15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

2 mars, 2017
0 comment

Möten som räknas

Igår körde jag nästan 30 mil i snöoväder. Det var det verkligen värt alla gånger, jag fick nämligen hänga med Eva Magnusson, professor emerita i psykologi, hon har skrivit böcker som: ”Hon, han och hemmet”, ”Psykologi och kön – från könsskillnader till genusperspektiv” ”Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar.” samt naturligtvis tonvis med artiklar och texter. Jag skulle nog våga säga att Eva är Sveriges främste forskare inom området genuspsykologi. Hon beskriver med egna ord sina intresseområden såhär:

”Mina speciella intresseområden är genuspsykologi allmänt, feministisk psykologi, genus- och jämställdhetsfrågor i familjer, genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologiämnet i stort, samt på all slags praktisk psykologverksamhet inklusive psykoterapi. Jag undervisar framför allt på Psykologprogrammet och vid Umeå Centrum för genusstudier. Huvudsakligen genuspsykologi och genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologi, samt kvalitativa forskningsmetoder.

Som forskare är jag särskilt intresserad av hur kvinnor och män idag skapar och upprätthåller sina identiteter i det dagliga bruset av könade, klassmärkta och etniskt märkta föreställningar och maktrelationer. Därmed är jag särskilt intresserad av deras psykologi så som den går att avläsa i tal, samtal, berättelser, och inte minst av retorik: strategier i tal för att på bästa sätt framställa sin egen identitetsberättelse.”

Eva var också handledare när jag skrev mitt examensarbete och nu har jag förmånen att kunna bolla mitt kommande specialistarbete med henne. Jag kan inte nog beskriva hur lyxigt det känns. Igår pratade vi bland annat om feministisk aktivism, hur svårt det kan vara att infoga feminismen i sitt liv & karriär, hur en kan hantera motstånd, och hur kritiken mot kvinnor, och framförallt feministiska kvinnor, alltid varit obarmhärtig. Hur många feministiska kvinnor känner sig tvingade att ”feminista” lite i smyg för att inte dörrar ska stängas, och faran i att inte kunna använda sig av den kunskap som en faktiskt har. Men också hur engagemang och kamp kan vara så enormt viktigt och meningsfullt i våra liv.

Snöstormen kommer jag att glömma, men att få sitta med Eva och lyssna på den kunskap som hon bär med sig som kvinna, feminist, aktivist, förälder, psykolog och forskare det kommer att finnas kvar.

Jag brukar tänka på sådan här stunder som att jag samlar små pärlor, inne i min kropp, i mitt minne. Det kan ingen ta ifrån mig, de stunderna. En känsla av att det finns något annat. Sammanhang där mina erfarenheter förstås och blir verkliga. Där de räknas.

Ett av alla de sätt som jag lagar mig själv på är tillsammans med andra.

 

Feminism    Psykologi
1 mars, 2017
9 comments

Att hata feminister.


Tänk att det är en grej. Att hata människor för att de vill att alla ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska möjligheter. För sakfrågan feminister tar upp för stunden spelar ingen roll, om det så är sexistiska skyltar, tider på badhus för att slippa tafsande män eller något så grundläggande som att vi vill kunna klä oss hur vi vill utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna, vad vi än tar upp så ska det hatas. Folk lägger oerhört mycket tid och energi på att påpeka vilket ENORMT slöseri med tid och energi det är att prata om saker som sexism och jämställdhet.

Ja, ironin är makalös.

Igår skrev som sagt Norran om skylten på Texas Longhorn. Den som inte skulle ha suttit uppe från första början, den som råkat åka med från något dammigt huvudlager och som, enligt franchisechefen, inte alls hör hemma i den profil Texas Longhorn vill ha 2017.
Tror ni att de som kommenterar artikeln bryr sig om vad Texas Longhorn tycker passar på deras restaurang 2017? Noooooo, DOM vet minsann vad som är humor och vad som ska sitta uppe på ett matställe med “vilda västern”-tema. Och dom vet minsann att JAG har för mycket fritid, för lite humor, borde ägna mig åt viktigare saker (vilket är lite spännande då jag ägnade en del just av gårdagen åt ett fantastiskt givande möte om hedersförtryck och kulturkrockar för unga invandrade kvinnor, ett ämne feministernas belackare ofta med bestämdhet hävdar att vi skiter blankt i…. ).

 

Men är då skylten i sig så himla viktig?
Nej, kanske inte som enskilt ting, men om vi ser till den här bloggens syfte – att försöka skapa en jämställd vardag – så behöver vi synliggöra att för många av oss är det offentliga rummet långt ifrån jämställt. Funktioner, utbud, ja till och med vilken slags “humor” som restauranger väljer att marknadsföra sig med, riktar sig till MÄN. På bekostnad av kvinnor. Och om vi vore så jämställda, om kvinnor inte ständigt behövde oroa sig om sitt eget värde, så skulle ju skämten om att likställas med (eller till och med överträffas av) ting, döda föremål, falla rätt platt.


Många kvinnor blev också arga på mig. “JAG tycker faktiskt skylten är jättekul”, skriver dom. Ja ni, så må vara fallet, jag vet att ni finns, jag ägnade er faktiskt en text för inte så länge sedan. Kvinnohatet är så normaliserat att ni skrattar åt er själva, vad tusan ska ni annars ta er till? Att ta fajten är ju så mycket jobbigare, faktum är att under korta stunder igår hade jag önskat att jag också bara kunde låta saker passera, men mitt skratt fastnar i halsen och blir en klump av obehag. Jag ÄR ju inte ett ting.

Nåväl. För att ge en liten fingervisning av hur det är att vara öppen feminist, i Sverige, 2017, så bjuder jag här på en liten del av gårdagens trista kommentars-skörd. Norrans Facebook-inlägg genererade någonstans mellan 3-400 kommentarer (inte bara elaka!), nu har många rensats bort. Att jämföra till exempel med nyhet om att en byskola hotas med nedläggning som engagerar ett par arga entusiaster på sin höjd.



Till sist vill jag ge en trumpetfanfar till alla fantastiska personer som gav sig in och backade i kommentarsfältet. Jag vet att artikeln fick uppmärksamhet bland annat hos #jagärhär. Tack!
Er värme och kärlek är en så otroligt stor drivkraft för att fortsätta säga ifrån och att fortsätta ta fajten, stor eller liten. Vi kan vinna över hatet. Jag vet att vi kan.
Jag, er alldeles egna superkränkta, bekräftelseberoende kärring, lovar att backa er i alla lägen.

Feminism
           
28 februari, 2017
2 comments

Vi gör skillnad.


Så… den sexistiska skylten jag nämnde i förra inlägget är nu borta. I morse blev jag uppringd av Norran (dagstidningen Norra Västerbotten) angående min kritik mot restaurangen, vilket resulterade i en väldigt bra artikel av Thea Holmqvist. Ungefär samtidigt som den publicerades, fick jag följande svar på Texas Longhorns facebooksida, där jag i lördags ställde frågan hur de egentligen tänkte då de valde inredning.

Svaret är alltså att tydligen tänkte de inte alls, utan satte bara upp en skylt från restaurangkedjans nittiotalslager. Och så fick skylten vara där i några månader utan att någon reagerade. Så kan det tydligen gå.

Feminism    Livet
        
25 februari, 2017
6 comments

”Får det lov att vara lite sexism till lunchen?”

 

På en helt vanlig restaurang, i en helt vanlig svensk stad, ingår denna skylt i inredningen.
Vi i Sverige, som aldrig riktigt haft någon utbredd vapenkultur, kan ju knappt ens relatera till en vardag där var och varannan har handledvapen i hemmet, vilket gör skämtet än mer naivt och korkat, nästan på en helt ofattbar nivå.

Om vi bortser från den öppna sexismen, den där kvinnor beskrivs som krävande, slut efter 44, och gud förbjude – de reagerar på flörtande och otrohet, så är vapenromantiken helt absurd. Andelen fall av dödligt våld där skjutvapen använts har de senaste fem åren ökat från 20% till 28% (dödligt våld totalt i samhället har minskat under samma period). Tittar man antalet skjutningar är skillnaderna också stora mellan oss och grannländerna, enligt en granskning som SVT har gjort. Köpenhamnspolisen uppger att man haft 122 skjutningar sedan 2011. I Göteborg har det varit nästan dubbelt så många och i Stockholm drygt tre gånger så många.

Fräscht att skämta om? Mer vapen till folket, för en pickadoll gnäller iallafall inte om att röven ser fet ut?

Och nej, det finns inget som heter ”oskyldiga skämt”. Du är den dynga du väljer att sprida.

Feminism
        
17 februari, 2017
16 comments

Alla män

Alla män förtrycker.

Den där meningen väcker så mycket ilska och inte alltför sällan vågor av hat och hot med grovt patriarkala inslag. (Ni vet redan hur det låter, eller hur? Om inte, gå in i valfritt kommentarsfält där män raljerar, äcklas och hånar kvinnor som försöker förklara varför jämställdhet & jämlikhet är en rätt schysst grej i ett demokratiskt samhälle.)

Meningen ovan väcker andra känslor också, som skam och förvirring. ”Men jag har väl aldrig förtryckt någon?” ”Jag gör ju mitt bästa och jag har hört att jag är en schysst snubbe.”

Båda de här reaktionerna skulle jag säga beror på begreppsförvirring och brist på kunskap om hur makt reproduceras. Människor generellt har inte koll på sådant och det tycker jag är synd. Det blir så svårt att förstå sig själv och sin omvärld när en går omkring och ser på begreppet makt som att det handlar om en kung eller diktator som under mer eller mindre allvarliga hot ser till att alla lyder minsta vink: ”Gå och hämta min mantel nu.. annars! (halshuggning).”

Makt kan dels handla om väldigt konkreta och mätbara faktorer som ekonomisk, materiell och politisk makt. Vilka som äger och förvaltar kapitalet i samhället eller vilka som styr landet. Vilka som sitter i reella  maktpositioner. Här har vi väldigt konkreta siffror på hur långt ifrån jämställdhet vi tyvärr ännu befinner oss. I vårt land är det män, män, män som sitter på kapital och konkreta maktpositioner. Det är vanligare att en VD i ett börsnoterat företag heter Johan än att en VD är kvinna. Politiskt har vi kämpat för att få till en jämn fördelning, men vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister och samtliga partier har ett specifikt kvinnoförbund men inget motsvarande mansförbund. Tänk er så härligt och normbrytande det skulle vara att höra ”S-männen” föra fram krav på individualiserad FP och ökade anslag för att bryta kopplingen män och våld. (När kommer det att hända? Kanske aldrig?)

Men även om den typen av makt är viktig så vill jag idag prata mer om makten som finns i relationer mellan människor. I språket, vårt sätt att tala, tänka och göra. I vardagspraktiken. I normer. Det är först när vi pratar om och förstår makt på det sättet som den här meningen kan anses självklar istället för provocerande:

Alla män förtrycker.

Normer upprätthåller maktförhållanden och erbjuder utrymme, synlighet och trygghet för de som följer normen. Det män gör anses vara det normala, riktiga och det förstår ju alla med lite sunt förnuft. Det är därför det aldrig har behövts något mansförbund, män pratar om allmänmänskliga frågor och i kvinnoförbunden pratas ”minoritetsfrågor” (Så kallade kvinnofrågor har historiskt sett och även idag setts som just minoritetsfrågor trots att kvinnor då är ungefär 50% av befolkningen. Det är sjukt eller hur?)

Att tillhöra en normgrupp innebär alltid privilegier och med dem kommer ansvar. Ni vet ett privilegium är att aldrig behöva fundera på och definiera sig utifrån sitt kön. Jag är ganska säker på att det är en del av det som väcker ilska hos män när vi pratar om män som grupp. De är så oerhört ovana att behöva definieras och beskrivas utifrån sin könstillhörighet, de är ju MÄNNISKOR.

Men till sist är det också lite extra svårt att förstå det här med ALLA män. Det blir ju så oerhört hotande och väcker frågor som:

”Är jag ond? Är jag dålig? Bär jag på en kollektiv skuld för något som jag aldrig gjort?”

Om en ser på makt och förtryck på det här sättet. Som att det skulle handla om att vara ond, dålig eller behöva bära på en kollektiv skuld då förstår jag att en reagerar med ilska. Men problemet är ju att det inte alls är det som är poängen. Vad är då poängen? Jo poängen är att om du vandrar genom världen i tron om att du är rakt igenom härlig och god så kommer du troligtvis att reproducera mer förtryck än någon som reflekterat över sina egna beteenden, sätt att prata, sätt att se på världen.

Människor som slänger ur sig sköna saker som:

”Jag ser inte kön jag ser bara individer!” kommer absolut att göra mer förtryck än den som ser att kön ALLTID har betydelse i ett ojämställt samhälle. När du som man går tillbaka till ditt heltidsjobb 10 dagar efter att ditt barn fötts, funderar du då på om samma sak skulle vara möjlig att göra för en kvinnlig partner? När du som man säger att du aldrig märkt någon sexism, tafs eller våldtäkter har du då reflekterat över att något som du gör får kvinnor i din närhet att inte våga/vilja dela med sig till dig? Har du som man överhuvudtaget några vänner som är kvinnor? Tycker du att det är möjligt för människor av olika kön att vara nära vänner? Om svaret är nej, vad får dig att tänka så?

Tycker du att det är jobbigt med kvinnor som tjatar om jämställdhet i tid och otid? Tycker du att det känns överdrivet? Tänker du att kvinnor saknar humor? Ägnar du mer tid åt att störa dig på människor som kämpar för jämställdhet än faktum som att kvinnor över hela världen och även i Sverige, dödas, misshandlas och våldtas av män. Män. Män. Män.

När du tänker att er fördelning av hushållsarbete säkert är ok annars borde hon väl säga till, har du då förstått att det är ditt ansvar att fråga om det verkligen känns så för henne också? När du sitter kvar på jobbet en kvart extra och tänker att det är väl inget att tjata om. Har du då upplevt frustrationen i att hantera ett trött, hungrigt, grinigt barn dygnet runt i flera, flera månader eller år? Har du känt den där känslan av att du går sönder om inte den andre föräldern håller det den lovat?

Har du som jämställd man, gjort en lista över allt arbete som behöver genomföras i ett hem. Satt dig ner med din partner och frågat: ”Hur ska vi fördela det här på bästa möjliga sätt? Har jag glömt något? Finns det saker som du upplever att du gör och som jag inte ens märker?”

Om du inte svarar ja på den här frågan, så kanske du förstår vad poängen är. Du upprätthåller också förtryck. Inte för att du är ond eller vill göra din partner illa. Men för att du är en man och därmed har ett större utrymme att ”glömma bort” ”göra det senare” eller inte alls tänka på de här sakerna. Du har inte aktivt tränats in i en roll där du känner dig ansvarig eller intresserad av att ägna tid/ tankekraft/ energi åt att försöka förändra dynamiken i din familj/ relation.

Det är ditt privilegium.

Du är en del av en struktur som håller kvinnor på plats. Du är en av alla män.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
16 februari, 2017
2 comments

Om oväntade allianser.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Japp, nu tänker jag vara och peta i den, den heligaste av heliga: föräldraförsäkringen. Ni vet, den som vi har typ generösast i världen här i Sverige, med 480 dagars betald hemmavaro med ett barn.

Enligt SCB tar papporna ut ungefär en fjärdedel av dagarna (uttag av dagar innan barnet fyllt två, då de flesta dagar tas ut, är till och med 82% för mammor resp. 18% för pappor). I den här takten, inklusive enstaka små bumpar pga lagstagade ändringar, tar det ungefär till år 2040 innan uttaget är 50/50 (enligt Försäkringskassans uträkningar, andra säger att det kommer ta allt från 50-120 år).

För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion i ett kommentarsfält (kvinnoseparatistiskt forum) om just detta. Jag skrev om statistiken ovan och vips kom kommentarer om att jag var vänstervriden, kommunist rent av.

Och ja, vänstern må ha tjingpaxat solidaritet och jämställdhet (feel free att claima den alla andra partier/åskådningar, pleeeeease!) men nyttan med en mer jämställd föräldraförsäkring är så pass stor att för inte så länge sedan gick Moderatkvinnorna (ja, ni vet, de flesta riksdagspartierna, alla utom ett faktiskt, har så kallade Kvinnoförbund, där frågor som rör föräldrapenning och sånt diskuteras, så de inte stör frågorna som pojkarna vill prata om, suck.) ut med en debattartikel där de propagerade för en helt individualiserad föräldraförsäkring.

Say what?! Ja, tro mig, jag är lika förvånad som ni, men det visar sig att även moderatkvinnor (männen återstår ju att se..) både kan läsa och tolka såväl forskningsrapporter som statistik. Nej, nu raljerar jag litegrann (liiite) men Moderaterna har ju aldrig riktigt gjort sig kända för att var särskilt feministiska, jag vill minnas att på en rak fråga under en partiledardebatt 2014 om de kallar sig feminister, var det bara två som inte räckte upp handen: Reinis och Åkesson. Alla andras nävar var i luften.

Nå, vad är då argumenten som Moderatkvinnorna för fram? Jo, individualiserad föräldraförsäkring skulle framförallt gynna kvinnor som är låginkomsttagare, riskerar låg pension och/eller är utrikesfödda. I artikeln framhåller de även att ett jämnt uttag mellan paren gör att hemarbetet blir mer jämställt och att skilsmässorisken minskar. Dessutom skriver de att det skulle också tydliggöra de svenska värderingarna och vikten av jämställdhet. “Sverige skulle kunna fortsätta vara ett föregångsland genom att betona pappornas roll under småbarnsåren och bana väg för att också våra invandrade män eller partners uppmuntras att ta föräldraledigt.”

Varför är då den här slutsatsen så viktig att den kommer från Moderaterna? Jo, för i vår samtid av alternativa fakta och “jag tänker inte lyssna på dig för du är vänster/feminist/sd/polis med konstiga åsikter/etc” så är det ganska befriande att några våga släppa partipolitiken och alla märkliga etiketter och bara se till kärnan: vi vill ha fungerande familjer, lyckliga föräldrar och glada barn, såväl som ett jämställt samhälle.

Jag hoppas (även om jag tyvärr tror att det är rätt så lönlöst) att Moderatkvinnorna som undertecknat debattartikeln får gehör i sitt parti, tänk vilken oväntad allians med Vänstern och F!  i frågan om föräldraförsäkring det skulle utgöra!

Och snälla, inga “i vår familj skulle det aaaaaldrig funka”, har ni koll på att det funkar för alla med dagens regler? Bryr ni er?

Sanningen är att uttaget fortfarande är alldeles för skevt och det påverkar ALLA kvinnor i fertil ålder, på grund av att vi kan anses mer riskabla att anställa. Det påverkar ALLA män som blir pappor på grund av att arbetsgivaren inte ser det som självklart att de ska vara hemma och därför inte underlättar för männen, utan snarare ofta försvårar. Det påverkar reglerna för egenföretagare, som till över 70% består av män, så då behöver ju inget underlättas där. Det påverkar ojämställdheten i hemmet, då föräldraledighet ofta innebär ökat ansvar för hemarbetet.
Och det påverkar barnen, som inte får lika stor tillgång till båda föräldrarna.

Tack, Moderatkvinnorna, för att ni insett detta.

Hela deras text finns att läsa här.

P.S. Jag vet att uttag av föräldrapenning inte är ett helt problemfritt mätverktyg för hur mycket en person är hemma, men strukturen och systematiken görs synlig genom att använda de siffrorna.
P.S 2. Bilden är fyra affischer från Länsstyrelsernas kampanj #delapådet som kom i vintras. Bara några poänger till sådär.

Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
           
12 februari, 2017
2 comments

Rättfärdiga riddare med patriarkatets rustning

Illustration: Joxon Design

Sitter och funderar över männen som höjs till skyarna för att de säger saker som att:

”Vi har ett samhälle som går åt fel håll, där tjejer inte kan gå på festival utan att bli våldtagna, blir tafsade på och utsatta för hot och hat i sociala medier” (inte rakt av citat, men ja inspirationen kommer Joakim Lamottes FB-sida).

Det tar emot att skriva mer om det här (ni som läste min förra blogg, kanske minns när Lamotte och några andra män bestämde sig för att FOFF var deras personliga lekplats/ marknadsföringssida). Men jag måste igen lyfta hur fruktansvärt skevt det blir när män vill ”hjälpa kvinnor” och då totalt har missat hela begreppet maktanalys och hur det hör ihop med medvetenhet om sin egen privilegierade position och att självrannsakan alltid bör vara punkt 1a.

Lamotte drömmer antagligen vackra drömmar om sig själv varje natt. Hur han sitter på en stor vit häst med en skinande rustning och räddar vackra unga prinsessor till höger och vänster. Han är i sin fulla rätt att avgöra vad som är rätt och fel.

Han är god, det kan ingen ifrågasätta.

Det må väl vara hänt. Det finns ju folk som inte är intresserade av hur andra uppfattar deras så kallade hjälp.

Men det som verkligen är bekymmersamt är att män som Lamotte hittar på en verklighet utifrån sitt eget perspektiv. Vi som vuxit upp i ett samhälle där tafs, kränkningar, våldtäkter alltid förekommit och där generationer av kvinnor fört en fantastisk och framgångsrik kamp för ett mer jämställt samhälle. (Rösträtt, barnomsorg, aborträtt, att inte ägas av sin man, att inte få våldtas inom äktenskapet, att män inte har rätten att köpa oss.) Där vi bär på historier från GENERATIONER av förtryck. Där så många av oss fick höra att tafs och kränkningar var för att ”killarna vara kära i oss” under 70- 80- 90 och 00-talet. Där skammen över våldtäkter varit vår att bära. För att vi gjort något fel, klätt oss fel, pratat fel, befunnit oss på fel plats med fel män. Vi har viskat, pratat och skrikit i förtvivlan över det här i många, många, många år.

För oss blir det så uppenbart att män som Lamotte hittar på och anger sina egna skäl till att få fortsätta leka riddare, när vi i så många år sagt att den rättfärdiga riddaren OCKSÅ alltid varit vår förtryckare och förövare.

Manshistorien är inte kvinnohistorien.

Vi behöver inte fler män som sitter på höga hästar. Vi behöver (män)niskor som går vid vår sida. Utan rustning, men med empati och medkänsla. Vi behöver män som lyssnar & frågar, inte män som blockar och raderar våra kommentarer när vi undrar hur den våldsamma patriarkala och ofta grovt rasistiska riddarkampen egentligen hjälper oss?

Jag vet att de här männen finns och jag önskar att fler lyfte upp deras solidariska arbete: Män för jämställdhet och Fatta man som några exempel på organisationer som kämpar och jobbar sida vid sida med kvinnor.

EN man kan aldrig ha gjort mer än hundratals år av kvinnokamp. Den som påstår det är både historielös och gravt självcentrerad. Vi får aldrig glömma att det är tillsammans med andra som vi gör skillnad. Vi måste komma ihåg att ensam aldrig är stark.

Feminism    Män och maskulinitet
                          
11 februari, 2017
2 comments

Den där utmattningen.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Hamnade visst i total radioskugga jag med i veckan, inte på grund av geografisk förflyttning utan snarare på grund av ork. För jag är ju sjuk. Jag nämnde nog det i min första presentation här på sidan, men om någon händelsevis inte lusläser alla våra inlägg slaviskt (va, gör ni inte!!!???!!!) så kan jag ta det igen.

Jag är sjuk av stress. Inte som i “idag är jag lite trött” eller “jag var hemma från jobbet ett par veckor och nu är jag tillbaka”, utan jättejättesjuk.

Utmattningssyndrom är diagnosen (tillsammans med några till sidodiagnoser) och ända tills för ungefär två år sedan hade jag ingen aning om exakt hur allvarlig den sjukdomen ens kunde vara och jag hade definitivt ingen aning whatsoever att jag stod på randen till den, fastän varningsflaggen hade viftats länge och väl.

Men först, vad har då detta med jämställdhet att göra? För nej, utmattning/utbrändhet ÄR ingen “kvinnosjukdom” som många först ville göra den till (arbetsgivare såklart, genom att vifta bort det som något som “känsliga fruntimmer” drabbas av så gick det ju att fortsätta köra de anställda i botten), men många av de normer och roller som formar oss är direkt skadliga för vår hälsa och då är utmattning ofta en av konsekvenserna.
Kvinnor för att de förväntas vara perfekta i både arbete och hem, män för att de förväntas vara starka och inte visa känslor/be om hjälp etc etc. Normer är trånga kostymer att bära och förr eller senare brister de i sömmarna.

Så, vad hände då? Tecknen hade som sagt funnits där länge. Först och främst slutade jag sova. Jag somnade som en stock, ofta tidigt på kvällen för jag ständigt var trött. Men varje natt vaknade jag vid 2-tiden och då låg jag där. Tankarna snurrade, hjärtat klappade, kroppen kändes som att den ville springa ett sprinterlopp. Det var omöjligt att somna om.
Sedan började jag tappa kognitiva funktioner. Minnet svek mig, jag glömde möten, viktiga telefonsamtal. Jag kunde inte koncentrera mig. Om jag skulle läsa eller skriva en text behövde jag knäpp tyst omkring mig (prova det i skolmiljö, hah!), annars fick jag hela tiden börja om och allt tog helt plötsligt en evinnerlig tid.
Infektionerna avlöste dessutom varann. Det kändes som att jag var förkyld ett år i sträck typ, jag hann aldrig riktigt bli frisk innan nästa vända kom.
Och jag var arg. Ständigt arg. Eller nej, inte ständigt, ibland vara jag bara irriterad.

Inte ens när alla dessa saker var min vardag kunde jag fatta att det var allvar. Så min kropp bestämde sig för att sätta stopp. Och stopp tog det. En morgon var jag paralyserad. Alltså, bokstavligen lam. Jag hade vaknat, klivit upp, satt i hallen med mitt barns kläder i handen och kunde inte röra mig. Jag var medveten om allt omkring mig, men när jag ville säga nåt gick munnen inte att röra och hela kroppen bara låstes som i en kramp. Allt var över på säkert några sekunder, någon minut, vad vet jag, men det här var min kropps sätt att säga att den inte längre tänkte vara med i mitt tempo. Vad jag gjorde efter? Tog kiddo till förskolan och gick till jobbet såklart. Med panikattacken*, som var det som drabbat mig, fortfarande klingande i kroppen.
Några till sådana episoder senare, insåg jag att det kanske var dags att träffa en läkare ändå. Eftersom jag visste att jag inte skulle kunna svara på frågan “hur mår du?” utan att storgrina så skrev jag ner de symptom jag upplevt det senaste året och gav det till läkaren. Tydligen hade jag, i punkt efter punkt, exakt beskrivit utmattningssyndrom. Det var den 9 januari 2015. Min sista arbetsdag på väldigt, väldigt länge.

Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Jag tänker inte gå all spiritual on you och säga att allt har en mening, men orka bli bitter. Vad jag kan göra är att dela med mig av det jag lärt mig för att inte fler ska sjuka av arbete och ojämställdhet.

Vägen till att bli frisk är inte över än på långa vägar, men den resan får jag berätta mer om en annan gång. Tills dess, är du orolig att du själv eller någon annan stressar för mycket, läs mer på stressmottagningen.nu. Där finns bra tester att göra för att se om du/hen är i farozonen.

Och ni, skjut alltid upp till morgondagen, det ni inte behöver göra idag.

*  Panikattack är en helt normal psykisk process, som innebär att kroppen reagerar helt automatiskt på extremt hot eller rädsla. Det är t ex vad som sker om du så när klarar dig från att bli påkörd av en bil eller attackerad av en björn (den första är kanske lite mer vanligt förekommande, men vad vet jag). Du skakar, svettas, blir yr, illamående, känner tryck över bröstet etc. Inga konstigheter egentligen.

Problemet med panikattacker uppstår när kroppen beter sig som att stress är björnen.   

Feminism    Livet    Psykologi
     
10 februari, 2017
16 comments

Att svära i mammakyrkan

Jo men alltså nu är det nog dags för ett klargörande: Jag lever fortfarande, har bara haft så otroligt mycket att stå i senaste veckan! Mycket roliga grejer, ni vet inte om det, men det stående skämtet sedan jag blev egenföretagare i höstas är att jag egentligen blev någon slags hemmafru a la 50-talet. Det tar ju ett tag att bygga upp en verksamhet och Johan har jobbat som ett as hela hösten och helt plötsligt står jag där vi där med fördelning som är mer 95/5 än 50/50 och ja det skaver förstås samtidigt som jag försöker trösta mig med att det är ett undantagstillstånd…

Jag försöker också intala mig att det är ganska mysigt att efter många år där jag aldrig VAB:at, hämtat, lämnat nu faktiskt gör det igen. Men jag ska vara ärlig och säga att det passar mig ganska dåligt, jag älskar mina barn över allt annat men kan ändå inte låta bli att tänka att jag skulle ha varit den perfekta mans-föräldern (Komma hem från jobb, busa, skoja, göra roliga utflykter och låta den andra parten sköta vardagsslitet hehe). Och FÖRLÅT på förhand jag VET att jag svär i mammakyrkan nu, det där nålsögat där kvinnor aldrig kan lyckas. Ärligt talat så finns det många saker som jag bryr mig om och oroar mig över men just den där normativa mammarollen skiter jag fullständigt i. Jag kommer att lyssna på mina barn när de vill skälla på mig för att jag varit dålig. Jag kommer att respektera hur de upplevt mig och inte låtsas om som att jag varit den perfekta mamman (för vem är det egentligen?). Men andra människors tyckande har jag liksom inte tid att grubbla över och jag vet att strävan efter ett jämställt föräldraskap samtidigt omöjliggör att upprätthålla bilden av den ”perfekta mamman”. Så.

Hur tänker ni runt föräldraskap och mammarollen? Känns den trång eller passar den perfekt?

Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet
              
2 februari, 2017
3 comments

Sexism och systerskap.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Den senaste veckan har vi skrivit mycket om sexistiska skämt och hur de reproducerar och förstärker förtryck. Men hur i hela friden kan det då komma sig att kvinnor också skrattar gott åt dessa? Hur mycket sten kan en slänga i ett glashus?

Egentligen är det hela rätt enkelt:

  1. Betänk att vi kvinnor också är uppvuxna i ett patriarkat, med samma utbud av humor och kultur som alla andra (tänk t ex att extremt få filmer än idag passerar bechdel-testet*). I och med detta kan det uppstå något som kallas ‘internaliserat kvinnohat’. Läskigt va; vi bokstavligen LÄR oss att hata oss själva. Att tänka att kvinnor i allmänhet ÄR hysteriska och osmarta, att “vackra” kvinnor i synnerhet ÄR de mest korkade, att män inte bara är norm utan även överlägsna oss i allt och att lite stryk aldrig skadat någon. (För att inte tala om att hata varenda uns av våra kroppar, som inte passar in i de ideal som den manliga blicken föredrar, men det är en helt egen radda av bloggposter.)
  2. Många kvinnor i Sverige är – tack och lov – privilegierade nog att inte leva i en misshandelsrelation utan med förhållandevis ”snälla” män, och kan därför inte relatera till allvaret i varken “skämt” eller statistiska fakta. Inte heller upplever de att de utsätts för sexism. Gott så. Som Rosa Luxemburg uttryckte det: “Those who do not move, do not notice their chains”. Det finns stunder då jag avundas dem. Korta stunder, men likväl.
  3. Vi lär oss att inte vara obekväma. Att inte ställa till en scen. Att vara “sköna brudar” som grabbarna kan skratta med (och uppenbarligen ÅT) och att den bästa komplimang vi kan få är: “Du är inte som de andra tjejerna, du är mer som en kille. Fast snygg.” Så vi skrattar med. Och kommenterar “de andra” tjejerna. Elakt. Mer poäng till oss, tjoho!
  4. Och nu kommer fakta i kioskvältarklassen: kvinnor kan både ha kassa värderingar och dålig “humor”. Japp, hör och häpna. Alla ovanstående punkter spelar antagligen in här, men till syvende och sist kan även kvinnor, precis som män, vara praktarslen.

Som en liten brasklapp angående det internaliserade kvinnohatet och kvinnor som skammar varandra, så finns ett numera bevingat citat av USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright som lyder: “Det finns en särskild plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper andra kvinnor”.
Citatet i sig förutsätter att kvinnor på något vis kan ducka det beteende som åratal av patriarkal uppfostran har lärt dem, och alltid ska bära med sig en slags inre ridderlighet gentemot sina medsystrar och aldrig agera själviskt eller i egenintresse (så himla o-kvinnligt) om det skulle råka vara på någon annan kvinnas bekostnad. Fin tanke och ädel tanke, men det tar även bort lager av mänsklighet hos halva befolkningen och lägger en dubbelbestraffning och skam på kvinnor som män aldrig utsätts för (för att de förväntas vara skitstövlar, eller?).
Systerskap är ingen medfödd dygd, utan snarare en överlevnadsstrategi som går emot allt vi lärt oss och som vi får kämpa oss till.

*Bechdeltestet är ett verktyg för att mäta hur kvinnor framställs på film. Det innehåller tre korta regler:
1. Filmen har minst två namngivna kvinnliga karaktärer.
2. … som pratar med varandra…
3. … om något annat än MÄN.
På allvar, kolla nästa gång ni ser film. Det låter enkelt, men få filmer uppfyller ens dessa pyttekrav. Och nej, att en film passerar gör den inte automatiskt icke-sexistisk, märk väl.
Grease (1978), som bilden ovan är tagen från, passerar faktiskt även om med en hårsmån. 

Feminism
        
1 … 15 16 17 … 22
Om