15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

25 november, 2018
8 comments

Välkommen!

Är det november? Varför är det så jobbigt att stiga upp på morgonen. Varför måste allting göras varje dag? Om och om igen. Sisyfos-skit. Plocka fram. Tallrikar. Kläder. Papper. Gympakläder. Plocka bort. Skitiga sockar. Brödsmulor. Smutsiga tallrikar. Komma ihåg. Innebandy. Utv.samtal. Bilbesiktning. Klippa tånaglar. Planera. Vem ska vara barnvakt? Hundvakt? Hämta? Lämna? Strukturera. Lyfta på luren och ringa. Inte tre veckor för sent utan idag. Samtidigt som jobbet är viktigt. Annat är roligare. Påminna. Kommer du ihåg? Näe inte nu heller. Fakturera. Men inte i hemmet. Det är en hobby. Leverera. Prestera. Sinnessjukt mera. Är det ok att bara tröttna på hela skiten?

För varje gång en kvinna påminner en man om saker han borde ta ansvar för själv så borde skammens stjärna tändas. Nu tänds skammens stjärna för Daniel, Håkan, Nils och Stefan. Nu tänds skammens stjärna för alla passiva, icke-kommunikativa härliga sköna snubbar.

Jag skulle skämmas ihjäl om jag bara gjorde härliga grejer tills min partner fick påminna mig om att jag OCKSÅ måste göra saker i vårt gemensamma hem. Fast ändå, på många sätt ett drömliv. Bara göra exakt det som krävs av en och inte en millimeter mer än så. Aldrig ta ett eget initiativ. Aldrig vara den som för upp ämnet till diskussion. Hur ska vi GEMENSAMT göra för att få ett trevligt, inbjudande, varmt och tryggt hem? Hur ska vi organisera ett liv där ingen av oss går in i väggen? Där vi delar ansvar, glädje och sorger.

Men egentligen vet vi ju alla varför han ALDRIG tar upp det till diskussion. Hemmet. Städningen. Tvätten. Logistiken. Barnen. Relationen. Relationerna. Människorna. Kärleken.

För det är alltid den som bryr sig som förlorar. (Bry sig, göra och sen ha mage att klaga.)

Varför bryr du dig så himla mycket? Sluta bry dig. Kan ALLA bara sluta bry sig.

När ni hör någon snusförnuftig person ge rådet att ”vänta ut honom” eller ”låta honom göra saker på sitt eget sätt” (För annars kan han tappa lusten att _hjälpa till_) så kom ihåg att det borde ge minst dagsböter (pga förbjuden idioti)…. eller vänta nu… vänta nu… vänta nu… vänta nu.. vänta nu… vänta nu… vänta nu… vänta nu….. vänta nu…………..

…

…

…

Tre år senare ligger kläderna fortfarande kvar i den numera Mount Everest liknande tvätthögen i källaren. Barnen har fortfarande storlek 86 fastän deras kroppar har växt till 116. Deras hålögda trötthet över att ingen någonsin hjälpte dem att lägga sig i tid på kvällarna har blivit rutin. Det är ju deras eget fel. För de där små människorna borde ju ha vett nog att bara somna om de nu behöver det. Och inte störa manskillen som valde att sätta dem till världen. (Hur ska han själv kunna ha koll på vad klockan är? Och vilken tid barn ska lägga sig? Och orka påminna och tänka ett steg till? Och tänka på andras behov och välmående istället för på sin egen bekvämlighet? Hur? Hur? Och den som bryr sig påminner och får höra att det var då ett jävla tjat. Och den som bryr sig och lyder rådet och väntar ut och så gör han ingenting och så påpekar du försynt och han svarar: ”MEN VARFÖR PÅMINDE DU INTE?” Eller andra typer av strategier som: ”Men jag tänkte precis göra det. Så himla viktigt var det inte.” Överenskommelser är väl till för att brytas?)

OCH KOM IHÅG KVINNA!

Om du inte lyder detta råd så är du definitivt en av de dominerande eller VÄLDIGT ANSVARSTAGANDE mammor som vill STYRA och STÄLLA hemma och sådana himla förlorare gillar ingen. Ingen. (Källa: Anonyma barn TM)

Så hur som helst är det ditt fel. Välkommen till alltför många kvinnors verklighet.

Du kan aldrig vinna. Du gör så mycket och för det blir du hatad. Osynliggjord. Skammad.

När ett litet TACK för allt du gjort och fortfarande gör kanske hade varit…

Rimligt?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
  
14 november, 2018
12 comments

Män som känner kvinnor. Tips från coachen på hur göra jämställdhet.

Avdelning: Jämställdhet är bra så länge ingen pratar om det.

Gårdagens roligaste var de här fotbollsmännen som var JÄTTE-JÄTTE-IRRITERADE på Nilla Fischer för att hon genom sitt tacktal också lyfte frågan om vikten av jämställdhet.

Männen tog det som en personlig kränkning och det är ju tyvärr en relativt vanlig reaktion när j-ordet nämns. (Om ni inte fattar vad jag pratar om för män kan ni läsa här).

Den reaktionen är ju inte alls rolig. Men det som på riktigt var roligt var att bägge killarna anförde argumentet att DE MINSANN ÄR GIFTA MED EN KVINNA OCH HAR DÖTTRAR och känner kvinnor och bor med kvinnor och att de därför inte borde behöva höra något mer orättvist TJAT om den där himla frågan. Det fattar ju alla att män som känner kvinnor är jämställda…

Nej men allvarligt. Nu ska jag avslöja en sak för er fotbollsmän. Det här kommer säkerligen som en chock, så håll i er:

Det finns ingen hemlig sammansvärjning där onda och kvinnoföraktande (1. Singelmän? 2. Gaymän? 3. Frånskilda män med enbart söner? 4. Andra män med obefintliga relationer till kvinnor i alla åldrar?) upprätthåller ojämställda handlingar och strukturer i stort och smått.

På riktigt.

Att vara gift eller tillsammans med en kvinna gör en inte immun mot ojämställdhet.

Att vara förälder till flickebarn gör en inte immun mot ojämställdhet.

Att känna en kvinna gör en inte immun mot ojämställdhet.

Sedan fick en av killarna i artikeln en fråga om det går att göra mer för jämställdheten:

”Kan ni göra mer eller känner du att ni gör det ni kan?

– Göra mer, det är en jättesvår fråga. I grund och botten handlar det om inställning och du kan fråga vem som helst, vi har absolut den inställningen att all form av jämställdhet ska det vara.” (citat: Sebastian Larsson i Aftonbladet.)

Det är alltså jättesvårt för Sebastian Larsson att tänka sig hur han skulle kunna _göra mer jämställdhet_ och detta (ej att förglömma) alltså trots att han LEVER med (3!) kvinnor och barn. Han tror att det handlar om inställningen att säga orden ”jämställdhet SKA DET VARA”. (OBS! Men utan att tjata om det som Nilla Fischer och jättesvårt att tänka sig hur göra i praktiken.)

Ett tips från coachen på vad du och dina kollegor kan börja med att göra istället för det ni gjorde igår:

*Scenario. Efter Nilla Fischers tacktal.*

”Faaan vilket bra och starkt tal av Nilla Fischer!! Så modigt av henne att lyfta den här frågan igen. Hon är en förebild för ALLA oavsett kön. Vi har påbörjat ett arbete för jämställdhet men det är en lång bit kvar att gå och ingen av oss kommer att vara nöjda förrän fotbollen likväl som samhället i övrigt är 100% jämställt. Det är det enda rimliga.

Tack för att du påminde oss Nilla. Självklart är vi med dig och backar er. Alltid.

// Andreas & Sebastian, samt hela herrlaget.

Feminism    Män och maskulinitet
              
8 november, 2018
4 comments

Om bara kvinnor…

Häromdagen råkade jag höra ett gäng radiomänniskor prata om kvinnor och män i relationer. Tyvärr. Jag dog lite inombords av att höra hur resonemanget gick. Jag tror att temat var att göra saker för de andra i familjen och för den andre parten. Först sa en person (obs! Inte citat utan ur minnet!):

”Det värsta som finns är kvinnor som gjort och skött om allt och sedan 30 år senare tar på sig offerkoftan. ”

Alla de andra bara:

”Haha jaaa verkligen det är ju kvinnors eget fel om de skött allt. Kom inte och lek martyr om du skämt bort din partner. Dessutom måste kvinnor uppfostra sina söner bättre och inte skämma bort dem.”

En tredje person: ”Jag måste bara få säga det här. Män och barn skämmer ju inte direkt bort sig själva.”

Och alla bara: ”JAAAA men exakt!! Om bara kvinnor kunde sluta skämma bort…”

Någonstans här sprängdes ett blodkärl i min hjärna. Jag körde av vägen och frontalkrockade med en stor gran. Sedan låg jag där döende och ingen brydde sig…

För vi hade äntligen infört det fulländade och TOTALT manliga samhället.

Där att ta hand om andra och bry sig om andras välmående, även fast det kan kännas lite jobbigt för en själv betyder att ”skämma bort”= DÅLIGT. PATETISKT. VIDRIGT.

Det var ju synd. Riktigt synd.

Det är ALLTID kvinnors fel på det ena eller andra sättet. Visst är det märkligt?

Kvinnors eget fel om de skött om allt borde ju rimligtvis talas om som:

”Vad är det för fel på männen som inte tar sitt ansvar?”

För mig är det helt obegripligt och respektlöst hur vuxna människor kan prata på det här sättet om de kvinnor som tagit hand om er när ni var små. Som burit er. Som gett er omvårdnad och omsorg under alla år trots att ni var drägglande, skrikande asjobbiga bebisar och barn. Som lagat mat och städat. Som ordnat jul, födelsedagar och trygghet. Som burit er och det här samhället på sina axlar. Och som tack blir de inte bara fattiga pga samhället betalar inte för det här jobbet som NÅGON måste göra. (Dvs. Om vi vill fortsätta ha hem som går att bo i och om vi vill fortsätta sätta barn till den här SKITVÄRLDEN.) Men som sagt var, inte bara fattigdom som tack, utan också skammade och förlöjligande om de känner en viss bitterhet och ilska över att inse att det är på exakt det sättet.  Att det inte går att vinna. Att det aldrig har gått. För det osynliggjorda och obetalda jobbet som är förutsättningen för vårt samhälle  pratas om som att SKÄMMA BORT _män och barn_.

Alltså just den meningen också. Det är anledningen till att jag inte klarar av när folk kallar män för jättebebisar och dylikt. Jag fattar såklart varför det görs, men det är superproblematiskt att prata om  män som barn. Vill ni veta varför?

Jo för om en man beskrivs på det sättet blir det också rimligt att prata som de gjorde i radion häromdagen. Dvs:

Frånta ansvaret från vuxna fullt kapabla män  samt lägga ansvar och skuld på kvinnor. För mäns beteenden. Som handlar om makt, ojämställdhet och exploatering av personer som de säger sig älska.

Ni kanske känner igen exakt samma mönster från diskussioner om varför barn inte verkar vilja vända sig till sina pappa när de är ledsna… (Kvinnors fel.)

Eller för den delen våldtäkter, där män implicit beskrivs som driftstyrda djur som inte kan ta ansvar om en kvinna är ”sexigt klädd, full, flörtig, säger nej lite för tyst… ni vet. (Kvinnors fel.)  Whatever. Så glad över samtyckeslagstiftningen.

Nästa person som säger ”om bara kvinnor...” när det gäller dåliga grejer som män gör eller icke-gör.

Bara skärp er.  Alltså seriöst. Jag menar det. Skärp er.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                                     
3 november, 2018
2 comments

Cheerleaders och sköna snubbar

Jag har tänkt en hel del på det här med emotional labour senaste tiden. Det där relationella_emotionella beteendet som knappt ens har en vettig svensk översättning.

Den där känslan av att ni vet… kommer ni håg den här radiodängan av Omi som var populär för något år sedan? Ni vet känslan när en sitter och glatt sjunger i bilen och samtidigt inser att texten sätter fingret på något relevant om hur män ständigt blir frestade av andra kvinnor men kan hålla sig till en kvinna om hon ser till att vara STÄNDIG KÄRLEKSJOUR och glad, härlig och peppig. Inget utrymme för någon jävla PMS eller tjat om städning där:

”And I got the magic wand
All these other girls are tempting
But I’m empty when you’re gone
And they say
Do you need me
Do you think I’m pretty
Do I make you feel like cheating.
And I’m like no, not really cause’
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
She gives me love and affection
Baby did I mention, you’re the only girl for me
No I don’t need the next one
Mama loves you too, she thinks I made the right selection”
***
Och just det där. Att det han ger tillbaka är att vara trogen. Trots alla frestelser från andra sexiga kvinnor som han egentligen vill ligga med. Det ska liksom vara nog.
Då ska en som kvinna vara OERHÖRT tacksam. Idén om att män skulle betala tillbaka på samma sätt: Genom att vara glada och peppiga cheerleaders som ständigt har någon annans behov för ögonen. Som bara ger villkorslös kärlek och ömhet. Som inte behöver ett schema för att plocka undan från köksbordet utan vet att allt som en skiter i att göra landar på någon annans axlar.
***
Så himla härligt ändå. Att få ha en egen personlig cheerleader. Alla gillar ju sådana. Och INGEN gillar missunsamma, tjatiga gnällkärringar. Som håller på och påpekar saker som att ett gemensamt behöver städas, att barn behöver trygghet och oftast mår bra av rutiner som att lägga sig på kvällen för att orka med förskola och skola. Att tjata om sådant är dåligt. Det är alla överens om, oavsett kön.
***
Ingen gillar en gnällspik. Och kvinnor är ju i princip ALLTID problemet som vill prata om sådana idiotiska och vidriga saker som: Hur ofta det ska dammsugas i ett gemensamt hem, om sängar ska bäddas, om sopor ska bäras ut, hur tvätt ska tvättas, om rutten frukt och bananflugor är så himla big deal, om obytta blöjor verkligen är något att prata om.
***
Nej tacka vet vi cheerleaders. Och sköna, avslappnade snubbar.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Relationer
                                
25 oktober, 2018
4 comments

Vintern kommer

I morse började snön falla här i Stämningsgården.

Några försenade gäss flög över åkern. De flesta varelser med lite förnuft flyr mörkret och kylan. Men inte alla.

Jag har det bra inne vid köksbordet, elden sprakar i kaminen och jag tänker på…

Hur folk säger att de är _för jämställdhet_ och sen inser att det är jobbigt att göra i praktiken. Besvärligt. Krångligt. Onaturligt. Skavigt. Nästan omöjligt.

Jag tänker tex på feministmän som väldigt gärna vill framhålla sin teoretiska kunskap inom området intersektionell analys men inte ser drivorna av tvätt i det gemensamma hemmet. Eller så här. Ni som vet, ni vet vad jag menar: ”Men Britta har du inte läst senaste avhandlingen om skärningspunkten mellan kön och klass?”  Typ när hon (och alla andra kvinnor) bara önskade att han för en gångs skull skulle ta ansvar för fredagsfikat på jobbet.

Eller alla som går i taket vid blotta tanken på en individualiserad föräldrapenning. SAY WHAT?? Gärna jämställdhet men INTE om vi måste förändra något överhuvudtaget + MILJONER individuella skäl till varför det ABSOLUT inte går. Förutom det enda riktiga skälet som likt Voldemort ALDRIG får sägas högt dvs kön. Kön. KÖN. KÖN!!!

Eller den manligt dominerade arbetsplatsen/ styrelsen/ idrottsföreningen som bara: ”Det finns inga tjejer att anställa/hitta/som är intresserade/ osv i all evighet amen.” Fast alla vet att skälet är att de inte har försökt dra fram någon annan än deras egna kloner ur RÖVEN. Typ såhär: ”Nisse vet du någon brud som vill va mä? Näe. Lasse har du hört talas om en kvinna som kan vara VD? Näe. Pelle har du någonsin hört talas om.. Näe.” VI HAR FÖRSÖKT JU!!!

Eller den trendiga byrån som bara: ”Åh så himla viktigt (och säljande *blinkblink) med normkritiska bilder. Se till att ha med minst 7 normbrytare i den här kampanjen!” På kontoret: 100% homogena, ljushyade, svartklädda, normativt smala medelklasshipsters. VaFalls?? Ska vi måste tänka på ALLT. Vi som har det så mysigt (och nåja, stressigt) tillsammans.

Vilka saker, när det gäller jämställdhet i praktiken, tycker ni är mest irriterande/ svåra/ motsägelsefulla?

Feminism    Livet
18 oktober, 2018
6 comments

Premiär för ny podd! Systemfel.

Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg

Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!

Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂

Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.

Pssst… en liten hemlis…officiell premiär  i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:

http://systemfel.libsyn.com/website

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer    Systemfelpodden
                                                                                
7 oktober, 2018
1 comment

Tack för allt & förlåt för allt

En generation av kvinnor byggde vår välfärd. Som otack för det är de nu fattigpensionärer.

Det jobb som kvinnor gjort, och till stor del fortfarande gör, nedvärderas och osynliggörs systematiskt:

Det vill säga, att ta hand om våra gemensamma hem, våra barn, gamla och sjuka.

Jag kan bli så himla arg när jag tänker på det.

Nej jag menar, jag blir typ galen varje dag när jag tänker på det. Vilket jag gör.

För mig är det helt ofattbart hur de människor som kämpat, slitit, vårdat, städat, tvättat, bakat, lagat mat åt familjen nu som tack för det är så fattiga att de efter att hyran är betald och maten inköpt har svårt att betala grundläggande saker som läkarbesök, mediciner, tandläkarvård och som absolut inte har råd med någon form av social aktivitet, ni vet som  att gå på bio eller teater, äta ute med en vän någon gång och alla de andra små, små stunderna som är så viktiga för oss människor.

Jag tycker att det vore oerhört rimligt att ekonomiskt kompensera de här vardagshjältarna i efterhand. Nu när vi faktiskt vet att deras nuvarande situation beror på en vidrig ojämställt kontext där det för män belönades att ha en kärleksslav fjättrad vid spis, hem och barn. Någon som möjliggjorde för män att både äta kakan och ha den kvar. Att kunna ha förmånen att ha ett tryggt hem att komma hem till efter arbetsdagen. Att ha rena kläder att ta på sig på morgonen. Att få lagad mat serverad. Att sätta barn till världen utan att behöva ta ansvar för omsorgen som då krävs.

Kvinnorna som gjorde det jobbet borde få ett skadestånd av samhället. Nu. De borde få ett pris ur kungens hand. Utmärkelser. Pompa och ståt.

De borde få upprättelse och en ursäkt för hur deras liv och gärning ALDRIG lyftes upp som hörnstenen och grundbulten i vad som krävdes för att bygga ett välfärdssamhälle.

Även om jag vet att många av dem skulle säga:

Nejnejnej inte var det där något speciellt. Inte ska jag ha något pris. Jag gjorde bara det som behövde göras- och om ingen gjort det hur hade det blivit då?

Ja exakt. Hur hade det blivit då?

Jag önskar att jag kunde göra mer, men det enda jag kan säga nu, från djupet av mitt hjärta är.

Tack för allt & förlåt för allt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Relationer
4 oktober, 2018
2 comments

Jag är någon.

Alltså ni är helt underbara. Jag tycker så mycket om er. Ni som läser. Kloka, omtänksamma och vänliga människor. Jag är så stolt över att ni vill vara här med mig. Ta del av mina tankar & reflektioner över vardagens dilemman, svårigheter och glädjeämnen.

Tack för att ni ställde upp när jag bad om stöd.

När jag känner mig trött och ledsen igen så kan jag alltid återvända till all den  kärlek, omtanke och omsorg som ni gav mig under förra inlägget. Här och på FB. Många av er har också messat, mailat, PM:at eller hört av er på andra sätt. Jag är evigt tacksam.

Ville bara säga det.

Att vara feminist, kvinna och offentligt kritisera manssamhället och allt som kommer därtill innebär att tvingas vänja sig vid hot, hat och påhopp. Men det innebär också att få så mycket tillbaka. Utöver känslan att stå upp för rättvisa, stå upp för något som är viktigt för väldigt många fler än bara en själv. Så får jag också er. Ni som finns här bakom, framför och runt mig. Som tar emot mig när jag faller.

Avslutar med det här citatet som känns som mina egna ord, men som sagts och tänkts och känts av kvinnor som kämpat förut. Kvinnor som kämpar nu. Kvinnor som kommer att kämpa i framtiden. Som orkar bry sig. Som orkar vara obekväma för att någon måste vara det:

”Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det, tills jag insåg att JAG var någon.”

All kärlek <3

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet
18 september, 2018
8 comments

Dags att åka

Nu lämnar jag min trygga hamn. Mitt ställe i världen. Västerbotten.

Har jag berättat om hur komplicerat mitt förhållande till mina kära hemtrakter är? Hur jag inte vill leva utan den gnistrande, vita och magiska vintern här uppe samtidigt som jag känner att den nästan tar död på mig. Grejen är att alla de vardagsgrejerna: Stressen, jäkten, ungar som ska till skola och träningar trots att det känns helt orimligt. Kläder som inte riktigt räcker till för att värma, förfrusna fingrar och ögonfransar som förvandlas till istappar. Cyklar som inte fungerar i -30 grader och bilar som slutar fungera samtidigt och det är alltid JÄTTEBRÅTTOM. Eller som förra vintern när vi körde fast på vår egen uppfart vid upprepade tillfällen.

Och mörkret. Solen som vid lunchtid kämpar för att ta sig över horisonten, inte riktigt klarar det och en minut senare är mörkret tillbaka.

Om en bara fick sitta inne vid kaminen, dricka te och läsa böcker. Gå ut när en själv valde det. Åka pulka och grilla och dricka varm choklad hela tiden. Då skulle den romantiserade fantasin om den eviga vintern vara helt OK.

Här kan ni lyssna på mig i Dreamfactorypodden om ni vill:

Avsnitt #9 med psykologen, föreläsaren & bloggaren Sandra Lindström.

Om att läsa molekylärbiologi, att inte trivas i labbrock, vad hon skrev på högskoleprovet, sitt hästintresse, vad det mänskliga lidandet beror på, hur hon uppmärksammades på ojämställdhet i vardagen, vad du hinner på en timme om dagen, det emotionella ansvaret, det sorgliga med hennes framgång, Anna Ricknell, vad som var hennes dröm med företaget, vad hon drömde om som ung, vem hon var i skolan och såklart en hel del Västerbotten.

Wish me luck nu och så kanske vi ses i Göteborg på onsdag eller Uppsala på torsdag?

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
11 september, 2018
9 comments

Lugnet innan stormen

Såhär ser kvällarna ut för mig nu för tiden. En massa tända ljus och så läser jag böcker. Det var min stugvecka som gjorde att jag fick lugnet som krävs för att läsa. Tyvärr så har jag nästan förstört förmågan att behålla tålamodet som krävs för att läsa en bok och istället klickar jag runt på sociala medier eller kollar Netflix. Det är väl egentligen inget större fel med det förutom den lilla grejen att jag alltid älskat att läsa och saknar det när jag inte gör det. Men just nu så… (Hur gör ni? Orkar ni läsa böcker?)

Nästa vecka drar det igång ordentligt. Först åker jag till Göteborg på tisdagkväll efter att varit och jobbat i Piteå under dagen. Sedan på onsdagen har jag en lunchföreläsning om vikten av att arbeta för jämlika & inkluderande arbetsmiljöer. På kvällen håller jag min egen föreläsning ”Den ojämställda stressen” i Folkets Hus, Göteborg och dagen därpå åker jag till Uppsala och kör samma grej där!

Kommer ni ihåg att jag var med i P4 i våras? Idag så var det i alla fall ett uppföljande reportage med familjen som jag träffade för att prata jämställdhet & vardagsdilemman. Jag blev verkligen både stolt, glad och lite rörd över hur de hade uppfattat vårt möte! Ni kan läsa/lyssna här.

Nu ska jag passa på att fortsätta njuta en liten stund till av lugnet innan stormen.

Dricka te, läsa klart boken och och inte oroa mig så himla mycket för det som komma skall. Det blir bra. Allt blir bra. Eller som jag tänker om valet det kunde varit ännu värre. Visst?

Den ojämställda stressen    Feminism    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
1 … 5 6 7 … 22
Om