket om att förstöra de här klassiska och supernormativa motståndstrategierna. För nej, det är inte bara en olycklig slump att så många män inte såg, inte visste, inte förstod eller glömde gång på gång. När en överenskommelse bryts blir det mycket, mycket svårare att att säga använda sig av de här sägningarna. Har en och samma person glömt något mer än två gånger så är det dags att hitta strategier för att lösa problemet istället för att fortsätta med meningslösa ursäkter. Till exempel: Bestäm en exakt tidpunkt, ställ ett larm för att påminna och så vidare. Väldigt få av de här personerna glömmer att gå till jobbet eller till den roliga AW:n med kompisarna eller den superviktiga fotbollsmatchen. Det handlar om vad en tycker är VIKTIGT och vad en prioriterar. Det handlar om vardagsmakten som ingen undkommer. Det är ojämställdhet i praktiken.

En sak till också. När du som lever med en blodigel till partner märker att det inte fungerar. Att människan som påstår sig älska dig fullständigt skiter i era överenskommelser och inte visar minsta vilja till att göra ett rättvist liv tillsammans kanske det kan hjälpa dig att ta ett rationellt beslut. (Fortsätta leva med den här själviska idioten och göra allt själv, eller dags att lämna?).

Och ibland, om lämna inte är ett alternativ, åtminstone kunna sluta skuldbelägga dig själv och lägga SKAMMEN DÄR DEN HÖR HEMMA, dvs hos den part som INTE tänker göra sin del av ansvaret och låtsas att det är fine.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
5 augusti, 2018
8 comments

Back to bloggen

Åh hallå alla ni som klamrar er kvar!

Jag har haft en så himla välförtjänt semester, med sol, värme (haha alltså jag vet att den detaljen är otroligt onödig att upplysa om, men ändå..) bad och allmänt skönt häng med familjen. Jag hoppas att ni också haft det fint. (Åtminstone några stunder mellan frukost, lunch, packande, mellis, plocka undan, hålla koll, tänka ut middag, handla middag, laga middag och så vidare. )

Nu är jag färdigvilad och grymt taggad på att kavla upp ärmarna och låta min allra käraste (hat-älsk) blogg få blomstra igen. Har samlat ämnen under sommaren, de ligger som korta små notiser i anteckningar i min mobil. Ganska mycket kärlekskneg, relationer, jämställdhet och ojämställdhet. Precis som vanligt med andra ord 🙂

Ni som har lite ork får jättegärna köra en önskelista med ämnen som ni vill att jag ska skriva om inför hösten. Min ganska högtflygande ambition är att skriva åtminstone några dagar per vecka, men försöka hålla inläggen kortare och eventuellt inte alltid ha bilder till varje inlägg… Bu eller bä på det?

Så nu gör jag så. Kort och koncist. Hörs snart igen.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
13 juli, 2018
8 comments

Det är så jobbigt att vara man

En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:

”Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: ”Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.

Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här ”moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)

Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att ”hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.

Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?

De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).

Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                         
1 … 6 7 8 … 22
Om