Få saker gör mig så heligt förbannad som när folk påpekar problem i samhället och lägger i förbifarten till att det ”minsann borde vara feministernas jobb att lösa det”. För de vet med all säkerhet, att just det som dom vill diskutera, det skiter feminister blankt i.
Och folk köper det. “Ja, fy fan, inte bryr sig dom där feministerna om sånt inte”, muttrar en del och så återgår de till frukostkaffet.

Ofta kommer detta upp när det handlar om olika slags hedersrelaterade problem och när folk vill peka finger på att en viss grupp män(-niskor) ALLTID OCH I ALLA SAMMANHANG borde sållas ut i diskussioner om förtryck och våld. För att säga att allt våld och förtryck är förkastligt och måste motarbetas duger inte, vi måste alltid fokusera på “dom där” som är VÄRST. Det är tryggt att prata om “dom där”. Dom som tvingar sina fruar och döttrar att klä sig på ett visst vis eller bestämmer vilka de får och inte får träffa. Usch.
Sedan skrattas det lite åt facebook-inlägget med pappa-tröjan med texten “Rules for dating my daughter” eller  texten “Guns don’t kill people, dads with pretty daughters kill people” (hahaha, skitkul juh!) och så går vi glatt på bio och ser filmer som “Why him?” (filmen beskrivs så här: “En överbeskyddande pappa bestämmer sig för att besöka sin dotter på college. Det blir inte riktigt som han tänkt sig då hennes nya pojkvän dyker upp och visar sig vara hans värsta mardröm.” Överbeskyddande alltså. Har inget alls med heder att göra, bara lite vanligt beskydd sådär). Äpplen och päron säger en del, men nej, det är bara olika slags äpplen, alla stämplade med Patriarkatet: döttrar ägs av sin pappa tills en lämplig man kommer och tar över.

Men men, om vi då återgår till dessa “feminister” som ska göra allt i världen bättre, vilka är vi? Med tanke på att feminism är samlingsnamn för ideologier som vill uppnå ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan alla kön och ickekön, så torde ju vi feminister vara rätt många. Dessutom tillhör vi alla slags politiska partier eller inget alls, många olika slags religioner eller ingen alls och vi finns i alla samhällsskikt. Gör verkligen INGEN av oss något åt till exempel hedersvåld? Har inte till exempel länsstyrelserna speciella arbetsgrupper för just hedersvåld (och det är ju vedertagen fakta att där jobbar inga feminister)? Stänger de ideella kvinnojourerna (typiskt feministpåhitt) dörren för kvinnor av en viss bakgrund? Finns de inte i förorterna? Well, en enkel googling kan väl belackarna ändå kosta på sig innan de säger att ingenting görs. Men då blir det ju inte roligt längre. För vissa har bara bestämt sig. Så kallade feminister har rosa hår, konstiga piercings, kallar sig “hen” och vill bada topless på badhus. Alternativt är de vita medelklasskvinnor som skriver arga bloggar om att mannen inte diskar lika ofta och att allt är den vite mannens fel. Och sedan är det stopp. Inget vettigt kommer någonsin att komma ur dom där inte.

Så VEM gör något då?
Några som tagit det här med just vissa mäns våld mot kvinnor på allvar är Soldiers of Odin. Under parollen “Rör inte våra kvinnor” beger de sig ut på gator och torg och spöar upp män med ett visst utseende. Att sedan många av medlemmarna i SOO själva är tidigare dömda för såväl våldtäkt som kvinnomisshandel och andra kvinnofridskränkningar, det gör väl inget. VI ska åtminstone inte låta “dom där andra” spöa upp VÅRA kvinnor. Rimligt, javisst.

Och hela tiden kämpar personer emot. Inte kaffesörplaren kanske, inte heller personen som högljutt efterlyser att någon annan ska reda upp sakernas tillstånd, utan feministerna. Varje dag, hela tiden, tar vi plats i debatter, kommentarsfält, fikarum och på gator och torg. Vi kämpar inte bara mot Soldiers Of Odin och deras likar, utan mot allt slags förtryck och våld överallt. Dessutom måste vi lägga massor av tid och energi på att besvara anklagelser av typen “men VAR ÄR FEMINISTERNA?”. Well, medan jag skriver en lista över var jag har förlagt kampen senaste tiden; ta dig en funderare, var är du?

Hej ni. Mitt namn är Irja och jag är ny skribent här på Jämställd vardag.

Ni vet den där scenen där tjuren Ferdinand ska in på tjurfäktningsarenan för första gången, den då han med skräckblandad förtjusning kikar in och ser publiken? Det är med den känslan jag släpper ifrån mig mina första ord här på bloggen. Med mer förtjusning än skräck, kanske ska tilläggas, men det är ju såklart lite läskigt att ta plats, särskilt på en blogg som jag själv länge följt med stor behållning. Men men, nu är jag här, och jag hoppas att mitt och Sandras samarbete ska fortsätta roa, utbilda och i viss mån kanske skaka om ett och annat.

Så, vem är jag då? Kortversionen följer här: Uppvuxen i norrländska metropoler såsom Åre, Härnösand, Umeå och Skellefteå. Utbildad journalist och gymnasielärare i bild, media och engelska. Bor, sedan 2001, i Stockholm med ett snart sjuårigt barn på halvtid och är särbo med en person, som bor 80 mil norrut, på sorgligt liten deltid. Har arbetat som lärare i över 13 år, mest med elever som av olika anledningar har haft problem med skolgången.
För två år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom. En del kallar det att gå in i väggen, jag upplevde det mer som att ramla utför ett stup. Jag kommer säkert ha anledning att återkomma om utmattning här på bloggen, då samhällsstrukturer och normer ofta spelar en stor roll i den sjukdomsbilden.

Min medverkan här på Jämställd vardag har sitt ursprung i att jag och Sandra möttes i vårt brinnande engagemang för feminism och jämställdhet. För mig personligen vet jag inte ens när det startade, någon liten del av mig har nog alltid varit feminist. Eller en med ”skinn på näsan” som jag minns att vuxna, särskilt män, brukade säga när jag sa ifrån om saker. Med tiden insåg jag att feminism och genus inte bara var åsikter som en antingen kunde hålla med om eller inte, utan oerhört spännande kunskapsområden, som jag började förkovra mig i. Allt från skönlitteratur till forskningsrapporter slukades, och visst slank där in några universitetspoäng i genusvetenskap när jag ändå var igång.

För mig som pedagog är spridning av kunskap en livsgärning. Kring genus, HBTQ+, feminism och jämställdhet finns fortfarande så mycket fördomar, myter och okunskap, så jag tar alla chanser jag kan att få dela de lärdomar jag tillskansat mig. Och nu har jag ju dessutom en ny, alldeles fantastisk plattform att dela från!
Tack för förtroendet, Sandra, och hej på er alla.
Nu kör vi!